Systemfel i psykiatrin.

I en hjärtskärande artikel i DN berättar brodern till en schizofren patient hur vården sett ut fram till den dag då allt tog slut med ett självmord.

Det är ingen uppbygglig läsning. Schizofreni är en allvarlig sjukdom som drabbar ungefär en procent av befolkningen – alltså många tusen patienter. Prognosen är osäker. Man brukar säga att en tredjedel blir allt sämre, en tredjedel oförändrade och en tredjedel förbättrade. Det finns beskrivet organiserade vårdformer som påverkar prognosen till det bättre, men i Sverige har vården istället blivit allt sämre med åren. Allt fler patienter dör allt yngre, och av självmord. Med nuvarande bristfälliga organisation av vården med dålig kontinuitet, illa fungerande samband mellan öppenvård och slutenvård, mellan vården, socialvården, arbetsförmedling, försäkringskassa och andra ”samarbetsparter” så är det mer som ett ogenomträngligt träsk. Få patienter får den vård de förtjänar.

Genom psykiatrins förfall har ett negativt urval skett i personalen på alla nivåer: från politiker och administratörer till överläkare och mentalskötare så sjunker ambitionsnivån. Alla, inklusive förtvivlade anhöriga, tvingas anpassa sig till en nivå bortom all värdighet. Den skammen är en anledning för mig att inte jobba inom den reguljära psykiatrin. Jag skulle inte kunna se patienter och anhöriga i ögonen med bibehållen självkänsla. De senaste tio åren har jag jobbat som privatpraktiker och kunnat hjälpa dem som inte var lika illa ute. Numera är jag hemmaman, och upplever inte precis att vården skriker efter min kompetens.

Min egen syster dog genom självmord efter att ha varit psykiskt sjuk i 20 år. Det var längesedan. Under tiden som ”anhörig” hann jag gå från gymnasist till specialist i psykiatri. Aldrig någonsin efterfrågades jag som anhörig från vårdens sida. Tvärtom misstänkliggjordes familjen. Detta trots att hon vårdades av kolleger som jag kände genom jobbet. Många gånger innan jag själv blev psykiatriker har jag blivit förnedrad, då jag som anhörig följt min syster till psykakuten, så jag har sett bedrövelsen från båda sidor.

Hon ville inte att familjen skulle lägga sig i vanvården, då hon var rädd att bli bestraffad med ett ännu sämre bemötande. En enda gång kontaktade jag hennes överläkare, då hon låg hemma halvt medvetslös av övermedicinering i sin egen avföring. Öppenvårdsteamet hade just varit där och konstaterat att allt fungerade bra. Då blev jag förbannad och talade klarspråk, trots min systers protester. Då gick det bra att bli inlagd, något som annars inte ansetts behövligt. Men ingenting ändrade sig i grunden för det.

Det är med sorg jag tänker på min systers sjukdom och död, men än värre är minnena av den avskyvärda vanvård hon utsattes för.

I början av hennes långa sjukdomsperiod fanns de gamla psykiatriska sjukhusen kvar. Vården där lämnade mycket i övrigt att önska men var en bättre miljö för de svårast sjuka än den frånvaro av vård som präglar dagens situation. Man hade trots allt aktiviteter, arbetsrehabilitering, sjukgymnastik och sociala evenemang för dem som behövde det. Var finns det nu?

En ung person som insjuknar i schizofreni är vanligen i 20-30-årsåldern. De har ett helt liv framför sig. Oavsett sjukdomens svårighetsgrad skulle det kunna fyllas med en meningsfull vardag, men det är inte lätt. Det kräver en organisation och ambition som helt saknas idag. På grund av den framodlade inkompetensen och bristande ambitionen ser jag mycket mörkt på möjligheten att det sker en förbättring under min livstid.

Jag kan bara beklaga. De goda krafterna har för länge sedan flytt skeppet. De nya som kommer till blir snart desillusionerade och slutar eller demoraliseras. Kvar blir bottenskrapet. Från professorsnivå till städerskor. Politikersnacket om den duktiga personalen som sliter med sina knappa resurser är en amsaga som politiker tar till för att bli omvalda. De har väl aldrig satt sin fot i den verkligheten, antar jag. Det är inte pengar som saknas, men det är det enda de inkompetenta vårdpolitikerna förstår sig på: budgetsifforna. Därför uppstår heller ingen kvalificerad diskussion om den psykiatriska vanvården. Det som saknas är nästan allt annat: ambition, organisation, moral, kompetens, passion, människosyn, arbetsglädje, motivation, incitament, vårdutveckling, vettig klinisk forskning … Patienten i centrum: tjenamors!

Jo, psykiatrin lider av systemfel. Nog är det så. Psykiatrin har själv blivit sjuk. Men jag ser inte vem som ska bota psykiatrin. Jag önskar att jag visste, och att jag var mindre pessimistisk.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Advertisements

12 svar

  1. Jag vet inte vilket år din syster insjuknade, men jag vet att när min bror blev psykotisk ( schizofren?) i början på 70-talet i en norrländsk universitetsstad så erbjöds han ingen vård, inget omhändertagande. Jo, studentpsykologen som jag hjälpte honom till sa ”ta hand om din bror.”. Jag var en brådmogen 19-åring som på skakiga ben just lämnat mina hemtrakter på allvar för första gången. Jag hade fullt upp med att ta hand om mig själv och nu hade jag dessutom en svårt sjuk bror att vårda. Jag hade ingen erfarenhet av psykoser och de var enbart ohyggligt skrämmande. Men jag gjorde så gott jag kunde. Stöttade honom på alla upptänkliga sätt. Såg till att han åt och sov. Samtalade med honom. Lät honom inte bli alltför ensam. Han tillfrisknade den gången. Sedan kom flera skov. Vi hade inte så mycket kontakt då, men jag tror inte han fått mycket hjälp av vården. Jag är rädd att jag i stort sett är den enda vård han fått. Kanske är det lyckosamt att han klarat sig i från den oficiella mentalvården som den såg ut och fortfarande ser ut. Annars hade han kanske redan slutat sina dagar som hårt nedmedicinerad kroniker. Det var kanske det alternativet psykologen såg när han bad mig ta hand om min bror.

    • Min syster insjuknade i slutet på 60-talet. Jag var också 19 år och skulle börja läsa medicin. Hade ännu inte kommit ut som homosexuell, och mådde inte bra själv av det.
      Det låter som om din bror har en lite lugnare form av sjukdom, och då behövs inte lika mycket mediciner och ”vård”. Det är nog mångas smala lycka: att de nödtorftigt klarar sig utan vårdinsatser.
      Det låter helt bisarrt att en nyinsjuknad schizofren inte remitteras till en psykiatrisk klinik, och får en vårdplan upplagd. Men så kanske det var då i Umeå, kanske nu också, och på fler ställen. En skandal, för dessa patienter kan man verkligen göra något för genom att ställa in dem på optimal (inte för mycket eller för lite, inte i otid, kanske pröva flera olika preparat, tar lång tid) medicinering. Det har visat sig lindra förloppet på längre sikt.

      • Ja, där hade vi ju en del svåra erfarenheter gemensamt. Kommer att tänka på sånt jag nog bara velat glömma: min bror hittades vi något tillfälle utmärglad och i prinicip döende på sitt studentboende efter att ha isolerat sig en tid. Jag lyckades få honom motiverad så småningom att söka hjälp hos en psykiatrisk försöksverksamhet som då startat i Luleå, det här var tidigt 80-tal. De skickar ett brev och önskar honom välkommen. Tyvärr är det vår mor som öppnar det brevet eftersom han mått så dåligt en tid. Hon slänger det eftersom hon inte anser att det är lämpligt att han sprider familjehemligheter inom vården! Som en paraodi på häx-mamman som så livligt beskrivs inom anti-psykitrin på den tide, typ R.D. Laing. Hade han lite rätt ändå?

  2. Ja, usch! Om man skapade ett forum för närstående till svårt psykiskt sjuka så skulle man nog få höra åtskilligt där man känner igen sig. Din mamma låter som en lite speciell person, men få föräldrar är ju perfekta. Hur tokigt det än blir så får man väl tänka att de i någon betydelse gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar.

    • Ja, mamma var en mycket märklig människa. Hon lever inte längre men jag skulle ge mycket för att veta hur hon tänkte och varför. Jag vet att man brukar utgå från att en förälder alltid vill sina barns bästa, men jag märker att jag inte är helt övertygad. Jag är inte helt säker på att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Om man väljer att i varje läge prioritera sina egna intressen framför barnets – hur resonerar man då? Kanske resonerar man inte, kanske förstår man inte att barnet är egen person utan man har en psykotisk uppfattning av relationen, där det inte finns gränser mellan du-jag. Men kanske just det var hennes förutsättningar / begränsningar. Hon hade inget val eftersom hon inte såg det. så. På så sätt skulle hon kunna vara ursäktad. Ungefär så funderar jag.

      • Ja, det är så jag menar. Det är ingen absolut sanning att varje förälder gjort sitt allra bästa. Ibland undrar man. Det är inte ovanligt med föräldrar som hatar sina barn, misshandlar dem eller t. o. m. dödar dem. Men det är ett praktiskt sätt att ”stryka över och gå vidare” i många terapier där någon hakat upp sig på barndomen och föräldrarelationerna. Man kan behöva få häva ur sig sin besvikelse och ilska över föräldrars försumligheter men det är ju gången tid och inget som går att ändra på. Bäst att ”acceptera” (som i mindfulness) så att man kan släppa det och gå vidare med sitt liv. Ett sätt att göra det är att kartlägga vilket inflytande föräldrarna haft, och sedan avrunda med en axelryckning: ”Så var det med den saken.” Eller: ”De gjorde väl så gott de kunde …” Detsamma gäller dem som har sina föräldrar som idoler. Det är också ett sätt att haka upp sig.
        Det är som det är med barndomen. Som vuxen får man släppa det, och ”öppna eget”.

  3. En kollega från Stockholm ringde mig idag apropå detta blogginlägg. Han höll väl med i stora drag men hade också en positiv historia att berätta om en psykiatrisk region på en mindre ort, långt ifrån stockholm, där allt tyckte fungera bra. Man hade fått tag på en duktig chef med stora ambitioner. Följaktligen hade de duktiga som tidigare lämnat verksamheten börjat återvända. Flera nya förmågor hade blivit intresserade.
    Så nog finns det positiva motexempel. Allt är inte nattsvart, men alldeles för mycket.

    • Undrar vilken verksamhet det är. Vore bra om någon någongång beskriver det som fungerar bra. Nu sprider sig ju en närmast depraverande stämning av hopplöshet när det hela verkar vara så undermåligt trots alla pengar som sägs avsättas. Jag har ju funderat över psykvårdens brister i hela mitt vuxna liv, både före och efter och under det att jag arbetat inom den. Jag tänker på lysande projekt som Barbro Sandins verksamhet, Johan Cullbergs Soteria, – vad blev det av dem? Har vi inget lärt? Varför satsar man inte på den psykvård som är människovärdig och som tycks fungera?

      • Min gode vän och kollega, som beskrev den klinik som verkade vara på gång, har en gång i tiden jobbat ihop med Barbro Sandin. Han fick mycket gott ut av det.

        Själv har jag inte jobbat ihop med Johan C, men varit kollega med honom, när vi båda var chefer i Södra stockholms sjukvårdsområde. En kortare tid var han även ansvarig för min systers vård. Han var den ende chef som var lyhörd för mina och familjens synpunkter. Men Johans starka sida är kanske inte det kliniska arbetet med patienter och sjukvårdsorganisation, utan snarare hans författarskap.

  4. Precis exakt den bild jag också fått av psykiatrin. Tack för du skriver, delar med dig och inte håller de insikterna för dig själv.

  5. Mycket intressant läsning! Har själv jobbat inom psykiatrin som psykolog och fick nog. Arbetade på en universitetsort och dessa eviga revirstrider på psykkliniken vände energin från arbetet med de människor som behövde vår hjälp.
    Min egen barndom- en hysteroid mamma och mano depressiv pappa och syskon med psykisk skörhet har gett mig ”överlevarens” perspektiv. Inom psykiatrin upplevde jag många gånger ett vi och dom tänkande där patienterna betraktades som något slags besvärliga ufon. Men de är ju någons barn! förälder! syskon! barnbarn! Att inte ta in hela familjen i behandlingen runt en lidande människa är ofattbart korkat.

  6. Vi tycks ha liknande upplevelser allihop. Funderar ibland på att ta initiativ till en antologi där sådana som jobbat i vården, men även har erfarenheter som patient eller anhörig, får beskriva sina upplevelser. Våra perspektiv är ofta mycket klargörande, även om många erfarenheter vunnits i situationer med stor vanmakt. Men det ger ett slags förtrogenhet med verksamheten från både in- och utsidan som är välgörande. Vi har förmågan att se patienter som något mer än besvärliga och betungande arbetsuppgifter nämligen människor: bröder, systrar, föräldrar, barn … Det är en bra början om man vill fatta något alls.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: