Lycka och bantning

Dessa båda böcker anlände samtidigt från AdLibris (nej, jag får inga pengar från dem för reklamen), och jag läste dem samma dag. Jämförelsen av dem är alltså varken särskilt genomtänkt eller rättvis.

Den ena är Nisse Simonsons Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? och den andra Hjärnkoll på vikten av Martin Ingvar och Gunilla Eldh.

Den första boken kostar 39 kronor, men är värd sin vikt i guld. Den andra är knappt värd sina 163 kronor, tycker jag.

Martin Ingvar är, liksom sin far David Ingvar (mest känd för min generation från Fråga Lund), professor i neurologi. Om honom vet jag inte mycket, men det lilla jag hört har varit positivt. Det lär ska vara en intelligent och trevlig person. Kanske förklarar det en del av min besvikelse. Det är väl inget större fel på boken egentligen. Men inte heller något speciellt bra. Den förordar GI, motion och viss eftertanke samt varnar för fettskräck och tallriksmodellen. Så långt är allt väl, till och med lysande. Men den har stora svagheter. Den värsta är den beskäftiga tonen. Ljudet av smattrande pekpinnar står som spön i backen. Det finns roligare böcker om GI. Näst värst är osakligheten. Av ren skråanda hoppas jag att dessa trista drag kommer från medförfattaren som enligt omslaget är en ”erfaren medicinjournalist” med fetmaepidemi och matvanor som specialområden.

Ett kapitel handlar om fetter. Redan för fyrtio år sedan när jag läste medicin var detta ett dunkelt område. Forskningen hade finansierats av den framväxande ”kolhydratindustrin” (läsk, chips, flingor, müsli, pommes, glass, godis …) och varnade för fett och rekommenderade kolhydrater. Alla är numera överens om att rekommendationerna vilade på bedräglig grund. Numera finansieras detta forskningsområde av de läkemedelsföretag som producerar kolesterolsänkare, så kallade statiner. En ny sort av läkemedel som är den största kassaframgången i modern tid. Därför finns all anledning till skepsis. Allt fler blir också tveksamma till de kolesterolhypoteser som presenteras på löpande band. Oenigheten har aldrig varit större i forskarsamhället vad gäller kolesterolets roll, HDL och LDL, mättade, enkelomättade och fleromättade fetter, omega-3 och omega-6. Fakta blandas med förhoppningar och ren marknadsföring. Om man inte är mycket förtrogen med de senaste 50 årens forskning är det ett område som man inte bör beträda. Ett råd som jag gärna sänder även till författarna av denna bok. Men huvudpoängen att fettets roll för fetmaepidemin har överdrivits är nog väsentligen korrekt. Fyrtio år av extremt dyr forskning har inte givit upphov till så mycket ny kunskap att studieårens dimmor skingrats, vilket bokens beskäftighet felaktigt antyder. Man vet helt enkelt inte hur det ligger till med HDL och LDL eller olika omega-fettsyror. Det finns ingen evidens för något annat än att transfetter med största sannolikhet är hälsofarliga.

Och hur är det med kalorifria sötningsmedel? Boken varnar för att de kan öka insulininsöndring genom sin söta signaleffekt men även på längre sikt minska insulinet genom att förvirra hjärnans aptitreglering. Finns det forskningsstöd för dessa motsägelsefulla påståenden? Är det bra eller dåliga effekter? Författarna varnar för allmänt dåliga effekter för sukralos och aspartam på både kropp och miljö. Finns det belägg för det?

Och att kolsyrat vatten är sämre än kranvatten, hävdas flera gånger. Det låter underligt. Finns forskningsstöd för det? Vad säger Ramlösa? OK att Fanta och Cola är fulla av socker. Det vet vi, och att man kan bli tjock och få karies av sådant. Men Ramlösa trodde jag var en harmlös njutning.

Forskningen inom neurologi, psykiatri och andra neurovetenskaper har inte heller den varit så framgångsrik som man skulle hoppas trots tillkomsten av nya metoder som CT (datortomografi) och PET-scan eller kartläggning av den mänskliga arvsmassan. Man vet även här ungefär lika lite nu som då jag läste medcin. Schizofreni kanske har något att göra med störningar i fronto-thalamiska banor trodde man då som nu, men man har lyckligtvis upphört med lobotomier, som var ett försök att skära av dessa nervbanor. En viss ärftlighet föreligger då som nu. Forskningen står och stampar kan man säga. Att då börja redogöra för hur hunger och övervikt regleras i hjärnan och av olika signalsubstanser och hormoner är bara larvigt. En massa spridda iakttagelser av varierande evidensgrad, men med föga betydelse för överviktiga. Att man kan drägla (och utsöndra magsaft och insulin) vid blotta tanken på mat visade redan Pavlov. Att dra in dopamin, nucleus accumbens och limbiska systemet i resonemangen förklarar inget nytt, utan tjänar bara till att ge framställningen ett drag av vetenskaplighet genom att använda latin- och kemispråk.

Det värsta av allt är Margareta. En stackars kvinna som jag hoppas heter något helt annat. Hon anförs som exempel på hur förträfflig författarnas metod (GI + motion + ”sunt förnuft” ?) är. Hon vägde ungefär 150 kilo och var lika många centimeter lång – alltså gravt överviktig. På två år gick hon ner 80 kilo genom metoden. Sådana fallbeskrivningar har alla charlataner. Varenda nasare av dyra men verkninglösa bantningspiller har en Margareta i annonsen. Sånt säljer nämligen. Folk går på det. Men visst finns det Margaretor i verkligheten också? Jodå. Många har bevisligen bantat ner sig både 50 och 100 kilo sedan Banting introducerade sin metod. All forskning visar att de återtar sin vikt inom ungefär 1,5 gånger den tid som det tog att gå ner. Margareta bör alltså väga 150 kg igen om tre år. Detta gäller för 95% av alla bantare oavsett metod. Resterande 5% torde lida av någon genetisk, metabol eller psykisk störning. Stackars Margareta, om hon finns. Hennes prognos är usel. Det svåra är varaktig viktnedgång. Där står vetenskapen handfallen. Om en sådan metod funnes skulle vi veta det. Det vore en sensation. The proof is in the pudding: för att göra anspråk på en sådan metod i den vetenskapliga världen måste man presentera en invändningsfri studie som påvisar varaktig viktnedgång för rimligt många bantare under rimligt lång tid. Några sådana studier finns tyvärr inte. Här, om inte förr, borde författarna skämmas.

Nisse Simonson däremot. En underbart lättläst bok om hur det är att vara människa och doktor – att kämpa för livet, mot olycka, död och sjukdom (inklusive övervikten) och att nå lyckan. Boken lyckas på ett uttömmande sätt svara på frågan i titeln. Bara det en bedrift. På ett otvunget och personligt sätt sammanfattar författaren vad psykologisk forskning och filosofer från förr och nu kommit fram till. Till och med ovanstående dopamin och hjärnkärnor avhandlas på ett förtjänstfullt sätt. En duktig skribent dessutom. Läs och lär den som vill och kan.

Denna bok borde vara obligatorisk för läkare, patienter och sjukvårdsadministratörer – ja, även för politiker. Här sammanfattas livets väsentligheter. Inget onödigt tjafs.Författaren är beläst och a jour med utvecklingen på vitt skilda områden.

Boken finns även som talbok på CD och som nedladdningsbar mp3-fil.

Simonsons pappa hade handelsbod, och själv doktorerade han aldrig. Men han blev en högt uppskattad kirurg och doktor för sina patienter och kollegor. Själv skiljer han på doktorer och läkare, och man vill inte vara läkare när man förstått skillnaden. Det är med sorg jag konstaterar att han slutar skriva sina krönikor i Dagens Medicin. Världen behöver en stor dos av honom för att kurera sig. Här finns recepten för att må bra mitt i all välfärden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Advertisements

2 svar

  1. Jag läste Nisses sista krönika i DM och fick en tår i ögat. Tänkte eposta och tacka, men äsch jag känner ju inte honom. All beundrar behöver inte kommuniceras. Jag hoppas verkligen han fått återkoppling genom livet. Fint livsverk. Lite smygande vill jag påpeka att jag tycker din och Nisses livsvisdom är lite lika. Trevligt att ni finns 🙂

    • Det tackar jag för, och tar som en stor komplimang.

      Men visst är det skit att man inte berömmer varandra efter förtjänst. Tänkte likadant som du, men nu när jag läser det du skriver så ska jag banne mej leta upp hans epostadress och mejla. Gör det du också. Han blir säkert mycket gladare än man tror. Det är ovanligt att folk uttrycker sin uppskattning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: