Horrör, Engdahl!

Sydsvenskan intervjuar Horace Engdahl med anledning av att han nu efter tio år lämnat sitt uppdrag som Svenska Akademiens ständig sekreterare. En fri man lyder rubriken. Må det, men knappast frihetlig.

Han är en svuren fiende till ”Piraterna”:

Då tycker jag att våra politikers undfallenhet inför piratslöddret är en moralisk kollaps. Piraterna är skurkar. Kort och gott. Och de ska behandlas som skurkar. Det är en fullständig katastrof att de kan få en sådan övervikt bland de yngre. Vi har ett pedagogiskt underskott i samhällsundervisningen, som inte har gjort klart vad lag och rätt betyder. Och det gäller alla lagar stiftade i demokratisk ordning.

Lag och ordning, alltså. Slödder och skurkar. Vatten och bröd? Rim och reson. Det är hela analysen vad upphovsrätten anbelangar. Lite osofistikerad om man önskar framstå som bildad och intellektuell. Han har dessutom mage att spy galla över Lars Gustafsson för att denne försvarat en annan ståndpunkt, dock med mera genomtänkta argument. Smaklöst och föga snillrikt. (Akademiens valspråk: Snille och Smak.)

Så blir Engdahl filosofisk och harmsen:

Upphovsrätten är en av de vackraste konstruktioner upplysningen gav oss.

Må så vara. Under upplysningstiden fick författaren rätten att förfoga över och ge ut en bok under en tid av 14-28 år. Därefter tillföll verket ”public domain”, ett begrepp som också härstammar från England och det tidiga 1700-talet. Detta skydd är inget som Piratpartiet principiellt motsätter sig. Man har tvärtom föreslagit fem års kommersiell ensamrätt, eftersom merparten av ett verks intäkter intjänats då. Den ideella upphovsrättenär heller inget som Piraterna vill komma åt.  Läs gärna på!

Dagens rättigheter förlängs med nya lagförslag så att upphovsrätten utsträckts till 70 år efter upphovsmannens död. Det är alltså inte upphovsmannens rätt vi diskuterar utan hans efterkommandes, eller snarare de förlag som köpt upp rättigheterna. Tidsrymden har blivit absurt lång, och upphovsrättsindustrin hindrar allmänheten att ta del av sitt kulturarv. Numera anser sig Disney ha rätten till Askungen, Snövit, Törnrosa, Djungelboken etc. Vad har det med upphovsmännens, bröderna Grimms och Kiplings, rättigheter att göra?

Vad är public domain om inte ett annat ord för vårt kulturarv?

Till och med Jan Myrdal, 82, får till det bättre i Expressen.

Sedan kommer Engdahl in på integritetsfrågorna. Att samla IP-nummer tycker han är lika harmlöst som när biblioteken registrerar låntagare. Där vet han inte vad han talar om. När jag som ung vikarierade på folkbibliotekets lilla lokala filial så var det ganska lätt att bilda sig en uppfattning om låntagarnas läsvanor. Själv hade jag lånekort nummer 71. Längst bak i varje bok som jag lånat satt kortet som togs ur som pant, och där var mitt nummer prydligt antecknat bland de andras. Man kunde sedan lätt titta runt i bokbeståndet för att utröna min litterära smak. Fanns 71 antecknat på kortet så hade jag haft hem boken. Det var nog inte svårt att gissa min politiska hemvist heller. Att låna en bok som handlade om sex krävde förstås ett avsevärt mod, och efteråt kunde dessutom alla nyfikna se att man hade lånat den. Pinsamt.

Numera är det inte bara kvarterets skvallertanter som ska ha tillgång till mina läsvanor utan polisen, SÄPO och den så kallade mediaindustrin. Och de behöver inte ens gå till biblioteket för att kolla. De kan dessutom se vilka andra som intresserat sig för liknande ämnen, och på så vis kartlägga hela befolkningens intressen, åsikter och preferenser. Etnicitet, politisk hemvist och sexuell läggning går nog att gissa sig till om man vet vilka sajter som besökts.

Jag är säker på att Engdahl har besökt åtskilliga bibliotek. Men har han ändå inget begripit? Har han aldrig känt igen en annan låntagares signatur eller nummer, och tänkt: ”Jaså, minsann! Han läser Maria Lang. Så simpelt. Läser han Liza Marklund också, månne?” Och så kan man plocka fram några av hennes böcker och se efter. Eller kolla vilka porrslödder som läst Marquis de Sade? Så kunde man i alla fall man göra när jag var ung.

Hur är det nu?

Nu kan man använda datorer och internet istället. Söka mer information om fler personer, lagra i register och ha tummen i ögat på piratslöddret. Bara den som har rent mjöl i påsen kan känna sig säker. Det hade inte Anne Frank, tyckte Gestapo. Rätt vad det är så kan informationer alltså hamna i alldeles fel händer. Så mycken information och så många händer bådar inte gott.

Har Engdahl ens ett hum om IPRED, FRA eller ACTA? Vet han alls vad ändamålsglidning är? Har han tänkt på vad medborgerliga fri- och rättigheter och public domain innebär för vår kultur? Vad privatlivets helgd egentligen ska omfatta?

Han ger uttryck för en både okunnig och föråldrad samhällssyn. Dock ska vi hålla honom god för är att han abdikerat från sitt annars evinnerliga sekreterarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: