Läkare mördare?

II. Mespropparnas sammansvärjning

Nu har man konstaterat att den aktuella hjärtkirurg som opererade en rutinpatient med en ovanlig eller felaktig metod även var känd som rattfylla hos Socialstyrelsen. Många har ondgjort sig över att myndigheten inte rapporterat detta till arbetsgivaren USiL.

I rätten fälldes doktorn för slarvet som av allt att döma kostade en människas liv till 16 000 kr i böter, så det kan inte ha varit något stort slarv? Å andra sidan fick han ett avgångsvederlag på 900 000 kr (en årslön). För att arbetsgivaren inte ville sätta hårt mot hårt? Inte bråka och ställa till? Inte göra någon (kollega) ledsen?

Socialstyrelsen har tillsynsansvar för både läkare och verksamheter, så helt fel är det inte. Men å andra sidan har de också sekretess. Utredningsärenden som de tycker att de hanterar själva ska inte behöva valsa runt bland arbetskamrater och i pressen. Svårt att veta hur mycket information de hade. En enstaka rattfylla bör inte ge yrkesförbud utan vidare.

Det verkliga felet är det som cheferna på sjukhuset kallar ”kommunikationen”. Det är ju lagom vagt för att slippa ansvar. I själva verket så fungerar kommunikationen skrämmande bra just när arbetskamrater har alkoholproblem, så även i detta fall. ”Alla” visste- sedan länge och förfasade sig bakom ryggar och lyckta dörrar. De chefer som borde ha gjort något gjorde inte det, kanske med den ursvenska parollen ”det där hörde inte jag!”. Att inte vara informerad (formellt) befriar från ansvar (formellt). Men man vet. Man vet precis.

Det stora hindret är rädslan att konfrontera. Att gå till en anställd i någorlunda hög ställning och begära besked om drog-/alkoholvanor brukar bli bråkigt och stökigt, särskilt om det finns något fog för misstankarna. Högljudda bortförklaringar och motangrepp, sårad stolthet, förstörd vänskap och lojalitet: kanske hot om advokater och fack. I värsta fall, men vad är alternativet? Att mesa vidare tills någon dör? Många chefer har dålig uppbackning i en sådan situation, och dåliga kunskaper om hur den ska hanteras. De flesta backar och gör inget alls. Det är så obehagligt att bli utskälld och attackerad: konflikträdsla.

Boktips! Men det skadar inte att förbereda sig så att man är medveten om arbetsgivarens rättsliga möjligheter och skyldigheter i situationen. Fast det första är svårast: att repa mod för att ta konflikten.

Å andra sidan har de chefer som ska göra konfrontationen bra betalt för det. Men gör det ofta ändå inte. Det är det verkliga problemet – återigen: undermåliga chefer. Att var tionde anställd har missbruksproblem får vi nog leva (och dö) med, men är det så jävla omöjligt att rekrytera chefer med lite klippanischer (ruter) i?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: