Lågutbildade, kvinnor och norrlänningar

En fråga som regeringen kan falla på. Hur blev det så?

Sverige har världens kanske friskaste befolkning. Hur man än räknar så blir det så: spädbarnsdödlighet, livslängd, sjuklighet … Vi är kanonfriska. Ändå har vi fler pensionärer och sjukskrivna än många jämförbara länder. Det är ingen struntsak. För varje sjukdag så förlorar man produktionen, men får ändå betala räkningen i form av lön. Om det nu börjar bli tiotals procent av befolkningen som borde ha arbetat men istället får sjukersättningar av olika slag, så innebär det ett jättestort ekonomiskt bortfall.

Detta ville regeringen göra något åt. Man har försökt på många sätt: tala strängt till doktorerna (riktlinjer för sjukskrivning) sänkt nivå i försäkringarna så att sjukersättning ska bli mindre attraktiv, men inget har riktigt hjälpt. Det var då man kom på den bortre parentesen. Efter ett halvår fick det vara nog med sjukskrivning. Då ska man inte längre få någon ersättning bara för att man inte klarar av sitt ordinarie arbete. För att få fortsatt ersättning ska man kunna visa att man inte klarar något arbete alls.

Om en bussförare blir förlamad i benen så kan han inte köra buss. Förr skulle han nog haft goda chanser att få förtidspension, men inte nu. Han kan ju mycket väl skriva maskin eller svara i en telefon, och därmed försörja sig med ett annat jobb.

Låter hårt, men vad gör man när pengarna i statskassan tryter. Då måste man reservera dem för de allra mest behövande, annars får man sänka ersättningen för alla.

Vilka är det då som är sjukskrivna i onödan. Statistiken ger oss ett ganska bra svar på det. Det är framför allt lågutbildade. De som inte har gått på gymnasier är mycket mer sjukskrivna än de med akademisk utbildning. Det är faktiskt rätt stora skillnader.

En läkare är sjukskriven i genomsnitt 5-10 dagar per år. En sjuksköterska ca 20 dagar, och en undersköterska ca 60 dagar. En undersköterska har alltså 10 gånger fler sjukdagar än en läkare. Det finns ingenting som tyder på att undersköterskor skulle vara sjukare än läkare. Båda jobben har sina svårigheter. Skillnaden måste bero på något annat. Kanske mest på hur motiverad man är för sitt arbete. Läkare har förmodligen ett roligare jobb, och definitivt bättre betalt. Skillnaden kommer snarare av det, och det är inte riktigt lyckat ur försäkringssynpunkt.

Kvinnor är mer sjukskrivna än män. Kvinnliga läkare är 50% mer sjukskrivna än manliga, och samma sak med sköterskor och undersköterskor. Här är det bara en faktor på ca 50%, alltså inte lika förödande som utbildningsnivå, men går igenom alla grupper. Kvinnor upptar även fler sjukhussängar än män, fastän de uppenbarligen är friskare och lever längre.

Den tredje tydliga faktorn är att folk som bor bortom Uppsala är mer sjukskrivna än de som bor söderut. Nu bor ju de flesta i Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejd, så det är kanske bara någon enstaka miljon som bor i Norrland. Men de är mer sjukskrivna och pensionerade än folk söderut. Där kan man kanske tänka sig att det beror på arbetsmarknaden. Det är inte så lätt att hitta ett jobb i de avfolkningsbygder som dominerar däruppe. Traditionellt har man också kunnat arbeta halva året i skogsbruket, och sedan vara sjukskriven t ex för ryggen under vintern, då det inte finns något jobb att få. Det är patienter, doktorer och försäkringskassa införstådda med sedan generationer.

Det är alltså lågutbildade, kvinnor och norrlänningar man ska se upp med.

Vilka diagnoser handlar det om? Det är dels värk i ryggen, nacken, leder och muskler, och dels psykosociala diagnoser som utmattningsdepression (”gått in i väggen”), kroniskt trötthetssyndrom, krisreaktioner (sorg, konflikter, yttre svårigheter), överansträngning och posttraumatisk (ur balans efter svår påfrestning) stress. I båda dessa sjukdomsgrupper saknas objektiva tecken, symtom. Diagnosen ställs på vad patienten berättar om sina besvär. Det finns ingen undersökning som kan bevisa att man har ont eller har ångest.

Värk och ångest hos lågutbildade kvinnor. Det är där vi kan finna förklaringen till de oproportionerligt höga sjukskrivningssiffrorna. Inte bland cancersjuka. Det var där det blev fel. Idiotfel.

Varför tar man inte itu med dem det gäller – de lågutbildade, kvinnorna och norrlänningarna? Det är politiskt känsligt. Kanske lättare att ge sig på de cancersjuka. De är mycket färre, och därför politiskt ointressanta. Mest var det nog ett olycksfall i arbetet, för just genom att de är så få så har man rätt lite pengar att vinna på att sätta åt dem.

Säg den politiker som skulle våga kritisera alla de många lågutbildade, kvinnor och norrlänningar med värk eller ångest är de som faktiskt får sjukpenning fastän de i andra länder och kulturer anses arbetsföra. Det är nog en sanning man får lansera lite steg för steg, så att folk i t ex Kommunals 500 000 medlemmar hinner vänja sig.

Doktorer och tjänstemän på FK (Försäkringskassan) är också människor och känsliga för gråtande lågutbildade kvinnor från Norrland. Ibland såpass att man hellre ger dem sjukpenning än välutbildade cancerpatienter som är vana att bita ihop. Begripligt men omänskligt.

Det är Tabita eller Gulletussan som sjukskriver sig lite i överkant. Båda kan nog ta för sig fast på olika sätt.

Trashmorsan Tabita från Karlskoga vet nog att ta med sig den senaste tatuerade och piercade pojkvännen, och där sitter de och anklagar högljutt doktorn för att vara omänsklig om han inte sjukskriver för de besvär som är aktuella för dagen. De smäller i dörren när de går iväg till en mera förstående doktor.

Värst är dock frisörskan Gulletussan från Karlstad som inte kan formulera sig så bra. Hon bara gråter och säger ”javennä” (jag vet inte) som svar på alla frågor. Hur ska hon orka stå och klippa sina kunder när hon t ex  blivit lämnad av maken, det notoriskt otrogna ”hockeyproffset på elitnivå”? Det är visserligen ingen sjukdom att ha ett rörigt privatliv, men ibland ter sig sjukskrivning som bra mycket mänskligare än socialbidrag. Det får hon inte heller så länge hon har friseringen – återvändon – kvar.

Så vad är alternativet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

6 svar

  1. Norge har lyckats väldigt bra med att få ner sjukskrivningarna och återfå folk i arbete, men det kostar mycket pengar initialt.
    Alla allmänläkare har blivit tvungna att gå utbildningar i rehabiliteringsmedicin, inom två veckor från första sjukskrivningsdag skall det hållas rehabiliteringsmöte på vårdcentralen med familjeläkare, arbetsgivare och försäkringskassa. Allmänläkarna har också i snitt ca 70% så många patienter/läkare som här i Sverige. Då får man tid att ta hand om sina patienter på ett helt annat sätt.

    Att förhindra att människor blir långtidssjukskrivna är den humana vägen att gå och även den som faktiskt fungerar i längden tror jag.
    Att tvinga människor som gett upp hoppet och som redan fått stämpeln arbetsoföra utan tilltro till egen arbetskapacitet till A-kassan gör mer skada än nytta.

  2. Det ligger mycket i vad du säger. Om jag minns rätt så hade vi liknande (obligatoriska) rehab-möten i Sverige för bara några år sedan, men det kom visst av sig i någon omorganisation på FK.

    På senare år bad jag om sådanan möten i komplicerade ärenden genom att kryssa i en ruta på intygen, men jag tror aldrig att de någonsin hade tid till det. Inte ens när vi hade olika åsikt i frågan om arbetsförmåga.

    Nu försöker man visst lösa problemen med gordiska svärdshugg, vilket i dessa ärenden förefaller dömt att misslyckas, inte minst av politiska skäl.

    Så går det när de som har för lite terrängkunskap ska dra upp nya brandgator.

  3. Vad är Ditt förslag Lasse? Hur löser vi det?

    • Om man vill få ner sjukskrivningstalen så bör man inte sikta in sig på döende och cancersjuka. De som kan rehabiliteras är helt andra patienter: se ovan.

      Vem ska skilja agnarna från vetet? Om FK:s tjänstemän helt utan utbildning ska göra det så kommer det att begås allvarliga misstag. Det är bättre att överlåta denna ibland svåra och grannlaga bedömning på erfarna läkare, t ex den som sjukskriver och har ordentlig kännedom om patienten.

      Nu har man fått för sig att rehabilitering är något som inte har med medicin (och läkare) att göra. I själva verket är det väl just det som läkare är utbildade för. Återför besluten och rehab-planerandet till läkarna. FK bör inskränka sig till att avstyra ett fåtal uppenbart felaktiga bedömningar – inte som nu lägga sig i vart och vartannat fall. I övriga ärenden ha en dialog med sjukskrivande läkare. Det tar tid och resurser i anspråk, men kan nog inte göras med mindre. Se fö. kommentaren ovan av PWR.

      Vad tror du själv?

  4. 1. Det är en försäkring, och ibland uppfylls inte villkoren. Precis som en hemförsäkring – man kan tragiskt nog bli utan ersättning trots att det brunnit hemma. Lagstiftningen är tyvärr fyrkantig men alternativet vore troligen värre och skulle öppna upp för godtycke och rättsosäkerhet.

    2. FK´s tjänstemän är inte ”helt utan utbildning”. De har akademisk examen i varierande ämnen, inte sällan juridik.

    3. Det var ju just när läkarna fick sköta besluten och rehabplanerandet själva som sjukskrivningstalen skenade iväg. Under de åren var ett läkarintyg i princip lika med garanti om sjukpenning eftersom FK hade ”öppna kranar” pga underbemanning..

    4. Nej, jag jobbar inte på FK.

    • 1. Att avgöra om villkoren i försäkringen är uppfyllda för döende cancerpatienter är den fråga som givit upphov till diskussionen. Döm själv om vilka som gjorde den bästa bedömningen: läkare eller tjänstemän på FK.

      2. Jag misstänker att utbildningen är inadekvat pga ovanstående. En administrativ/juridisk utbildning är inadekvat för att bedöma rehab-potential, partiella och varierande arbetshinder och enskilda individers förutsättningar. Ungefär som att låta personalavdelningen fatta besluten om vem som ska opereras (först).

      Specialistläkare har tolv års postgymnasial utbildning specifikt för att bedöma (diagnosticera) och bota (rehabilitera) sjuka.

      Jag har haft många ärenden med FK under mina 40 år som läkare. Förr så brukade vi resonera oss fram till rehabplaner som alla inblandade kunde ställa upp på. På senare år var det verkligen så att oerfarna handläggare ganska snorkigt överprövade läkares bedömningar med patienten som gisslan. Läkaren skulle ”bevisa” för en oinssatt person varför en viss sjukdom (depression, cancer, benbrott etc) inskränkte arbetsförmågan. Det räckte inte som tidigare med att försäkra på sin yrkesheder att det var så. Att genomgående utsättas för ett sådant misstroende var obehagligt och skapade mycket meningslöst pappersarbete om man ville undvika att patienternas ersättning inte drogs in på måfå.

      3. Det är riktigt. Läkarna hade fått signaler om att det var rimligt att sjukförsäkringen skarvade i när andra ersättningar inte fungerade, och gjorde generösa lagtolkningar med politikernas stöd. Fram till på 90-talet var det t ex utsagt att det var OK att ta hänsyn till arbetsmarknaden (t ex arbetsbrist i Norrland).

      Vill man ändra det så vore det bästa om FK och läkare samarbetade, och att större vikt lades vid läkarens bedömning. Vems annars? Vid just de diagnoser och kategorier som jag nämner borde man kunna diskutera sig fram till mindre generösa ersättningar och större krav på arbetsinsats efter rehabilitering. De andra ska ha bra ersättning, det har de betalat för.

      4. Grattis! Jag har hört att det ska vara slitsamt efter alla omorganisationer och neddragningar, och att anmärkningsvärt många där är långtidssjukskrivna för stressrelaterade problem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: