Aftonbladet: när skitbrunt blir det nya röda

Storyn är intressant. Om israeliska soldater verkligen satt i system att roffa organ från palestinska kroppar, för att sedan sälja dem på en obskyr judisk internationell marknad, så vore det oerhört. Men nu är det ju inte så.

Det är mödrar till aktivister som dödats och obducerats för många år sedan som trodde att det kunde vara så. Man såg spåren efter obduktionen men ville inte se efter om några organ faktiskt saknades. Numera tar familjemedlemmarna avstånd från sina farhågor, och beskriver dem som obekräftade rykten.

Niklas Ekdal förklarar varför artikeln inte bara är osaklig utan också smaklös – på eller över gränsen till antisemitism:

Skrönan om organstölden passar in i samma mönster. Det saknas bevis, och berättelsen stämmer bara alltför väl in i en antisemitisk tradition av påståenden om judisk blodtörst, penninghunger och ljusskyggt nätverkande.

Däremot förstår jag inte hans resonemang om var tryck- och yttrandefriheten kommer i kläm. Denna slaskjournalistik visar väl att tryckfriheten är synnerligen levande.

Ambassadören tog avstånd från artikeln. Inget fel med det. Däremot kunde hon ha fått bättre uppbackning av regeringen – Reinfelt och Bildt. De använder helt felaktigt grundlagen som ursäkt för att inte ha någon åsikt i denna infekterade dagspolitiska fråga.

Mesig regering

Israeliska företrädare blåser å andra sidan upp denna skitsak av inrikespolitiska skäl.

Det hade räckt om en pressekreterare i regeringskansliet hade fått i uppdrag att säga något i stil med ”vi uppfattar artikeln som en osaklig partsinlaga med obehagliga insinuationer”. Det hade varken kolliderat med lagar eller etiska regler. Skälet till att man ändå inte vill uttala sig tror jag har rötter i ”den svenska neutralitetsprincipen” och den lika svenska konflikträdslan. Tala är silver men tiga är guld. Inte uttala sig i det enskilda fallet. Att tigande kan vara lika komprometterande låtsas man inte om. Det hörs liksom inte lika mycket om man inte sätter ned foten (i klaveret).

Yttrandefriheten gäller ju inte bara Aftonbladet, utan även politiker.

Att inte uttala sig ”i det enskilda fallet” har spritt sig som en bekvämlighetssinrättning för myndighetspersoner långt nedom ministernivå. Minsta socialsekreterare brukar famla efter detta halmstrå så fort man krävs på besked. Ynkligt.

En auktoritet på området – Cordelia Edvardson – riktar med lågmäld saklighet förödande kritik mot Aftonbladets redaktion för att de publicerat artikeln – inte mot författaren. Det är väl pudelns kärna. En ensam skitartikel gör ingen skitblaska. För detta krävs en redaktionell linje.

Klart att vilken skitblaska som helst ska få trycka vad skit de vill. Lika självklart som att vi andra (inklusive israeler) får kritisera en publicistisk linje för att vara skitbrun, israelfientlig eller antisemitisk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: