Å andra sidan – Region Skåne

Nu har jag i flera inlägg klagat på den obegripliga politiska styrningen och gnällt på den röriga förvaltningen liksom den svaga ekonomiska prioriteringen. Finns det då inget bra?

Jo, faktiskt. Det är mycket som är bra också.

Den borgerliga majoriteten har tagit tag i många av problemen. Det viktigaste är att de försökt börja mäta produktionen. Det näst viktigaste är att de genom privatiseringar utsatt Regionens egen verksamhet för konkurrens. Mätningar av prestationer blir som mest användbara just i jämförelser, även om det alltid finns någon som tycker att jämförelserna är orättvisa eller missvisande. Det är säkert rätt till viss del, men det mest orättvisa och missvisande är att inte jämföra alls.

Och vad jag tidigare sagt om vikten av att följa upp alla privatiseringar och upphandlingar för att försäkra sig om att man får rimligt utbyte av sina skattekronor – det gäller ju faktiskt i lika hög grad den Region-drivna verksamheten.

Det finns nedskrivna planer för verksamheten. Det mest konkreta dokumentet är Budget och verksamhetsplan 2010 med plan för åren 2011 till 2012. Den kommer ut varje år, i likartad form fastän årtalen i titeln ändras förstås.

Om man läser denna lättillgängliga broschyr med många fina färgbilder så ska man fråga sig: Vilka frågor är stora och vilka är små? Får de stora frågorna stort utrymme? Frågan om sammanslagning av Lunds och Malmös universitetssjukhus till SUS är den största av dem alla. Hur stort utrymme får den?

I tidigare års planering beskrivs den reviderade budgetprocessen. Det är en intrikat beskrivning. Men den förtas lite av att de viktigaste besluten inte följer den anvisade processen. Inte alls.

Man kan också se att investeringsbudgeten stöts och blöts mer än vad man kunde tro. Det beror på att driftsbudgeten är mycket av ”the same old shit” från år till år. De gamla vanliga verksamheterna sköts av de gamla vanliga gänget (de anställda). Om man vill göra sig ett namn som handlingskraftig politiker så ska man akta sig för att röra driftsbudgeten. Det är aldrig populärt. Folk blir förbannade om de sägs upp eller förflyttas. För att inte tala om när man lägger ner något. Däremot kan man visa dådkraft genom att uppföra nya byggnader. Därför är investeringarna viktiga för de stora grabbarna.

Men tillbaka till sammanslagningen och SUS: den frågan tas inte alls upp i planerna. Inte ett ord, inte en enda färgbild. Då uppkommer en ny fråga: Varför? Jag kan bara gissa svaret. Frågan har inte beretts på vanligt sätt. Den har inte varit föremål för politisk diskussion, och inte heller utretts av förvaltningen (tjänstemännen). Förmodligen är den för känslig.

Något måste göras åt dessa dyra kolosser, som inte står i proportion till befolkningsunderlag (läs: skatteintäkter och sjukvårdsbehov). Skåne behöver ett universitetssjukhus, men inte två. Alla nedläggningar och nedskärningar i sjukvårdsfrågor är politiskt ”omöjliga”. Massmedia och ”allmänheten” reagerar direkt med ett eller flera ramaskrin. Det kan ge en valförlust om man inte passar sig noga. Den politiker som sätter ned foten i en sådan fråga  kan nog se sina dagar räknade.

Därför hänskjuts frågan till en tjänsteman (regiondirektören) som dessutom fått sina förslag ifrån en utomstående konsult (vg. se tidigare inlägg). Dessutom har han rekryterats utifrån på liknande meriter. Så blir inga lokala politiska fingrar smutsiga. Han f¨år bra betalt för att klä skott för all kritik, och politikerna går förhoppningsvis fria.

Jag förstår att detta är en valtaktisk nödvändighet, lika mycket som det är en demokratisk oanständighet. Det förstår säkert höga ansvariga också, men vad ska de göra? Om de blir bortröstade så kan de ju inte lösa problemet alls.

Den enda anständiga lösningen vore att processa frågan i organisationen. Men det är ingen enkel sak. Då får man göra sig besväret att ställa verksamhetschefer och akademier inför den snöda ekonomiska verkligheten, och låta dem utarbeta sina egna förslag. Det skulle vara en mödosam väg med mycket revirpinkande och många ramaskrin, men med ett gott ledarskap skulle man till slut kunna få fram en lösning som var bättre förankrad och dessutom byggde på större kunskap om situationen. Men det kräver betydligt mer av cheferna än att köpa in ett organisationsförslag från en konsult. Det kräver gott ledarskap – båda bland politiker och tjänstemän. Och det växer inte på trän – gott ledarskap, alltså.

Den andra frågan jag ställer mig när jag studerar verksamhetsplanen är hur det går med privatiseringarna. Hur omfattande är de, och hur står de sig i jämförelse med den regiondrivna vården?

En verksamhetplan är ändå något gott, och det finns många goda intentioner i den. Om den kompletterades på dessa punkter skulle den inge ännu mer förtroende.

En annan företeelse som förtjänar beröm är den outtröttliga Revisionen. Vill man verkligen ha koll på vad som pågår i Regionen så ska man läsa deras granskningsrapporter. De tar inte alls bara upp den ekonomiska sidan, vilket är alltför vanligt. De gör sig även besväret att utvärdera verksamheten – det mesta från produktivitet till felbehandlingar. Och de är billiga. Bara 15-20 miljoner kostar de, en tiondel av vad operan i Malmö kostar.

Skåne har dryga miljonen invånare. och är ungefär hälften så stort som Stockholm sett till invånarantal. Klimatet är mildare (mindre uppvärmningskostnader) och läget ypperligt med närhet till kontinenten. Problemen är många, men högst hälften av vad Stockholm har. Det viktiga är att lösningarna är fler än problemen. I mångt och mycket tror jag att den balansen är hyfsad ändå här i Skåne. Men till hösten blir det val. Om majoriteten skulle svänga så blir det stora problem med kontinuiteten. På så vis kan man säga att väljarna är ett lika stort problem som politikerna.

Trots att jag är en gammal vänsterist så hoppas jag ändå på borgerlig valseger. (Det allra bästa vore förstås om Piratpartiet fick egen majoritet.) Det finns så mycket potentiell förnyelse i de pågående privatiseringarna, att det vore synd om de skulle drabbas av ”återställare”. Många av problemen i de gamla institutionerna är så ingrodda att inget annat än en ny organisation, en ny entreprenör kan få ordning på dem. Men att driva all sjukvård privat tror jag heller inte på. Ett genomkommersialiserat system som i USA driver upp kostnaderna för vården. Lagom är nog bäst – och det är vi ju världsmästare på här i landet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: