Amatörernas julafton – Breiviks diagnos

Sedan Breiviks rättspsykiatriska undersökning blivit klar har det blivit amatörernas julafton. Nu kan alla ha synpunkter på psykiatrisk diagnostik – även de som helt saknar kunskap på området.

Värst är väl den (motbjudande) Mustafa Cans förvirrade utläggning i SvD. Det är en osammanhängande drapa som jag inte ens orkar kommentera på annat sätt än att SvD brustit i sin kvalitetsgranskning. Vad har Schopenhauer med saken att göra annat än som ren namedropping?

DN inte varit sämre – tvärtom. Där har det utbrutit ett professorsgräl mellan professorerna Cullberg och Levander. Cullberg har gjort sig känd och förmögen på populärvetenskapliga och elementära läroböcker i psykologi. Om jag minns rätt så är han professor i psykoterapi. Att han skulle ha några rättspsykiatriska kvalifikationer känner jag inte till – och detta märks i hans ”resonemang”. Ändå har han mage att kritisera de norska rättspsykiatrikerna för att vara  ”oprofessionella och fantisilösa”. OK för oprofessionella, men vem vill ha fantasifulla rättspsykiatriska utlåtanden? Hur tänkte Cullberg där?

Inte heller i hans invändningar mot schizofrenidiagnosen hittar jag något av substans. Tvärtom en massa okunnighet, som påpekats av den mer sakkunnige professorn Sten Levander. Pinsammast är väl Cullbergs påstående att schizofrena saknar förmåga att agera så planerat och genomtänkt som Brevik har gjort. Ett riktigt vulgärt och okunnigt argument från en som borde veta bättre.

Cullberg fortsätter sitt tjafs i DN, och gör sig till allmänt åtlöje genom att låta publicera en artikel på en så låg professionell nivå. Han tycks inte veta vad temporallobsepilepsi är, något som Levander, helt adekvat nämnt som en så kallad differentialdiagnos, det vill säga en diagnos som man ska ta med i beräkningen.

DN Debatt har också låtit publicera en konstig artikel av en för mig okänd psykoterapeut, som inte bidrar med så mycket klarhet precis. Tvärtom är resonemangen lika oklara som åsikterna är bergfasta – ett tecken i tiden. Här lanseras den smått galna teorin att rättspsykiatrikerna i själva verket medvetet ljuger. De vet att Breivik är frisk, men påstår motsatsen för att inte riskera att han får efterföljare. Man tar sig för pannan.

På nätet och i andra publikationer finns det hur många kommentarer som helst. Ingen synpunkt är för korkad för att framföras. De flesta går ut på att om Breivik nu är schizofren och inte kan dömas till fängelse, så är det så upprörande att han inte bör få denna diagnos. Det är en monumental uppgift för folkbildare att förklara varför ett sådant resonemang strider mot alla vedertagna logiska, humanitära, psykiatriska och juridiska principer. Jag orkar inte länka till sådant. Den som mot förmodan är intresserad får googla.

Nu kan vilken idiot som helst bli publicerad, tycks det. Dagspress med ambitionen att verka för en seriös debatt sviker sitt uppdrag. Redaktörerna kan uppenbarligen inte skilja på guld och kattskit. Det är tråkigt, för sakfrågan är intressant.

För den som är intresserad av en mer seriös och fördjupad diskussion om Breiviks diagnos får jag rekommendera mitt eget inlägg från i somras. Inte bara för att kunna säga ”vad var det jag sa”. De efterföljande kommentarerna till inlägget belyser flera viktiga synpunkter på ämnet. Inte bara psykiatrisk diagnostik utan även sociala, juridiska och politiska aspekter på psykiskt störda förbrytare.

Breiviks diagnos

Det är roligt att ha rätt, och ännu roligare att få rätt. Vi är många som bär på ett undertryckt Vad var det jag sa?

I mitt inlägg i juli förde jag en lång diskussion där jag argumenterade för att Breivik lider av en paranoid schizofreni – tvärs emot vad de flesta experter som tidningarna intervjuat ansåg.

I diskussionen framkom också intressanta påpekanden från kommentatorer.

Nu verkar det som om den rättspsykiatriska undersökningen i Norge kommit fram till samma diagnos.

Några har reagerat negativt på detta besked eftersom det innebär att han inte ska straffas, utan dömas till vård, ungefär som skulle ha skett i Sverige. I det ursprungliga inlägget argumenterar jag även för varför detta har uppenbara fördelar för samhället.

För er som inte läst den tidigare och som är intresserade av denna fråga kan jag rekommendera såväl den ursprungliga bloggposten som diskussionen efteråt.

Breivik schizofren?

Meningarna går isär när det gäller diagnosen på mördaren Anders Behring  Breivik (ABB).

Rättpsykiatrikern Sten Levander verkar ganska ensam om att anse att ABB lider av ett vanföreställningssyndrom med grandiosa föreställningar om sin egen person (storhetsvansinne).

Psykiatrikern Ulf Åsgård är expert på gärningsmannaprofiler, och anser att ABB är väsentligen frisk ur psykiatrisk synpunkt, men har drag av personlighetsstörning och tvångsmässighet.

Eva-Marie Laurén är överläkare och specialist i rättspsykiatri . Hon tror inte att ABB har någon allvarlig psykisk störning i (den svenska) lagens mening.

– Nej det finns inget som hittills tyder på att han skulle ha en sviktande verklighetsförankring, att han skulle ha en störd uppfattning av sin omvärld, och han har ju inte en psykossjukdom utan en udda personlighet, säger Eva-Marie Laurén.

Ett märkligt påstående.

Andra pratar om personlighetsstörning och om tvångsmässighet.

Exakt vilken personlighetsstörning skulle kunna ge dessa symtom? Inte någon som jag känner till. Numera räknar man in även paranoida, schizoida och schizotypiska personlighetsstörningar, men gränserna till schizofreni är oklara. De vanliga personlighetsstörningarna – antisocial, borderline, narcissistisk, histrionisk (”hysterisk”) – är inte mördare. Inte heller fobiker eller tvångsmässiga personer.

Enligt min uppfattning lider ABB av schizofreni, sk. paranoid schizofreni. Det är i alla fall den diagnos som tycks stämma bäst på den person som skrivit det mer än 1500 sidor långa manifestet om sin syn på världen, politiken och sig själv. Diagnosen vanföreställningssyndrom kan sägas vara ungefär detsamma som paranoid schizofreni, så jag delar i stort sett Sten Levanders bedömning.

Två faktorer försvårar diagnosen. För det första är ABB mycket intelligent. Det framgår av hans resonemang och språkbehandling. Gissningsvis kan hans intelligenskvot ligga kring 140-150, alltså betydligt över genomsnittet. Det är en bra illustration till att intelligens inte är detsamma som begåvning eller omdöme, utan en ganska teknisk färdighet. Det andra är att han spelar frisk, vilket kallas att dissimulera – motsatsen till att simulera, där man ju spelar sjuk.

Eller kanske mera korrekt, att han försöker spela ”normal”. Han anser sig säkert inte vara sjuk eller störd alls. Tvärtom. Han har lagt ner flera år av sitt liv på att förklara för oss andra hur saker och ting egentligen ligger till genom sitt omfattande manifest. Men han förstår oftast när hans ”insikter” går på kollisionskurs med den allmänt vedertagna uppfattningen. Han rekommenderar därför vid flera tillfällen att man låtsas som om man har den accepterade ståndpunkten av taktiska skäl. Annars riskerar man att folk tar avstånd. Så tror jag att han tänkt när det gäller bilden av den egna personen också.

Massmord utförs huvudsakligen av två kategorier inom rättspsykiatrin: psykopater och just personer med paranoid schizofreni.

Annars, utanför psykiatrin, är det också psykiskt friska personer som blir massmördare, men det är i krig och bland terrorister, som anser sig indragna i krig. ABB anser sig tillhöra den senare gruppen – ett slags gerillasoldat som slåss för den kristna, västerländska kulturens överlevnad, psykiskt frisk. Jag delar inte den uppfattningen.

Psykopater skriver inga manifest. Men en annan välkänd massmördare är också känd för sitt manifest, nämligen unabombaren Ted Kaczynski. I samband med rättegången bedömdes han som paranoid schizofren, men inte sjukare än att han kunde genomgå en rättegång. Hans manifest är kritiskt mot den teknologiska utvecklingen och mot vänsterpolitik – inte helt olikt Breiviks manifest. Det hävdas att vissa partier är direkt kopierade. Kaczynski tyckte också att samhället hade spårat ur, och ville rädda världen med sitt agerande. Han var universitetslärare i matematik, och anses mycket intelligent. Inte heller hos honom kunde man finna några uppenbara, traditionella psykossymtom, utan bara likartade ”subtila” vanföreställningar.

Flera psykiatriker hävdar att ABB har en rimlig bild av verkligheten – att han inte har en störd verklighetsuppfattning. ABB:s politiska åsikter är underbyggda av massvis av fakta som är svåröverskådliga. Det skulle inte förvåna mig om det mesta han påstår är riktigt. Hans anvisningar för hur man går till väga för att skaffa vapen och tillverka sprängmedel förefaller adekvata.

Men det finns flera konstigheter. Alla fakta staplas på varandra ungefär som en rättshaverist kan göra för att på stort utrymme argumentera för sin sak. Alla argument är i och för sig korrekta, men helheten blir irrelevant. Ofta för att författaren inte kan skilja på smått och stort. En rättshaverist kan lägga ner år av arbete på att ”bevisa” att han fått fel växel tillbaka. Han är pedantisk. Det irrationella ligger inte i att han har fel, utan i att han lägger ner oproportionerlig ansträngning på en bagatell.  Rättshaverister är ofta paranoiker. Eller blir det. I början är vanföreställningarna mera diskreta – så småningom blir de bisarra.

I manifestet ges detaljerade anvisningar för hur man ska få tag på vita handskar till sin tempelriddaruniform. Avsnittet om tempelriddarna innehåller också pedantiska anvisningar om ordnar, kläder, regler och ritualer. Hur gravstenen ska utformas – i detalj.

I avsnittet om hur man skaffar polisuniform föreslås att man ska sy den själv, och förövaren tipsar om att man kan köpa symaskin billigt på nätet. Detta i ett manifest om den västliga civilisationens undergång. Det är inte proportionerligt. Det borde finnas viktigare saker att reda ut. Massan av text med alla sina detaljer skymmer sitt eget budskap. Den ger därför ett irrationellt intryck i sin helhet – inte i detaljerna.

Men det som verkligen fick mig att reagera var ABB:s beskrivning av sex och nära relationer. Sex omnämns på flera ställen. ABB hävdar att han har heterosexuella erfarenheter, men specificerar dem inte. Man får en känsla av att det kanske inte är sant. Inte ett ord om att sex har varit roligt eller komplicerat, inte ett ord om någon specifik flickvän, svartsjuka eller förälskelse. Bara en allmän hänvisning till att tempelriddare inte har tid med familj.

Det är i linje med att spela normal att han inte skulle berätta om han var oskuld, eller nästintill. När han utgjuter sig över sin vänners ”promiskuösa” leverne, är han noga med att framhålla att han inte saknat erbjudanden om sex, och att han därför är minst lika attraktiv som de. Men han moraliserar över deras lättfärdiga leverne. Det är inte lämpligt i hans värld.

Han tar sig tid att detaljerat reda ut ”fakta” kring STD – sexuellt överförbara sjukdomar. Sex är farligt, förstår man. Hans egen mor och syster har fått sina liv förstörda av klamydia respektive herpes. Det låter mycket otrevligt, och är kanske sant. Men okänsligt och indiskret. Det verkar som om han är mycket angelägen att ”bevisa” att sex är fördärvligt.

Kamratrelationer beskrivs på ett likartat sätt. Det som han kallar sin allra bästa vän skulle jag kanske kalla en bekant. Samma sak med familjemedlemmar. Alla nära relationer verkar oviktiga. Det ger intrycket av en synnerligen ensam mördare. Kanske en person som är rädd för nära kontakt eller åtminstone inte värderar sådan kontakt särskilt högt.

Brist på nära kontakter är typiskt för psykotiska tillstånd.

Och hur verklighetsförankrad är hans bedömning av sitt eget dåd. Mordet av alla ungdomarna motiveras av att han dels vill göra reklam för sitt manifest dels av att de är förrädare enligt hans klassificeringssystem. Att de är förrädare kan vara svårt att argumentera emot, eftersom det är ABB som själv definierar vad som är förräderi. Men att det skulle vara bra PR för hans idégods att mörda ungdomar, det är en så långsökt tanke att den måste betraktas som bisarr – även med ABB:s värderingar. Därför tycker jag inte att hans verklighetsuppfattning är intakt. Den är självmotsägande och störd. Gravt störd.

Men inte utan empati. För att dämpa ångesten inför dödandet stålsätter han sig, drogar sig och har en Ipod med musik på hög volym. Det är obehagligt att döda, tycker han, men nödvändigt utifrån övertygelsen.

Därför är det nog fel att tro att en empatistörning är huvudförklaringen.

Inte heller tror jag att han är tvångsmässig. Det detaljerade är mera rituellt, minutiöst och pedantiskt. Han fastnar inte i ritualerna, utan går verkligen från tanke till handling, om det så tar år av hans liv. Det är inte tvångsmässig eller fobisk rädsla för smuts eller sjukdom som får honom att avstå från sex utan hans trogna följande av sina egna regler, ideal och principer. Rigid och pedantisk.

Han tycker visserligen inte om homosexualitet, men har flera homosexuella vänner. Han avskyr islam men har flera muslimska vänner. Även andra invandrare omnämns som vänner eller bekanta. Det är inte korrekt att kalla honom homofob, rasist eller ens främlingsfientlig. Det är regeringskvarteren han spränger – inte en moské. Fientligehten mot islam tycks ha övergått i en fientlighet mot etablissemang och samhälle i stort.

Att han skulle drivas av hat stämmer inte heller. Han ser snarast med olust fram emot den situation där han planerar att döda ungdomar. Det är inte hat eller sadistiska impulser som driver honom – utan hans övertygelse.

En så stark övertygelse är inte frisk. Han ger själv det riktiga exemplet att om man fråga allmänheten om de skulle kunna tänka sig döda 100 för att rädda 1000 så svarar 30% av alla män nej, och 70% av kvinnorna. ABB menar att han tillhör den ridderliga grupp som väljer att döda de fåtaliga för att rädda de många. Men vad han förbiser är att nästan inge skulle vara beredd att döda 100 för att eventuellt rädda 1000. Det är ju vad det faktiskt handlar om. Hur säker kan han vara på att hans dödande innebär räddningen ens för någon? Hur säker kan han vara på att hans analys av politiken är riktig, och att hans strategi är vettig? Även med hans värderingar finns en avsevärd osäkerhet. Finns det ens något argument i hans värld som talar emot? Knappast. Det är där som den bergfasta övertygelsen snarare får skepnaden av en vanföreställning – en paranoja.

Paranoid schizofreni brukar ge sina första symtom i 30-årsåldern – till skillnad från vanlig schizofreni (schizofrenia simplex) som snarare debuterar i 20-årsåldern.

Psykiatrisk diagnostik är verkligen inte glasklar. Om man ska kalla ABB:s tillstånd för paranoid schizofreni eller vanföreställningssyndrom är inte självklart. Gränserna är flytande. Mycket beror också på hur tillståndet utvecklas på längre sikt, och hur han skulle reagera på psykiatrisk medicinering. Om förloppet är kroniskt och försämras så verkar schizofrenidiagnosen mer rimlig.

Prognosen för denna typ av schizofreni är alltså inte bra. Ofta sker en långsam försämring, och mediciner brukar vara till begränsad nytta.

Men ur juridisk synpunkt spelar det roll om ABB ska anses som sjuk eller frisk. Inte heller moraliskt ska man döma den som förövat ett brott på grund av sjukdom. Om han är frisk så ska han friges efter att ha avtjänat sitt straff minus eventuell rabatt, några få år efter att han fyllt femtio. Om han är sjuk kan han interneras för resten av sitt liv, om det skulle behövas.

1082 vänner men ensam i döden

En engelsk kvinna tog en dödlig näve tabletter, och skrev sedan om det på Facebook strax innan hon dog. Hon hade 1082 vänner där men ingen gjorde något för att hindra henne. Hon hade hotat med självmord tidigare, och även överdoserat tabletter. Nu var det ingen som trodde att det var på allvar.

I oktober förra året var det en svensk ung man som direktsände sitt eget självmord genom hängning via ett annat forum – Flashback. Ensam i döden även han, trots alla åskådare.

Många har reagerat på att ingen ingripit för att förhindra dessa självmord. Det kan man förstå. Gemenskapen på internet är inte vad man är van vid. Hur kan man ha tusen vänner? I verkligheten (IRL) kan en person i bästa fall ha en handfull vänner. Hellre en vän i handen än tusen på internet, skulle man kunna säga.

Men det är nog inte det som är problemet. Även ”riktiga vänner” kan tröttna på självmordshot. Visst, de första gångerna tar man det som ”ett rop på hjälp”. Men när det blir tillräckligt många gånger, och under tillräckligt lång tid, så tröttnar folk i allmänhet.

Även  proffs. Den vanligaste orsaken till självmord är depression, ett tillstånd som oftast kan botas med mediciner eller samtalsterapi. Det är det första man tänker på när någon talar om självmord, att det är en tillfällig depression som man kan göra något åt.

Men så finns det ”kronisk” självmordsbenägenhet. Man kallar det så, när varken mediciner eller terapi biter på tillståndet. Då kan man ta till tvångsvård, men det har också sin begränsning. Personen måste anses allvarligt psykiskt sjuk och vägra frivillig vård. Det går inte att vårda någon med tvång i all evighet. Ibland måste man kapitulera inför personer där man vidtagit alla rimliga åtgärder, men som ändå vill ta sitt liv.

Den möjligheten har alla människor. Man kan alltid lura vårdpersonal att man mår bättre, och få få en permission. Alla självmord går inte att hindra, men de flesta.

Det finns också en mindre kategori av människor som vill begå självmord utan att vara deprimerade. Det är ofta äldre och kroniskt (kroppsligt) sjuka (döende) personer som bestämt sig för att ta sitt liv när plågorna blivit alltför outhärdliga eller när livets värde och värdighet försvunnit. Ett sådant välgenomtänkt självmord är inte lätt att genomföra. Det finns åtskilliga beskrivningar av mer eller mindre effektiva metoder på internet, men ingen som är enkel att tillämpa. Särskilt inte om man är svårt sjuk.

Den som har tillräckligt med pengar kan boka en plats på en dödsklinik utomlands. I några länder är aktiv dödshjälp tillåten. Där får man hjälp med ett säkert preparat som gör att man somnar in för gott – snabbt, säkert och utan plågor. Men det kostar åtskilliga tusenlappar, och är bland annat därför inte tillgängligt för svenskar i allmänhet. Men några kända personer har gått ut offentligt med att de ”abonnerar” på en sådan tjänst.

Svenska läkare får inte hjälpa till med sådant. Rättsligt är det en gråzon. Om man som läkare med berått mod hjälper någon att ta sitt liv, så riskerar man att åtalas för mord. Att begå självmord är inget brott, men gränsen mellan att hjälpa någon att begå självmord eller att mörda personen är svår att dra. De etiska reglerna för läkare är ytterligare ett hinder. Man får helt enkelt inte bidra till att skada eller döda sina patienter, om det inte sker i ett försök att få dem att bli friskare. Att stänga av en respirator som uppehåller livet på en hopplöst sjuk patient kan under vissa omständigheter vara tillåtet. Det kallas för passiv dödshjälp. Vad som är aktivt och passivt kan man förstås diskutera, liksom om det är en meningsfull skillnad. Jag tvivlar på det. Att stänga av en respirator eller ett dropp är ju i någon mening en aktiv handling. Vad skiljer det i grunden etiskt från att ännu mera aktivt påskynda döendet? Kan det någonsin försvaras med barmhärtighet? Inte ens myndigheterna har något bra svar.

Många religiösa tänkare svarar nej på sådana frågor. De använder ungefär samma argument som man kan anföra mot abort. Men för oss som inte har vår etik grundad i någon religion är det svårare att ge ett enkelt svar.

Många har argumenterat för att aktiv dödshjälp under kontrollerade former skulle vara tillåten, så kallad eutanasi eller läkarassisterat självmord. Om t ex två oberoende läkare intygar att självmordsönskan inte beror på ett tillfälligt tillstånd, att det föreligger en plågsam kronisk eller dödlig sjukdom, så skulle det vara tillåtet att hjälpa personen att somna in under värdiga former. Ungefär som vi gör med svårt sjuka djur för att de ska slippa plågas.

Varje gång jag läser om dessa offentliga självmord på internet så tänker jag på alla de som måste ta ställning till dessa frågor i sin ensamhet. Det måste vara fruktansvärt.

Personligen ser jag inga oöverstigliga etiska problem med aktiv dödshjälp. Tvärtom. Jag tycker att vi borde ha denna möjlighet när vi är outhärdligt plågade eller obotligt sjuka. Men de fall jag läser om på nätet har inte varit ens i närheten av denna kategori. Det har rört sig om (veterligt) fysiskt friska, reltivt unga personer med alla möjligheter att bli bättre. Även om det var tillåtet med aktiv dödshjälp, så skulle ingen av dem vara en kandidat. Det finns för många vägar kvar att pröva innan man ger upp.

Däri ligger en dubbel tragedi. De som verkligen behöver dödshjälp får det inte, och de som skulle behöva hjälp att leva vidare får inte det heller.

Därför kanske det kan vara något gott i att offentliggöra självmord på internet. Så att vi blir medvetna om den kopiösa ensamhet som gör att personer kan ta sitt liv mitt ibland oss, antagligen utan att ha givit alternativen en rimlig chans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Valdoxan äntligen i läkemedelsförmånen

Från 1 november ingår Valdoxan i läkemedelsförmånen meddelar tillverkaren Servier.

Jag har skrivit om denna nya antidepressiva medicin tidigare. Några ytterligare nyheter om användningsområde eller effekt känner jag inte till men återkommer så fort jag hittar något nytt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Är Beatrice Ask verkligen drogfri?

Federley har beskrivit i Expressen hur förnedrad han kände sig när hans parti ”erbjöd” honom att drogtesta sig. Maud Olofsson bekräftar och försvarar denna kränkande attityd från partiet.

Bodström avböjde ett offentligt drogtest när han förstod att det innebar att lämna ett övervakat urinprov. Men justitieminister Ask kilade villigt in på en av Riksdagens toaletter och lämnade sitt (?) urinprov.

Det finns två stora problem med personlig integritet när det gäller drogtester. Det ena är uppenbart. Varför ska alla ha reda på vilka droger jag tar. Det är inte förbjudet att ta ångest- eller smärtlindrande mediciner om de är ordinerade av en läkare, men de syns i provet. Angår det omgivningen om man ordinerats sådan medicin? Det spelar ingen roll om man är gymnasieelev eller riksdagsledamot. Låt oss få ha våra mediciner ifred.

Anta att Bodström eller Ask haft det lite problematiskt i privatlivet, och ordinerats en insomningstablett för att komma över den värsta krisen. Måste de redovisa det för hela världen då? Alla människor råkar ut för sådana kriser, de är en naturlig del av livet. Missfall, anhörigs död eller sjukdom, egen sjukdom, olyckor, avskedanden, relationsproblem, separationer osv. Inte alla behöver ta piller för det, men för många kan det vara en välkommen tillfällig lindring.

För att inte tala om värktabletter.

Det känns etiskt motbjudande att andra ska ha rätt att snoka i sådant, att man ska behöva förklara sig i en situation som är svår nog ändå. Detta är skäl nog att låta bli med dessa drogtest i tid och otid.

Piratpartiet värnar om vår integritet. Det verkar som om andra partier alldeles glömt bort den frågan. Ska Storebror få titta in överallt? Ända in i våra urinblåsor? För sådana invasiva intrång krävs det mycket starka skäl, anser jag. Att spekulera i våra drogvanor – illegala eller läkarstödda – är inte ett tillräckligt skäl.

Den andra invändningen är att det är en mycket ineffektiv metod att fånga upp ett (dolt) missbruk.

Om Ask rökte på lite då och då, inte farao skulle hon låta sig testas då. Samma sak med vilken missbrukare som helst. Man skulle göra allt för att krångla sig ur en uppenbar risk för upptäckt. Att avstå provet är väl det enklaste, men många är finurliga och trixar så att provet blir missvisande. Det vanligaste är att lämna någon annans urin. Det är ganska svårt att kolla. Man kan förvara urin i en ballong och leda den till aktuell kroppsmynning med en liten slang. Man måste alltså övervaka urinprovet mycket närgånget för att veta vems urin man testar. Det räcker inte med att dörren till toaletten står på glänt. Man måste stirra stint på vederbörandes könsorgan under hela urineringen.

Inte ens den mest närgångna övervakning hjälper mot att man faktiskt kan sätta en kateter (tunn slang) i urinröret, och sedan fylla på någon annans urin i sin egen blåsa strax före provet. Sedan kissar man fram den drogfria urinen hur lätt som helst. Det låter kanske långsökt, men jag försäkrar att det har gjorts. Den som riskerar att bli av med sitt Metadon eller Subutex eller att åka ut ur Riksdagen, är motiverad att gå längre än man kunde tro.

Det går alltid att fuska med urinprov. Då tror sig folk veta att man är drogfri fastän det inte är så. Hur noga kollade man justitieministerns provtagning? Antagligen inte alls, av finkänslighet. Hon fick nog kissa ifred där inne på Riksdagstoaletten. Hur säker kan man i så fall vara på hennes drogfrihet? Inte alls. Vi vet inte om Ask är drogfri, och jag vill inte veta det heller. Möjligen om jag var hennes läkare.

Det finns också många andra knep för att påverka urinprovet så att det blir missvisande. En erfaren missbrukare känner till alla möjliga sätt.

Det är en enklare och säkrare metod att helt enkelt fråga folk vilka mediciner eller droger de använder.

Traditionen att testa droger i urin kommer av att missbruksvården länge varit en kommunal angelägenhet. Det är alltså inte sjukvården som har huvudansvaret för missbruksvården utan socialtjänsten. Därför har man brist på sjukvårdsutbildad personal i missbruksvården. Ett urinprov kan vem som helst ta (tror dom), men ett blodprov skulle vara betydligt säkrare. Då vet man i alla fall vem provet kommer ifrån, åtminstone om man varit noga med identifikationen, dvs. kollat giltigt leg.

Traditionen med urinprov har spritt sig från socialtjänsten och kriminalvården till sjukvården så att man även där tar urinprov istället för blodprov. Det är oprofessionellt och obegripligt. Antagligen för att ingen bryr sig särskilt mycket om missbrukare. Vad spelar det för roll med några falskt negativa prov? Antagligen ingen alls.

metoden är osäker. Vi vet inte om Beatrice Ask använder droger, men vi luras att tro att hon är drogfri eftersom hon lät sig testas. Har vi ens fått veta provsvaret? Omfattas det av sekretess? Borde det offentliggöras? Var det verkligen hennes urin man testade, eller någon annans?

Vad var nyttan med det hela?

Hur många av oss tycker att det skulle vara bekvämt att kissa medan någon närgånget kollar vår urinrörsmynning? Är det etiskt försvarbart att kräva något sådant av skolbarn, i missbruksvården, i kriminalvården eller någon annanstans?

Vem ska stå där och stirra? Skolsköterskan, kriminalvårdaren, praktikanten, läraren, arbetsgivaren, journalisten, polisen eller vem som helst? Personligen skulle jag som läkare vägra att övervaka en sådan provtagning av etiska skäl. Frivilligt eller ej så förblir själva provtagningen en kränkning.

Den politiker som ställer upp på detta slipper lindrigare undan, eftersom det liksom inte är på riktigt. Bara på media-låtsas. Så ministrar får antagligen kissa ifred. Men de legitimerar kränkningen av andra genom att ställa upp. Det är motbjudande.

Kränkningen är oacceptabel, metoden är usel, och uppsåtet att vinna ett krig mot droger med utökad och invasiv kontroll är okunskap på gränsen till vansinne.

Om justitieminister Asks omdöme är grumlat så spelar det ingen roll om det beror på droger eller något annat. Det märks ändå. Och det är väl det viktiga. Hur hon beter sig – med eller utan droger. Och där kan man ha ett och annat frågeteckeneller verkar idéer om lila kuvert eller tecknad barnporr komma från ett glasklart intellekt?

Sak samma med våra barn och ungdomar, elever, trafikanter, anställda, missbrukare etc. Om deras drogvanor är olämpliga så lär det ganska snart framgå av deras beteende och attityd.

Folk är oftast som dom verkar vara, och behöver inte misstänkliggöras och kontrolleras. Ge dom en chans att visa vad de går för istället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Psykiatrin och tomten i Lund

När man kollar hemsidan för Region Skåne så kan man läsa följande:

Regionhuset i Lund kan bli nytt hem för psykiatrin

Psykiatri Skåne har utrett frågan om nya lokaler för den psykiatriska slutenvården i Lund, nu belägen på S:t Lars-området, samt slutenvården i Landskrona. Nu har Regionhuset i Lund visat sig vara ett alternativ.
2010-06-11
Inriktningen har varit  att titta på möjliga platser att bygga ett nytt hus, främst med närhet till den akutsomatiska vården på sjukhusområdet i Lund. Under utredningens gång har även planer på att inkludera den psykiatriska öppenvården vuxit fram, eftersom det finns flera fördelar med att samla verksamheterna.

När Psykiatri Skåne inte hittade någon lämplig tomt prövades alternativet med det före detta Regionhuset på Baravägen. Det bedöms ha så många fördelar att regionstyrelsen nu gett regiondirektören i uppdrag att inleda förhandlingar med Wihlborgs, som är Regionhusets ägare från september 2010.

Man förvånas. Det är alltså psykiatrin som utrett lokalfrågan. Hittills var alla överens om att bygga ett nytt hus på sjukhusområdet. Det står inskrivet i alla långtidsplaner.

Och så hittade ”Psykiatrin” ingen tomt att bygga på. Så olyckligt. Det hade ju kunnat bli något riktigt bra annars. Ett sprillans nytt hus som är specialbyggt för sitt ändamål, och som ligger nära övriga specialiteter – ett önskemål som funnits mycket länge.

Kan ingen hjälpa Pyttet, ursäkta: Psyket att hitta en tomt?

Ett gammalt kontor på andra sidan kyrkogården, och med utsikt över krematoriet, är inget bra alternativ. Alla som arbetat med psykiatri i trånga kontorslokaler med låg takhöjd vet vad jag talar om. Patienterna får panik och ägnar sig åt skadegörelse och eldsanläggning i en farlig och dyrbar omfattning.

Att renovera blir också dyrt. Det ska vara okrossbart glas i fönstren, och rumsplaneringen ska göras om så att det blir överblickbara sjukvårdsavdelningar. Det kommer aldrig att bli riktigt bra. Mycket kompromisser. Skenbart billigt eftersom en gammal uttjänt lokal kan användas, men det äts upp av större kostnader för drift och underhåll.

Det skulle vara intressant att få veta vilka personer inom ”Psykiatrin” som handlagt frågan. Någon förutom P-O Sjöblom, regionens lojala chef? Frågade man någon annan med erfarenhet av psykiatrin i Lund med omnejd? Professorn, kanske?

Och kanske att patientorganisationerna kan få vara med på ett hörn? De kanske har något förslag till bra tomt att bygga på.

Vem vet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.