Försäkringskassan dum som ett spån eller röd-grön?

I dagens DN redogör Försäkringskassans chef Adriana Lender för sina problem med att tolka den nya lagen, även efter förtydliganden.

Det finns numera två gränser för sjukpenning.

Den första inträder efter ett halvår (180 dagar). Då ska arbetsförmågan inte längre prövas i förhållande till det arbete man har utan i förhållande till alla möjliga jobb. Om man t ex är lagerarbetare och har ont i axlarna, så har man inte rätt till fortsatt sjukpenning om man kan klara ett kontorsjobb istället. Det ökar trycket på arbetsgivarna att aktivt delta i rehabiliteringen med omplaceringar. Det ökar också kravet på den enskilda försäkringstagaren att tänka ett steg längre: Kan jag jobba med något annat någon annanstans?

Det är inte orimligt. Kan man jobba med något annat så ska man inte gå på sjukpenning. Denna regel kan inte gälla alla utan undantag. Om det verkar troligt att man kan återgå i sitt vanliga jobb inom ytterligare ett halvår så ska man trots allt få sjukpenning under denna tid. Det är ju också ett bra och mänskligt hänsyn.

Eftersom Försäkringskassan inte klarade av att tillämpa denna regel på ett förnuftigt sätt så har man förtydligat lagen. Man ska inte heller pröva nytt jobb om det är ”oskäligt” med hänsyn till sjukdomen. Det är för att FK inte ska tvinga cancersjuka att söka jobb mitt i behandlingarna.

Nu vet man inte hur man ska tolka ”oskäligt”. Vilka andra diagnoser kan komma ifråga? Ska alla cancerpatienter slippa, även de som är rätt friska, som många beskedliga prostatacancrar som inte ens kräver behandling och kan vara symtomfria i tiotals år?  Ska man ta med åldern i beräkningen: ska 24-åringar bedömas likadant som 64-åringar?

Nej, det är inte lätt. Egentligen får man inte ta hänsyn till åldern, men man måste ju också prioritera sina insatser. Chansa på att arbetsrehabilitera 24-åringarna först. Det är mitt råd.

Ett annat bra råd är att fråga sjukskrivande läkare. Olika patienter reagerar olika, och samma cancer kan vara olika arbetshindrande beroende på vem den sitter på. Andra diagnoser måste också vägas in. Gärna i form av att kalla till ett rehabiliteringsmöte. Det tar tid att samla alla inblandade under en timme, men är värt besväret. Efteråt brukar alla vara överens om hur man ska gå fram.

Den andra gränsen är mera definitiv: Efter 2,5 år ska man inte längre ha någon sjukpenning alls. Har man inte blivit arbetsför på så lång tid och inte kunnat ta något jobb alls på arbetsmarknaden så ska man nog förtidspensioneras och få sjukersättning. Om det är oklart om man kan komma igång igen efter ett år eller två så ska man ha tidsbegränsad sjukersättning (tidigare: sjukbidrag), som brukar utgå ett eller två år. Man blir alltså inte utan pengar efter 2,5 år, men sjukpenningen övergår i sjukersättning, som för många är något lägre än sjukpenningen, och därför inte så populär.

Men utan pengar blir den sjuka alltså inte. Talet om utförsäkring och stupstock är väldigt överdrivet.

Och i vissa fall kan man få fortsatt sjukpenning även efter 2,5 år. För detta krävdes förr ”synnerliga skäl”. Eftersom FK inte tyckte att cancer var ett sådant skäl – hur dum får man vara? – så förtydligade man undantagsregeln till att den med ”allvarlig sjukdom” skulle kunna få förlängd sjukpenning.

Nu är FK lika villrådig igen. Hur ska man klara att tolka ”allvarlig sjukdom”, undrar man. En befogad klagan från den som inte fattade vad ”synnerliga skäl” innebar.

Lender har rådfrågat alla sina handläggare och sakunniga, jurister och försäkringsläkare. De har kommit fram till att det nog har med diagnosen att göra det där med ”allvarlig sjukdom”.

Vissa diagnoser tänker man göra undantag för i avvaktan på att Socialstyrelsen definierar vad ”allvarlig sjukdom” innebär. Stackars Socialstyrelsen! Det blir inte lätt. Och FK verkar dum som en gås. Inte fan är ”allvarlig sjukdom” kopplat till vissa diagnoser. Det finns cancersjuka som är fullt arbetsföra, och vill jobba.

Det måste vara något annat som avgör om det är en ”allvarlig sjukdom”.

Jag ger FK ett gratis tips. Både ”synnerliga skäl” och ”allvarlig sjukdom” är i sådana juridiska sammanhang mera av en bakdörr än någon tillämpningsföreskrift. Det är en möjlighet för myndigheten att snarare fria än fälla i ömmande fall. Man har fria händer att utforma tillämpningen efter eget förstånd. Om man saknar förstånd så blir det naturligtvis svårt. Då kan tillämpningen bli så uppenbart oskälig att Regering och Riksdag måste gå in och förtydliga igen. Som det blev med cancerpatienterna.

Saknar verkligen FK förstånd? Eller gör man sig dum som ett politiskt motstånd, och deltar i valrörelsen på sitt eget lilla sätt? Jag menar inte att generaldirektören skulle göra det, men kanske hennes rådgivare och underchefer. Håller de på att lura henne? För så in i h-e dumma är dom väl inte?!

Det är inte orimligt att tänka sig att högre tjänstemän och specialister på FK har en övervägande röd-grön sympati. (Kalla mig gärna konspirationsteoretiker.) Genom att bedriva oändliga diskussioner om hur undantagen ska preciseras så får man tid till annat. Man kan handlägga ett och annat ärende med uppenbarligen ansträngda och omänskliga tolkningar av regelsystemet med ena handen på telefonen till Aftonbladet.

Du får se upp Adriana så att de inte lurar dig till nya dumheter. Inte så mycket för att jag värnar om din karriär, utan för de sjukskrivnas skull.

Och Regeringen: Se upp! Om Kassan får hålla på och konstra länge till så är det mumma för Mona inför valet. Tänk lite på de sjukskrivna – ja, jag vet att det är mycket begärt –  men ändå behjärtansvärt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

85 svar

  1. Bra skrivet jag tror det sitter fullt med sossar som jävlas med folk och vill förstöra för alliansen!

  2. Bra då är vi två. Om vi blir ännu fler så blir det svårt att avfärda oss som paranoiker.

  3. Instämmer dr X (hur skall man tilltala dig?). FKs agerande har fråmstått som obegripligt och regeringens som märkligt.

    ”Tror regeringen att byråkrater vill göra sitt bästa? Man måste alltid utgå från att byråkrater försöker hitta ett kommatecken som är felplacerat och därför vägrar att göra vad som förväntas.” 😀

    En fråga.. är det ändå inte ganska vettigt att ha en lista med diagnoser ang. vad som utgör ”allvarliga sjukdomar”?

    Du skriver: ”Inte fan är ”allvarlig sjukdom” kopplat till vissa diagnoser. Det finns cancersjuka som är fullt arbetsföra, och vill jobba.”

    Jaha?

    Det är ju inte tvångssjukskrivning som föreslås för dem, som har en diagnos som finns med på listan över ”allvarliga sjukdomar”. Om någon vill jobba, så är han/hon givetvis inte tvingad att utnyttja erbjudandet om fortsatt sjukskrivning.

    • Ja, men det är ju helt orealistiskt att göra en sådan lista.

      Låt mig vända på det: nageltrång kan i värsta fall vara en sjukdom som hindrar arbete, och även tar livet av patienten. Sjukdomar har komplikationer. Patienter har flera sjukdomar. Om man har diabetes kan man få kärlskador som ger dålig blodförsörjning som i sin tur gör att småskador som nageltrång orsakar kallbrand, amputation eller i värsta fall död. Därför är vissa nageltrång en anledning att förlänga sjukpenningen, men det betyder att nästan alla diagnoser måste komma med. Alternativt måste man gå in i detaljerade beskrivningar som är lika långa som en läkarutbildning.

      Därför är en meningsfull lista över de diagnoser som är ”allvarlig sjukdom” i sjukförsäkringens mening omöjlig att göra.

      En exempelsamling med olika fall (”cases”) vore bättre. Ett fall är en viss person i en viss situation med vissa diagnoser i vissa stadier, stadda i ett förlopp.

      För en lätt mentalt handikappad person kan en banal febersjukdom göra att han helt tappar koncepten. För en deprimerad kan lite blodbrist utlösa livshotande självmordsbeteenden, vad som slår ut en uteliggare stör inte en generaldirektör osv. Folk och livssituationer är för olika för att en diagnoslista ska kunna ge en anvisning om hur arbetsför man är.

      Man måste göra en helhetsbedömning av patientens alla funktioner, inskränkningar, prognos och miljöfaktorer: stödjande eller störande omgivning: familj, arbetsplats, boende, matvanor, droger, alkohol … Funktionsdugligheten består inte av en diagnos, utan en sådan helhetsbedömning. Det kräver ingående kunskaper om medicin (för att ge en prognos, vi blickar ju framåt) och om patientens hela situation. Så kallad helhetssyn, som man ofta hör åkallas men sällan ser prov på.

  4. OK.. det första man blir blind på.. Lasse B. 🙂

  5. Tack för svar, Lasse B

    Vi talar om en lista över sjukdomar, som berättigar till ”fortsatt sjukskrivning även efter 2,5 år”. Nageltrång, banal febersjukdom, lätt anemi osv kommer knappast att vara aktuella diagnoser efter 2,5 år.

    Din invändning, att ”man måste göra en helhetsbedömning av patientens alla funktioner, inskränkningar, prognos och miljöfaktorer: stödjande eller störande omgivning: familj, arbetsplats, boende, matvanor, droger, alkohol …” kan ju precis lika gärna användas som argument mot fasta tidsgränser.

    FKs arbete underlättas av regler som är enkla att handskas med precis som tidsgränser är enkla att handskas med.

    Jag förstår inte riktigt vad som talar mot, att man har en lista över ”allvarliga sjukdomar”, där patienten ges friheten att vara sjukskriven efter 2,5 år, om vederbörande så önskar. Om det innebär att någon arbetsskygg man med lindriga besvär pga prostatacancer kvalar in – so what?

    Det kan givetvis inte vara ett krav, att *endast* de med diagnoser från den listan kan komma i fråga för fortsatt sjukskrivning. För någon som önskar fortsatt sjukskrivning – men inte har en listad diagnos – får man göra en sådan helhetsbedömning, som du beskriver.

    Vad vore nackdelen med att undanta t.ex cancersjuka (exkl. basaliom) från en bortre tidsgräns för sjukskrivningen?

    Är det verkligen nödvändigt att bråka med t.ex. denne man?

    http://www.dt.se/nyheter/rattvik/article575607.ece

    • Man har väl en lista med diagnoser för kortare sjukskrivningar, om inte den blivit indragen. Där står det hur länge man behöver vara sjukskriven efter en blindtarmsoperation. Men självklart måste man göra undantag även från sådana listor. Några med fysiskt lätt jobb vill kanske återgå dagen efter, andra som får ett långdraget förlopp med komplikationer eller var sjuka redan innan tar längre tid. Någon enstaka kanske måste byta jobb.

      Vilka diagnoser skulle kunna ge sjukskrivning efter 2,5 år: hypertoni (högt blodtryck), diabetes (sockersjuka), hjärnblödning, trafikolycka med multipla (flera) frakturer, psoriasis, cancer, artros (ledsjukdom), reumatisk sjukdom, KOL (kronisk obstruktiv lungsjukdom), schizofreni, PTS (posttraumatisk sjukdom) eller bipolär sjukdom. Rätt svar: allihop eller ingen av dem beroende på svårighetsgrad och förlopp. Ska de då finnas på listan eller ej?

      Ett sjukdomsförlopp på 2,5 år innebär att man måste göra en individuell bedömning. Eventuella listor kommer att vara till föga hjälp.

      Min mor opererade bort en tjocktarmscancer i 70-årsåldern. Hon var på benen en vecka efteråt, och var besvärsfri tills ett dåligt hjärta satte stopp för hennes liv nästan tjugo år senare. Hon behövde visserligen ingen sjukskrivning eftersom hon var ålderspensionär, men hade klarat sig utmärkt med två veckor om hon varit yngre.

      Varför skulle cancer stå på listan?

      Men om de gör en lista så blir det intressant att se hur de diskuterat. Min arma hjärna förstår i alla fall inte hur man skulle gå till väga.

    • Angående mannen med biverkningar efter strålbehandling för prostatacancer, så kan det vara svårt att veta exakt utan närmare detaljer. Men jag antar att det var strax innan han fyllde 65 år, och då är det nog bortkastade resurser att göra en utredning. Så lite att vinna så nära ålderspension.

      Så mycket att förlora i form av medmänsklighet och myndighetens goda (?) rykte, om man bråkar med den som verkligen behöver sin sjukskrivning.

      Utan att veta mer om fallet så skulle jag råda handläggaren att gå på de båda läkarintygens linje, och istället använda tiden till att utreda någon långtidssjukskriven 25-åring. Om det inte är något uppenbart skumt med intygen, vilket jag har svårt att tro.

      Nej, här verkar man mest ha jävlats för sakens egen skull. Kanske med handen på telefonen till pressen?

  6. Ojoj enastående inlägg. Helt otroligt. Alltså så mycket sanning. Men jag skrattade och log nästan hela tiden jag läste 🙂 Alla mina år tillsammans med FK känns som att umgås med en mindre begåvad vän som hela tiden glömmer mitt namn.

    • Jag har träffat många patienter som har liknande erfarenheter. Det är nästan omöjligt att få rätt emot dem ens via JO, länsrätt och kammarrätt, som inte verkar göra några andra bedämningar än att Kassan har rätt. JO ger allvarlig kritik i ärenden hela tiden, men det tycks inte spela så stor roll.

  7. Lasse!

    Väldigt bra skrivet igen! Varför är det så svårt att se att det inte är så svart-vitt att det endast skulle bero på diagnosen om man är arbetsför eller ej. Som du skriver måste man se till helhetensbilden för respektive patient. Bara för att man t.ex. har cancer behöver man inte sakna arbetsförmåga.

  8. Tack för svar, Lasse B

    Min tanke med en lista över vissa sjukdomar, som skulle vara undantagna från de fastlagda tidsgränser som man fastslagit (t.ex. undantagna en prövning mot hela arbetsmarknaden efter sex månader) är, att t.ex. cancersjuka skulle slippa upplevelsen att ”FK flåsar dem i nacken”. Det verkar som detta upplevs som lika påtagligt som plågsamt av den cancersjuke. Du kan givetvis säga, att så torde även patienter med hypertoni uppleva sin situation – men så verkar inte i samma utsträckning vara fallet. Kanske är det konfrontationen med uppgiften, att fem års överlevnaden för någon med din diagnos är X% (vilket direkt konfronterar patienten med sin egen mortalitet) – vilket inte är något som en patient med t.ex. hypertoni möter. Kanske är det sjukdomsförloppet – en cancerdiagnos innebär ofta ett lika raskt som dramatiskt ingripande från sjukvården, operation, strålbehandling, cytostatika – vilket som regel inte är fallet för hypertoni, KOL m.m, där handlar det som regel inte om en initial mycket aggressiv behandling som inte sällan åtföljs av besvärliga beverkningar (utan om ett mer progressivt förlopp). Kanske är det oron hos gemene man ”tänk om jag drabbas av cancer” (få personer, om ens någon tänker, ”tänk om jag drabbas av hypertoni”). Jag kan bara spekulera. Vad tror du själv?

    Du har själv identifierat FK som en organisation, där personalen verkar ha problem med att göra bedömningar – antingen pga. inkompetens eller pga att FKs chefer s.a.s. bedriver valkampanj för vänsterblocket. Jag misstänker också, att det kan handla om en obstruktiviet från FK. Men – jag tror tyvärr inte, att det enbart handlar om det. Och om man utgår från att FKs tjänstemän inte är särskilt duktiga på att göra sofistikerade bedömningar (vilket verkar som ett rimligt antagande :-)) – antingen släpper FK igenom drösvis med fall a la Alexandra eller så flåsar de alla (inklusive alla med cancer (inkl metastaserad cancer), ALS osv) i nacken och tillämpar regelverket in absurdum – så börjar man leta efter konstruktioner som kanske inte är optimala från ett strikt medicinsk perspektiv, men som skulle kunna underlätta för FKs tjänstemän.

    I en ideal värld, där FK vore en ideal organisation med stor förmåga att göra sofistikerade bedömningar så är ditt förslag (att i samtliga fall göra en helhetsbedömning) självfallet det bästa. Men – vi befinner oss inte i den situationen. Kan du se några nackdelar med en lista utöver, att en lista inte vore optimalt?

    • Jag tror att du och jag i grunden har samma synsätt.

      Mitt motstånd mot en lista är att den kan öka risken för att sila mygg (typ: cancerpatienter) och svälja kameler (typ: Alexandror).

      En ”second opinion” från en oberoende läkare, eller ännu bättre ett oberoende rehabteam, skulle ge en säkrare bedömning. Vi måste bort från amatörismen på FK. Det är värt att ta en utredningskostnad på 10-20 000 i ett läge där så mycket står på spel, mänskligt och ekonomiskt.

      Jag tror också att det är ovanligt att läkarintygen efter 2,5 års sjukskrivning behöver omprövas. Ibland kunde nog ett telefonsamtal eller ett rehabmöte med sjukskrivande läkare vara tillräckligt. Annars brukade man förr inhämta en second opinion från någon läkare eller mottagning som man hade förtroende för, t ex närmaste universitetsklinik.

      Detta är en bedömning som kräver både kunskap (specialistläkarutbildning) och erfarenhet (10-20 år i jobbet) för att inte bli godtycklig och orättvis.

      Men det stora problemet är alla långtidssjukskrivna unga (under 50 år) med huvudsakligen två diagnosgrupper:

      1. Oklara symtom och värk från rygg och leder (30%?)
      2. Oklara psykiska symtom: Utmattning (gått i väggen), kronisk trötthet (CFS), dysfori (”mår dåligt”), depressivitet i kombination med social fobi, posttraumatisk stress, ospecifik personlighetsstörning (narcissism, border line …) etc (30%?)

      Det är nog i dessa grupper man hittar de stora ökningarna statistiskt. Man skulle kanske inrätta specialistgrupper för sådana diagnoser? Gärna ompröva förtidspensioner från de senaste 5-10 åren. Åtminstone inte sätta upp dem på listan. Då skulle mycket vara vunnet.

      Men det här är starka patientgrupper med förankringar i kommunal och i partiapparat. De orkar bråka, och gör det ofta. Det gäller att inte ge efter för otillbörliga påtryckningar: känsloutbrott och hot. Specialteam vore nog inte så dumt. Ensamma utarbetade distriktsläkare riskerar att ge efter på dåliga grunder.

      Därför tycker jag att framför allt 6-månadersregeln, men även 2.5-årsregeln är i grunden rätt tänkt. En mer kvalificerad bedömning när det börjar luta åt långtidssjukskrivning. Men denna prövning måste få auktoritet genom kompetens – inte göras av outbildad personal på Kassan.

      Att ta kampen mot mer väldefinierade sjukdomar som cancer under behandling eller reumatism, tror jag är poänglöst även ekonomiskt, då de utgör en liten och rätt okontroversiell grupp: alla är egentligen överens om hur de ska behandlas. Det är bara FK som konstrat på sistone i sin gränslösa förvirring inför de nya sjukskrivningsreglerna.

      • Tack Lasse B! Jag instämmer helt och hållet i justd etta inlägget! Du skriver i sådan klartext om hur det är. FK tycker jag generellt är riktigt amatörmässiga.

        De ifrågasätter mina tidiga, kortvariga sjukskrivningar där jag har full koll på situationen. Sedan gör de knappt något produktivt åt de riktigt problematiska/felaktiga sjukskrivningar. I alla fall historiskt. Jag kan inte utvärdera nuvarande situation ännu. Men jag ser det du ser att FK jobba långsamt och skickar över det mesta av jobbet på oss distriktsläkare. I samma andetag skyller dom allt på oss 🙂

        Många år har jag ansett att försäkringssystemet får fixa egna läkare som tar över hela bedömningen och sjukskrivningen när det gått ex 6 mån. Har dom varit sjukskrivna så länge så vill jag endast hjälpa till att göra dom friska. Omöjligt om jag samtidigt är den som håller i sjukskrivningen. Otroligt många av mina kollegor orkar inte och bara bejakar all oförmåga till arbete.

        Det sorgliga är att det är bara vi läkare (som fortfarande tänker klart och bryr oss) som riktigt vet hur det är. Och det är knappt någon som lyssnar på oss.

  9. Hej igen Lasse!

    Bra inlägg och resonemang! Jag har en hel del erfarenheter och exempel sedan tidigare, på hur det brister i leden mellan beslutsfattare och utövare, hur vissa verkar ta tillfället i akt att välja det resonemang eller beslut som passar deras personlighet bäst. Om man hellre fäller än friar kan man ju undra…

    Jag tycker det är skrämmande att många ser sig blinda på arbetslinjen, att det inte längre handlar om i vilken grad någon är arbetsoförmögen och i vilken utsträckning det finns realistiska arbetsuppgifter för denne. Att arbeta för arbetandets skull verkar inte särskilt meningsfullt, annat än som just träning. Har man ännu velat bestämma sig för någon definition av begreppet arbete? Detta borde ju ha varit en självklarhet att bygga hela programmet på, om man nu hade de sjukas bästa i åtanke.

    Den dumhet du beskriver är rent skrämmande. Kanske är det resultatet av mängden regeldeontologer utan kreativt tänkande och ansvar, kanske beror det på att det faktiskt finns onda människor. Jag känner till fler fall där reglementet har tillåtit alternativ men där handläggaren har valt att gå på sin egen och alltså personliga linje. Hur många vågar backa från de beslut de en gång tagit och åsikter de en gång gett uttryck för?
    Kan det kanske vara dags att återinföra tjänstemannaansvaret som togs bort på 80-talet? Detta inbjuder ju knappast till en skärpning av rutinerna i just de leden…

    När du kommer till överdriften då man talar om ättestupa, kan man kanske diskutera den. Om vi tänker oss att totalt 100 000 människor blir utförsäkrade och alltså mister sin inkomst av sjukförsäkringsutfall INNAN deras status har konstaterats… Bör man då inte väga in risken och konsekvensen av att dessa inte kan betala sina hyror eller ens överleva på < 4000kr/ mån? Ett belopp man alltså skryter med. Inga konsekvensanalyser har presenterats och inga frågor har besvarats. CHP ska putsa till det hela efter hand…

    Med tanke på det självmord som blev resultatet av att staten är beredd att träda in med kronofogdeinsatser för att driva in skulder som uppstått därför att samma stats organisation schabblat med utbetalningar, kan ju förstärka intrycket av den hänsynslöshet som i kombination med ovanstående ger en känsla av "stupstock".

    Nog bör den ena handen veta vad den andra gör, och då det brister i den saken kan vi alla konstatera att detta inte är en partipolitisk fråga, utan snarare ett systemfel med helt andra förklaringar. Så länge dessa systemfel och brister tillåts och/eller sopas under mattan även nu, bör vi kanske fråga oss om vi överhuvudtaget har några partipolitiska alternativ till en lösning av det här problemet.

    Vad innebär det att man utan adekvat kunskap hos respektive beslutsfattare på olika nivåer, så ofta skjuter över allt ansvar nedåt i organisationerna? Ska dessa inte äga kunskap om vad som krävs i samband med att de fattar sina beslut, alltså känna till de välkända brister som finns i systemen och organisationerna? Detta oavsett partifärg. Personligen tror jag på att man måste ställa betydligt större krav på kompetens och ansvar i dessa led. Insynen och framför allt kontrollen av det här är i det närmaste obefintlig.
    Som företagsledare ska man inte skylla på sin personal… anser jag. (Partipolitiskt obunden)

    • Tackar.

      Arbetslinjen kan man tycka olika om, men med skenande antal sjukskrivna och pensionerade, så finns det visst fog för att några fler skulle kunna jobba.

      Visst ligger det ofta prestige bakom många av FK:s märkliga beslut. Som läkare känner man ibland att handläggarna ska visa att doktorn minsann inte ska få bestämma. Eller att subjektiva uppfattningar om patientens trevlighet väger tungt.

      Visst kan man ta livet av folk genom att dra in deras försörjning. Det blir ju särskilt påtagligt i skarven mellan systemen, när man plötsligt meddelar beslut om att sjukpenningen övergår i sjukbidrag. Eller i värsta fall bara dras in innan man hinner ansöka om annan ersättning. Det är ju denna osmidighet som verkar så korkad och omänsklig.

      De som sjukskrivs idag har ju en bromssträcka på 0,5 respektive 2,5 år, och hinner planera för dessa gränser. Så är det ju inte med dem som ”utförsäkras” nu.

      Men med lite besinning frånFK kan det nog bli ett bra system till slut, åtminstone bättre än det nuvarande, tror jag.

      • Tänkt egenligen svara på Tottos inlägg, men det dök inte upp någon svara knapp där.

        Jag håller helt med, sjukskrivningsansvar och att samtidigt få någon att bli frisk är en tydlig konflikt som lätt kan leda till låsta positioner.

        Har tyvärr inte någon referens till hands, men jag har för mig att av de som varit heltidssjukskrivna i 3 månader eller mer är det bara 25% som kommer tillbaka i heltidsarbete.

        Med tanke på de enorma summor som går åt till sjukpenning av olika slag till dessa långtidssjukskrivna borde FK ingripa snabbt, redan efter 2 månaders heltidssjukskrivning borde rehab-möte vara obligatoriskt tycker jag. Detta kostar dock och det är en kostnad vi måste ta nu för att vinna sen (på färre långtidssjukskrivna).
        Tyvärr verkar det inte vara någon som är villig att ta denna kostnaden.

  10. Jo, det är ju precis så här det ligger till. Dels har vi handläggarna varav många inte klarar av att bli ifrågasatta då de meddelar, kanske på ett osympatiskt sätt, något som är svårt att ta för klienten. Att läsa reglementet högt är ingen idé, och till handläggarnas fördel ligger att de kan använda akterna, de själva för, som bevismaterial. Det finns en kåranda också…

    Detta med svårigheten att återta något och därmed förlora ansiktet är ett svårt och stort kulturellt eller psykologiskt problem, tänker jag. Prestige försvaras in absurdum. Tänk om vi kunde komma runt det.

    Men, bortsett att det är mycket som inte fungerar, är man ju inne på en bra linje för alla parter. Personligen är jag dock lite rädd att detta bara är början på en total nedrustning mot privata försäkringar. Eljest skulle man ha kunnat besvara fler ”känsliga” frågor på ett rakt och tydligt sätt och inte utelämna så många självklarheter åt sitt öde att ”ordnas efter hand”, tänker jag.

    Är det inte märkligt att man inte använder sig av dynamiska övergångsregler istället för att acceptera att människor ”hamnar mellan stolarna”. Likaså kan man i många fall låta en förändring starta med ex.vis en åldersgrupp som har lättare att aklimatisera sig istället för att rasera system som äldre redan har investerat i och är förtrogna med. Retroaktiva förändringar är ännu värre.

    Det är väl alltid bra att vara på sin vakt. Vi vet ju vad människan är kapabel till, och även ”i de lugnaste vatten”… Är dessutom brådskan stor att åstadkomma förändringar, så att det blir: ”hellre än bra” så…

    Nu för tiden är det nog viktigt att inte fastna i partipolitiska ställningstaganden, utan lita till sin ”hörsel”, vilket igengäld kräver ett större allmänt engagemang.

    • ”Dels har vi handläggarna varav många inte klarar av att bli ifrågasatta då de meddelar, kanske på ett osympatiskt sätt, något som är svårt att ta för klienten. ”

      Varför blandar du in handläggare som ifrågasätts. Avslag som jag antar du menar meddelas genom skriftligt beslut. Nästa instans är omprövning/länsrätt, där är det andra handläggare som sköter ärendet.

      ”Detta med svårigheten att återta något och därmed förlora ansiktet är ett svårt och stort kulturellt eller psykologiskt problem, tänker jag. Prestige försvaras in absurdum. Tänk om vi kunde komma runt det.”

      Bra tanke, applicera det sist nämnda på dig själv för en gångs skull.

      ”Retroaktiva förändringar är ännu värre.”

      Sådana förekommer inte, d v s man drar inte in ersättningar retroaktivt p g a regeländringar.

  11. Tack för svar, Lasse B.

    Ja, vi har samma grundsyn. Jag kanske inte har gjort tillräckligt klart, att den lista, som jag tror skulle vara en god idé, ingalunda är något verktyg för att ”ta kampen mot mer väldefinierade sjukdomar som cancer under behandling” osv. Tvärtom. Jag vill undanta denna lilla, svaga och inte sällan sköra patientgrupp, som inte orkar bråka, från någon ”kamp” mot FK och det nya regelverkets fasta tidsgränser. Listan skall enbart omfatta väldefinierade allvarliga diagnoser – cancer (exkl basaliom), ALS, vissa autoimmuna sjukdomar osv – några potentiella kameler skall inte finnas med på listan (dvs EJ några symptomdiagnoser, diabetes, hypertoni el dyl) (Om någon arbetsskygg man med lindriga besvär pga prostatacancer kvalar in, så må det vara hänt.)

    Jag tror tyvärr inte, att det enbart handlar om att FK ”konstrat på sistone i sin gränslösa förvirring inför de nya sjukskrivningsreglerna”. Alltför många av FKs tjänstemän är antingen slappa eller extremt stelbenta. Få verkar kapabla att göra några rimliga bedömningar. Tyvärr. Under förutsättning att SVT lämnar en korrekt redogörelse, så verkar t.ex. det här fallet vara ett exempel på en stelbent handläggning.

    http://svtplay.se/v/1880379/lakare_kritiserar_beslut

    (Hon skulle inte vara hjälpt av min föreslagna lista – men hon är ung och orkar ta fajten m.h.a. behandlande läkare.)

    Hur FK skall handskas med starka patientgrupper med diffusa symptomdiagnoser (för muskler och skelett och/eller psyket) och förankringar i kommunal och i partiapparat – ho vet. Tidsgränser är, precis som du skriver, rätt tänkt för den här gruppen och specialistgrupper för sådana diagnoser kanske vore något att pröva.

  12. Det skulle kunna vara bra med en ordentlig bedömning av var det så ofta går snett. Är det inte rent märkvärdigt att man har så vansinnig svårt med tolkning av de regler man har att förhålla sig till, eller att lagstifta på ett sätt som går att tolka. Detta känner jag igen sedan 80-talet. Det verkar uppenbart att vare sig Fk eller lagstiftarna klarar av det här. Ivarje fall verkar de inte klara den kommunikativa biten. Man kan ju inte skylla på varandra och missförstånd i trettio år utan att komma tillrätta med problemet och systemfelet… samt åtgärda det. Kanske borde det finnas en oberoende part som kan gå in och häva beslut, alltså hellre fria än fälla vid oklarheter.

    Det tröstar inte heller att initiativtagarna och dess representanter bjuder sådant motstånd… de verkar ju knappast drivas av en ambition att åstadkomma några förbättringar på eget initiativ.

    Vidare. Skulle inte en tidsgräns faktiskt innebära att man struntar i om en person är sjuk eller inte efter ett visst datum? I sådant fall kan man ju strunta i om den är sjuk över huvudtaget, på något vis. Dessutom ligger det något i uttrycket: Den största orättvisan är att behandla alla lika.

    Utöver detta finns det ett stort problem i den försämring som kan bli följden av den sänkta sjukpenninger och sjukersättningen. Vad händer med dem i låglönegruppen som inte har marginaler på 20- 40 %? Hur påverkas en sjuk människa av att förlora hem och bryta upp från sin hemort. Jag menar bara att det finns åtskilligt att väga in i debatten om man vill fatta beslut utifrån ett helhetsperspektiv och primärt inrikta sig på gruppen sjuka och deras behov.

    • ”Det verkar uppenbart att vare sig Fk eller lagstiftarna klarar av det här.”

      Men här är ju ett kall för dig, Bidrags-Lasse, om du nu kan det bättre?

  13. Måste hålla med Lasse B, precis min tanke. Men varför komma med det nu när man redan ändrat på reglerna. Brukar man inte röja väg för att kunna ta sig i mål…..eller brukar man göra det när alla tagit sig igenom? År det inte försent då?

    En lista på vilka som tillhör rätt sjukgrupp låter tyvärr lite hårt och kallt. Vet flera diagnoser där vissa är helt friska medans andra dör vid födseln.

    Sen har vi en stor grupp människor som har reumatism. En grupp människor där man blir sämre med åren. Får de hjälp med rehabilitering och hjälpmedel idag så kan de vara förbrukade nästa år. Vem bestämmer om de ska få ny hjälp. Ska de sjukskriva sig igen för att de ska ha en möjlighet att få en ny utredning, ny rehabilitering och nya hjälpmedel?

    Många sjukdomar och handikapp är personliga, de är inte som andra med samma diagnos. Många har även andra följdfel eller andra diagnoser. Det är inte bara att slå upp i en bok och sen lösa problemet, människor är inga bilmotorer. Har man nu så äntligen efter många år ”lärt” upp läkare för att få rätt hjälp så ska man bli tvingad att flytta. Flytta till en vård som man behöver men inte kan få. Kunskapen finns inte vilket medför fler och längre sjukskrivningar och ev möjlighet att bli än sjukare så att man inte har någon chans att ta sig tillbaka.

    Människor är individer som upplever saker olika. Bara för att någon anser att något är kul, bra, gott, hemskt, smärtsamt så betyder inte det att alla gör det. Att då ha en lista på vilka som är godkända diagnoser är skrämmande. Hänvisa till listor och läkarböcker och tro sig veta allt. Nä, vi är inga bilmotorer där man kan leta fram felsökningsguider på nätet för alla typer och alla modeller.

  14. Det är väljarna som avgör vill de inte ha den här typen av sjukförsäkring får de rösta bort alliansen och det tror jag att de kommer att göra också, men det är viktigt att det komer fram att det faktiskt är sossarna som är hjärnan bakom dessa förändringar. Smart drag av sossarna att låta alliansen genomför för att ta smällen om väljarna inte accepterar. Nu vet sossarna att väljarna vill ha sjukförsäkringen som den var tidigare. Dessutom finns det inget behov av att spara pengar i sjukförsäkringen i nuläget och att ta pengar som öronmärkt till sjuka för att betala skattesänkningar för friska är så horibelt så att det inte finns ord för det.http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/10/sjukf-rs-kringen-r-en-vinstmaskin-som-heter-duga

  15. Hur ofta frågar en handläggare vad klienten vill ha hjälp med? Hur många handläggare är tillräckligt skickliga och fria att föra en sådan dialog? Om denna skicklighet och begåvning fanns, borde vi ha hört talas om fall där handläggare ansett att ett läkarintyg varit för ”snålt”… men, detta har mig veterligen inte förekommit. Om man utifrån ett sådant resonemang utgår från att handläggarnas uppdrag är att primärt avstyra sjukskrivning, vad sker då? Vad är det då för anda som byggs upp inom organisationen? Då kan det ju inte gärna handla om att främst och aktivt hjälpa människor, vilket är det officiella uppdraget.

    Är det hos mellancheferna förklaringen ligger? För många år sedan, tolkade den ena handläggaren RFV:S rekomendationer så att det ledde till ett avslag, medan en handläggare på ett annat kontor tolkade in motsatsen. Enligt RFV var frågan öppen och upp till respektive handläggare att bedöma. Är det inte rimligt med antagandet att respektive kontorschef ger sin personal förhållningsegler att rätta sig efter? ( Här finns erfarenhet av kontorschef som tvärnekade till att hennes personal gjorde vad de just gjort, samt tre gånger i följd! Med en sådan inställning blir det svårt både att hitta fel och att åtgärda dem.) Vad är det i så fall denne går efter?… prestige? Och var ligger fokus? Hur ser det ut med feedbacken från handläggare och klient till beslutsfattare?

    Att (som man nästan undantagslöst gör) objektifiera den sjuke, innebär också att denne inte tillåts medverka i ett förändrings- eller förbättringsarbete. I möten och diskussioner förs snusförnuftiga resonemang av ” eventuella akademiker” över huvudet på klienten. Orsakssammanhang är ofta helt ointressanta, varför man uppenbarligen arbetar med symtom… som man ibland själv skapat. Det handlar alltså inte alltid om klienten utan om diskussionen mellan de olika aktörerna och deras yrkesroller.

    Sedan har vi en utbredd oförmåga till reflektion och övervägande att väga in. Denna ligger knappast invävd i den formella kompetensen, inte heller i regelverken.

    Det är nödvändigt med en metadiskussion… som tyvärr ofta går över huvudet på de inblandade aktörerna, men mycket väl kan föras av klienten… som istället objektifieras.

    Personligen tror jag att många fel och problem ligger i en övertro på den formella kompetens man lutar sig mot och nekar att ifrågasätta… Där är i stället alla överens.

    • ”Hur ofta frågar en handläggare vad klienten vill ha hjälp med? Hur många handläggare är tillräckligt skickliga och fria att föra en sådan dialog? Om denna skicklighet och begåvning fanns, borde vi ha hört talas om fall där handläggare ansett att ett läkarintyg varit för ”snålt”… men, detta har mig veterligen inte förekommit.”

      När något fungerar så hörs inget råskäll, inte motsatsen heller. Det är bara när någon råkar göra fel som folk reagerar.

      ”Orsakssammanhang är ofta helt ointressanta, ”

      Vid sjukskrivning är orsakssammanhang helt ointressanta. Om det inte är frågan om arbetsskador.

      ”Är det hos mellancheferna förklaringen ligger? För många år sedan, tolkade den ena handläggaren RFV:S rekomendationer så att det ledde till ett avslag, medan en handläggare på ett annat kontor tolkade in motsatsen.”

      Ser att du har noll insikt i myndighetsarbete. Så här blir det i bedömningsfrågor. Det finns inga givna svar, det är därför länsrätten finns t ex.

      ”Sedan har vi en utbredd oförmåga till reflektion och övervägande att väga in. Denna ligger knappast invävd i den formella kompetensen, inte heller i regelverken.”

      Ser att det gäller dig också Bidrags-Lasse.

      ”Personligen tror jag att många fel och problem ligger i en övertro på den formella kompetens man lutar sig mot och nekar att ifrågasätta… Där är i stället alla överens.”

      detta är väl inte särskilt vetenskapligt, eller?

  16. Susanna: Drag och drag… Är det inte Alliansen som bäddat för det här, även om många problem skapats av Socialdemokraterna?

    Jag tror du slår huvudet på spiken: ”nu vet sossarna att väljarna vill ha…” I värsta fall är det så man resonerar i sin rigiditet. Ur det politiska perspektivet på den här frågan kan de flesta kanske konstatera att problemet betraktas som vitt-svart och att motsatser kivas om vem som har rätt. I en sådan konfliktsituation skulle man kunna tänka sig en fördel med att opartiskt söka en medelväg.
    Är det inte så att de flesta reagerat på HUR det hela gått till? De sjuka välkomnar ett fokus på rehabilitering och större möjligheter att återgå till arbetslivet, men inte på det sätt detta nu görs. Man hade mycket väl kunnat ta en medelväg genom att undvika de katastrofala konsekvenser vi nu hör talas om, ur både ekonomiskt och medicinskt perspektiv. Man skulle ha kunnat prioritera de yngre samt låtit alla behålla sin sjukpenning eller sitt sjukbidrag under en övergångsperiod. De intentioner man uppgett borde ha inneburit att man inledningsvis arbetat utifrån ett frivillig-perspektiv. Men, denna mycket klumpiga hantering, med efterföljande taffliga retorik och undanglidningar vi sett, har bäddat för misstro… inte minst därför att den så väl passat in på tidigare kapitalförskjutningar och för att sjukförsäkringssytemet urholkas för att möjliggöra skattesänkningar. Det blir naturligtvis förvirrade att någon talar om att göra något gott för den grupp man samtidigt och fullständigt ignorerar.

    Förhoppningsvis inser sossarna att väljarna INTE vill ha det som det var tidigare. Väljarna bör dessutom definieras av det totala antalet väljare, vilket borde innebära en god och genomtänkt kompromiss. Är inte det att aktivt arbeta för en sann demokrati?… det att hitta samarbetsformer istället för att skapa eller upprätthålla konflikt.

    • ”Susanna: Drag och drag… Är det inte Alliansen som bäddat för det här, även om många problem skapats av Socialdemokraterna?”

      Kålsuparteorin passar bäst. Blockpolitik finns inte mer. Blocken blir mer och mer som identiska tvillingar, det behövs politik som rör om, som t ex Piratpartiet.

  17. Tack för den genomgående höga nivån på era inlägg. Många kloka synpunkter.

    Man kan drömma om att övervägandena bland politiker och höga tjänstemän höll denna kvalitet. Då skulle problemen kunna lösas med smidighet och framgång.

    Angående överskottet av pengar i sjukförsäkringen så är det alldeles riktigt. Om man nu blir mer restriktiv så ökar förstås överskottet – och det rör sig om stora pengar. Men det är inte svårt att hitta hål att stoppa i istället för att föra över dem på andra budgetområden. En dröm vore väl att FK åter kunde betala för rehabiliteringar som idag är svåra att finansiera. Allt ifrån behandlingshem för alkoholister och psykoterapier till vård utomlands när inhemska alternativ saknas eller har för långa väntetider.

    Då skulle det finnas någon rim och reson i överfinansieringen av vår allmänna sjukförsäkring.

  18. Du nämner själv amatörismen på FK och det är den man måste utgå ifrån. Inte spekulera i någon eventuell politisk agenda.
    Vården måste ha patienternas intressen för ögonen i första hand, det ingår i jobbet .
    Det som är mest förvånande är läkarnas tystnad i debatten. Är det ingen som kan förklara att människor inte fungerar utifrån några listor eller bruksanvisningar? Att kontorspersonal inte har rätt kompetens för att göra medicinska bedömningar?
    Det är inte bilar som ska lagas.

    • Jag är en av många läkare som protesterar. De i DN som påpekade orimligheterna för cancerpatienter är fler. Remissvaret från Läkarförbundet var ännu mer utförligt …

      Och hur spännande är det? Finns det alls något intresse för vad vi läkare tycker? Om det inte går att göra snyftreportage i kvällspressen så är intresset lika med noll.

      En av de mest hisnande upplevelserna med att vara läkare är att man aldrig hör något uppifrån mer än budgetresonemang. Varken som under- eller överläkare, som klinikchef eller privatpraktiker har jag någonsin blivit tillfrågad om hur verksamheten fungerar. Jag var en tid chef för all narkomanvård för unga under 20 år i hela Stockholms län. Aldrig en fråga om hur många vi lyckades eller misslyckades med – än mindre vad vi gjorde eller hur vi jobbade. Varken administratörer, lokala politiker eller centrala politiker visade något som helst intresse, trots att aids-epidemin inträffade under denna tid. Inte ett ord om strategier för missbrukande ungdomar – aldrig en fråga om hur många som smittats i ungdomsgruppen.

      Ointresset är öronbedövande.

      • Kunde man i aftonbladet, expressen läsa sånt ni skriver här, så skulle jag börja handla dessa tidningar direkt!
        Tänk om dom politiska debbatterna kunde vara hälften så intressanta….
        Super!!

  19. Roligt att du tycker diskussionen är givande.

    Är inte ett väntat steg att just peka på det stora överskottet för att lägga pengarna på något annat? Tillslut står vi förmodligen där med den modell som USA försöker gå ifrån. Ser man till de intressen som försvaras av nuvarande regering är det kanske inte helt osannolikt… Det här kan man naturligtvis bara spekulera i, men utifrån de diskussioner som förts och resonemangen runt de beslut som tagits samt i debatten… Ärlighet och tydlighet har dessutom lyst med sin frånvaro och personligen brukar jag dessutom lägga stor vikt vid det som inte sägs. Eftersom detta skulle vara olyckligt skadar det inte att vara lätt misstänksam.

    En mycket stor resurs i sammanhanget skulle kunna vara det breda (?) och ofta välartikulerade intresset för att inta ett objektivt, icke partipolitiskt resonemang. Underlag saknas inte i något avseende, men att få till en diskussion som kan påverka den politiska och demokratiska processen, kräver ett visst tryck.

    Hur gör man för att våra politiker ska efterfråga folkets intresse och inte endast servera färdiga lösningar som man får lägga ned otrolig energi för att minska de värsta konsekvenserna av. Att fatta beslut handlar ju om så mycker mer än den kanske sköna känslan av att utöva makt eller visa sig duktig. Är hybris ett rättvisande uttryck i sammanhanget?

    • ”och personligen brukar jag dessutom lägga stor vikt vid det som inte sägs”

      Vilket bullshitande. Det är just den förmågan du saknar Bidrags-Lasse

  20. Beträffande ointresset bör man kanske inta ett metaperspektiv.

    Finns det över huvudtaget intresse för någonting annat är att slå sig själv för bröstet, att chefa, för vissa människor? Alltså: hur många blir beslutsfattare för att de lyfts fram till den positionen och hur många har sökt sig dit? Nämn de de ledare, alla kategorier, som frågar efter vad andra tycker… räkna de människor som frågar efter vad andra tycker… En beskrivning av problemet kan göras genom att jämföra den inbördes skillnaden mellan egocentricitet och egoism kontra betydelsen av altruism.

    Vi ser det hos våra politiker, höga chefer, mellanchefer.. Ligger det inte chefskapets natur att tala om vad som gäller, och att de som ifrågasätter snarast innebär ett hot. Fantasirika, kreativa och öppna människor har väl aldrig haft någon större framgång. Redan i de tidiga skolåren har sådana tendenser ofta slutat med utstötning från systemet. Hur många stora resurser har inte slösats bort och hamnat i en sorts utanförskap i och med detta?

    Vad händer om man försöker psykologisera här?

    • Jag är tveksam till en psykologisk förklaring, då jag mera ser det som ett politiskt systemfel.

      Jag ser det som en av demokratins svagheter. Alla mellanchefer frågar uppåt vad som önskas, aldrig nedåt eftersom det inte spelar någon roll för karriären.

      Cheferna högst upp är politiskt tillsatta. De har ett ständigt lika blött finger (= flera dyra opinionsinstitut) i luften för att kolla opinionen så att man blir (åter-)vald. Det som är demokrati kan urarta i karriärism och populism.

      En motvikt är det meritokratiska tänkesättet: att höga tjänstemän som generaldirektörer, länspolismästare, sjukvårdsdirektörer och domare ska tillsättas (opolitiskt) enbart på sina meriter. Och självfallet borde det gälla även chefer på lägre nivå. I och med att utnämningar ned till rektorsnivå politiserats och meritlistorna satts ur spel så har tjänstemannakarriären reducerats till politisk opportunism. Den som slickar uppåt bäst väljs oavsett meriter. Det ena puckot efter det andra.

      Sedan demoraliseras organisation efter organisation: försäkringskassor, skatteverk, skolor, domstolar, centralbank, Systemet, lagråd … Allt på grund av att de högsta cheferna ofta är okunniga om verksamheten och ibland direkt olämpliga, men har de rätta politiska kontakterna. Höga poster delas ut som belöning för lojalitet.

      Mycket skulle vara vunnet om demokratin balanserades med ett återupprättat tjänstemannavälde baserat på reella och formella meriter. Självständiga myndigheter med hög integritet är en garanti för kvalitet i statsförvaltningen. Men aktiva och kunniga verkschefer är en mardröm för dagens politiker, som ofta saknar både (ut-)bildning och yrkeserfarenhet. De klarar inte av att bli ifrågasatta i sina realpolitiska agendor. Numera är inaktivitet, att sitta ner i båten, en merit om man vill avancera som chef.

      Självständiga och kompetenta myndigheter är det sista dagens politiker vill ha. Det bäddar bara för besvär.

  21. Förlåt att jag öser beröm över dina inlägg Lasse B! 🙂
    Så livsroande att läsa din visdom.

    Jag instämmer i princip i allt du skriver. Jag har gett upp när det gäller våra politiker. Samhällsbyggandet får klara sig med okunniga, men oftast godhjärtade politiker. Jag har gjort min samhällstjänst som politiker som jag lovade mig själv som ung. Nu som hårt arbetande tjänsteman får jag leva med min irritation över att i princip alla politiker numera är populister och de verkar inte vara så alerta i optimalt samhällsbyggande. Samtidigt är vi så otroligt välorganiserade i Sverige jämförelsevis så det är minst sagt lugnt. Det går nog inte att optimera mera. Efter en lång tid med frihet är det inte längre de mest lämpade som blir politiker. Tyvärr finns det en del fara med det.

    • Jag håller på att lära mig att acceptera beröm som en del av att öka min optimism (återkommer snart med ett inlägg om inlärd optimism, motsatsen till inlärd hjälplöshet/pessimism), så jag ska försöka ta åt mig mer än någonsin förr.

      Vill returnera artigheten. Håller med om att vi förmodligen har en av världens bästa byråkratier, men den har varit bättre. Tjänstetillsättningar var mindre politiska förr. Det fanns nämnder vars beslut gick att överklaga och som hade till uppgift att objektivt värdera alla sökandes meriter. Vad man kan längta tillbaka efter sånt!

  22. Systemfelet är jag helt med på, men inte nackdelen med demokratin, vid en jämförelse med alternativet. Är det inte så att det egentligen är egalt vilket system man använder sig av så länge allt till syvende och sist hänger på människorna som styr och ingår i systemet. Helheten är beroende av delarna och vice versa.

    Det är här jag kommer in på psykologiseringen: Vad är det för människor det handlar om och vad är det för mekanismer som styr det här? Lika så: En väl fungerande demokrati (beroende på vem och vilken egenskap det är som beskriver den) kräver ju ett engagemang hos medborgarna. Man kan ju inte gärna styra om man inte är med i båten. Detta kräver i sin tur en god kommunikation och grundläggande kunskaper om vad det innebär att vara människa och en enhet i ett stort kollektiv, ett maskineri.

    Nu menar jag inte att jag bygger mitt resonemang på någon form av realism, utan på ett, för mig, logiskt resonemang. En förändring av vårt samhälle och vår kultur är en utopi… men bara så länge man inte försöker göra något i den riktningen. Sedan övergår tanken till att vara ett mål… om än avlägset. Säkert finns det många tankar i den riktningen om än outtalade… Det har åstadkommits förändringar tidigare och kan mycket väl göras igen. Idag ser vi kanske snarare vad som händer då man lutar sig tillbaka och ger saker fritt spelrum. Jag kan inte se att lösningen ligger i partipolitiken som den ser ut och utövas idag.

    Tar jag i lite så skulle jag kunna hävda att vårt samhälle styrs av människor med så stark egoistisk drivkraft att man ofta kommer i närheten av begrepp som psykopati. Och varför inte?… Hur tog det hela sin början och vilka tidiga värderingar och tänkesätt ligger till grund för våra samhällen? Kanske kan en förändring börja vid en medvetenhet om vilka krafter och mekanismer som är i rörelse…

    Var ligger nyckeln?

    • Det var väl Churchill som sa att demokrati är det sämsta tänkbara statsskicket – bortsett från de övriga som är ännu värre.

      Håller också med om att ”systemet” selekterar för ledare med psykopatiska drag: ett rymligt samvete är, om inte den bästa huvudkudden, så åtminstone en god förutsättning för avancemang. En ”flexibel” (principlös, ryggradslös, moralfattig) hållning – ovärderlig.

      Jag tänker mycket i incitamentsstrukturer, alltså hur folk belönas för olika val. Vad tjänar en politiker i karriären reellt på att lyssna neråt (svar: ingenting) och på att lyssna uppåt (svar: ett nytt och ännu mer välavlönat jobb).

      Och vad tjänar vi medborgare på att engagera oss politiskt (svar: en klapp på huvudet i form av oavlönade betydelselösa uppdrag). De välavlönade och inflytelserika uppdragen är tyvärr redan inbokade för svågrar. Decennier i förväg. Jag har tjust fått lära mig att spindoctors kallar det ”exit-strategier”. Typ: Om du är (lojal) styrelseledamot i 12 år till så lovar vi dig en post som chef för x-myndigheten. Är du lojal på toppnivå kan du bli landshövding.

      Lojal betyder då: gör fogligt som vi säger, ifrågasätt ingenting, ställ inte till med någon skandal (gör helst absolut ingenting vare sig privat eller på jobbet, så minskar risken) och skvallra inte för pressen om eventuella oegentligheter.

      När kunde en engagerad man av folket påräkna sig sådana förmåner som att adlas till generaldirektör och få pension i tiomiljonersklassen? (Svar: aldrig) Varför engagera sig? Kanske bättre att måla om huset och få ut ett bättre pris när man ska sälja.

    • Du uttrycker dig väl och vackert om svåra ting. Förmodligen bättre än jag själv skulle göra. Jag kan bara hålla med.

      Att jag drog in demokratin var bara onödigt. Så vi är nog överens.

      Det finns forskning kring de tankar som du nämner. Hur olika mentaliteter som t ex solidaritet fungerat i det biologiska urvalet. Jag är inte inläst på det området, men jag tror att de frågor du ställer är hypoteser i forskning som både testas med djurexperiment och spekulerats över i evolutionsgenetik. Det är spännande forskningsområden, som jag förmodligen borde ta mig tid att läsa in mig på någon gång.

      Men jag vet inte svaren på dina frågor, och kanske ingen annan gör det. Ännu. Men det är jävligt bra frågor.

  23. Men egentligen vill jag vara optimist. Det är visat att de lever längre, har roligare och oftast har mer rätt i sina bedömningar än pessimisterna.

    Så optimistiska kommentarer om vägen framåt är mer än välkomna.

  24. Jo, men är det inte strandad optimism som leder till pessimism. 🙂

    Är-värden kontra bör-värden. Redan här kan det bli till en samvetsfråga. Ska man följa sitt hjärtas röst eller den realistiska tanken? För min del såg jag en möjlighet i samband med utförsäkringarna. Här var det så mycket som tydliggjordes och många av mina personliga erfarenheter fick ett rum att vistas i.

    Ensam kan man inte göra så mycket, men kanske går det att finna ett meningsfullt sammanhang att utveckla eller utvecklas i.

    Jag har några ord som hjälper mig med mitt samvete: ”Vill du vara en del av lösningen eller en del av problemet”? Svaret var ganska enkelt för min del. Är jag bara det minsta aktiv – det räcker med att skriva några rader här och där och prata med människor då jag kommer åt – så har jag tagit ett steg i för mig rätt riktning. Förhoppningsvis kan jag göra mer, vartefter jag lär mig och så länge jag är närvarande.

  25. Nej pessimism är ett inlärt tolkningsmönster som går att ändra, har jag just lärt mig. Det är inte så att optimister blir pessimister av motgångar. De fortsätter att vara optimister ändå, liksom pessimisterna. De blir inte optimister av framgångar. För att bli optimist måste man ändra sina tolkningsmönster. Det är den grundläggande sanning som gav upphov till den kognitiva terpin på 60- och 70-talen. Det är helt fascinerande. Jag ska byta från att ha vissa pessimistiska drag i min personlighet till att bli optimist, hade jag tänkt. Med evidensbaserad självterapi. Det du!

    Du är nog en optimist trots allt. Det finns en annan tanke från 12-stegsprogrammen, den sk sinnesrobönen, som du verkar följa:

    ”Gud (eller annan valfi högre makt) ge mig kraft att ändra på det jag kan ändra, och tålamod att stå ut med och acceptera det jag inte kan ändra. Och framför allt: ge mig förstånd att skilja på de båda.”

    Det är en stor klokskap att ägna sig åt det man faktiskt kan påverka, och inte förtvivla över all jäkelskap man inte kan göra något åt. Så tänker jag också. Världens ondska kan jag inte ändra själv, men lite kan jag göra varje dag för att jag själv och människor i min omgivning ska må lite bättre. Det har alltid varit min ledstjärna i jobbet också. Annars skulle jag inte kunna finna mening i det.

    Men visst vore det underbart om man kunde införa bättre incitamentssystem på något magiskt sätt så att goda gärningar faktiskt lönade sig bättre än egoistiska. Jag längtar och törstar efter rättfärdighet, att hut ska gå hem, brott bli straffat och godheten belönad.

    Jag kanske aldrig får se det, men man kan alltid sträva efter det. Även enligt din princip?

  26. Bra skrivet! Det här med att vara sjukskriven och behöva ha med försäkringskassan attt göra är ju en mardröm.

    Gick ju i väggen 2005 och var sjukskriven ett år och hade nog tur som fick träffa specialister som var humana och hjälpte till så jag fick 25% sjukersättning. Känner doch att vara arbetslös och vara timanställd o flackar mellan olika arbetsplatser o nya rutiner och ha af som jagar en håller på att bryta ner mig fullständigt.

    Nu är jag livrädd att jag inte ska orka balansera längre och falla ner igen och behöva sjukskriva mig.
    Är det så det ska vara? Att Försäkringskassans regler ska få oss att må ännu sämre om vi nu råkar bli dåliga?

    Fuskare har det funnits i alla tider och de flesta vill väl ändå orka med att jobba och få vara friska.

    • Jo, de allra flesta vill göra rätt för sig – friska eller sjuka. FK har problem med att skilja agnarna från vetet. Det blir lätt för mycket eller för litet eller båda delarna.

  27. Jo, du har helt rätt i det du säger om det inlärda mönstret. Jag har kommit i lätt kontakt med coaching, som kan vara jättebra i sin enkelhet. Evidensbaserad självterapi låter intressant, framförallt billigt. 🙂 Finns lathund?

    Jag var nog inne på mig själv som någon gång har kallats pessimist. Då tänkte jag att det inte kunde stämma. Jag som glatt kastar mig in i olika och nya utmaningar (mindre iofs), har lärt mig ett och annat och kan ofta bli besviken på vägen… för att nästan ge upp. Kanske borde jag göra skillnad på optimism och hybris. 😀
    Mycket kan bero på yttre omständigheter också. Att förtränga sådana risker är ju nödvändigt för att komma till skott…

    Den här sinnesrobönen…. Jag får nog erkänna att jag haft lite besvär med den. Förmodligen därför att jag haft svårt att lägga ribban rätt, vilket är lite korkat, eventuellt väl optimistiskt. Men, jag har kommit i heta diskussioner om detta också och jag är inte säker på i hur stor utsträckning det handlar om självförsvar.

    I diskussionerna jag tänker på har jag ibland upplevt att den här bönen kan utnyttjas för att slippa engagera sig. ”Det kan jag inte”, ”det är ingen idé” etcetera kan konstateras väl tidigt ibland. Ja, det är som du säger, stor klokskap som krävs här, samt mod. Att alltid vara lagom självkritisk och att ständigt se att det jag just gjorde kan göras bättre är en ledstjärna för mig.

    Hmmm… jag ger nog aldrig upp tanken på att det måste finnas ett sätt, att det snarast gäller att hitta rätt ingång. Gräver jag inte ner mig i eländen så är det inga problem. Nu är vi där igen, vid bönen.

    Roligt att prata med dig.

    • Tack.

      Har varit lite upptagen idag, och nu ska jag gå och lägga mig, så jag får återkomma med synpunkter och förslag på lathundar någon annan gång.

  28. Lasse B skrev: ”Nej pessimism är ett inlärt tolkningsmönster som går att ändra, har jag just lärt mig.”

    Hmmm… för ett knappt år sedan fladdrade detta förbi:

    ”Each of us inherits two versions of the gene, either two short ones, two long ones, or one of each. People who had two longs versions were most likely to focus on the positives, according to the study published in Proceedings of the Royal Society B.”

    http://www.guardian.co.uk/science/2009/feb/25/optimism-brightside-gene-mental-health

    Intuitivt framstod det som troliga rön 🙂 (därmed inte sagt, att man inte kan komma en bit genom träning).

    • Alldeles riktigt. Det verkar som om en betydande del av vår optimistiska och pessimistiska programmering är genetisk, och därmed svår att påverka. Men storleksordningen på den delen är inte större än att det är meningsfullt att påverka resterande talang. Säg att genetiken står för 50%, så kan man ju fortfarande få till halva förmågan.

      Men det betyder också att vi redan från födseln har olika lätt för dessa båda egenskaper. Som det är med det mesta inom psykologin.

      De senaste århundradet har man överbetonat miljöns (barndomens) betydelse i psykologin. Freuds inflytande har varit massivt. Det sammanhänger med flera politiska strömningar där tanken att man kan bli vad som helst varit viktig.

      Det är inte riktigt sant har de senaste 10-20 årens forskning konstaterat. Men det är inte heller totalt fel. Kanske fifty-fifty är ett rimligt sätt att se på saken. Men det varierar beroende på vilken fråga man studerar.

      Konstigt nog verkar den genetiska komponenten vara ungefär lika stor för två så olika sjukdomar som schizofreni och tuberkulos. I det senare fallet skulle man ju kunna tro att närmare 100% berodde på tuberkelbacillen och näringsintag (båda miljön) men så är det alltså inte – snarare 25-50%.

  29. Försäkringskassan dum som ett spån eller röd-grön?
    Hm, knepig fråga då spån och röd-gröna röran är perfekta synomer.
    Men just nu mest spån dock: http://resurs.ning.com/profiles/blogs/advokatsbesoek-1
    Att dessa simulanter inte ens vill leka med tanken att bli friska det visar väl att dom bara är ute efter våra skattepengar. Varför vill dom inte bli friska? Det borde väl vara prio nr ett för alla sjuka? Eller är lyxliv och livslång försörjning viktigare? Tydligen!
    Har oppositionen helt släppt intresset för att värva röster bland de som jobbar, är det bara bidragstagare dom satsar på nu?

    • Ja, man kan undra. Ovan har vi spekulerat i varför en del verkar värna så om sin sjukroll.

      Inlärd hjälplöshet, dålig självkänsla, generösa system och bedrägeri är några faktorer som vi tror har påverkat de höga sjuktalen.

      • Verkar vara rimliga orsaker till viljan att sjukskriva sig. För varför gör en hel del sjukskrivna som den här stjärnan på Resurs t ex, hellre letar efter en massa sjukdomar och symtom, i stället för att leta efter behandlingsmetoder och försöka bli friska?

  30. Detta inlägg rör egentligen inte just detta blogginlägg utan hela din blogg.

    Är du verkligen en piratpartist och beklagar dig över det du uppfattar som att bidragsberoende vill leva på andra? Kan du själv reflektera över dubbelmoralen i detta?

    Tror du att din uppfattning varit förändrad om du t.ex. varit en musiker? Är din uppfattning ett resultat av hur du objektivt jobbat för att förstå verkligheten eller ett resultat av den verklighet du befinner dig i?

    Anders

    • Du har nog ögnat min blogg lite väl översiktligt.

      Jag beklagar mig inte generellt om bidragsberoende. I grunden tycker jag att det är bra med ett samhälle som tar väl hand om svaga, sjuka och gamla.

      I detta inlägg diskuterar vi FK:s nya regler för sjukskrivning; vad som är rimligt och vad som är dåligt samt om/hur man kan tillämpa dem.

      I grunden ser jag inte riktigt skillnaden på att jag som läkare fått min lön betald av skattemedel respektive att leva på bidrag för att man är sjuk. Men rätt ska vara rätt. Varken den läkare som slarvar med arbetet eller den som fuskat till sig bidrag ska vara med och dela på kakan.

      Jag delar Piratpartiets syn på hur musiker kan försörja sig. T ex 5 års kommersiell ensamrätt för artisten, men fri fildelning för icke-kommersiella ändamål. Läs mer på http://www.piratpartiet.se/politik/upphovsratt

      Den inställningen skulle jag behålla även som musiker – och det är min bestämda övertygelse att jag skulle tjäna på det ekonomiskt jämfört med dagens system, där musikindustrin tar största delen av kakan. Där är inte artisterna vinnarna.

      • Jag har ögnat snabbt, det stämmer. Har egentligen ingen koll på hur du ser på bidrag etc och tycker det mesta verkar vettigt. Det var själva fenomenet att du diskuterade detta på ett insatt vis och samtidigt var med i ett parti som piratpartiet.

        Jag är nästan övertygad att om du var en artist som inte hade kunskap om hur man spelar in sig, gör en skiva, marknadsför etc.. så skulle du inte se skivbolaget/musikindustrin som din fiende. Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i situationen, men att kalla konsumenter för den icke-kommersiella delen är fel. Det är helt enkelt inkorrekt.

        Och det är det ni gör när ni slår fast att konsumenter ska kunna få ta del av andra personers immaterialla rättigheter gratis. Ni raderar ut marknaden även om mellanhanden som sprider verket inte gör det i vinstsyfte. Det spelar liksom ingen roll.

        Om du känner att du har tid får du gärna förklara hur du som artist hade tyckt att dagens lagstiftning är fel. Alla artister får självklart sluta vilka avtal som helst och behöver inte ge en krona till musikindustrin som du kallar den. Har du förstått att artister självmant väljer att samarbeta med skivbolag?

        Anders

    • Nej, jag är inte artist. Det är riktigt.

      Musikindustrins roll har förändrats sedan Elvis och stenkakorna. Redan då bekymrade man sig för hur försäljningssiffrorna skulle sjunka när bandpelare kom. Därför kassettskatten. Men man kan undra om det inte var just vi som bandade Tio-i topp som samtidigt var de största skivköparna.

      Numera har produktionskostnaderna sjunkit. Studiokvalitet för 10 år sedan är numera allmänt tillgänglig. Distribution och marknadsföring har också förändrats så att musikbolagens roll minskat. Man akn distribera nästan gratis på nätet, och marknadsföringen har också underlättats av Internet.

      Vad ska musikbolagen då leva av? Är de verkligen den goda kraft som ”tar fram” nya artister, odlar dem under olönsamma år och marknadsför dem med förlust tills de en dag kanske slår igenom? Så vill man ju gärna uppfattas. Jag har personligen aldrig träffat en artist som fått en sådan generös behandling. Men flera som vill komma loss ur kontrakt som de uppfattat som oförmånliga och ivägen för sin utveckling.

      Jag tror att de som köper CD-skivor idag redan har laddat ner musiken ifråga till vissa delar. De har gillar vad de hört, och vill ha en komplett utgåva med book och allt stående i bokhyllan. Så är det för mig också, även om jag mest köper klassisk musik numera.

      Kan inte den så föraktade fildelningen vara ett sätt att marknadsföra sin produkt?

      Är det säkert att ADOBE förlorar på att miljontals användare laddar ner deras Photoshop utan att betala 10 000 kr`? Förmodligen inte. Få skulle haft råd att köpa. Men det fåtal som börjar använda programmet i sin yrkesutövning kommer naturligtvis att fortsätta med programmet, och då sannolikt betala för det. De ”illegala” nedladdningarna kan då vara ett sätt för kunden att bekanta sig med programmet under ekonomiskt neutrala former. Man orsakar ingen ekonomisk skada, men ökar potentialen för framtida köp. En smart strategi, som jag antar att Adobe inte går ut öppet med, men som de flesta bedömare verkar överens om att den tillämpas.

      Visst kan väl musik fungera på samma sätt. Spridning – legal som illegal – är ju en förutsättning för kommersialisering.

  31. Du har rätt i mycket du säger och alla människor (även bidragsberoende) kan idag köpa utrustning tillräckligt bra för att spela in och skapa stora hittar. De kan därför RENT TEORETISKT skapa stora hittar. Likväl som vem som helst TEORETISKT kan skriva världens bästa låt eller teckna ner viktiga matteformler.

    Men det gör inte människor för att de inte har kunskapen. Kunskapen är det man betalar för idag. Duktiga producenter är dyra. Jag ville bara göra den distinktionen för det innebär att man fortfarande är beroende av ett kapital eller om du så vill kontaktnät.

    Men visst. Musikscenen förändras och det är fantastiskt. Många fler gör sig hörda och det är fantastiskt. Jag tycker att de lagar vi skapar ska vara för den lilla människan, den lilla artisten om du så vill och jag anser att de borde ha rätten till sin musik, sina egna ord och toner, så länge de är vid livet.

    Får vi bara igång ett snabbt, enkelt och säkert system för mikrobetalningar via internet så kommer saker att hända så oerhört snabbt. De stora bolagen kommer få mindre och mindre att säga till om. Där har du enligt mig ett sätt att gagna samhället, inte att lagstifta bort upphovsrätten.

    Anders

    • Ok. Du verkar veta betydligt mer än jag om musikbranschen. Vi verkar vara överens om att de stora musikbolagen inte enbart är av godo. Hur länge en artist ska ha upphovsrätt till sina verk kan man diskutera. Musikbranschen vill utöka livstid+70 år till ännu längre, du är nöjd med livstid +-0 och Piratpartiet har föreslagit 5 år. Kanske något mellan ditt och Piratpartiets är rimligast?

      Jag har hört att Sony köpt rättigheterna till inspelningar som Operan gjorde för länge sedan med t ex Jussi Björling. Eftersom man inte ser någon ekonomisk potential så kommer man inte ge ut musiken, utan har låst in den utom hörhåll. Det är ju ändå en del av mitt kulturarv som de lagt rabarber på. Och det känns inte helt rimligt att reglerna ger dem rätt till det. Om nu ryktet är sant.

      Och när har Elvis arvingar fått sin beskärda del?

      Det finns effekter av upphovsrätten som känns orättfärdiga, och omoderna.

      Men jag har en känsla av att vi är mer överens om det än vi trodde från början?

  32. Visst kan det finnas människor som värnar sin sjukroll om det inte finns något annat att gå till, om de vet att ”de hamnar på gatan”, samt om de har svårt att ta tag i sig själva. Det är EN sak.

    En annan sak är ju att många sjuka som äntligen kan få några att prata med om sina problem (ett par tusen av de 100 000 man talar om) häcklas av människor som har turen att få vara friska eller sluppit att vara med om en allvarlig olycka.
    Att uttala sig om någon man inte inte vet något om, bara för nöjet att göra det eller kanske avundsjuka över att själv behöva gå till ett trist jobb, är väl varken meningsfull eller speciellt begåvat.
    Är det inte viktigt att ta reda på fakta och sätta sig in i saker innan börjar tycka?

    Vad är det som så självklart pekar på att den här tjejen, ”stjärnan på resurs”, letar efter sjukdom och vill ha sina problem samt lever ett lyxliv. Hur är det ställt med läsförståelsen?

    Hon berättar alltså att hon har Asperger Syndrom (vet Piratpartist vad det är för något och hur det kan yttra sig?)
    Till detta lider hon av (tror hon och man brukar inte inbilla sig det) en bipolär sjukdom som kan vara mycket jobbig att leva med. Hon nämner även en risk att dö, kanske ta livet av sig, vilket det finns andra som gjort i det här läget.

    Inte nog med detta. Hon har blivit misshandlad och våldtagen av sin pappa!… Men det väcker varken tankar eller sympatier från blåsta typer som förmodligen skulle säcka av ett av hennes problem och skryter om sina fördomar och förutfattade meningar i olika diskussioner… uttalar sig om detta och ”dömer okända människor till friskhet” och att leva ett lyxliv.
    Bara att behöva leva i ett samhälle med sådana människor kan man ju bli sjuk av. 😀

    • Men hon verkar inte så sugen på att delta i rehabiliteringen. Det var vad Piraten upprördes över. Att engagera advokat för att fastställa att deltagande i rehab skulle kunna påvisa viss arbetsförmåga, och sedan undvika det i syfte att få sjukskrivning (på falska grunder) är förstås försök till försäkringsbedrägeri. Man är skyldig att delta i rehab. Man får inte luras om sin arbetsförmåga.

      Alla Piratpartister har minst en nära vän som lider av Asperger – var förvissad.

      Bipolär sjukdom är som regel inte en sjukdom som går odiagnosticerad. Den brukar kräva medicinering och sjukhusvård.

      Ingen av dessa diagnoser eller det faktum att man, rätt eller fel, påstår sig misshandlad och våldtagen av familjemedlem ger automatiskt rätt till sjukersättning. För detta krävs nedsatt arbetsförmåga. Tydligen har läkarna bedömt att så är fallet. Men man är fortfarande skyldig att delta i utredningar och prövning av om denna arbetsförmåga går att återställa. Annars riskerar man förlora sin sjukersättning, vilket jag menar är fullt rimligt.

      Sjukpenning och sjukersättning ska bara ges till den som av hälsoskäl inte kan försörja sig. Inte till alla med en diagnos eller ett sorgligt livsöde.

      • ”Alla Piratpartister har minst en nära vän som lider av Asperger – var förvissad.” säger du. 2% av befolkningen anses vara Aspisar. 3-4%? Piratpartister. Och dom plussar på varandra? Eller finns det väldigt många fler av bägge sorterna? Eller så skojar du bara. Men det är intressant, det där med högfungerande icke-diagnosticerade Asperger. Hur vanligt är det egentligen och vad får dom för bemötande?

      • ”Att engagera advokat för att fastställa att deltagande i rehab skulle kunna påvisa viss arbetsförmåga, och sedan undvika det i syfte att få sjukskrivning (på falska grunder) är förstås försök till försäkringsbedrägeri.”

        Rehab och arbetsprövning är två olika saker. Det framgår inte alltid. Advokaten anlitades därför att hon inte skulle luras att uppvisa en arbetsförmåga hon inte har. Det räcker ju att kunna skriva ett brev eller rulla en kula en halvmeter för att regeringsvänliga utförsäkringsanhängare ska betrakta detta som arbete. Oavsett hur de mår skall de infinna sig både hos Fk och Af, annars blir de utan pengar. Väl på Fk måste ska de skriva på ett papper. De får inte fundera på saken ty då blir de utan pengar, och skriver de på så förlorar de SGI… har jag hört från fler håll.

        Ponera att exempelvis Piratpartist har brutit båda armarna. De är så krossade att det krävs åratals operationer att fixa till det. Då skall han infinna sig på arbetsprövning eller rehab. (Han ligger inte på sjukhus och han liter inte av svår cancer.) Han skulle ju kunna spela in talböcker om någon hjälper till med bok och bläddrande. Han skulle kunna satsa på en karriär som fotbollsspelare. (Om någon skulle anmäla intresse så är saken klar, det är bara att ställa upp på träning. Punkt.)

        Nu måste ju P lämna sitt hem och ta sig dit. Han kan varken låsa upp eller låsa efter sig, inte få upp portdörren. Han kan inte tvätta sig eller torka sig efter toalett besök. Han kan ingenting utan är en börda för oss andra. Bilen kan han inte ta, men det stannar en buss fyra kilometer därifrån. Om han går upp klockan fyra så hinner han med den. Men, nu tror jag att P skulle protestera… Dock sitter jag där i andra änden på telefonlinjen… lite uppretad eftersom jag vet hur P resonerade innan skadan uppstod.

        Naturligtvis måste han komma, annars mister han sin inkomst och kan inte betala sin hyra. P är ju kapabel att gå, faktiskt, detta oavsett om det är -20 båda armarna är gipsade. Detta är en annan diskussion. Läkerintygen är ointressanta. Han har inte kunna klä sig ordentligt, men jag är faktiskt inte intresserad av att han inte fått hjälp med detta. Inte heller har dörrlås och portar med hans arbetsförmåga att göra. Jag frågar om han vill ha rehab eller inte. P som är en riktig man vill naturligvis ha rehab..
        – Men då är det ju bara att komma då. Hur skulle det se ut om varenda människa sa att de inte kunde jobba för att de inte kunda få upp eller låsa sin dörr? Ska skattebetalare och andra dugliga människor betala en arbetsduglig människa för att gå hemma och slöa? Nej nu är det arbetslinjen som gäller.

        Nu är advokater uteslutna, för då handlar det om försök försäkringbedrägeri har vi bestämt. Det är arbetslinjen som gäller. Sjukdom eller förhinder hör inte dit, det handlar ju inte längre om det!
        Ju högre P skulle protestera och ju mer han skulle anföra, desto mer skulle användas mot honom. Han kan heller inte gå med i något nätverk för att få hjälp och stöd. Eftersom alla bedragare som kallar sig sjuka går med i nätverket så utgör medlemskapet bevis för försäkringsbedrägeri. Dessutom har ju P skickat ett brev och då kan det ju inte vara något fel. Har han fått hjälp? -Nej det har jag inte sett.

        Nej bipolär sjukdom går inte odiagnostiserad, utom innan man fått diagnosen. Kanske är det svårt att avgöra sådant om man har ett tilläggshandikap i form av ADHD?

        Nej man får inte automatiskt rätt till sjukskrivning för detta, men man borde automatiskt kunna föreställa sig att detta kunde utgöra skäl istället för att vifta bort det och välja alternativet att misstro den som säger sig lida svårt. Det är den här skyldigheten som måste ändras snarast. Du håller alltså med om att P enligt min beskrivning ovan, ska infinna sig och under tiden han utreds mista sin sjukpenning eller ersättning.

        I exemplet med tjejen här har hon anlitat advokat för att pröva denna skyldighet i hennes fall, men görs hon automatiskt till bedragare… Hur f-n ska man då bete sig?

        P har alltså bestämt sig för hur den här tjejen har det med ledning av hennes berättelse om advokaten. Hon lever lyxliv och vill inte må bra…

        Jag tror inte alls att alla piratpartister har en diagnostiserad och renodlad aspergare i sin närhet. Eller menar du att det finns ett samband där, vilket skulle kunna förklara det enkelspåriga resonemanget?

        Asperger kan variera oerhört i intensitet och uttryck, och vad jag kan förstå så har det inte framkommit hur det är med föremålet för den här diskussionen. Eller?

        Jag vänder mig mot människor som vet hur allt ligger till utan att ha undersökt saken och jag räds de mekanismer som var förutsättning för häxprocesser och nazityskland etcetera. Ett halvt A4 med en berättelse om advokat-BEHOV gör henne till lovligt byte för en mobtendenser.. Det tycker jag är fel. Nu låter det som den förra diskussionen: att det får passera med anklagelser mot enskilda individer eftersom det gynnar ett annat resonemang… Det är lite magstark.

        Med bakrund av P:s inställning och resonemang kan jag på samma sätt gå ut på nätet och hävda att han är nazist. Jag skulle ju kunna tycka att det verkar så utifrån mitt sätt att (vilja) tolka hans text, kan jag hävda. Grundligare behöver jag ju inte undersöka saken vad jag förstår. Skulle det vara okej?

    • Det verkar snarare vara inbillningssjuka och hypokondri som den där tusenstjärnan lider av.
      Hon är inte sjukare än hon kan sitta och skriva ner långa romaner på nätet. Så nog finns det jobb åt henne med, kontorsjobb tex. Och då är väl inte alla rehabliteringar klara?
      Läsförståelse ska du tala tyst om ”Lasse”, läs igenom hennes inlägg några ggr så kanske fattar du vad hon håller på med.
      Men ALLT är skärmdumpat av henne och kommer skickas till FK, ska vi gissa på att det finns väl inte så många med hennes namn på den orten som är sjukskrivna och som lider av ”Asberger”, ”Adhd” och andra konstiga fenomen?

    • ”Att uttala sig om någon man inte inte vet något om, bara för nöjet att göra det eller kanske avundsjuka över att själv behöva gå till ett trist jobb, är väl varken meningsfull eller speciellt begåvat.”

      Du vet inget om mitt jobb, om det är trist eller inte om jag tycker det är trist eller inte. Ändå uttalar du dig om mitt jobb. Då är du inte speciellt begåvad enligt din egen definition, Lasse.

      ”Vad är det som så självklart pekar på att den här tjejen, ”stjärnan på resurs”, letar efter sjukdom?”

      Tja, några intressanta länkar av henne själv som din ”läsförståelse” missat:

      Är jag manodepressiv? – http://resurs.ning.com/profiles/blogs/aer-jag-manodepressiv

      Dystymi, har hittat en till eventuell diagnos – http://resurs.ning.com/profiles/blogs/dystymi-har-hittat-en-till

      Nog är det frågan om en person som hellre vill leva på våra gemensamma skattepengar än att försöka bli självförsörjande.

      Nu börjar sociala företag etableras, där man kan få skyddat arbete. Klarar man skyddat arbete så har man heller inte rätt till sjukersättning. Kan man sitta och plita ner en massa bloggsidor dagligen som hon kan, då kan man tamefan arbeta också.

      Men som sagt, allt är skärmdumpat och ska skickas in till FK utredare. Såna här typer förstör för de som är verkligt sjuka.

      Ang. läsförståelse; hur skulle det va om du själv skaffar dig läsförståelse?

    • ”Vad är det som så självklart pekar på att den här tjejen, ”stjärnan på resurs”, letar efter sjukdom och vill ha sina problem samt lever ett lyxliv. Hur är det ställt med läsförståelsen?”
      Ja det kan man undra när det gäller din egen läsförståelse. Inlägg på bloggen:
      ”Är jag manodepressiv?” plus
      ”Dystymi, har hittat en till eventuell diagnos”
      Tja rubrikerna säger väl allt. Men för att du ska fatta vad där står får du börja om i grundskolan, eller?
      ”Jag vill ju egentligen – ha rätten att få välja mitt eget liv.” skriver hon under advokatinlägget. Betydligt ärligare hade varit att skriva: ”Jag vill ju egentligen ha rätten att få välja om jag ska ha sjukersättning på livstid eller inte.”
      Så läsförståelse är det nog fler här som kommer lägga märke till, vem som saknar den. Och inte är det jag iaf.

    • ”Visst kan det finnas människor som värnar sin sjukroll om det inte finns något annat att gå till, om de vet att ”de hamnar på gatan”, samt om de har svårt att ta tag i sig själva. Det är EN sak.”

      Det är ingen som hamnar på gatan som du försöker hjärntvätta folk med. Diskussionen rör just en som inte klarar ta tag i sig själv. Läs; vill inte ta tag i sig själv. Utan vill hellre leta diagnoser, vill hellre ligga hemma i sängen och lata sig på andras pengar.

      ”Bara att behöva leva i ett samhälle med sådana människor kan man ju bli sjuk av.”

      Tjejen i fråga är sjukskriven sedan många år. Innan det påstådda drevet drog i gång. Att du själv är sjuk och knasig i bollen vet vi redan. Inget nytt.

  33. ”Vad är det som så självklart pekar på att den här tjejen, ”stjärnan på resurs”, letar efter sjukdom och vill ha sina problem samt lever ett lyxliv. Hur är det ställt med läsförståelsen?”

    Tja, några ex som din ”läsförståelse” missat:

    http://resurs.ning.com/profiles/blogs/dystymi-har-hittat-en-till

    http://resurs.ning.com/profiles/blogs/aer-jag-manodepressiv

  34. Det ”verkar”… Hur lång tid spenderar hon med att skriva och hur är den fördelad över dygnet? Kan du mer ingående förklara vilka kontorsuppgifter som svara mot detta och vem som skulle ge henne det jobbet. VET du att detta inte är den bästa rehabilitering eller sysselsättning hon kan ha just nu?

    Varför ska hon vara ”sugen” på rehabiliteringen? För det första kan man ju fråga sig vad det är de kallar rehabilitering? För det andra bör man kanske fråga sig om det är meningsfullt att prata om arbetsförmåga då sjukdom kan leda och leder i till ”tillräcklig” arbets-o-förmåga.

    Om någon exempelvis har svåra sömnproblem beroende på hyperakivitet eller svårt trauma, ska man då tvinga denne att arbeta på tider som någon annan bestämmer? Är det du och jag som ska bestämma vilka arbetstider h-n ska ha? Är det en person som inte har sovit på tre dygn jag ska möta när jag kör bil?

    Jag känner en tjej som blev påkörd bakifrån och fick svåra nackskador. Nackmuskler har släppt och rullat upp i nacken på henne och hon har ständig huvudvärk och många följdproblem. Visst, hon kan jobba. Att hon enligt ett flertal läkarintyg med all säkerhet kommer att få kroniska problem, det kan vi ju strunta i… eftersom hon kan gå till rehab och leka med att ”klippa och klistra” i en timme innan hon börjar kräkas och sedan säckar, ibland svimmar. Efter detta kommer hon hem till två barn som hon ska sköta och försörja med indragen sjukpenning. Kanske ska vi ge barnen en uppväxt i fosterfamilj med vetskapen om hur deras mamma behandlades? Då kan ju mamma fortsätta att ”klippa och klistra” i en skyddad verkstad.

    Jag kan få en komapatient att utföra arbete, beroende på hur man definierar arbete. Men personligen skulle jag ALDRIG sitta och tala om hur andra mår och vad de klarar av. Jag vet hur det känns när allt är så svart att man inte vill leva längre… Är det någon av er som har mått så dåligt att ni faktiskt föredragit att dö framför att göra något annat? Som ett stadigt tillstånd menar jag.

    Då det gäller ”arbetslinjen” kan man ju leka med en ytterlighet… Många människor kan arbeta trots att de mår fruktansvärt dåligt. Det kan vi se på högarna av lik utanför arbetslägrens baracker. Tänk att de slöa jävlarna satt och sjöng på kvällarna, faktiskt ”roade” sig medan de spelade sjuka när de skulle jobba. De som blev bjudna på mat och allting.

    ALLT går att vinkla beroende på vilken information man ges eller väljer att ta del av. När det gäller tjejen som nu ska förföljas, registreras och mätas därför att hon skriver, går det att tolka det hela på två sätt. Jag väljer att tro på henne och lämna över åt någon kunning att ge henne det hon behöver… baserat på en vilja att hjälpa henne snarare än att slussa in henne på arbetslinjen. Dessutom… jag har arbetat i ett antal år med Asperger och skulle verkligen inte vilja ha just dessa som anställda i mitt företag eller på en arbetsplats.

    Naturligtvis kan man sitta hemma och spekulera eller fundera över de här frågorna, men att fatta hemsnickrade beslut om hälsotillstånd och åtgärder då det finns MASSOR av företeelser som är BETYDLIGT värre och kostsammare för samhället än att stötta dem som mår skit..? Inte skulle det falla mig in att jobba som någon slags snokare och angivare i varje fall. Det har vi haft gott om tidigare… i häxprocesserna bland annat. I stället för att ha sjukförsäkringssystemet som hobby så skulle man ju kunna forska i hur invandringen till Sverige går till, vilka som bör få komma hit och inte, hur de behandlas här samt vad de kostar svenska skattebetalare… Här finns det fakta att tillgå som man av någon anledning vägrar att släppa ifrån sig… Dessa kan man försöka att få fram och väga mot hur man idag förföljer sjuka på ett förkastligt sätt.

    Tjejen i fråga vill ha advokathjälp för att slippa tvingas in i en rehab som innebär att hon friskskrivs och förlorar sin försörjning så fort hon kommer dit, vad jag förstår. Hon har faktiskt inte sagt att hon vill leva sjukskriven framledes utan nämner akuta problem.

    Nej, jag är inte så vansinnigt skicklig att jag kan avgöra hur det är ställt med henne och hur hennes liv ser är utifrån hennes inlägg. Där talar hon heller inte om sitt tillstånd utan om att hon behöver en advokat för att värja sig mot vår nya Föräkringskassa. Men du kanske har rätt, och då undrar jag om du vågar lova att låta hugga av dina händer OM du har fel beträffande hur hon mår och att det bästa för henne vore att lyda dina råd. VET du att du har rätt så kan du ju naturligtvis anta den utmaningen utan risk att förlora. Vill du inte ta den risken så TROR du. I sådana fall bör du kanske inte ta på dig domarrollen.

    • ”Det ”verkar”… Hur lång tid spenderar hon med att skriva och hur är den fördelad över dygnet?”

      Hon klarar tydligen av att skriva 39 bloggposter på under en månad, av novell-karaktär. Så nog fanken finns där möjligheter att rehabilitera. Det är nog bara du som är blåögd som tror på henne. Ett tag trodde jag att du spelade så där urblåst, men du spelar inte, du är så där urblåst i skallen på riktigt.

      ”Varför ska hon vara ”sugen” på rehabiliteringen?”

      Ja varför, om hon kan käbbla sig till livslång försörjning på skattepengar i stället, med bidragsfanatiker som dig i supporterklubben? Rehabilitering finns inte? Vilken värld lever du i egentligen? Det första hon borde prioritera är väl att leta behandlingsmetoder, och inte sitta och klämma och känna efter nya symtom?

      ”Om någon exempelvis har svåra sömnproblem beroende på hyperakivitet eller svårt trauma, ska man då tvinga denne att arbeta på tider som någon annan bestämmer? Är det du och jag som ska bestämma vilka arbetstider h-n ska ha? Är det en person som inte har sovit på tre dygn jag ska möta när jag kör bil?”

      Ja om det går att behandla problemen.

      ”Jag känner en tjej som blev påkörd bakifrån och fick svåra nackskador.”

      Det är inte någon tjej du känner som diskussionen gällde. Diskussionen gällde en tjej på Resurs som öppet går ut med att hon inte vill rehabiliteras, utan vill ha rätten att själv bestämma om hon ska få livslång förtidspension och snylta på skattepengar. Och frågan ffa: varför så mycket intresse för att simulera diagnoser i stället för att söka behandlingsmöjligheter? Det är den frågan som jag inledde den här diskussionen med, en fråga som du inte besvarat än, och ärligt talat inte kan besvara den heller. Du är en riktig bidragsfegis mao. Självinlärd hjälplöshet kallar Lasse B det här för. Ligger en hel del i vad Lasse B skriver. Aspergers syndrom etc, spelar ingen roll, det är arbetsförmågan som räknas. Gissar på att det är betydligt mera av Alexandras syndrom som hon lider av. En variant av hypokondri, fast med skillnaden att man letar sjukdomar för att få livslång försörjning på statens bekostnad.

      ”Naturligtvis kan man sitta hemma och spekulera eller fundera över de här frågorna, men att fatta hemsnickrade beslut om hälsotillstånd och åtgärder då det finns MASSOR av företeelser som är BETYDLIGT värre och kostsammare för samhället än att stötta dem som mår skit..?”

      Det är inte massor av företeelser diskussionen gäller, det är typiskt er sossekommunister att byta diskussionsämne när någon käftar emot er. Andra företeelser sköter andra som är intresserade av dem. Fattar du?

      Att hon mår skit beror på att hon har bestämt sig för att må skit, annars kan hon ju inte få livslång försörjning på skattepengar.

      ”Jag kan få en komapatient att utföra arbete, beroende på hur man definierar arbete. ”

      Tror jag säkert, men det hade du inte velat, i din panna står det: Alla bestämmer själva om de ska ha permanent sjukpension eller inte. Står säkert intatuerat i arslet på dig med!

      ”Då det gäller ”arbetslinjen” kan man ju leka med en ytterlighet… Många människor kan arbeta trots att de mår fruktansvärt dåligt. Det kan vi se på högarna av lik utanför arbetslägrens baracker. ”

      Ett oseriöst grepp som du tar där. Vi har inga arbetsläger i Sverige. Här finns ingen av den logistik som du anspelar på. Här fattas lagar och beslut enligt demokratiska principer, enligt regeringsformens princip alla makt utgår från folket. = direkta val var fjärde år. Att du inte är tillräckligt mogen och vuxen att förstå detta får stå för dig själv. Barnslig rappakajla inpackad i bidragsvänliga formuleringar är vad ditt påstående är.

      ”ALLT går att vinkla beroende på vilken information man ges eller väljer att ta del av. När det gäller tjejen som nu ska förföljas, registreras och mätas därför att hon skriver, går det att tolka det hela på två sätt. ”

      Det är inget vinklat, alla skärmdumparna åker iväg till FKs utredare/handläggare, inga utvalda inlägg. Finns det inlägg som pekar på bristande arbetsförmåga, så förstärker det hennes sak. Vad är du rädd för ska komma fram i skärmdumparna egentligen? Du borde söka professionell hjälp för dina problem!

      Och det är ingen förföljselse, det är en medborgerlig skyldighet att påtala för ansvariga myndigheter när någon försöker roffa åt sig försöjrning, ffa livslång, på skattemedel.

      ”Tjejen i fråga vill ha advokathjälp för att slippa tvingas in i en rehab som innebär att hon friskskrivs och förlorar sin försörjning så fort hon kommer dit, vad jag förstår”

      Du förstår noll. Introduktionsprogrammet betyder ökade inkomster p g a sgi/antagande inkomst ska räknas som arbetsvillkor i a-kassan. Så varför oroa sig för försörjning? Advokathjälpen söker hon för att få varaktig sjukersättning, det skriver hon själv om din läsförmåga klarar av att ta in hennes texter.

      ”Nej, jag är inte så vansinnigt skicklig att jag kan avgöra hur det är ställt med henne och hur hennes liv ser är utifrån hennes inlägg.”

      Du är tillräckligt skicklig att avgöra att hon är sjuk då du skriver;
      ”Tjejen i fråga vill ha advokathjälp för att slippa tvingas in i en rehab som innebär att hon friskskrivs och förlorar sin försörjning så fort hon kommer dit, vad jag förstår”
      Inget bör, inget antagande, ingen gissning, utan du markerar en säkerhet att hon är sjuk.

      Ska börja med ordmärkning i allt du skriver här och på andra bloggar hädanefter! Eftersom det är nåt du tydligen gillar skarpt och det enda du klarar av, någon tankeförmåga som inrymmer kritiskt tänkande har du inte. Totalt slapp inför de som vill ha bidrag livet ut. Bidrag är som knark. Ju mer man vänjer sig vid det, ju mer beroende blir man. Får man det inte, blir man abstinent. Du är som en knarkarkung, som hellre vill förse tjejen här med bidrag i stället för att försöka hjälpa henne att bli frisk och må bra. En riktig bidragskung är vad du är. Ska kalla dig bla det i fortsättningen, budragskungen.

  35. Lasse, den februari 16th, 2010 vid 13:03 sa:

    Synd att risken finns för förväxling med Lasse B som är bloggaren och har bra åsikter i stort sett i allt. Men det är inte svårt att se vem mina svar riktas mot.

    Den fallbeskrivningen du tar fram är irrelevant. Jag hade inte suttit hemma och letat symtom i syfte att bli försörjd hela livet, utan i syfte att bli frisk. Resurstjejen är en annan sak. Hon vill inte bli frisk. Hon har bestämt sig för att hon har rätt att leva sitt liv som hon själv vill = rätt att leva på sjukersättning utan att försörja sig själv. Det skriver hon själv på http://resurs.ning.com/profiles/blogs/advokatsbesoek-1. Ponera att exempelvis du själv börjar läsa igenom allt som hon öppet lägger ut om sig själv.

    ”Nej bipolär sjukdom går inte odiagnostiserad, utom innan man fått diagnosen. Kanske är det svårt att avgöra sådant om man har ett tilläggshandikap i form av ADHD?”

    Gissar att vederbörande resursare lär försöka klämma fram fler tilläggsdiagnoser för att slippa försöka rehabiliteras. Eller?

    ”P har alltså bestämt sig för hur den här tjejen har det med ledning av hennes berättelse om advokaten. Hon lever lyxliv och vill inte må bra…”

    Nej, jag har läst igenom alla hennes skriverier på Resurs. till skillnad från dig Lasse.

    ”Asperger kan variera oerhört i intensitet och uttryck, och vad jag kan förstå så har det inte framkommit hur det är med föremålet för den här diskussionen. Eller?”

    Vet personer med asperger som går i dagverksamhet, i höstas kom det en ny företagstrend, sociala företag. Så nog lär det finnas arbetsutbud för, om inte alla så de flesta med asperger.

    ”Med bakrund av P:s inställning och resonemang kan jag på samma sätt gå ut på nätet och hävda att han är nazist. Jag skulle ju kunna tycka att det verkar så utifrån mitt sätt att (vilja) tolka hans text, kan jag hävda. Grundligare behöver jag ju inte undersöka saken vad jag förstår. Skulle det vara okej?”

    Ett slag under bältet Lasse lilla, enligt din egen definition innan så är du då själv inte särskilt begåvad.

    Ju mer du matar på med ditt försvar av misstänkta simulanter, ju mer övertygad blir jag om att jag gör rätt. Helt rätt.

  36. Lasse, den februari 16th, 2010 vid 9:31 sa:

    Lasse, du verkar helt nerdrogad av den svenska bidragskulturen och de bidragsberoende stackarna.

    En differential diagnos av Aspergers syndrom måste väl ändå vara Alexandras syndrom. Verkar som om en hel del där inne på Resurs lider av det senare.

    ”Att uttala sig om någon man inte inte vet något om, bara för nöjet att göra det eller kanske avundsjuka över att själv behöva gå till ett trist jobb, är väl varken meningsfull eller speciellt begåvat”

    Du uttalar dig om mitt jobb, att det är trist. Antar att du då anser dig själv som obegåvad enligt din egen definition.

    ”Hur lång tid spenderar hon med att skriva och hur är den fördelad över dygnet?”

    Ett par intressanta länkar som din läsförståelse och uppfattningsförmåga inte kan ta in:

    http://anonymouse.org/cgi-bin/anon-www.cgi/https://ordinationer.wordpress.com/2010/02/09/forsakringskassan-dum-som-ett-span-eller-rod-gron/

    http://resurs.ning.com/profiles/blogs/aer-jag-manodepressiv

    ”Varför ska hon vara ”sugen” på rehabiliteringen?”

    Nä just det, varför det om man kan gå hemma livet ut försörjd på skattepengar? Vem vill vara sjuk säger många sjuka? Ja tydligen den här vi nu pratar om. För hon skriver själv på http://resurs.ning.com/profiles/blogs/advokatsbesoek-1: ”Jag vill ju egentligen bli lämnad ifred och ha rätten att få välja mitt eget liv.” Eller lite mera träffande uttryckt: Jag vill ha rätten att slippa jobba och försörja mig själv.

    ”Jag väljer att tro på henne och lämna över åt någon kunning att ge henne det hon behöver”

    Antingen spelar du urblåst i skallen eller så är du faktiskt så här urblåst på riktigt. För du gnäller själv om samma sak som du själv ägnar dig åt; väljer att tro på utvalda delar.

    ”Jag känner en tjej som blev påkörd bakifrån och fick svåra nackskador”

    Det är inte den tjejen vi diskuterar. Kan du hålla dig till ämnet, eller?

    ”Men personligen skulle jag ALDRIG sitta och tala om hur andra mår och vad de klarar av.”

    Det gör jag inte heller, det är inte måendet jag ifrågasätter, det är arbetsoförmågan och motviljan att söka behandlingsmetoder i stället för att sitta hemma och leta diagnoser och symtom dagarna i ända.

    ”Jag väljer att tro på henne och lämna över åt någon kunning att ge henne det hon behöver”

    Det gör jag också, jag tycker FK har rätt att ha ett så brett beslutsunderlag som möjligt innan man beviljar en så långsiktig ersättning som permanent förtidspension.

    Är hon nu så sjuk som du tror så är det ju inte heller något problem, eller?

    ”hemsnickrade beslut om hälsotillstånd”

    Något som tydligen en hel del numera på Resurs verkar hålla på med, tipsa varann om vilka läkare som är bäst på att sjukskriva etc.

    ”Tjejen i fråga vill ha advokathjälp för att slippa tvingas in i en rehab som innebär att hon friskskrivs och förlorar sin försörjning så fort hon kommer dit, vad jag förstår.”

    Fel, tjejen vill ha advokathjälp för hon har fått för sig att hon bara har rättigheter inom sjukförsäkringen. Men med skärmdumparna hjälper inte ens en advokathjälp.

    ”Vill du inte ta den risken så TROR du. I sådana fall bör du kanske inte ta på dig domarrollen”

    Beslutet fattas av FK, det är inget fel i att lämna material anonymt eller oanonymt. Det är rentav lagligt att göra det.

    Ju mer jag läser dina personliga påhopp, ju mer övertygad blir jag att hon har något att dölja, och ju mer övertygad är jag att det är rätt att skicka över dumparna till FK.

  37. Lite fler länkar för den som klarar att bläddra vidare i novellen:
    http://resurs.ning.com/profiles/blogs/aer-jag-manodepressiv
    http://resurs.ning.com/profiles/blogs/dystymi-har-hittat-en-till
    Svårt att ta in detta, eller?

  38. Det kan nog vara svårt att på distans avgöra hur arbetsför en bloggare är. Och vad vore poängen mer än att diskutera det som ett hypotetiskt exempel. Lyckligtvis slipper vi ju ta ställning på allvar.

    Men hon tillhör den grupp som är mest översjukskriven: unga och medelålders kvinnor med (diffusa) psykiatriska diagnoser. Det är i denna grupp som sjukskrivningarna är/var åtminstone dubbelt så höga som de borde, så varannan borde inte ha sjukersättning.

    Hur det är i det enskilda fallet får man utröna med utredning och arbetsprövning, som man är skyldig att delta i. Om man vägrar så förlorar man som regel sjukpenningen helt, vilket jag tycker är rimligt. Hoppas därför att advokaten inte givit rådet att vägra. Det är ingen bra idé.

    Att diskutera enskilda fall kan kännas ansträngt. Många gånger när jag läst igenom tonvis med utredningar på en patient så har jag fårr korrigera min uppfattning när vi väl träffats. Det är så mycket som ska vägas in – inte bara diagnoser. Varje person är unik. Det låter som en plattityd, men är en realitet. Rehabilitering beror på ”kringresurser”, vård, vänner, sociala kontakter, tidigare erfarenheter, begåvningsnivå, ekonomisk situation, attityd, motivation osv. Olika i varje fall.

    Aspergrar har jag träffat alltifrån sådana som framgångsrikt innehar professorstjänster till sådana som varit omöjliga att ”hantera” i vården – än mindre kunnat arbeta.

    Angående Piratpartiet så känner jag till enstaka fall som är både framgångsrika i sitt partiengagemang och yrkesmässigt. Men annars var det också avsett som ett litet skämt. Många som är lite nördiga och datorfreaks kan tänkas ha drag av Asperger. En av mina patienter som visste mer än jag själv om denna diagnos tyckte att även jag hade en släng. Men det kanske mest var menat som en komplimang. Kanske.

    • Jo, det är stort det hela. Jag har inte läst så vansinnig mycket, inte ens mycket, men det är slående hur mycket man kan känna igen. Inte främst hos andra utan hos sig själv. Vi har väl alla några drag av både det ena och andra, vilket jag tycker är ganska slående då jag läser. Det hör väl till charmen hos oss att ha lite knasigheter… som går att beskriva i olika termer. Dock brukar jag tänka att varje människa är som en oskriven roman. Ibland förstår man inte förrän man kommit till hälften, andra gånger inte alls. I något fall kan man tro att man läser om sig själv.

      Någonting intressant med exempelvis asperger – och dess tilläggshandikapp – är just problemet med diagnostisering. Vissa som har svårt att få hjälp kan vara i mycket sämre skick och ha långt större behov av hjälp än de som uppfyller alla kriterier. En annan sak är att man känner igen så många beteenden, i synnerhet från tidigare år.

      Jag tycker att man ska kunna vara ganska generös med viss sjukskrivning eller vid sin bedömning av en person. Man kan ju faktiskt vara i behov av att komma bort från sitt arbete bara för att inte bli sjuk eller överansträngd. Speciellt vid stressiga och psykiskt krävande jobb.

      En dröm är ju att man börjar intressera sig mer för arbetsmiljö och arbetsgivare i syfte att komma åt orsakerna till många problem. Speciellt lågavönade jobb kan vara mycket ansträngande både fysiskt och psykiskt, dessutom i kombination med svårare sociala villkor. En slags säkerhetsventil och möjligheter att föra goda samtal med någon kan vara jättebra… om ledning och chefer är med på tåget. Alla är ju inte det.

      Jag upplever en stelbent kategorisering som är otäck idag. Många verkar sorteras under maskinkategorin. Tidigare marginaler försvinner…

      Finns det inte en gammal undersökning av hur många som kan vara hjälpta av just en säkerhetsventil och att detta visade sig vara en god investering? Nu tänker jag närmast på den lågavlönade grupp som inte har möjlighet att vara hemma eftersom de inte har marginaler för karendag. Man kan ju tänka sig att det kan rasa till slut.

      kanske…

  39. Jag har läst det du hänvisar till, annars hade jag väl inte suttit här och snackat. 😀

    Jag har inte en susning om vad hon tänker göra eller vad hon tänker över huvudtaget. Jag vet inte hur hon mår heller. Det var ju synd att du inte gav mig en länk till något av allt det andra du har läst och som skulle kunna vara avslöjande på något vis. Då kanske din tolkning kunde ges en logisk förklaring. Det är ju inte henne jag pratar om, utan om sättet att döma och bedöma henne. Jag utgick naturligtvis från den text du hänvisat till.

    Vad du gissar vet du bäst själv. Asperger är mitt jobb, så något ska jag väl kunna antar jag. Du vet fortfarande inte hur det är ställt med henne. Hon kanske inte hör till ”de flesta”.

    Jag har nog så att det räcker till för dig. P. lille. 🙂 Jag har alltså inte kallat dig nazist, vilket klart framgår av min text. Jag påpekade likheten med att tillskriva tredje person något allvarligt utan att ha fakta bakom sig. Annars kan man ju komma farande med vad som helst. Det är, som sagt, bra att kunna tillgodogöra sig innehållet i texter. Du får gärna rätta mig, men då bör du ju kunna tala om vad det är i texten som så klart visar det du hävdar.

    Texten du hänvisar till avslöjar inget fusk. Är det andra fakta du bygger din uppfattning på så hade det ju varit klokare att hänvisa till dem. Jag är inte intresserad av att rota i andras liv om det inte är absulut nödvändigt eller viktigt för mig, och när gäller det här tjejen räcker det väl med att du leker deckare.

    Att du skulle bygga din uppfattning om andra, utifrån vad jag säger låter inte speciellt vetenskapligt. Nu säger du ”misstänkta simulanter”. Alldeles nyss verkade du helt säker på din sak…. och vad är det du gör? Analyserar texter?

  40. Bra diskussion ni har. Jag har bara den komplimangen att komma med 🙂

  41. Den vänsterextreme fanatikern Bidrags-Lasse lever i en drömvärld längst ut i yttersta rymden där pengar verkar till att ösa ner som skyfall över alla. Bidragskultur är ett honnörsord för honom, att ifrågasätta folk som misstänkt fuska är skällsord. Någon kritisk granskning av vad sjuka skriver är han inte kapabel att klara av.

    ”Jag har läst det du hänvisar till, annars hade jag väl inte suttit här och snackat.”

    *ler* … med den temperaturen du är uppe i så tror jag du står upp och skriver. Nejfan, tro fick man inte göra, veta fick inte heller, för då var man obegåvad, var det inte så, lilla Bidrags-Lasse? Dina ordmärkningar skiter jag blankt i. Jag skriver vad jag tycker, att du mår illa av det skiter jag också i.

    ”Jag har inte en susning om vad hon tänker göra eller vad hon tänker över huvudtaget.”

    Du verkar inte ha en susning om nånting lille bidragsmannen där.

    ”Det är ju inte henne jag pratar om, utan om sättet att döma och bedöma henne. Jag utgick naturligtvis från den text du hänvisat till.”

    Fel, du babblade först och främst om advokater etc. Men om du nu har tillräcklig begåvning (jag tvivlar efter din egen definition av obegåvning) så kan du ju bläddra igenom hennes gamla blogginlägg på resurs. Där står det ett inlägg med rubriken ”Är jag manodepressiv?” Ett annat inlägg har rubrik ”Dystymi, har hittat en till eventuell diagnos”. I länken till advokatinlägget skriver hon själv: ”Jag vill ju egentligen bli lämnad ifred och ha rätten att få välja mitt eget liv.” Vilket är en omskrivning av att hon vill välja om hon ska bli försörjd av skattepengar livet ut eller inte. Jag vill inte mina skattepengar går till såna här simulanter som själva ställer diagnoser. Du får gärna öppna din vänstra bakficka och ösa egna pengar över henne, men du blir då inte heller lika stor i käften, eller?

    ”Asperger är mitt jobb, så något ska jag väl kunna antar jag.”

    Jag ser mer och mer av aspergerdiagnosen i ditt beteende, en liten 3-årsplutt som inte kan ett smack, utom att ge sig ut som Djävulens advokat och förfäkta andra bidragspajaser som tror att andras pengar är något som bara regnar över dem/er.

    ”Du vet fortfarande inte hur det är ställt med henne. Hon kanske inte hör till ”de flesta”.”

    Jo jag vet att hon klarar av att sitta och plita blogginlägg i tid och otid, och då menar jag att det finns arbetsförmåga, men för att vara tydlig så dömer jag inte, beslutet fattas av FK, men jag tillför hennes ärende lite extra information som FK behöver för att göra en adekvat bedömning. Ska vi rita det i bilder också åt dig Bidrags-Lasse så du fattar skillnaden?

    ”Jag har alltså inte kallat dig nazist, vilket klart framgår av min text. Jag påpekade likheten med att tillskriva tredje person något allvarligt utan att ha fakta bakom sig. Annars kan man ju komma farande med vad som helst. Det är, som sagt, bra att kunna tillgodogöra sig innehållet i texter.”

    Nu är det så Bidrags-Lasse att flertalet läsare säkert förstår att du var betydligt tydligare med motsatsen när du skrev ”hävda att han är nazist”, speciellt om man läser ditt dravel mot ljuset av det du skrev den 16 februari, 2010 13:03. Men nu är det plötsligt flykten som gäller. Ska vi gissa på att du själv är en asperger som går hemma och lever lyxliv på andras pengar? Ska kanske börja kolla upp dig också, eller? Sedan skrev du förut att jag har ett trist jobb. Också ett uttalande som då visar hur otroligt obegåvad du är.

    ”Du får gärna rätta mig, men då bör du ju kunna tala om vad det är i texten som så klart visar det du hävdar.”

    Du är inte tillräckligt gammal för att ta in kritiska synpunkter. Ett typiskt aspergerdrag. Ska vi gissa på att du själv lever gott på skattebetalarnas pengar?

    ”Texten du hänvisar till avslöjar inget fusk.”

    Vad jag tycker är ointressant, eftersom det är FK som fattar beslutet. Jag fattar beslutet att tillföra mer adekvat material. Om hon nu lider av livsfarliga sjukdomar eller om asperger är så jobbigt att leva med, så lär väl detta inte vara ett problem? Då är allt i sin ordning? Men tydligen så ser du själv att hennes blogginlägg kan avslöja en dold arbetsförmåga, annars hade du inte hållit på och babbla om detta här.

    ”Är det andra fakta du bygger din uppfattning på så hade det ju varit klokare att hänvisa till dem. Jag är inte intresserad av att rota i andras liv om det inte är absulut nödvändigt eller viktigt för mig, och när gäller det här tjejen räcker det väl med att du leker deckare.”

    Men då har du inte läst igenom allt heller, hur var det nu. Skulle man inte ta reda på fakta först? Hur kan du hävda att jag har fel utan att själv ha läst igenom hennes bklogginlägg.

    ”Att du skulle bygga din uppfattning om andra, utifrån vad jag säger låter inte speciellt vetenskapligt.”

    Jag har inte hävdat att mina iakttagelser är vetenskapliga.

    ”Nu säger du ”misstänkta simulanter”. Alldeles nyss verkade du helt säker på din sak…. och vad är det du gör? Analyserar texter?”

    Ordmärkning är också symtomatiskt för aspergersyndrom.

  42. Jag hade iofs på fullt allvar tänkt att släppa personen i fråga åt sitt öde, men efter att ha läst bidragsguden Lasses senaste inlägg så är jag bara mer övertygad än tidigare om – inte att hon har arbetsförmåga för att vara tydlig mot ordmärkaren Bidrags-Lasse – utan om att uppgifterna kan vara av intresse för FK innan de beslutar om en såpass långsiktig ersättning som permanent sjukpension är och som hon menar att vi skattebetalare ska stå för. Så, nu drar jag ett streck i den här diskussionen och låter sossekommunisten Bidrags-Lasse fortsätta med sitt ordbajseri om han vill. Jag har sagt vad jag tycker i saken. Jag får säkert anledning att diskutera mer framöver med denna bidragskulturens försvarare och frontfigur. Det ser jag fram emot.

  43. Tänkte bara tillägga:

    Att ”tilläggshandikapp” som Bidrags-Lasse skriver om spelar inte ett dugg roll. Han kan rabbla diagnoser hur mycket han vill för vemsomhelst. Det är inte diagnoserna som bestämmer rätten till sjukersättning, det är hur sjukdomarna påverkar arbetsförmågan. Kan man arbeta trots sjukdom har man ingen rätt till sjukersättning. Utom när Bidrags-Lasse får bestämma, för han tycker på helt och fullt allvar att var och en själva ska kunna sitta och vila arslet hemma vid datorn och snickra ihop egna diagnoser för att öka chansen till livslång skattefinansierad försörjning. När det dyker upp en eller annan som ifrågasätter snyfthistorierna, då reagerar såna som Bidrags-Lasse, antagligen för att han och hans anhang är totalt nerdrogade av den svenska bidragskulturen och gärna ser att skattepengar går till simulanter som snyltar på systemet. Man skulle kunna dra fram vadsomhelst ur länkarna men det skulle inte hjälpa, för Bidrags-Lasse är så vänsterdrogad så han ser inte andra alternativ. Diskussionen rörde dessutom inte diagnoser utan arbetsförmåga hos vederbörande.
    Vad är det Bidrags-Lasse är så rädd att FK ska se i skärmdumparna? Vad är det där han tror att FK kan komma fram till?
    Och: Varför är resursstjärnan inte ett dugg intresserad av att söka behandling och bli frisk, utan i stället hellre väljer precis motsatsen – att leta diagnoser. ”Vem vill leva på sjukersättning?” brukar man läsa i en del inlägg av sjuka. Tja, Alexandra och hennes efterföljare t ex. De vill inte bli friska från sina ”jobbiga” sjukdomar, de har bestämt sig för att livnära sig på skattepengar. Bidrags.-Lasse har bestämt sig för att med djävulens våld och makt försvara simulanter.
    Tack och lov börjar folk mer och mer inse att ett samhälle inte kan försörja hemmafruar som egentligen har eller kan antas ha arbetsförmåga, och därmed ska försörja sig själva.

  44. Som sagt, det var texten du hänvisade till som jag reagerade på, även om du själv tycker att det är märkligt och att jag borde känna till även de texter du inte har hänvisat till.

    Undrar just om du inbillar dig att jag tänker läsa din text mer ingående eller om du skriver för att försöka imponera på andra.
    De slutsatser du har lyckats dra om mig, ditt språk och din iver att belasta mig med egenskaper jag inte har, säger mer om dig än om mig. Håller din analys av den här tjejen, Alexandra och min text samma nivå som den du stolt och ivrigt visat upp här sedan i går kväll så får du gärna fortsätta. Just nu gör du knappast någon reklam för den inställning och de egenskaper du vill representera.

    Nej jag är intet rädd för vare sig skärmdumpar eller rättvisa. Jag är mer rädd för människor som hellre straffar än friar och de som tror sig veta allt om andra, vilket var utgångspunkten för min reflektion på texten du hänvisade till.
    Det skulle ju vara skönt om de inte satt som beslutsfattare.

    Eftersom jag varken har intresse eller lust att ta del av av den nivå du nu befinner dig på så avslutar jag med följande visdomsord:

    ” Den vise vet att hans vetande är tro. Den oförnuftigt tror att hans tro är vetande”.

    Vilken kategori vill du tillhöra?

  45. Lasse B:

    Det har varit intressant att prata med dig. Du har många intressanta tankar och synpunkter. Att vi kanske inte har delat alla åsikter eller synsätt är bara intressant. Det är ju sådana diskussioner som för oss framåt och kan vidga våra vyer.

    Kanske tittar in igen, men för tillfället får det räcka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: