Stort och smått

När jag var underläkare under min utbildning så gick jag på en medicinklinik där det fanns en gammal erfaren överläkare. På de tidiga röntgenronderna som påbörjade arbetsdagen så satt han längst fram. Röntgenläkaren var en elak man som aldrig försummade ett tillfälle att göra bort någon av oss underläkare inför de andra doktorerna. Han hittade alltid fel i våra remisser. Idiotiska förslag till undersökningar, oursäktliga felskrivningar, undermåliga förberedelser, inadekvata uppgifter om bakgrunden till undersökningen och så vidare.

Den gamle medicinöverläkare gjorde ett mycket sömnigt intryck på dessa ronder. Han muttrade mest ohörbart. Nyvaken eller möjligen bakfull. Hans djupa basröst hördes ändå som ett mullrande ackompanjemang till röntgenläkarens litanior och giftiga utfall.

-Hm, hm … ja, ja, hörde man honom muttra.

När han tyckte att det drog ut alltför mycket på tiden eller att röntgenläkaren gått för långt i sina elakheter så avbröt han bryskt.

-Då kan vi gå vidare!

Även om det var mitt i ett intressant utlåtande. Man fick en känsla av att han mest ville komma därifrån. Och konstigt nog så lydde alltid röntgenläkaren. Han övergick snabbt och besviket till nästa bild eller patient.

När jag varit på kliniken ett tag och fått ta emot min beskärda del av tjat, så kändes det inte så farligt längre. Man slutade rodna och undvek att veckla in sig i ursäkter eller förklaringar, som ofta bara skapade nya blottor som röntgendoktorn kunde utnyttja sig av.

Morgonkaffet kom som en lättnad och tröst efter röntgenronden.

En dag när vi slog oss ner vid kaffebordet och försökte skaka av oss den olustiga stämningen så sa den gamle:

-Vet du Lars varför det aldrig blir något av den mannen?

Jag blev förvirrad eftersom röntgenöverläkaren var både docent och sjukhuschef, högt över min, men även ovanför medicinöverläkarens ”nivå”. Kanske menade han mera att fråga varför det aldrig blev något bra av det han gjorde på sina ronder. Något svar hade jag förstås inte.

-Jo, det är för att han inte gör skillnad på huvudsak och bisak – inte kan skilja på stort och smått. All intellektuelitet utgår från den enkla distinktionen, sa han med eftertryck.

Och han var en bildad man, beläst långt utanför det rent medicinska.

Det var många år sedan detta hände, men jag tänker ännu ofta på de orden. Den som inte kan skilja på stort och smått han fattar ingenting.

Det är därför jag tycker att man ska ha en uppfattning om storleksordningen på olika frågor i regionpolitiken. Primärvården kostar 10-15 miljarder, nya hissar i ett sjukhus kanske 50 miljoner – eller 0,050 miljarder. Om man ska fundera på sjukvården så ska man med fördel undra över de stora beloppen först. Om man får tid över så kan man ägna sig åt de små.

Ofta blir det tvärtom, vilket beskrivs utmärkt i Parkinsons fjärde lag: Trivialiteternas lag . De stora frågorna kräver ofta specialkunskaper och att man är insatt i stora utredningsmaterial, medan små frågor kan alla begripa sig på. Man kan ta som exempel ett atomkraftverk – nog så aktuellt.

På det politiska möte där beslutet om detta bygge ska beslutas sitter tjugo lekmän, som inte vet särskilt mycket om kärnkraftverk. De har en halvmeter hög trave framför sig med utredningsmaterial. Få har läst ens sammanfattningarna. Det finns en inlånad expert att ställa frågor till, men ingen vet tillräckligt för att ens ställa en fråga som inte verkar dum. Och hur ska man kunna ha en uppfattning om storleksordningen för kostnaderna som är på tiotals eller hundratals miljarder. Frågan beslutas i enlighet med förslag och tar ett par minuter.

Så småningom kommer man längre ner på dagordningen, där ett nytt cykelställ för personalen ska beslutas. Där deltar desto flera med synpunkter. storlek,  utformning, tak eller inte … Diskussionen tar närmare en timme innan man utser en grupp som får utreda frågan vidare. Frågan rör en investering på något tiotal tusen kronor. (500 kronor på femtiotalet, då Parkinson skrev.)

Sist ska man diskutera en ny kaffetermos till sammanträdesrummet. Nu kan verkligen alla ha synpunkter. Även de som inte ens visste något om cyklar. Alla har sett en kaffetermos, vet hur den fungerar och vad ett rimligt pris kan vara. Frågan hinns inte med utan får bordläggas till nästa möte. Beloppet är obetydligt i sammanhanget. Man får en bra för någon hundralapp, men en mycket elegant kanna för en knapp tusenlapp.

Så är det tyvärr även ofta i politik och förvaltning. Även i Regionen och sjukvården. Den energi man lägger ner på att lösa olika frågor står i omvänd proportion till frågans betydelse och det belopp det handlar om. Detta gör att små frågor ofta har genomtänkta svar, medan stora frågor styrs av tillfälligheter eller en liten klick personer som tycker att de äger dessa frågor. Det är en stor svaghet.

Så vänj dig vid tanken att en miljon bara är en promille av en miljard,  och att en tusenlapp bara en promille av en miljon. Försök att ägna frågor den tid som stor i proportion till frågornas storlek, som enklast mäts i pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Advertisements

7 svar

  1. Härlig anekdot.
    Visst är sensmoralen aktuell.
    Jag använder den kunskapen väldigt många gånger varje dag. Stackars dom som fastnar i alla bisaker 🙂

  2. Instämmer med ovan läsare.

    // Anonym

  3. Tack för uppskattningen.

    Parkinson skrev sina böcker på största allvar fastän de har uppfattats som komiska av läsarna. Det ena utesluter ju inte det andra, men det är ovanligt att någon lyckas avhandla så stora och tunga frågor med sådan lätthet, distans och humor. Han har en skrämmande aktualitet idag, liksom dystopin 1984 av Orwell. Men den är inte lika rolig.

  4. Så bra skrivet 🙂

  5. Ja, så är det.. och jag antar, att du förstår, vad det beror på. Små frågor (tex. ett cykelställs utformning och placering) får genomtänkta svar, eftersom många känner sig (och är) kompetenta att ha synpunkter.

    Få överblickar däremot stora, komplexa frågor (t.ex. ett kärnkraftsverks utformning, placering samt för- och nackdelar på kort, medellång och lång sikt), varför många håller tand för tunga (medvetna om sin otillräckliga överblick).

    Detta lämnar fältet fritt för en liten klick personer – tyvärr som regel inte påtagligt mer kompetenta – men utan tvivel på sig själv.

    Ser du något sätt att handskas med detta problem?

    • Jag har tankar om det, men det är snarare ämne för en bok än ett kort svar. Det handlar om demokratins kärna. Om inte de större frågorna får större utrymme och mer kompetens så urholkas demokratin. Folk slutar rösta och tappar intresset för ”det politiska”. Den processen är redan igång.

      Förmodligen ska man hitta metoder för vanligt folk att involvera sig. Att återinföra meritokrati, dvs att man måste uppvisa de bästa meriterna för att få höga tjänster som t ex generaldirektör är en annan angelägen åtgärd.

      Vår förra riksrevisor pekade på mycket i förvaltningen som i andra länder skulle kallas korruption. ”Ämbetsmännens oväld” är en viktig del av demokratin som vi slarvat bort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: