Sokolov i Köpenhamn

Har just kommit hem från en pianoafton med Sokolovkonserthuset i Köpenhamn. Den direktsändes även i DR P2, och på nätet.

Konserhuset är riktigt fult sett utifrån, tycker jag. Liknar en byggarbetsplats med sin vävtäckta glasfasad. På den projicerar man bilder på kvällen. Ser ännu fulare ut.

Vi hade bokat middag på restaurangen. Gör inte det. Det fanns en (1) kallrätt att välja på: tapas. Inga varmrätter. Vällagat men knappt prisvärt. Efterrätten var en habil chokladkaka som drog lite åt radiokaka, om ni vet vad det är. Med mineralvatten (körde bil dit) och varsin enkel espresso gick det lös på 550 danska kronor. Lite pretentiös men ouppmärksam servering. Ta med en macka istället, eller ät innan någon annanstans.

Inredningen i såväl restaurang som entré fortsätter på temat byggarbetsplats. Här har man tagit det förträffliga danska konceptet med trä ifrån t ex Kastrup, men utvecklat det vidare flera steg i fel riktning. Det känns kallt och dragigt, ogästvänligt och kalt. En ensam kalla i en glas-strut på varje bord. Inga dukar, gardiner eller mattor – inte en textil så långt ögat når. Bara betonggolv och glasfasader. Träplattor (typ plank) som staket från de svindlande bråddjup som de stora nivåskillnaderna bjuder på. Skojig blå belysning under rulltrapporna, dock.

Utsikten är mot ett öde gräsfält med höghus a la miljonprogrammet i fjärran, bortom parkeringsplatsen. Fasa.

I skarp kontrast var själva salongen. Underbart inredd. Tysta golv, fin akustik, behagliga färger av fint ljussatt trä. Den bästa konsertlokal jag någonsin besökt.

Men huvudsaken var ju kvällens konsert. Sokolov är unik. Brutal som Richter, fast värre. Flink som Horowitz, fast ännu snabbare. Han spelade först Bachs Partita nr 2 c-moll BWV 826. Mycket kompetent, men okonventionellt. Det var njutbart. Sedan ett långt stycke Sju fantasier op 116 av Brahms, som jag aldrig riktigt förstått mig på. Efter paus två ännu längre stycken av Schumann Klavierstücke op 32 och Humoreske B-dur, som också lämnade mig oberörd. Men pubilken var extatisk, och klappade fram fem extranummer, som blev kvällens stora behållning. Bland dem ett framförande av regndroppspreludiet som nästan fick mig att gråta av rörelse. En enorm närvaro. I de stora ackorden lät det som om hans betonghänder skulle slå sig igenom klaviaturen. Underbart kraftfullt, jag har aldrig hört något liknande.

Det gjorde hela resan mödan värd.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Advertisements

2 svar

  1. Hihi svung i din text! Kul att du hade kul!

    • Tack. Det känns som det enda vettiga att vara öppet och ohämmat subjektiv. ”Objektiva” recensioner blir bara tråkiga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: