Socialdemokratins omprövning – kosmetik eller muller ur vredens krater?

Bo Rofhstein gör på Newsmill en bra sammanfattning av  grunderna i en socialdemokratisk politik.

  1. Den allmänna välförden – ett program för att alla människor oavsett bakgrund ska ha vissa grundläggande rättigheter. Exempelvis: ”… sjukvård, utbildning, äldreomsorg samt ett socialförsäkringssystem som hanterar situationer då försörjning genom eget arbete inte är möjligt.” Dessa rättigheter ska inte bara vara för fattiga, utan för alla eller de flesta. Därmed har alla något att vinna på systemet – inte bara de på samhällets botten.
  2. En tyglad marknadsekonomi. Man är inte marknadsliberal, och tror inte som marknadsfundamentalisterna att marknaderna själva ska ordna det mesta. Tvärtom krävs strikta regleringar av de marknader som är aktuella. De senaste årens krascher på finans- och bostadsmarknader har givit övertygande argument för denna ståndpunkt.

När ledande ekonomer som t ex Joseph Stiglitz och Paul Krugman förklarar att tankegångarna från Chicagoskolan bör förpas-sas till historiens sophög, då har något hänt.

Modern samhällsforskning ger stöd för att samhällen med socialdemokratiskt höga skatter, och därmed stor offentlig sektor, är framgångsrika, menar Rothstein.

Desto konstigare att man inte vann valet. Han har tre tankar om varför.

  1. Moderaterna har tagit över den socialdemokratiska politiken.
  2. Socialdemokraterna har övergivit den generella välfärdspolitiken, och istället inriktat sig på ”… särskilt utsatta grupper – det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella osv.” Denna så kallade identitetspolitik har accentuerats genom koalitionen med Vänsterpartiet, och riskerar att bredare frågor om generell välfärd som vinner väljare från såväl medel- som arbetarklass hamnar i skymundan. Det är omöjligt att vinna en majoritet genom att  fokusera på allehanda minoriteter, vilkas behov dessutom kan stå i motsats till varandra.
  3. Identitetspolitiken för med sig mycket ont. Den riskerar att stigmatisera de utsatta grupperna ytterligare och skapar revirstrider dem emellan. Den åtföljande byråkratin med den omöjliga uppgiften att rättvist fördela dessa identitetsbaserade rättigheter Detta misskrediterar den politiska nivån som ju infört nymodigheterna.

Så långt Rothstein. Det har blivit käpphästen i hans filosofi. Identitetspolitiken var tuvan som välte hela det socialdemokratiska lasset. Det verkar vara både punkt 2 och 3.

Man kan undra vad han menar med punkt 1, att moderaterna kapat den generella välfärdspolitiken. Det är ju inte alls riktigt. De har däremot kapat en annan, mera tvivelaktig, del av arbetarrörelsens (och marxismens!) tradition, nämligen den att arbetet är centralt för människan. Alla som kan ska komma i arbete. Ju fler som jobbar desto mer skattepengar till de generella (och speciella) välfärdsreformerna samtidigt som det minskar utgifterna för arbetslösa och sjuka. Arbeit macht frei – arbete ger frihet – som man hävdat även i avgundshögern. Det torde vara den fråga där den politiska enigheten är allra mest total –  arbetslinjen.

Bland marxister är arbetaren hjälte (inte trasproletariatet), i Centerpartiet (fd. Bondeförbundet) står jordbrukaren i centrum, i Folkpartiet är det de mer intellektuella arbetarna (lärare och missionärer) som hyllas. Miljöpartiet är de nya konservativa och tar avstånd från ökad välfärd (i form av produktion och konsumtion), då den riskerar skada miljön, som av dem axlar den centrala rollen, därav namnet miljörörelsen. Vänsterpartiet oscillerar mellan å ena sidan miljömotiverad marknadsfientlighet och feminism och å den andra mera kommunistiskt arbetarromantiska vyer. Sverigedemokraterna är ett undantag från arbetslinjen. De sätter nationen i centrum för sin politik. Så länge som nationen betyder samhället så kan man väl vara lugn, men nationalismen har även en exkluderade agenda som är mer oroväckande. Där är det verkligen inte alla som ska med. Men även ytterlighetspartier som VP, MP, SD och KD tycker förmodligen att man ska arbeta ”i sitt anletes svett”, som Bibeln säger.

Den generella välfärden håller Moderaterna på att förstöra, tror jag. Där konkurrerar de inte med den socialdemokratiska traditionen.

Ju fler som utför sjukvården i privat regi desto rörigare. De ekonomiska konsekvenserna är oklara. Det kan nog verka billigare, särskilt nu innan man börjat kolla vad man faktiskt får för pengarna. Privatiserad sjukvård blir naturligtvis dyrare, anser även Rothstein. USA är ett pedagogiskt men avskräckande exempel där sjukvården är dyr och av olika kvalitet beroende på den sjukes privata ekonomi. För att få den bästa vården måste man betala – betala mycket. Så vill vi inte ha det!

Äldrevården ska vi inte tala om. Hur många hjälplösa åldringar ska dö och ruttna i ensamhet (med alltför sporadiska besök av hemhjälp och hemsjukvård) eller bakom låsta dörrar i nattlig ångest innan politiker reagerar? Varken i rymden eller i äldrevården är det någon som hör när du vrålar. Jag ser visserligen fram emot att åldras, men inte emot att bli ett oönskat ”logistiskt problem” i äldrevården. Slutförvaret vore en bättre benämning, eftersom omvårdnaden utgör en allt mindre del av verksamheten.

På samma sätt med privatskolor. Dyrare och sämre. Visserligen kan skolor i välbeställda medelklassområden drivas rationellare (jo, lärarlösa lektioner är billigare!) men vinsterna kommer inte automatiskt eleverna tillgodo, snarare aktieägarna. Sämre ställda elever får det allt svårare vartefter skolpersonalen ”slimmas” för att hålla kostnaderna konkurrenskraftiga. Allra värst är konfessionella friskolor, som tillåts desinformera och indoktrinera barn på skattebetalarnas bekostnad. Perverst!

Det kanske är nödvändigt att skola, äldreomsorg och sjukvård genomgår ett stålbad av privatisering för att bli av med ingrodd ineffektivitet innan staten kan återge dem sin tidigare skepnad av allmänt tillgänglig välfärd – en viktig del av samhällets infrastruktur – av den svenska modellen, om det nu finns någon sådan.

Redan Göran Persson förstod att vård, skola och omsorg var arenor där val kunde vinnas – och förloras. Det räckte inte med mantrat. Man måste ha en politik värd namnet också. Det har Socialdemokraterna alltför länge saknat på alla dessa områden.

Moderaterna å andra sidan har en politik för att bli av med flumskolan. Det är klokt. Men i övrigt är det ganska magert. Vården och omsorgen ska ryckas upp genom privatisering – och endast privatisering. Fan tro’t. Men kanske i alla fall skakas om. Det är moderaternas mycket enkla lilla vision. Förutom att alla ska jobba, jobba, jobba så att pengar kommer in i statskassan till alla reformer = skattesänkningar. Det är ingen dålig vision, men en lite mager sådan. Mera lagom för en familj i Täby än för vårt framtida samhälle.

De vann ändå valet eftersom den Socialdemokratiska visionen saknades helt. Vad ville dom egentligen skapa av Sverige i framtiden? undrade nog många. Ska alla förtidspensioneras på deltid och kajka runt med PRO? Ska barnen curlas mellan flumskola och mediaträning, och åldringar fortsätta att tyna (ruttna) bort i ensamhet?

Att reflexmässigt och reaktivt slå ner på moderaternas skattesänkningar är inte politik, utan just fantasilös gnällighet.

Tyvärr har nog många politiska broilers som börjat i SSU och Unga Örnar sett partiet mera som en karriärväg. En säkrad försörjning, om man är lojal med Partiet, och i övrigt ligger så lågt som det bara är möjligt. När de flesta engagerar sig av sådana skäl så uppstår inga nya visioner – eller rättare sagt så röstas de ner av den lojala och tröga majoriteten. Man lär sig tidigt att sitta ner i båten, och att inte komma med en massa högtflygande planer sk. idéer.

Politiken blir blodfattig, anemisk, för det är just de stora idéerna om en bättre framtid som driver politiken framåt. En dröm, en vision av vad som skulle kunna vara.

Risken med den stora omprövningen är väl att politiken istället betraktas som kosmetika eller mode. Jaha, så var den här trasan inte populär. Ska det vara Prada eller Adidas – Canada Goose eller något från Ellos? frågar man ”rörelsen” eller snarare opinionsinstituten – och försöker tråckla ihop en ny politik som ska vara mera populär ”i stugorna”. Som vilken fjortis som helst med en modeblogg. Politiken blir kosmetisk. Ska det vara lite mera rouge eller något mindre läppglans i år?

Man skulle vilja höra mera ur den vredens krater där de ursprungliga idéerna mullrade fram. Politiker som bryr sig på riktigt. Finns det?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Advertisements

10 svar

  1. Aha ditt politiska intresse syns. Härligt! Identitetspolitik var ett nytt ord för mig. Jag håller knappast med om hans analys av det ordet. Ändå spännande att läsa.

  2. Alltså jag håller absolut med om att det var det som fick S att falla. Att värna om de svaga in absurdum fungerar inte. Helt plötslig vurmar man för 75% fejkat svaga.

  3. Din egen analys sen gillar jag så respekt 🙂
    Jag tycka dock att du är lite för rädd för det parti jag solidariserar helt med nu. Gamla S.

    • Tack x 3!

      Jotack, vi har haft flera diskussioner här hemmevid också. Min sambo kommer från en gediget norrländsk socialdemokrati, och själv har jag väl rötterna i 60-talets flumvänster.

      Det är därför med sorg i hjärtat som vi konstaterar att borgarna är de enda som har en realpolitik värd namnet. Den har dessutom inneburit många tusenlappar om året i plånboken. På en sjuksköterskelön är det mycket, framhåller norrlänningen – numera skåningen.

      S blev för självgoda efter framgångarna fram till 50-60-talen. Det blev synd om alla: brottslingar, invandrare, sjukskrivna, bögar, bokstavsbarn etc. Utgifterna för ffa sjukskrivna och pensionerade steg med raketfart, och därför steg också skatterna för folk i allmänhet.

      Den sk arbetslinjen är den självklara lösningen, men kom tyvärr från fel håll.

      Det är problematiskt, och beror på flera saker. Dels så ruttnade partiet upp av vänskapskorruption. Man tillsatte heller kompisar (lojala) än politiska visionärer (opålitliga) eller kompetent (elitism!) folk. Detta gjorde att man hade svårt att sätta ner foten i stort som smått. Man får inte trampa på någon – alla har rätt att vara kränkta. Det var ju inte tanken med folkhemmet, utan att var och en också hade skyldigheter mot samhället.

      Ren politisk inkompetens på stora områden: ekonomi, juridik, utrikespolitik, rättsväsende, polis, IT- och integritetsfrågor, sjukvård, socialvård … Och det förkättrade flummet om miljön och genus. Var fanns de skarpa tänkarna, insikterna och visionerna?

      För det finns sådana. Många människor och partisympatisörer med såväl insikter, kunskap och erfarenhet tillsammans med politisk vilja (lex Sara …) men de gavs inte någon framträdande plats i partiet.

      Istället nepotistiska pajasar som advokaten Bodström och postkassörskan Ines Uusmann, som förövrigt belönades för sin inkompetens med att utnämnas till generaldirektör för Boverket 1999-2008. En politiskt omöjlig postkassörska, vilket klipp för Boverket! Vilket klipp för Uusmanns löne- och pensionsförmåner!

      Folk blir förbannade på sådant. Lätt men ändå korruption inom partiet. För höga arvoden till kompisarna – ”den nya adeln” – OCH för låg kompetens på viktiga chefsposter. Vad vet Uusmann om Svensk Byggnorm eller Göran Person och Laila Freivalds om en tsunami. Man tappar förtroendet för partiet. Med viss rätt.

      Det är en stor jävla bedrövelse. Vi som var på väg att bygga ett av världens mest moderna, mest mänskliga och mest framgångsrika samhällen. ”Var är ni nu ljuva drömmar om ett rimligare liv?” undrade Tage Danielsson och Monica Zetterlund.

      Jobblinjen och privatisering – vilken jävla vision! Men den enda på banan för tillfället, tycks det.

    • PS

      Det gamla S finns inte längre, så du sympar med något virtuellt. Nu finns ju knappt det nya S kvar.

      Kom med en vettig och progressiv vision om hur vi ska ha det i framtidens Sverige, en politisk strategi för att ta oss dit – och jag är med på vagnen. Utan en sekunds tvekan.

    • PPS

      Tänk dig Rothstein som minister (finans- eller social-) och Leif GW Persson som justitieminister. Vilka debatter, vilka visioner! Med sådana personer och många andra som partiet ratat så skulle man kunna bygga något riktigt fint.

  4. Mycket mycket bra text Lasse!

    ”Den sk arbetslinjen är den självklara lösningen, men kom tyvärr från fel håll.” gillade jag väldigt mycket.

    Jag är nyfiken på om du läst saker eller det är en analys (hela texten) du tänkt fram av att bara levt och observerat? Det senare tror jag mest på. Eftersom jag delar det tänkandet i att få fram sina egna åsikter.

    Det du skrev är det första jag läser om S förfall. Ah ser nu ”… inte tanken med folkhemmet, utan att var och en också hade skyldigheter mot samhället.” Bra text.

    Tja du jag skriver under på hela din långa text. Vi delar nog inte åsikt vad som kan och skall ske nu. Jag tror inte det är möjligt att ändra det hela. S är ett parti för bidragstagare nu. Invandrare främst. Jag tycker det är mest rätt att representera sina nuvarande väljare. Jag sällar mig till dom som anser att Sverige har fått hybris i att vilja vara goda. Politisk korrekthet är den största ideologi. Det leder alltid till förfall! Som människa på en ansvarsfull post måste man våga prioritera – även människors liv och leverne.

    Läst en psykologs visa ord om hur allas lika människovärde omvandlades till allas lika värde. Så förljuget det blev.

    http://www.majgrandmo.com/2010/11/att-vara-eller-inte-vara.html

    Troligen har du redan snubblat över hennes ord på nätet. Som nättänkare gillar jag er båda.

    Ja du Sveriges framtid får vi språka om framöver. Jag har en del sorg för mina barn. Framtiden i Sverige ser inte så bra ut…

  5. Ja, det måste vara hemskt för er som har barn. Det ser osäkert ut för vårt samhälle just nu.

    Artikeln bygger på egna tankar, men har som utgångspunkt det som Rothstein skriver.

    Det har blivit väldigt konstigt med invandringspolitiken. Massmedia rapporterar ensidigt och politiskt korrekt. Det är förbjudet att diskutera kriminalitet, kostnader, kedjeinvandring, ankarbarn etc.

    Jag kan känna viss förvirring inför detta. Är i grunden inte det minsta fientlig mot människor från andra kulturer, men står frågande inför den flathet som vi uppvisar inför medeltida sedvänjor och värderingar bland vissa invandrargrupper.

    Har aldrig läst Maj Grandmo, men ska ta en titt på hennes blogg. Tack för tipset.

  6. Rothstein får jag titta på lite då. Tack själv. Du är bäst! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: