En ny demokrati

Svikna vallöften hör till det förgångna. Nyligen läste jag om Obama att nu när han verkligen blivit president så fick man ge sig till tåls för att förstå vilken politik han tänkte föra. Ställningstagandena i valkampanjen var självklart till för att samla en tillräckligt stor skara väljare – inte nödvändigtvis en deklaration av den politik han avsåg genomföra.

Det lät så självklart, som att det vet ju alla. Därför kände jag mig lite dum. Jag tyckte att det var att svika allt vad heligt är när såväl borgare som socialdemokrater gick till val på löftet att inte införa biltullar i Stockholm, och så gjorde man det i alla fall. Inte heller har regeringen hållit sina löften till privatpraktikerna, som man lovade skulle få sälja sina etableringsrätter. Detta att tala opportunistiskt före valet, sockra budskapet, och sedan inte känna sig det minsta förpliktigad att infria sina vida och breda löften – det är något nytt. Nu tycks alla förstå att det inte är ett svek mot väljarna och demokratin utan en politisk realitet. En politikers förstaplikt är att se till att bli omvald. Naturligtvis.

Men om vi inte vet vad de tänker stå för bortom alla fraser och paroller, hur ska vi då veta vem vi ska rösta på?

Dessutom likriktas budkapet för att ligga rätt i tiden, dvs. peka åt samma håll som opinionsundersökningarnas vindflöjlar. Om man vill ha kärnkraft vem röstar man då på? Nyligen tillkännagav x-partiet att man nu blivit lite för från att ha varit mycket emot. Om man inte tror på att begränsa koldioxidutsläpp för att minska global uppvärmning, vem företräder den åsikten? Och även om man hittar sitt parti så ska man alltså inte räkna med att de förverkligar den egna politiken. ”Politik är det möjligas konstrande.” Vad som är möjligt kan ändra sig från före till efter ett val.

Det spelar alltså ingen avgörande roll vilket parti man röstar på. Varför då rösta alls? Den yngre generationen har fattat galoppen medan vi äldre flockas kring valurnorna som gamar runt ett kadaver, och vägrar fatta att demokratin är död. Inte för att jag har något bättre att komma med. Alla andra mer eller mindre despotiska styrelseskick förefaller sämre.

På sikt kanske det blir mer av folkomröstningar i enskilda sakfrågor. Men det vill inte politikerna. De har ju låtit sig väljas som representanter för oss och vill bestämma själva. Folket är ofta besvärande konservativt. Det har tagit ett halvt århundrade för allmänheten att förstå att kärnkraften är överlägsen andra energikällor, inte minst avseende säkerhet och miljöpåverkan. Så kan vi inte ha det. Om folket finge råda så skulle vi fortfarande köra på vänster sida här i landet. Och hur skulle det se ut? (Rätt svar: Som i England.)

Inte vill vi ha Euro heller, och är tveksamma till EU. Ett sådant folk kan bara betros med en mindre dos demokrati. Bestämma lite grand när vi inte har fått saken om bakfoten. Vi får välja våra kloka och målmedvetna politiker, men sedan inte hålla på och lägga oss i. Vi förstår ändå inte vårt eget bästa. Folk i flock är dummare än de enskilda individerna.

Jovisst det ligger nog mycket i det. Folkviljan är en bräcklig sak. Inget att bygga en seriös strategi på. Men visst är det konstigt hur det har blivit. Nu har åtminstone jag förlorat oskulden. Aldrig mer ska jag bli indignerad när ett politiskt parti gör precis tvärtemot vad de dyrt och heligt lovade i sin valkampanj. Nu förstår jag att det inte är riktiga löften utan poser man intar för att verka attraktiva för oss väljare – valboskapen, allmogen.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: