Politikens kackerlackor och radhusträdgårdar

En bra bok om radhusträdgårdar har nyligen kommit ut. Det är Christel Kvants Personliga radhusträdgårdar.

Där finns många olika trädgårdar beskrivna i bild och text. Men inte bara det. Den samhällssyn som präglade framväxten av radhus och trädgårdsstäder beskrivs också.

Radhus är ett ganska nytt påfund.

Industrialiseringen under 1800-talet ledde till stora folkomflyttningar från landet in till staden. Arbetarna var fattiga och levde under miserabla förhållanden.

Lenin var på besök i Sverige och visades runt i de nybyggda radhusområdena. Han var inte imponerad. Istället för trädgårdar, tyckte han att arbetarna – proletariatet – skulle ägna sig åt politik och revolution.

Kolonirörelsen hävdade att arbetarna behövde frisk luft och kanske framför allt möjlighet att odla sina egna grönsaker.

I samma anda diskuterade man bättre bostäder för arbetarna. På många håll spreds idéer om trädgårdsstaden – ett sundare boende än de överbefolkade hyreskasernerna. I denna miljö växte också de första radhusen fram i början av 1900-talet. Stockholm var först med radhus med inspiration från England. Ursprungligen tänkte man sig bygga 300 radhus i Enskede, men de blev inte så populära, så man stannade vid 37. Detta var 1908. På andra håll slog det bättre ut: Äppelviken, Änggården och Örgryte i Göteborg, Hälsingborg, Landskrona, Uppsala, Linköping och Kalmar.

En klassisk bok om trädgårdsstaden är Svenska Trädgårdsstaden 1905-1930 av Johan Råberg från 1995. Den tycks inte finnas kvar i handeln, men man kan säkert hitta den på antikvariat.

I de stora hyreshusen härjade kackerlackor och löss. De sanitära förhållandena var dåliga och infektionssjukdomar som TBC och tyfus grasserade. Maten räckte inte alltid till. Svält, vitaminbrist och undernäring hörde till vardagen. Barnadödligheten var hög.

Det var alltså inte i första hand estetiska aspekter som gjorde att man sökte alternativ. Trädgårdarna var inte i första hand en prydnad, utan ett sätt att dryga ut maten med ett eget potatis- eller grönsaksland.

Det är rörande att läsa om dåtidens politiker. Tre politiker från Hälsingborg lade 1923 fram en skrivelse till kommunfullmäktige:

Det är icke, kan icke och får icke vara samhället likgiltigt hur kanske tusentals av dess inbyggare bo och framleva sin tillvaro. De sociala och moraliska värden, som skulle gå till spillo genom dylik likgiltighet, äro alltför stora.

Läs det stycket en gång till och försök att komma ihåg vad dagens politiker sagt om kackerlackorna i Rosengård. Och vad de gjort åt misären. De har återinfört den ohälsosamma slum som vi så framgångsrikt bekämpat fram till 1960-talet. Först med miljonprogrammet vars syfte var att motverka trångboddhet och bostadsbrist. Att det helt enkelt var dåliga boendemiljöer förstod man inte förrän långt senare.

Senare års ”outsourcing” av allmännyttans hyreslägenheter till skrupelfria värdar har möjligen sparat pengar i kommunerna som sluppit sina dyra bostadsbolag, men ”sociala och moraliska värden” såldes billigt.

Politikerförakt är inte alltid grundlöst. Dåtidens politiker bars av en vision av ett bättre samhälle för de sämst ställda. Dagens politiker har återinfört kackerlackorna!

Därom vittnar gångna tiders trädgårdsstäder och radhusområden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: