Platt fall för Louise

En ny dramadokumentär där man tar sig an barnfamiljer med problem.

Barnmorskan och terapeuten Louise Hallin har i tidigare framträdanden gett ett förnuftigt och redigt uttryck. Tyvärr inte så i detta program.

En nioårig kille är bråkig (utagerande). Han slåss med pappan som måste hålla fast honom för att han inte ska skada sig själv eller sin lillebror. Han uppför sig illa vid matbordet, roffar åt sig mat före alla andra, far omkring, är stökig och förstör måltiden.

Ganska snart har terapeuten sin dom klar: det är pappans fel alltihopa.

Vems felet är kan diskuteras i oändlighet. Är det den som ställt till bråket eller den som ska lösa problemen? I det första fallet så är det ju uppenbart att det är nioåringen som ställer till med problemen, men det får man aldrig säga: aldrig ge barnet skulden. Däremot kan man nog inte kräva att han ska lösa dem. Det bör en vuxen klara bättre. Jag har ett alternativt förslag på vem som kan ta ansvar för att lösa problemet: terapeuten har betalt för just detta.

Modern är sjukskriven sedan länge med en diagnos som läkare inte är ense om hur den ska uppfattas: whiplash (pisknärtskada). Hon har så ont i nacken att hon inte kan jobba, men hon orkar inte heller med nioåringen. När hon tagit hand om lillebror så är hon trött och orkar inte med honom.

I en kommentar till bråken som fadern får ta hand om säger hon att hon inte förmår välja sida. Om hon tar faderns parti tycker hon att hon sviker sonen och vice versa. Det är problemets kärna, tycker jag.

Modern måste vara solidarisk med fadern för att föräldrarnas auktoritet ska kännas trygg för barnen. Det är inte detsamma som att ställa upp på allt som fadern säger utan snarare ett krav på att snacka ihop sig med honom så att de kan presentera en enad front mot nioåringen. Sedan måste hon nog avsätta lite tid och kraft för att umgås med sin äldre son om hans svartsjuka inte ska flöda över.

Terapeuten kommenterar inte alls moderns roll. Hon demoniserar fadern som för mig verkar vara en högst vanlig pappa. Välvillig men rådvill när det gäller sonens attacker. Pappan framställs som roten till det onda, eftersom han har överkrav på sonens uppförande, tycker terapeuten. Orsaken ska vara att fadern själv i sin barndom haft krav på sig att uppföra sig som folk, vilket traumatiserat honom så att han inte svarar adekvat på sonens provokationer. Hans krav på att sonen ska delta i middagarna och uppföra sig hyfsat avvisas som överkrav på en nioåring, som för övrigt inte har några problem alls att uppföra sig väl i skolan. Varför blanda bort korten och mystifiera alltihop?

Om alla pappor som tvingats till ett hyfsat bordsskick tagit skada av det så har större delen av den vuxna manliga befolkningen en traumatisk barndom. Det är en löjeväckande tanke.

Modern markerar gråt vid ett par tillfällen, när hon blir rörd, genom att badda mascaran med en pappersnäsduk. Även nioåringen gråter i kulminationen av skildringen av hans situation. Det är hjärteknipande men övertygar inte helt som sorg. Man kan lära sig att gråta just hjärteknipande för att man erfarenhetsmässigt vet att det framkallar sympati, manipulativ gråt. Jag påstår inte att det är en sådan manipulativ gråt, utan att det mycket väl kan vara det. Svårt att veta. Men lätt att överidentifiera sig med, som de gråtande barnen på hötorgstavlorna.

Det är som om tanterna (av båda kön) från PBU går igen. Lättvindiga och floskulösa tolkningar om ”mycket tidiga störningar” som är ”mycket allvarliga” och svåra (många terapitimmar) att komma tillrätta med.Män och fäder är givna syndabockar.

Vid två tillfällen betonar terapeuten att situationen är mycket allvarlig och kan komma att resultera i att nioåringen under sina kommande tonår kan bli både utagerande (bråkig), självdestruktiv och deprimerad. Snacka om helgardering. Väldigt många tonåringar blir just bråkiga, självdestruktiva och deprimerade utan att det är särskilt allvarligt. Det kallas pubertet och går över. Och det inträffar även om de inte bråkat med pappa tidigare.

Det vore välgörande för alla om man kallade in en av dessa nannys som använder sig av bondförnuft och socialpedagogiska metoder för att komma tillrätta med en likartad situation med minimala men välinriktade insatser. Det är professionalitet.

I denna familj finns det två individer som har symtom: modern och nioåringen. Pappan och lillebror förefaller helt ordinära. Vore det inte lämpligt att gräva där man står – ta itu med det uppenbara: modern och nioåringen behöver förändring och hjälp. Inte fadern.

Risken om man lägger ansvaret så tungt på fadern är att han upptäcker blåsningen, och hoppar av. Världen (internet) är full av pigga kvinnor som skulle tycka att han är ett kap: en vänlig och konstruktiv familjeförsörjare. Sen blir den insufficienta modern kvar med barnen. En utveckling som är alltför vanlig.

Ett handlöst fall för Louise. Hoppas hon rycker upp sig och kommer på fötter i de kommande nio avsnitten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

7 svar

  1. Gör inte du samma misstag som Louise genom att fria pappan från allt ansvar?
    Själv har jag inte så höga förväntningar på TV-terapi och jag tyckte att programmet var ganska OK. Jag håller med om att fokus kanske hamnade för mycket på pappan, men jag tycker inte att Louise borde ha skyllt på Carl-Fredrik utan snarare lyft mammans ansvar lite mer.
    Jag tycker att det är en sund grundinställning att anta att barnet kan förändras till det bättre genom att föräldrarna (i det här fallet bara pappan) ser över sitt beteende en aning. Risken finns ju annars att föräldrarna demoniserar barnet och ger upp på det, vilket knappast vore något positivt.
    Med tanke på ditt väldigt ensidiga inlägg undrar jag om du antingen känner dig personligt träffad av Lousie kritik mot pappan eller om du endast överdriver din ståndpunkt för att du gillar att skriva ”vassa” inlägg.

  2. Hej Gustaf och tack för din kommentar.
    Jag vill inte fria pappan från allt ansvar. Han kan få behålla 50 av de 100% han verkar ta nu. Vi verkar vara eniga om att mammans ansvar kunde ha lyfts.
    Som barnslös homosexuell sambo känner jag mig inte träffad av kritiken mot pappan – tvärtom. Jag förstår inte riktigt vad du menar med att mitt inlägg är ”ensidigt”. Jag tycker att jag på ett någorlunda nyanserat sätt för fram kritiska synpunkter på ett TV-program som jag tyckte var dåligt. Det var i alla fall avsikten.

  3. Hej

    Jag gillar också Louise Hallin i vanliga fall men missade tyvärr det här programmet. Blev dock oerhört nyfiken när jag läste Ditt inlägg så jag hoppas sitta bänkad framför TVn till nästa avsnitt. Dina åsikter är dock som alltid kloka och balanserade.
    Hälsningar Nina

  4. Tackar. I inlägget dessförinnan tycktes jag vara närmast rabiat, så det kändes skönt med ditt omdöme ”klok och balanserad” som motvikt. Ska försöka ta det till mig. Skrev bara vad jag spontant tyckte, och vad vi här hemma sa efter programmet.

    • Har svårt att släppa tanken på den här dramadokementären om ett barn som blir misshandlat. Jag känner mig väldigt kluven till själva programidén. Man låter enligt programdeklarationen ett litet bar ”tala ut” om hur den har det hemma. Ungefär som en kändis som kommer ut på kvällstidningens löpsedel! Nu är (var?) det här ju ingen kändis. Dessutom rör det sig om ett barn! Ett barn är beroende av sina vårdnadsgivare. Det kan aldrig skuldbeläggas för sitt beteende och för att det blir misshandlat. Familjen – precis som vilken annan gruppkonstellation – är ett komplicerat system där det som synes ske inte alltid sker och vice versa. Föräldrarna eller motsvarande, har ansvaret för att detta samspel blir så konstruktivt som möjligt. Klarar man inte det måste man söka hjälp. Nu fanns ju tv-teamet där, men om inte det hade funnits – vad hade hänt då? Tyvärr är det väl så att den som mest behöver hjälp inte förstår det själv. Antagligen föredrar man istället att spela upp sin personliga problematik på lämpliga objekt, i det här fallet ett känsligt och intelligent barn som inget hellre vill än få sina föräldrars gillande och kärlek.

  5. Hej My

    Ja, intregriteten för barnet måste vägas mot andra värden. Men att berätta om sina problem för andra behöver inte alltid vara något negativt. Snarare ett tecken på att det inte är andra djupare problem under, när en familj vågar exponera sig på det viset.

    Skuldbeläggande är alltid dåligt. Ansvar måste fördelas efter förmåga – inte efter vem som bär skulden till problemet. Jag brukar säga till makar som träter om vems felet (skulden) är att de ska ta 100% av ansvaret vardera för att rätta till det oavsett vem som ställt till det.

    Såg avsnitt två för någon vecka sedan. Då hade hon verkligen ryckt upp sigl. Där var det inte mycket jag hade några invändningar emot, tvärtom. Louise skötte sig alldeles utmärkt, tyckte jag.

  6. Nu har jag sett avsnitt 3 också. Tack SVT Play: http://svtplay.se/t/117594/ett_fall_for_louise

    Helt OK. Har inget att invända. Louise klarade balansgången mellan dottern och modern galant. Benade upp vad som var obearbetad sorg, och föreslog adekvata åtgärder. Jag fick känslan att det skulle ordna sig för både moder och dotter så småningom, något som inte kändes självklart från början.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: