Vem ansvarar för privat sjukvård?

Tekniskt sett är svaret enkelt. Den privatdrivna sjukvården finansieras av skattepengar, och därmed är det politikerna som har ansvaret.

I och med att man upphandlat vård så övergår det rena driftsansvaret på den privata vårdgivaren, men ansvaret för att medborgarna får den vård de betalt för ligger kvar hos politikerna. De ska därför noggrant följa upp verksamheter som de upphandlat.

Att lägga ut ansvaret för vårdens drift på en extern entreprenör kan ge flera fördelar. Man slipper att själv administrera denna del av vården, och det kan vara lättare att komma tillrätta med gamla surdegar i en dåligt fungerande organisation. Man börjar på ny kula, ofta med samma personal, men med nytt ledarskap.

Man får också en ny incitamentsstruktur, dvs. utföraren, entreprenören kan tjäna (pengar) på att göra ett bra jobb. Det är en avgörande skillnad. Men det gör det förstås ännu viktigare med uppföljningen. Det är politikerna, upphandlarna – köparen – som måste precisera vad det är han vill ha för sina pengar (mätbara mål) och sedan avgöra om han fått vad han betalt för eller blivit blåst på konfekten: uppföljning.

Ersättningssystemen blir lätt manipulerade. Om man får betalt per besök så kan man se till att patienterna får göra fler och kortare besök. Om man får betalt för en viss diagnos eller operation så kan man vidga gränserna för denna diagnos så att även lite lättare gränsfall kommer med. Uppföljningen måste därför vara aktiv och förutseende (finurlig och inte helt förutsägbar).

Så har Region Skåne t ex framgångsrikt upphandlat psykiatrisk vård för norra Lund och Kävlinge för några år sedan. Det blev både billigare och bättre än när landstinget själv ansvarade. Nu upphandlar man även den öppna psykosvården för denna region. Man kan alltid hoppas att det blir samma entreprenör som för den övriga psykvården. Annars finns det väl en uppenbar risk för fragmentering mellan psykos och icke-psykos samt mellan norr och söder. Den slutna vården bedrivs fortfarande av Regionen själv. Hur beroende öppen- och slutenvård är av varandra vet man bara om man jobbat där själv. Det finns uppenbara intressekonflikter och gemensamma mål. Därför är det viktigt att ha en incitamentsstruktur – ett ersättningssystem – som motverkar att man bollar patienter mellan varandra med det evinnerliga: det här är inte mitt bord.

Det är viktigt att uppföljningen av de gamla och nya verksamheterna är levande och inte fastnar i gamla hjulspår. Upphandlingarna sker ofta på 5-års tid. När dessa år gått görs en ny upphandling. Då måste man göra nya specifikationer på vilka krav man vill ställa på verksamheten (kravspecifikation vid upphandling). Inte bara upprepa de gamla. Det kräver stor kompetens och inblick i verksamheten att utforma sådana kravspecifikationer vid upphandlingar. Det är lätt att hamna i flummiga målsättningar som inte går att avgöra om man nått. ”God psykisk hälsa” är ett meningslöst uttryck om upphandlare och entreprenör inte är överens om hur det ska mätas. ”Tusen öppenvårdsbesök” är inte heller ett särskilt bra prestationsmått om man inte anger hur lång tid patienten har på sig och hos vem besöket sker: en kvart hos en mentalskötare är betydligt billigare än en timme hos en psykiatrisk specialistläkare.

Kompetensen vid upphandlingarna och effektiviteten i uppföljningen är det avgörande för om vi får valuta för våra skattepengar när de går till privat utförd vård.

I Region Skåne är det inte lätt att få en inblick i upphandlingarna. Hur jobbar man med kraven? Vem ansvarar för en tuff uppföljning? Hur sörjer man för kontinuitet mellan upphandlingarna? Hur undviker man att det blir ett lapptäcke av entreprenörer som tävlar i att slippa ta patienter?

När jag letar på nätet hittar jag ingen redovisning alls. Inte ens vilken del av budgeterade medel som går till privata vårdproducenter. Än mindre hur de klarar av att följa kraven som ställdes vid upphandlingen.

Där behövs verkligen mera transparens. Patienterna är en viktig del av uppföljningen. Vi vanliga medborgare som blir patienter förr eller senare vet om vi fick bra vård eller inte. Det är också vi som stått för betalningen via våra skattepengar. Så fråga medborgarna. De brukar veta både vad som ska stå i kraven och om man fick det man betalt för.

Hittills har jag aldrig hört talas om att man ringer upp patienter och frågar om de fick den avsedda vården. Det är väl den enklaste och effektivaste uppföljningen man kan göra. Personnummer, identitet, besöksdatum etc. finns redan i betalningsunderlagen, så det är bara att ringa och fråga.

Det är inte helt okänt att vissa privata vårdgivare bara bokar in lite besök på måfå utan att patienten ens varit där. Man kan också boka in kostnaden för något som tar två timmar, fastän det bara tog en kvart. Sådant skulle man lätt hitta genom att ringa slumpvis utvalda patienter. De skulle säkert bli glada att ha någon att anförtro sig till om de blivit illa bemötta. Någon med makt att ändra på saker och ting.

Det är ett gratisråd som jag gärna vidarebefordrar. En metod för att ”säkra kvaliteten” (ett avskyvärt begrepp, i och för sig) som är enkel, begriplig och patientvänlig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Advertisements

Ett svar

  1. Bra observationer och synpunkter. Jag jobbar inom ‘privat sjukvård’. Ser andra ‘fuska’. Vill ha bra extern revision!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: