Mama umami – prettot på krogen

Den annars så trevliga Sydsvenskan har begåvats med en olidligt pretentiös matavdelning. Som ganska nyinflyttad tänkte jag skaffa mig en uppfattning om staden Lunds matställen, och började därför bläddra i läggen. Inte fläskläggen utan gamla recensioner av Lunds restauranger. Det var ingen rolig läsning. Visst kan det väl vara så att Lund saknar bra matställen, men det skulle förvåna mig. Studenterna brukar vara en garanti för att det finns gott om prisvärda lunchalternativ och trivsamma krogar att besöka på kvällen. Råvarorna i närområdet vittnar om ett genuint matintresse. Om det inte fanns köpare för dessa kvalitetsprodukter så skulle man inte kunna ha dem i sortimentet.

Det var därför jag inte bara blev ledsen utan också misstänksam när jag läste den ena sågningen efter den andra. På tapasbaren:

Först tänker vi: Är inte tapas ute nu? Känns det inte som ett rätt uttjatat koncept, det här med att äta en massa smårätter som består av ungefär samma saker vart man än går? Ge oss nästa mattrend liksom.

Sedan tar man visserligen tillbaka lite av det sagda, men anslaget är klart från början: en pissnödig oro för att göra bort sig och inte vara trendriktig. Hopplöst för den krögare som satsat möda på sina tapas – för att inte tala om oss stackars enfaldiga kroggäster som aningslöst travar in på ett tapasställe och tror att det är helt ok. Utan ängsliga sidoblickar för att kolla om grannen ser. Skribenten förstår inte att det är en småstadsattityd av Wadköpingska mått – för att inte säga Grönköpingska.

Krögare och kroggäster tycks genomgående vara lite mindre vetande och aningen lägre stående.

Inte ens den krog som man gillar får så nådiga omdömen: ”… skinkorna mest liknar smörgåspålägg hemma hos valfri barnfamilj och mozzarellan är av den gummiaktiga sorten …” För att inte verka alltför positiv så har man bestämt sig för att i rubrik och text flera gånger kalla restaurangen ett lyxigt bakfyllematshak. En föga upplysande och nedlåtande formulering. Det att mat eller miljö påminner om förort eller barnfamilj är ett annat sätt att säga katastrof i dessa sötsura skönandars värld. När man gillar efterrätterna så garderar man med att kalla dem retrodesserter, så att ingen ska tro att man saknar distans. Ängsligt.

Ett billigt lunchställe för vanliga människor avfärdas som skolmatsal. När man ska förklara gäster och miljö blir man omedvetet komisk:

Även om majoriteten av gästerna är studenter, finns det en hel del vanliga människor också, som lärare och sådana som jobbar i närheten. Hamnar men bredvid studenter är ljudnivån ofta lite högre, annars lite lägre.

Det är uppenbart att ovanliga människor åtnjuter större respekt i granskarens ögon. De är också mera lågmälda.

Kanske klientelet man hittat på en annan restaurang passar bättre?

Den är ofta full av det lite äldre skiktet av Lunds medelklassbefolkning som kommer dit i prydliga kläder och äter trygg mat de vet att de tycker om. Som grillad kalvrygg med béa, ankbröst eller musslor.

Är matpatrullen även rädda för att tillhöra den äldre medelklassen? Precis som med barnfamiljerna, lärarna och annat vanligt folk. Varför? Tror de att de är lite bättre folk: unga, urbana, unika och trendriktiga? Well … Kanske – kanske inte. Och vi läsare som kan tänkas vara kärnan i det vanliga folket – duger nog  inte heller. Det är den känsla som kryper sig på en. Det är på Michelinstjärnade krogar man hittar fynden, de sublima upplevelserna – och de fina människorna som man respekterar, ser upp till – och kanske vill vara.

Den dagen jag behöver en recension av en stjärnkrog så konsulterar jag Guide Michelin eller någon annan auktoritet som jag tror har kompetensen att bedöma den saken – inte en provinstidning. Men när det gäller de närbelägna vardagskrogarna så hade jag gärna fått lite vänliga och hjälpsamma tips om var man kan få sina kåldolmar till ett rimligt pris och med en hyfsad lingonsylt.

Recepten andas också ängslighet. På matbloggen heter det inte köttfärssås eller spagetti bolognese: ”Det är för mig otänkbart också med en ragù bolognese utan kycklinglever.” Herregud så fjolligt! Den vill man inte ha som middagsgäst.

I ett fiskrecept nyligen var tonen överseende pedagogisk, men i förbigående använde man termen ”oekat vitt vin” flera gånger. Man förstod att det var viktigt att vinet i maträtten inte var ekat. Förmodligen är det fler än jag som behöver få ett tips om hur man avgör om ett vin är oekat eller ej. Men vi göre oss inte besvär hos Sydsvenskan.

Får man komma med ett välmenande råd. Börja om från början. Skit i umamin, det oekade vinet, Ras-el hanout, habanerotabasco och annat finlir tills vidare, och gå och kolla ett par avsnitt av Solens Mat. Det är det rätta tonläget: Generositet och respekt för råvaror, traditioner, krögare och kroggäster. Denna hängivna och positiva anda är roligare att ta del av och känns mer auktoritativ än Sydsvenskans tantiga gnällighet.

När detta sjunkit in så kan man fortsätta med Nigella. Hon är sofistikerad, urban och fin på riktigt (!) – men blir inte jobbig för det. Och tro det om ni vill: hon är mamma i en barnfamilj!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Advertisements

4 svar

  1. Varför läsa om mat om man inte vill lära sig något nytt? Du verkar vara en rätt grinig typ. Sitt du och häcka med en Vår Kokbok från -85, euroshoppers falukorv och en castillo de gredos om du känner för det, men det är lite fånigt att klanka ned på sydsvenskans kunniga skribenter som jag och många med mig läser med stor behållning.

  2. Min Vår Kokbok är från 1975. Kollade just. Uttrycket ”klanka ned” känns fel på alla sätt. Jag försöker komma med konstruktiv kritik, vilket är mer än man alltid kan säga om Mama Umami. De har ett ansvar gentemot läsare och krögare, som de får betalt för. Då ska man inte raljera i recensionerna. Matkultur och matproducenter förtjänar att tas på allvar. Att skribenterna är kunniga tycker jag också. Det är attityden det är fel på. Man behöver inte snobba och briljera med sina kunskaper ständigt och jämt. Det passar säkert vissa, men det passar inte mig.

  3. Bra sågat!

    • Tack. Tyckte ett tag att jag varit för sur. Men det är ju deras välbetalda jobb, så man har väl rätt att kräva lite proffsighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: