Kornet av sanning i varje paranoia

Som gammal psykiatriker har jag lärt mig att inte avfärda paranoiker utan vidare. Det går inte. De blir bara ännu mer paranoida, och mitt jobb är det motsatta – att göra dem mera trygga och mer realistiska.

Vad är en paranoia? I dagligt tal kanske man kan tolka ordet som förföljelsemani, men det är inte riktigt sant. En paranoia är detsamma som en vanföreställning, alltså att man är bestämt övertygad om någonting som de flesta andra uppfattar som uppenbart felaktigt. Förföljelseidéer är en undergrupp av vanföreställningar, nämligen persekutorisk paranoia/vanföreställning, om vi ska vara noga.

Sanningsrörelser av olika slag har fått mycket uppmärksamhet på sistone. De som tror att katastrofen vid World Trade Center var iscensatt av USA:s regering eller CIA för att motivera ökade krigsutgifter och ökad politisk kontroll är ett sådant exempel. De är övertygade om något som folk i allmänhet anser vara uppenbart fel. Därför kan man säga att det liknar en paranoia. Konspirationsteorier behöver naturligtvis inte vara paranoida, men kan vara det.

Att bara tycka att det kan ligga något i sådana tankegångar är inte en paranoia. Bara gammal vanlig misstro, skepsis eller misstänksamhet. Det är först om man blir väldigt engagerad i sin övertygelse som den kvalificerar som paranoia. Vid det laget blir man alltmer oemottaglig för argument som talar för att man misstagit sig – men desto mera generös med att godta de mest vaga rykten som bevis för att man har rätt. Det är en obehaglig utveckling som brukar vara påfrestande både för den paranoida personen och för omgivningen.

Paranoia är inget ofarligt tillstånd. Folk skadar framför allt sig själva men även andra i vissa fall.

Vem som avgör vad som är vanföreställningar är den som har mest makt, ofta en doktor med det etablerade samhällets makt bakom sig. Det har naturligtvis hänt att även högt kvalificerade psykiatriker misstagit sig vid sådana bedömningar. Det är inte konstigare än att man kan missa en blindtarmsdiagnos. Om en patient uppger osannolika omständigheter så kan det vara lätt att slentrianmässigt halka in på spåret att det är en paranoia. Särskilt om det inte går att hitta någon substans i historien. Men det händer ju trots allt då och då att någon faktiskt är förföljd av en liga eller en spionorganisation. (Även om de oftast då vänder sig till polisen snarare än psykakuten.)

Men oftast är det inte så svårt att avgöra att tankegångarna är spritt språngande galna. Paranoida personer hävdar ofta att de är styrda av radiovågor eller annan strålning, därav namnet foliehattar. De kan också hävda flera osannolika omständigheter samtidigt som att de är nära släkt med någon känd person, har bevittnat mord eller andra konstiga brott, är förgiftade eller rent bisarra sker som att de kan tala med andar, läsa tankar eller att andra kan höra deras tankar.

Men ibland finns det gränsfall. Många är övertygade om mobiltelefoners skadliga inverkan via strålning eller att de är överkänslighet mot el, trots att vetenskapen efter grundlig undersökning inte kunnat hitta något sådant samband. Vissa vetenskapsmän, fackorganisationer, politiker, terpeuter eller arbetsgivare kan ge dem rätt, men de flesta som professionellt granskat dessa fenomen är övertygade om motsatsen. Vanligtvis brukar vi ändå inte klassificera elallergiker som paranoiker. Förmodligen för att deras övertygelse (förhoppningsvis) begränsar sig till detta enstaka fenomen, och verklighetsuppfattningen i övrigt verkar normal.

Personligen är jag ganska övertygad om att hypotesen om att den ”globala uppvärmningen” orsakad av människans förbränning av fossila bränslen och därmed sammanhängande koldioxidutsläpp är felaktig. De flesta vetenskapsmän tycker tvärtom, vad det verkar. Men min övertygelse är inte benhård, och det finns tillräckligt många fackpersoner som håller med mig. Därför kan min udda övertygelse inte anses som särskilt paranoid.

Men det är lätt att förstå att masspsykoser kan uppstå. Många personer kan i vissa situationer bli övertygade om något som helt enkelt är fel. Återigen är det då den som har mest makt som, åtminstone för stunden, avgör vad som är rätt. Kommunistjakten i USA under McCarthy är ett bra exempel på detta. I det kortare perspektivet var det kommunistjägarna som fick rätt med löst underbyggda anklagelser om landsförräderi. I det historiska perspektivet kan vi lätt inse att det var uttryck för en överdriven misstänksamhet (så kallad preparanoia) eller rena vanföreställningar (paranoia).

Häxprocesserna på 1600-talet är ett annat olustigt exempel.

Så vem kan säkert säga vem som har rätt om World Trade Center? Personligen har jag tittat igenom de invändningar som sanningsrörelsen har emot den etablerade beskrivningen. Mycket är slående. Visst kom katastrofen lägligt för den som önskade förespråka ökade försvarsutgifter och ökad kontroll av medborgarna. Vi skulle inte ha FRA och IPRED om det inte vore för 9/11. Men när jag granskar motargumenten så tycker jag att de entydigt talar för att det gick till ungefär som massmedia beskrivit det: muslimska extremister flög in i höghusen utan stöd från regering eller CIA.

Hur ska man då förhålla sig till sanningsrörelsen? Om man bara avfärdar dem så kommer de att växa sig starkare i sin övertygelse.

Enligt min erfarenhet så finns det bara ett sätt. Man måste återupprätta en dialog mellan grupperna med olika uppfattning. Undvika att förlöjliga eller förakta. Snarare empatiskt förstå att det är ett misstag som inte är så underligt. Det finns anledning att kritiskt granska de sanningar som presenteras för oss. Det ska alltid finnas ett litet utrymme för tvivel och skepsis. Argument och motargument är vad som för kunskapen framåt. Åsiktsfrihet är viktig. Även åsikter som vi själva uppfattar som befängda har rätt att framföras, lyssnas på och bemötas – tas på allvar.

Det är att bejaka kornet av sanning. Det brukar finnas ett sådant korn i varje vanföreställning hur konstig den än verkar.

Tvärsäkra personer är ofta unga och bortser från det som inte passar dem. Problemet med världen är att alla idioter är så tvärsäkra och alla visa så osäkra, har Bertrand Russel sagt. (The whole problem with the world is that fools and fanatics are always so certain of themselves, but wiser people so full of doubts.)

Ju äldre jag blir desto oftare svarar jag ”kanske – kanske inte” på viktiga frågor. Om det är ett tecken på ålderdomlig svaghet eller visdom vill jag låta vara osagt. Kanske – kanske inte.

Om en patient säger till mig att han väntar på ett rymdskepp som snart ska komma och ta honom med till en främmande planet så skulle jag inte i första hand säga att jag betvivlar det. Jag skulle snarare söka efter en minsta gemensamma nämnare som vi kan enas om. Till exempel att det måste vara spännande eller stressande att stå inför något så oerhört märkligt. Fråga om hur detta märkliga kommer sig? Däremot skulle jag å andra sidan aldrig ljuga, och säga att jag håller med om något jag egentligen tvivlar på. Paranoiker brukar vara mycket lyhörda för när man försöker föra dem bakom ljuset. Det brukar efter ett tag gå bra att säga att man har svårt att tro på delar av berättelsen, eller betraktar dem som konstiga eller osannolika.

Det viktiga är att respektera upplevelsen hos den andra personen. Man behöver inte dela övertygelsen för att respektera upplevelsen. Många har en stark övertygelse om att Gud finns. Det är en upplevelse som jag känner stor respekt för utan att fördenskull dela övertygelsen.

Hur ska man veta bombsäkert om Gud finns eller ej?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Advertisements

2 svar

  1. Chacha buspojkar ❤ jag langar fitta så knulla miiig! ❤ (A) :$ ;*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: