Amatörernas julafton – Breiviks diagnos

Sedan Breiviks rättspsykiatriska undersökning blivit klar har det blivit amatörernas julafton. Nu kan alla ha synpunkter på psykiatrisk diagnostik – även de som helt saknar kunskap på området.

Värst är väl den (motbjudande) Mustafa Cans förvirrade utläggning i SvD. Det är en osammanhängande drapa som jag inte ens orkar kommentera på annat sätt än att SvD brustit i sin kvalitetsgranskning. Vad har Schopenhauer med saken att göra annat än som ren namedropping?

DN inte varit sämre – tvärtom. Där har det utbrutit ett professorsgräl mellan professorerna Cullberg och Levander. Cullberg har gjort sig känd och förmögen på populärvetenskapliga och elementära läroböcker i psykologi. Om jag minns rätt så är han professor i psykoterapi. Att han skulle ha några rättspsykiatriska kvalifikationer känner jag inte till – och detta märks i hans ”resonemang”. Ändå har han mage att kritisera de norska rättspsykiatrikerna för att vara  ”oprofessionella och fantisilösa”. OK för oprofessionella, men vem vill ha fantasifulla rättspsykiatriska utlåtanden? Hur tänkte Cullberg där?

Inte heller i hans invändningar mot schizofrenidiagnosen hittar jag något av substans. Tvärtom en massa okunnighet, som påpekats av den mer sakkunnige professorn Sten Levander. Pinsammast är väl Cullbergs påstående att schizofrena saknar förmåga att agera så planerat och genomtänkt som Brevik har gjort. Ett riktigt vulgärt och okunnigt argument från en som borde veta bättre.

Cullberg fortsätter sitt tjafs i DN, och gör sig till allmänt åtlöje genom att låta publicera en artikel på en så låg professionell nivå. Han tycks inte veta vad temporallobsepilepsi är, något som Levander, helt adekvat nämnt som en så kallad differentialdiagnos, det vill säga en diagnos som man ska ta med i beräkningen.

DN Debatt har också låtit publicera en konstig artikel av en för mig okänd psykoterapeut, som inte bidrar med så mycket klarhet precis. Tvärtom är resonemangen lika oklara som åsikterna är bergfasta – ett tecken i tiden. Här lanseras den smått galna teorin att rättspsykiatrikerna i själva verket medvetet ljuger. De vet att Breivik är frisk, men påstår motsatsen för att inte riskera att han får efterföljare. Man tar sig för pannan.

På nätet och i andra publikationer finns det hur många kommentarer som helst. Ingen synpunkt är för korkad för att framföras. De flesta går ut på att om Breivik nu är schizofren och inte kan dömas till fängelse, så är det så upprörande att han inte bör få denna diagnos. Det är en monumental uppgift för folkbildare att förklara varför ett sådant resonemang strider mot alla vedertagna logiska, humanitära, psykiatriska och juridiska principer. Jag orkar inte länka till sådant. Den som mot förmodan är intresserad får googla.

Nu kan vilken idiot som helst bli publicerad, tycks det. Dagspress med ambitionen att verka för en seriös debatt sviker sitt uppdrag. Redaktörerna kan uppenbarligen inte skilja på guld och kattskit. Det är tråkigt, för sakfrågan är intressant.

För den som är intresserad av en mer seriös och fördjupad diskussion om Breiviks diagnos får jag rekommendera mitt eget inlägg från i somras. Inte bara för att kunna säga ”vad var det jag sa”. De efterföljande kommentarerna till inlägget belyser flera viktiga synpunkter på ämnet. Inte bara psykiatrisk diagnostik utan även sociala, juridiska och politiska aspekter på psykiskt störda förbrytare.

Monarki och porrklubb

I gårdagens TV-intervju med Kungen noterade jag att TT-reportern flera gånger tilltalade Kungen med ”ni”.

Språkrådet tycker att det går för sig om man först använt tilltalet Kungen. Det kan bli lite tjatigt annars.

Exempel: ”Har Kungen haft en trevlig Ölandssemester? Fick Ni tillfälle att se det nya museet?”  (Hur tilltalar och omtalar man våra kungligheter?)

Lägg märke till att Språkrådet i citatet ovan skriver Kungen och Ni med stor bokstav. I SVT:s utskrift av intervjun får niandet genomgående liten bokstav liksom även tilltalet Kungen. Det är i strid med Språkrådets rekommendationer som både TT och SVT brukar vara noga med att följa. Men här följer de Mediaspråksgruppens rekommendationer, som alltså skiljer sig från Språkrådets.

I allmän skrift, om man t. ex. skriver en platsansökan, så skriver man ni och er med liten bokstav. Förr i tiden skrev man av artighet Ni och Er (Eder) med stor bokstav. Numera ser det svassande (högtravande och fisförnämt) ut – eller okunnigt.

När tycker kungen att kungen kommenterade det?
– Ja, det gjorde jag väl redan i höstas….

Ni var inne på det att det inte varit roligt för familjen. Vill ni säga något om hur det har yttrat sig?
– Nej, det går inte. Det går inte att svara på sådant.

Det är förstås både oartigt och språkligt klumpigt att uttrycka sig som reportern gjorde. Att använda Kungen som tilltal två gånger i samma replik är klumpigt, och självaste orsaken till att man kan växla om lite diskret med Ni. På samma vis blir två Ni i samma replik tjatigt och oartigt. Men alla TT-reportrar kan ju inte ha ordets gåva, särskilt inte i en förmodligen nervös situation.

Jag tror att jag nämnt min irritation på det nya niandet i butiker. I min generation var det oartigt att nia en kund. Ni användes huvudsakligen som tilltalsord till sådana som man ansåg sig stå över på den sociala rangskalan: en lärare till sina elever kunde säga ni men eleverna sa varken ni eller du tillbaka utan använde titel: adjunkt, lektor, magister, fröken, docent, professor…

Magistern: -Slå upp era böcker. Ni kan börja på sidan 7.

Eleven: -Har magistern glömt att det är idrottsdag idag?

Du-reformen slog igenom långsamt. Våra lärare skulle nog inte ha tagit illa upp om vi duade, men för oss kandidater kändes det onaturligt. Vi fortsatte att titulera.

-Har professorn tid en stund?

Följaktligen kan kunden i en affär kalla personalen för ni, medan expediter tilltalade kunden med damen eller min herre.

-Kan jag hjälpa min herre (damen)?

Idag känns det krystat, men samtidigt känner jag mig oartigt eller okunnigt bemött när man säger:

-Vill ni ha hjälp?

Mycket bättre med omskrivningen

-Kan jag hjälpa till?

Och självklart går det utmärkt med:

-Vill du ha hjälp?

Då är man på samma nivå, det enda rimliga i dagens Sverige. Men i många länder i Europa vore det en katastrof. Där duar man inte hur som helst, och titlar är viktiga.

Åter till Kungen. Det är praktiskt att använda stor bokstav om man menar Sveriges nuvarande kung – kung Carl XVI Gustaf – formellt: Hans Majestät Konung Carl XVI Gustav. Skriver man kungen med liten bokstav så blir det en kung vilken som helst, men med stor bokstav har Kungen mera karaktären av tilltalsnamn. Det är den närvarande/nuvarande kungen man menar.

Alla andra titlar ska vara med liten bokstav: minister Hatt, finansminister Borg, doktor Bohman… Även vid tilltal: -Vill statsrådet/finansministern/doktorn ha mer kaffe? Fast numera säger man du. -Vill du ha påfyllning? Undvik ni. (-Vill ni ha mera kaffe?) Det verkar oartigt, obildat och krystat.

Att nia Kungen är också ett sätt att markera mindre respekt. Om det är porrklubbsbesök man frågar om så är själva ämnesvalet minst lika respektlöst som tilltalet. Det skulle rentav kunna bli dråpligt att vara överdrivet formell:

-Har Ers Majestät gått på porrklubb?

-Vad tycker Hennes Kungliga Höghet Drottningen om allt detta?

Det går liksom inte ihop stilmässigt. Varken språkligt eller i verkligheten. Den dagen har nu kommit då vi ställer frågor om porrklubbsbesök till Kungen. Det blir svårt att upprätthålla den rojalistiska entusiasmen om man inte spontant har en känsla av respekt för kungahusets upphöjdhet.

Jag tycker att det vore oartigt att fråga grannen samma sak. Det angår inte mig om han varit på porrklubb. Huruvida vår monark varit på sådana etablissemang är förstås en pikant fråga. Tidigare monarker kunde tillåta sig både älskarinnor, oäkta barn och homosexuella kontakter utan att riskera att bli niade. Vissa frågor ställer man inte till en kung. Kungligheter står över sådana trivialiteter. Det är material för hovskvaller – inget annat.

Om jag var pressekreterare vid hovet – Gud förbjude! – så skulle jag nog gå på den linjen. Så fort en reporter ställde en oartig fråga så skulle jag bryta intervjun och bannlysa reportern tills vidare. Man får hänvisa till vanlig hyfs, hovetikett, tradition eller vad som helst. Men att tillåta frågor om porrklubbar är att ta en risk. Folk kan börja tro att kungahuset är som kreti och pleti – precis som vilka människor som helst. Man får hålla på värdigheten annars är nog monarkin i allvarlig fara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,