Äldrevård, matlådor och ensamhet

Igår kväll såg jag ännu ett debattprogram där man gick hårt åt kommunernas matlådor. De tillverkas tydligen centralt och skickas uppemot 60 mil. En trave med sju lådor delas ut en gång i veckan – bara det! Smaken var så tam att pannkakan var svår att skilja ifrån fisken.

OK. Med lite tur är man snart där själv, alltså om man får leva så länge. Vilken är min största oro för en ålderdom i kommunens regi? Kanske inte maten. Usel mat är inget större problem för dem som har anhöriga eller vänner. De brukar ordna till det genom att klaga eller själva hjälpa till med mathållningen. Det verkligt oroande är väl om man skulle bli ensamboende med hemsjukvård och omsorg eller vad det nu kan kallas.

Någon gång om dagen kommer en jäktad person och delar ut medicin. Någon gång i veckan någon från hemtjänsten som städar, och har sju matlådor till kylskåpet. I övrigt får man roa sig själv. Hoppas att det finns bredband i äldreboendet och att man har tillräckligt med syn och intellekt kvar för att kunna förströ sig den vägen.

Hur mycket hellre skulle jag inte bo på ett ålderdomshem! Få se lite människor omkring mig: personal och medboende. Skitsamma om maten var lite torftig, bara sällskapet runt bordet var stimulerande.

Gör tankeexperimentet Jul. Hur får man till en jultallrik som är tillräckligt bra? Oavsett skinkans kvalitet så skulle man väl sakna adventskonserten, julgranen, de levande ljusen och annan julstämning. Om jag blev tvungen att sitta där i min ensamhet på Julafton, Juldagen och Annandagen, mellandagarna och Nyåret, så kunde också maten kvitta. Skulle föredra en bra wok framför skinka för att slippa bli påmind.

Och så är det väl alla andra dagar också.

Förr hade vi flergenerationsboende, där äldre fick bo på undantag. Men man fick vara med på julfirandet åtminstone. Sen kom kärnfamiljerna när industrin krävde mindre och lättrörligare ”produktionsenheter”. Sedan kvinnorna blev självförsörjande har även kärnfamiljen havererat. Flertalet barn i Stockholm växer upp hos en ensamstående mamma. Merparten av alla äktenskap är över inom två år. Mer än hälften av alla hushåll i Stockholm utgörs av ensamboende.

Vård i hemmet är den nya parollen – sjukvård och social omsorg. Borta är alla ålderdomshem och servicehus. Det är inte bara för att illasinnade kommunpolitiker vill spara på skattepengarn. Det är en ideologisk fråga. Svenskar anser att ensamhet är en styrka. Själv är bäste dräng, ensam är stark, jag klarar mig själv osv. Helt uppenbara lögner. All forskning visar på motsatsen: ensamma är svagare än andra – mer deprimerade, mer sjuka, dör fortare och har sämre livskvalitet. Ändå hör man äldre säga att de vill bo kvar hemma – till varje pris; härifrån ska jag ut med fötterna först. Man vill leva och dö i sin ensamhet. Jag har aldrig förstått varför. Vad är det för fel på kollektivt äldreboende. Är det det gamla fattighuset som spökar?

För mig är det tvärtom. Jag skulle hellre bo på en stor institution med matsal, simbassäng, Pressbyråkiosk, sjukstuga och en ordentlig adventskonsert med påföljande luciatåg från de lokala skolorna. Att ha ett eget rum med dusch och pentry vore väl en självklarhet i dessa dagar, så att man kunde dra sig undan när man så önskade. Men den pressylta existerar inte som skulle ge mig en God Jul om jag sutte där ensam.

Måltider består till hälften av dem som sitter runt bordet. Är sällskapet torftigt så gagnar gourmetmat föga.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: