Den stora politiska oredan i Region Skåne

Då jag numera står på Piratpartiets lista till regionvalet i höst så hade jag tänkt att skriva några inlägg på bloggen om min syn på Region Skåne. Här uttrycker jag synpunkter och åsikter som i första hand är mina egna, men de ryms mycket väl inom Piratpartiets allmänt hållna riktlinjer för regionpolitiken.

Om man vill förstå hur Region Skåne fungerar så är Nätet en utmärkt informationskälla. Där kan man studera dels hur den politiska styrningen är upplagd och dels hur tjänstemännen är organiserade. Att organisationen är begriplig och transparent (att medborgarna har insyn) är avgörande för att medborgarnas demokratiska rättigheter garanteras.

Den politiska apparaten består av en massa organ – precis som människokroppen. Ett regionfullmäktige, motsvarande landstinget i andra delar av landet, består av samtliga ledamöter som blivit valda i regionvalet. Det är det högsta beslutande organet. Under regionfullmäktige sorterar fyra regionala beredningar för ”tillväxt och hälsa” (0,2?, se nedan).

Redan här börjar oredan. Vad menas med ”regionala”? Förmodligen uppdelningen i de fyra skånska regionerna: nordväst, nordost, sydväst och sydost. Begreppet region betyder alltså två olika saker, dels Region Skåne (= ”skånelandstinget”) och dels underindelningen av regionen i fyra ”distrikt” som också kallas regioner. Upplagt för missuppfattningar. Och vad gör en liten regional beredning för tillväxt med sin budget på knappa 200 miljoner, som inte redan andra och större organ redan gjort?

Under regionfullmäktige sorterar också den lilla patientnämnden (0,0098) där patienterna ska kunna klaga, valberedningen (?) och revisorerna (0,016).

Men framför allt tio (!) nämnder som ska motsvara den praktiska verksamheten. Nämnderna befolkas av politiskt valda ombud ifrån regionfullmäktige. Det är i dessa nämnder som frågor ska beredas innan beslut fattas i regionfullmäktige. För att ha inflytande över olika frågor måste en politiker därför komma in i dessa nämnder, något som de olika politiska partierna tävlar och beslutar om. I praktiken fattas de stora besluten i nämnderna – eller borde åtminstone göra det.

Nämnderna är: hälso- och sjukvårdsnämnden (21 eller 37, se nedan), närsjukvårdsberedningen (3), avtalsutskottet (0?), tandvårdsnämnden (1,5), habiliterings- och hjälpmedelsnämnden (0,6), regionala tillväxtnämnden (0,2), kollektivtrafiknämnden (3,0), kulturnämnden (0,4) samt fastighets- och servicenämnden (1,3).

Siffrorna i parentes är hämtade ur senaste årsredovisningen (2008) för att man ska få en uppfattning om storleksordningen på verksamheten under varje nämnd – avser kostnaden i miljarder kronor.

Men det saknas en stor post: sjukhusen (18). De redovisas för sig. Summa vård och hälsa är 47 miljarder (eller kanske snarare hälften av detta belopp, vg. se kommentarerna nedan), varav hälso- och sjukvårdsnämnden disponerar 21. Det är oklart (för mig) vem som politiskt ansvarar för de 18 miljarderna till ”sjukhusen” i Malmö, Lund, Kristianstad, Hälsingborg, Ystad, Landskrona, Trelleborg, Hässleholm och Ängelholm.

Jag förstår inte heller vad som blir kvar av sjukvård när primärvården (närsjukvården?) (3) och sjukhusen (18) är betalda. Vad använder hälso- och sjukvårdsnämnden sina övriga  21 miljarder till? Är det privat inköpt vård, kanske? Primärvård och specialistvård i blandad kompott?

Men det stora sammanhanget framgår ändå. Det är i sjukvården som pengarna går åt. Vill man vara en politiker att räkna med så ska man inte kasta bort sin tid i nämnder med en budget under en miljard. En ynka miljard är felräkningspengar i sjukvården. Budgeten går inte att göra noggrannare än att den slår fel på en halv miljard upp eller ner. Det är ingenting konstigt med det. Skatteintäkter och kostnader varierar med konjunkturen, skatteutjämningar, kommunalt skatteuttag, lönerörelser och andra omständigheter som inte går att förutspå exakt.

Och de största specificerade posterna i sjukvårdsbudgeten är förstås de stora sjukhusen: Lund, USiL (5,923), Malmö, UMAS (4,874) – numera sammanslagna till Skånes universitetssjukhus, SUS (11).

Förmodligen fattas besluten om alla dessa miljarder trots allt i hälso- och sjukvårdsnämnden. Allt annat vore konstigt. Men omöjligt är det inte att de  slinker förbi, och fattas direkt i regionfullmäktige. Det finns tecken som talar för det när man studerar tjänstemannaorganisationen i regionen – alltså vilka höga tjänstemän som ansvarar för de olika verksamheterna. Men det blir ett alldeles för långt inlägg om jag ska gå in på det. Låt mig också gissa att regionstyrelsen (se nedan) har ett finger med i spelet. Någon av mina läsare kanske vet?

I kommande inlägg ska jag ändå försöka ge en glimt av den stora, dyra och röriga organisationen på tjänstemannasidan.

Även på politikersidan har vi det viktigaste kvar: Regionstyrelsen med sitt mäktiga arbetsutskott och med alla sina märkliga beredningar. Det är regionens regering, liksom regionfullmäktige är regionens riksdag.

Redan nu är säkert de flesta förvirrade. Är det regionfullmäktige, hälso- och sjukvårdsnämnden eller regionstyrelsen som ansvarar för budget och drift av SUS, det dyraste vi har? Förmodligen vet ingen svaret. Revisorerna har fler gånger skarpt kritiserat bristen på beslutsordning i regionen. Ingen vet riktigt vem som beslutar om vad – därför inte heller vem som har ansvaret.

En sådan oklarhet är naturligtvis helt oacceptabel ur demokratisk synpunkt. Man måste kunna utkräva ansvar. Men att detta är omöjligt är givetvis praktiskt för dem som i praktiken fattar dessa beslut – formella och informella makthavare. Det är intressant att ta reda på vilka som har den reella makten, och därmed det faktiska ansvaret.

Det här är ingredienserna i den politiska oredan. Det är ett spel om att få makt över stora pengar, och samtidigt slippa ansvar. Hittills har makthavarna lyckats oroväckande bra om man får tro revisorerna. Det skapar oreda i finanser och verksamhet och gör att vi inte får den sjukvård vi betalar för.

Revisorerna tycks vara den del av Regionens organisation som fungerar bäst. De producerar revisionsberättelser och specialiserade granskningsrapporter på löpande band – väl värda att läsa. Välformulerade, välstrukturerade – ofta med svidande kritik, men alltid  med konstruktiva förslag om åtgärder. Men är det någon mer än jag som orkar läsa dem?

Piratpartiet står för transparens i den offentliga förvaltningen. Det förutsätter ordning och reda. Det ska vara tydligt vem som beslutar om vad. Ansvar ska följa med befogenheter. Medborgarna ska ha insyn i beslutsprocesserna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

10 svar

  1. Du kommer nog med stor säkerhet att få min röst. Nu känner jag ju inte dig, men du har visat väldigt sympatiska åsikter här på bloggen och har vårdbakgrund. Vad mer kan man begära.

  2. Bra att du tar upp Region Skånes bristande transparens vad gäller ekonomin. Jag arbetar själv på Region Skåne och har försökt nysta i hur ekonomin och styrningen egentligen fungerar. Jag har också tryckt på om att få årsredovisningen lite mer begriplig för gemene man, men mest fått konstiga blickar till svar. Årsredovisningen är gjord av ekonomer för ekonomer.

    Att årsredovisningen är helt obegriplig bevisas av att du (och 99 % av alla andra läsare av årsredovisningen, förmodligen inbegripet flera regionpolitiker) tror att hälso- och sjukvårdsbudgeten omfattar 45 miljarder kr. Det gör den inte. Jag ska försöka förklara hur jag tror att det ligger till, men jag kan inte garantera att allt är korrekt.

    Region Skånes totala intäkter för 2008 är 26 miljarder kr. 20 miljarder kommer från den inkomstskatt man lyfter från Skånes arbetstagare (10,39 %), övriga 6 miljarder är statsanslag (mestadels för uppdraget om regional utveckling) samt utjämningsbidrag (Robin Hood-skatten). Det är Regionfullmäktige som beslutar vad som ska göras för dessa 26 miljarder, inom ramen för de uppdrag Region Skåne har av staten (ansvar för hälso- och sjukvården, habilitering, folktandvården, den regionala utvecklingen, fördelning av statliga kulturmedel) samt av kommunerna (kollektivtrafiken). Lite förenklat kan man säga att varje uppdrag har en nämnd som högsta ansvarigt organ. Utskott och beredningar är alltså inga nämnder, utan ”underavdelningar” till olika nämnder. Ansvaret på denna nivå innebär att nämnderna bestämmer vad som ska göras och vem som ska göra det. De bestämmer dock inte hur det ska göras.

    Budgeten (dvs skatteintäkterna) för 2008 fördelades såhär mellan nämnderna: Hälso- och sjukvårdsnämnden 21,4 mdr kr, Habilitering- och hjälpmedelsnämnden 0,6 mdr kr, tandvårdsnämnden 0,5 mdr kr, kollektivtrafiknämnden 1,2 mdr kr, kulturnämnden 0,2 mdr kr och regionala tillväxtnämnden 0,1 mdr kr. Dessutom fick regionstyrelsen 1 mdr kr till eget förfogande. Slutligen budgeterade fullmäktige för 0,5 mdr kr i ”omstruktureringsanslag”, för diverse omorganisationer.

    Varför ser det då ut som om hälso- och sjukvården med sjukhusen kostar 45 miljarder kr 2008? Tja, det är en räkneteknisk finess som jag inte förstår mig riktigt på, men 45 miljarder är exakt dubbelt så mycket som den totala sjukvårdsbudgeten. Det rör sig alltså om någon sorts dubblering av rent räknetekniska orsaker. Sjukvården kostar fortfarande ”bara” 22,5 miljarder kronor, dvs det som står under kolumnen ”Regionbidrag”, raden ”Summa vård och hälsa”. Om du tittar riktigt noga i driftsredovisningen ser du att det saknas ett sjukhus: Simrishamns. Jag återkommer till det.

    Förenklat kan sägas att Region Skåne består av två delar: regionfullmäktige och tjänstemannaorganisationen. Dessutom finns det en regionstyrelse, som på ett sätt är Skånes regering. Tjänstemannaorganisationen svarar inför regionstyrelsen, som i sin tur svarar för regionfullmäktige.

    Regionfullmäktige med dess nämnder har som tidigare sagts ansvar för att budgeten fördelas i enlighet med de statliga uppdrag regionen har. Viss verksamhet läggs ut på entreprenad, annan utförs direkt av regionen. Det är regionstyrelsen som har det verkställande ansvaret, dvs det är regionstyrelsen som ”styr” den verksamhet som utförs av regionen själva. Till sin hjälp har regionstyrelsen tjänstemannaorganisationen. Däri ingår både den centrala förvaltningen ”koncernkontoret” och de enskilda sjukhusen såsom SUS. SUS styrs alltså av regionstyrelsen (inte regionfullmäktige och inte av hälso- och sjukvårdsnämnden) i den mån man kan säga att SUS styrs politiskt. Däremot ingår inte Sjukhuset i Simrishamn i regionstyrelsens ansvar, eftersom detta sjukhus är lagt på en entreprenad som utförs av Carema. Hälso- och sjukvårdsnämnden har alltså samma ansvarsförhållande till SUS som till Sjukhuset i Simrishamn; man fördelar en viss summa skattepengar till båda verksamheter. Regionstyrelsen (genom dess vårdproduktionsberedning) bestämmer sedan hur pengarna fördelas inom SUS, men man har ingenting att säga till om vad gäller verksamheten vid Sjukhuset i Simrishamn.

    Detta förhållande mellan ansvar och verkställande makt ger utslag i den årsredovisning du refererar till. Detta är anledningen till att Sjukhuset i Simrishamn saknas årsredovisningen. Det normala i varje organisation är ju att årsredovisningen korrelerar till budgeten för samma år. Det gör inte Region Skånes årsredovisning. Varför? Jo, emedan budgeten är regionfullmäktiges budget för 2008, så är årsredovisningen tjänstemannaorganisationens årsredovisning för samma år. De pengar som går till Carema i Simrishamn eller till de privata vårdgivarna inom hälsovalet saknas helt i årsredovisningen, i varje fall som enskilda poster (möjligtvis är de inbakade i hälso- och sjukvårdsnämndens ”verksamhetsintäkt” på 297,2 miljoner kr).

    Om du lovar att arbeta för en begriplig årsredovisning för hela Region Skåne, inte bara dess tjänstemannaorganisation, kan jag faktiskt tänka mig att rösta Pirat i regionvalet.

    • PS

      Visst är det underligt med Simrishamn. Men även med SUS. Det ligger inte under den direktör som har ansvar för de andra sjukhusen och primärvården utan svara direkt under regiondirektören. Är det en bra styrning av denna dominerande och komplexa verksamhet? Knappast. Så har man också mycket stora svårigheter att implementera de alldeles nödvändiga förändringarna som man först kallade Proluma och sedan kovände och kallade sammanslagning. Skitsamma vad man kallar det, bara man har en klar tanke och en vital politik i botten. Det saknar jag idag.

  3. Tack för dina utförliga synpunkter. Jag tyckte själv att det var något lurt med de dubblerade beloppen på 47 miljarder. Men visst är det bristande transparens att både du och jag har svårt att förstå vad den större siffran står för, när man beaktar rubrikerna för kolumn och rad, så klarnar det inte precis.

    Men det är bara en invändning av teknisk karaktär. Min största kritik är att redovisningen inte harmonierar med den politiska organisationen och att denna i sin tur inte står i proportion till verksamheterna. Varje (politisk) nämnd eller utskott borde ansvara för en ungefär lika stor del av budgeten. Varje direktör borde svara inför en nämnd etc. Nu är det en direktör som har alla sjukhusen utom SUS samt primärvården på sin lott.

    Det borde vara tydligt vad som utförs privat och vad som görs av Regionen själv.

    Region Skåne har landets lägsta utgift för (=satsning på) primärvård. Varför?

    SUS är oproportionerligt dyrt/stort. Hur ska man åtgärda det? Genom nya illa upphandlade konsultutlåtanden eller genom en välintegrerad process i verksamheten?

    Varför har Sveriges läkare och övrig sjukvårdspersonal bara halva produktiviteten mot den i jämförbara länder? Det är hälften av pengarna i sjön. Vad vill (törs) man göra åt det?

    Detta är några av de frågor jag tänkt ta upp här framöver. Det är roligt att ha så insatta läsare som dig. Det kan lära mig mycket.

    Om du röstar på mig ska jag göra allt jag kan för att sätta dessa frågor på dagordningen. Men man får vara realistisk. Piratpartiet är inte ens med i fullmäktige ännu. Än mindre har jag något reellt inflytande. Men får jag det så ska jag banne mig använda mig av det. Annars skulle jag varken kunna se dig eller mig själv i ögonen. Det är en hederssak.

  4. Som primärvårdsläkare inom det privata är jag givetvis partisk, men jag är övertygad om att det huvudsakliga skälet är att primärvård är mest kostnadseffektivt:
    Sverige generellt och Skåne speciellt satsar alldeles för lite på primärvården. Räknat i andel läkare i primär kontra specialistvård samt i budget ligger Sverige väldigt lågt i Europa och Skåne lågt i Sverige.
    Räknat i antal listade patienter per primärvårdsläkare så är detta tal ungefär 60% högre i Sverige än om man jämför med t.ex. Norge eller England. Primärvården hinner helt enkelt inte med att göra allt den egentligen skulle kunna göra – patienter åker in till akutmottagningen i onödan där de träffar jourläkare nog ofta är erfarna och skickliga, men sällan känner patienterna och kan göra en individuell bedömning lika bra som familjeläkaren.
    Vårdkvalitén blir inte lidande (bortsett från långa väntetider på akuten), men en stor mängd onödiga undersökningar utföres och det kostar. Så ropar sjukhusen på mer pengar för att bygga ut sina akutmottagningar och om din teori stämmer Lasse så lär sjukhus nämnderna höras mest (det är ju där de mest ambitiösa politikerna samlas).
    Så blir det mer pengar till sjukhusen och budgeten blir ännu snedare än den redan var.

    • Produktiviteten hos öppenvårdsläkare i Sverige ligger på 30-50% av jämförbara OECD-länders, räknat i antal besök per läkare och dag. Detta trodde jag gällde även allmänläkare (i offentlig tjänst?). Det är en viktig skillnad. Varför är läkarna improduktiva? Dåliga incitament? Dålig organisation? Oprecist uppdrag? Tradition, lättja, uppgivenhet? Det är läkarna som står i centrum för sjukvården, så jag har svårt att tro att övriga personalkategorier är mer effektiva.

      Förmodligen är produktiviteten minst lika dålig bland sjukhusläkarna. Jag har för mig att kirurger i Sverige har den minsta ”knivtiden” av alla jämförbara länder. Och vad har samhället för nytta av kirurger som inte opererar. Inte så stor!

      Det är väl också ett allmänt intryck att det är för många läkare knutna till sjukhusen, som i sin tur har för få sängar för att vården ska fungera smidigt. Särskilt de större svenska sjukhusen i offentlig regi har ett större antal läkare per säng än vad som annars är brukligt.

      Det finns alltså stora strukturella problem som ändå går att se en lösning på. Men det kräver en insiktsfull ledning.

      Ledningen är ett strukturellt problem i sig – att lekmannapolitiker och heltidsanställda politiker (sk. landstingsråd eller regionråd) vanligen utan medicinsk kompetens är chefer för sjukvårdsdirektörer, sjukhusdirektörer eller divisionschefer som utses på oklar eller politisk grund. Sedan är tjänstemannaorgansiationen, förvaltningen, ofta rörig och illa anpassad för rationell styrning. Det blir huggsexa på de stora besluten – alfahannar (av båda kön) gör sig gällande vid de stora grötfaten.

      ”Mindre viktiga”, mjuka, frågor (med mindre budget) som kultur, miljö, framtidstro … överlåts till mera demokratiska processer. Ett kulturanslag på ett par miljoner (2 000 000) kan sysselsätta både politiker och massmedia, för det förstår alla sig på, tycker de. Medan en fråga som sammanslagningen av Malmö och Lunds jättesjukhus med en budget på 11-12 miljarder (11-12 000 000 000) i hög grad avgörs i slutna rum av självutnämnda informella makthavare. Ena dagen ”samordning” nästa dag plötsligt sammanslagning, som man bedyrat att det inte skulle bli.

      Man undrar vem som bestämt det. Och vad skillnaden egentligen är.

      Förlåt, det blev lite långt, men allt hänger ihop – eller kanske rättare sagt: problemet är att det hänger ihop för dåligt på olika nivåer.

      • Du har själv varit inne på parkinson tidigare och jag tror mycket av förklaringen ligger där.
        En administration växer oftast oberoende av arbetsmängden och skapar över tid mer arbete till sig själv och beslut kan inte fattas utan att dras igenom allt fler instanser.
        Beslutsfattandet tar allt längre tid och kostar allt mer.
        Hur tar man sig ur denna onda cirkel?

        När det gäller antalet läkarbesök kan jag se två faktorer som sätter Sverige i ett betydligt bättre ljus:
        1. Svenska sjuksköterske-kåren är globalt sett extremt kompetent och sköter mycket av det som läkare sköter i andra länder. Så länge arbetsfördelningen är klar och tydlig och läkare finns tillgängliga när det behövs är detta bra tycker jag. Givetvis leder det till färre läkarbesök i primärvården ifall distriktsköterskorna kan lösa betydligt mycket mer problem än vad de kan i andra länder.
        2. Jämfört med Norge som jag har viss erfarenhet från så har vi betydligt färre kontroller av patienter med stabila kroniska sjukdomar. I Sverige är det en tradition med årliga kontroller för stabil hypertoni. I Norge hålls dessa kontroller var 3e månad. Jag tror inte den norska modellen leder till bättre vårdkvalitet utan snarare fler snabba besök för läkarna och mer klirr i kassan.

  5. Lasse B. En utmärkt artikel men efterföljande diskussion. Kan Du inte uppdatera den , ex. bl.a. med flytten av psykiatrin i Lund till f.d. Regionhuset på Baravägen. Tjänstemännen och ovetande politiker kör över yrkesverksamheten. P.s.s. som i Prolumaprojektet. Kan Du inte ex. få in Dina synpunkter under Aktuella frågor i SDS. Så snart som möjligt och före valet.
    Hej
    Anders Biörklund, leg.läk. Lund

  6. Tack för berömmet. Läste just i morse i Sydsvenskan om psykiatrins förflyttning. Ytterligare ett skandalöst exempel på den totalt odemokratiska beslutsprocessen – som det tydligen är en lika total politisk enighet om. Vad fan ska man med allmänna val till då? Eller demokrati över huvud taget.

    P-O Sjöblom, en annan misslyckad import från Stockholm, är chef för Skånes psykiatri. Han drar sig uppenbarligen inte för att ljuga Sydsvenskans timida (lata? okunniga? korkade?) reportrar rätt upp i ansiktet, då han påstår att man samrått med professionen och patientorganisationerna. Det är sådana chefer ledningen vill ha. Lojala med överordnade, men inte med uppdraget: att leda en god verksamhet till gagn för patienterna.

    Frågan är jättestor men når knappast ens rubrikplats i tidningen. Ramadan, bilkrock och vädret toppar löpet.

    Det är problemet i ett nötskal. Vi är för få som bryr oss. Frågan når inte ut. Folk känner maktlöshet och uppgivenhet. Inte ens reportrarna orkar ifrågasätta effektivt. Om inte ens professorskollegiet är tillfrågat (precis som i Proluma och SUS), vilka signaler sänder det till oss vanliga vårdanställda och patienter. Bryr sig någon om vad vi tycker. Svaret är ett rungande NEJ!

    Men visst kan det vara värt ett inlägg på min blogg. Om Sydsvenskan är intresserade vet jag inte. Har inte kommit på idén att fråga dem. De är duktiga på att rapportera om dessa frågor, men mindre bra på (intresserade av?) att väcka opinion och debatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: