Demoner i Riksdagen?

Så blev det som vi trodde. Alliansen vann över de rödgröna. Marginalen är så liten att Sverigedemokraterna (SD) får sin vågmästarroll.

Det är obekvämt för båda blocken som försvurit sig att inte på något sätt samarbeta med SD. Ohly, vars parti nu är något mindre än SD, upprepade den historiska gesten mot Ny Demokrati, då Westerberg reste sig ur TV-soffan och gick när Ian och Bert dök upp – Ohly vägrade att sitta ens i TV-sminket ihop med SD:s Åkesson. V:s valvaka jublade över denna principfasta hållning. Eller beröringsångest?

Övriga företrädare för partierna bekymrade sig mycket för det ”nya parlamentariska läget” (SD:s vågmästarroll). Inom psykologin kallar man det för katastrofiering, när man överdriver faran. En vanlig tankefälla hos dem med anlag för panikångest. Det värsta som kan hända är väl ett nyval, och inte ens det känns särskilt akut eller farligt.

SD beskrivs som demoner – livsfarliga. Även här kan man tala om ett tankefel: demonisering. Det är ju vanliga väljare, rätt många, rätt vanliga väljare. Den ende som i förbigående uttryckte en balanserad tanke om detta på valnatten var MP:s Peter Eriksson. Heder åt honom. Han tyckte SD:s väljare var vilsekomna unga män som inte hittat en plats i samhället, vilket kommer sanningen betydligt närmare än de envetna ropen om rasism och nazism. Efter alla utrensningar är det bara tillmälen för att undvika att tala om de verkliga frågorna. Gamla nazister finns det gott om i flera partier. Det borde vi ha talat mer om för något halvsekel sedan.

Populism, invandrarfientlighet, storsvenskhet är obehagligheter som vi ständigt måste vara på vakt mot. Men ofta är smygfascismen värre än det öppna ställningstagandet.

Kanske kan det liva upp den avsomnade politiska diskussionen i landet att inte alla frågor på förhand har ett svar som bestäms av ett block med egen majoritet. Diskussionen förs av artighet, medan alla redan vet hur det blir på slutet. Sånt är inte bra för det intellektuella klimatet, och så har det varit för det mesta i den svenska rikspolitiken. Sakfrågorna kommer i bakgrunden, argumenten slipas aldrig. Det räcker bra med slöa knivar i ett förhandsbestämt läge.

Nu kan det kanske bli lite snack på allvar i spalterna. Hur vi ska ha det med det ena och det andra. På riktigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: