Breiviks diagnos

Det är roligt att ha rätt, och ännu roligare att få rätt. Vi är många som bär på ett undertryckt Vad var det jag sa?

I mitt inlägg i juli förde jag en lång diskussion där jag argumenterade för att Breivik lider av en paranoid schizofreni – tvärs emot vad de flesta experter som tidningarna intervjuat ansåg.

I diskussionen framkom också intressanta påpekanden från kommentatorer.

Nu verkar det som om den rättspsykiatriska undersökningen i Norge kommit fram till samma diagnos.

Några har reagerat negativt på detta besked eftersom det innebär att han inte ska straffas, utan dömas till vård, ungefär som skulle ha skett i Sverige. I det ursprungliga inlägget argumenterar jag även för varför detta har uppenbara fördelar för samhället.

För er som inte läst den tidigare och som är intresserade av denna fråga kan jag rekommendera såväl den ursprungliga bloggposten som diskussionen efteråt.

Annonser

Breivik schizofren?

Meningarna går isär när det gäller diagnosen på mördaren Anders Behring  Breivik (ABB).

Rättpsykiatrikern Sten Levander verkar ganska ensam om att anse att ABB lider av ett vanföreställningssyndrom med grandiosa föreställningar om sin egen person (storhetsvansinne).

Psykiatrikern Ulf Åsgård är expert på gärningsmannaprofiler, och anser att ABB är väsentligen frisk ur psykiatrisk synpunkt, men har drag av personlighetsstörning och tvångsmässighet.

Eva-Marie Laurén är överläkare och specialist i rättspsykiatri . Hon tror inte att ABB har någon allvarlig psykisk störning i (den svenska) lagens mening.

– Nej det finns inget som hittills tyder på att han skulle ha en sviktande verklighetsförankring, att han skulle ha en störd uppfattning av sin omvärld, och han har ju inte en psykossjukdom utan en udda personlighet, säger Eva-Marie Laurén.

Ett märkligt påstående.

Andra pratar om personlighetsstörning och om tvångsmässighet.

Exakt vilken personlighetsstörning skulle kunna ge dessa symtom? Inte någon som jag känner till. Numera räknar man in även paranoida, schizoida och schizotypiska personlighetsstörningar, men gränserna till schizofreni är oklara. De vanliga personlighetsstörningarna – antisocial, borderline, narcissistisk, histrionisk (”hysterisk”) – är inte mördare. Inte heller fobiker eller tvångsmässiga personer.

Enligt min uppfattning lider ABB av schizofreni, sk. paranoid schizofreni. Det är i alla fall den diagnos som tycks stämma bäst på den person som skrivit det mer än 1500 sidor långa manifestet om sin syn på världen, politiken och sig själv. Diagnosen vanföreställningssyndrom kan sägas vara ungefär detsamma som paranoid schizofreni, så jag delar i stort sett Sten Levanders bedömning.

Två faktorer försvårar diagnosen. För det första är ABB mycket intelligent. Det framgår av hans resonemang och språkbehandling. Gissningsvis kan hans intelligenskvot ligga kring 140-150, alltså betydligt över genomsnittet. Det är en bra illustration till att intelligens inte är detsamma som begåvning eller omdöme, utan en ganska teknisk färdighet. Det andra är att han spelar frisk, vilket kallas att dissimulera – motsatsen till att simulera, där man ju spelar sjuk.

Eller kanske mera korrekt, att han försöker spela ”normal”. Han anser sig säkert inte vara sjuk eller störd alls. Tvärtom. Han har lagt ner flera år av sitt liv på att förklara för oss andra hur saker och ting egentligen ligger till genom sitt omfattande manifest. Men han förstår oftast när hans ”insikter” går på kollisionskurs med den allmänt vedertagna uppfattningen. Han rekommenderar därför vid flera tillfällen att man låtsas som om man har den accepterade ståndpunkten av taktiska skäl. Annars riskerar man att folk tar avstånd. Så tror jag att han tänkt när det gäller bilden av den egna personen också.

Massmord utförs huvudsakligen av två kategorier inom rättspsykiatrin: psykopater och just personer med paranoid schizofreni.

Annars, utanför psykiatrin, är det också psykiskt friska personer som blir massmördare, men det är i krig och bland terrorister, som anser sig indragna i krig. ABB anser sig tillhöra den senare gruppen – ett slags gerillasoldat som slåss för den kristna, västerländska kulturens överlevnad, psykiskt frisk. Jag delar inte den uppfattningen.

Psykopater skriver inga manifest. Men en annan välkänd massmördare är också känd för sitt manifest, nämligen unabombaren Ted Kaczynski. I samband med rättegången bedömdes han som paranoid schizofren, men inte sjukare än att han kunde genomgå en rättegång. Hans manifest är kritiskt mot den teknologiska utvecklingen och mot vänsterpolitik – inte helt olikt Breiviks manifest. Det hävdas att vissa partier är direkt kopierade. Kaczynski tyckte också att samhället hade spårat ur, och ville rädda världen med sitt agerande. Han var universitetslärare i matematik, och anses mycket intelligent. Inte heller hos honom kunde man finna några uppenbara, traditionella psykossymtom, utan bara likartade ”subtila” vanföreställningar.

Flera psykiatriker hävdar att ABB har en rimlig bild av verkligheten – att han inte har en störd verklighetsuppfattning. ABB:s politiska åsikter är underbyggda av massvis av fakta som är svåröverskådliga. Det skulle inte förvåna mig om det mesta han påstår är riktigt. Hans anvisningar för hur man går till väga för att skaffa vapen och tillverka sprängmedel förefaller adekvata.

Men det finns flera konstigheter. Alla fakta staplas på varandra ungefär som en rättshaverist kan göra för att på stort utrymme argumentera för sin sak. Alla argument är i och för sig korrekta, men helheten blir irrelevant. Ofta för att författaren inte kan skilja på smått och stort. En rättshaverist kan lägga ner år av arbete på att ”bevisa” att han fått fel växel tillbaka. Han är pedantisk. Det irrationella ligger inte i att han har fel, utan i att han lägger ner oproportionerlig ansträngning på en bagatell.  Rättshaverister är ofta paranoiker. Eller blir det. I början är vanföreställningarna mera diskreta – så småningom blir de bisarra.

I manifestet ges detaljerade anvisningar för hur man ska få tag på vita handskar till sin tempelriddaruniform. Avsnittet om tempelriddarna innehåller också pedantiska anvisningar om ordnar, kläder, regler och ritualer. Hur gravstenen ska utformas – i detalj.

I avsnittet om hur man skaffar polisuniform föreslås att man ska sy den själv, och förövaren tipsar om att man kan köpa symaskin billigt på nätet. Detta i ett manifest om den västliga civilisationens undergång. Det är inte proportionerligt. Det borde finnas viktigare saker att reda ut. Massan av text med alla sina detaljer skymmer sitt eget budskap. Den ger därför ett irrationellt intryck i sin helhet – inte i detaljerna.

Men det som verkligen fick mig att reagera var ABB:s beskrivning av sex och nära relationer. Sex omnämns på flera ställen. ABB hävdar att han har heterosexuella erfarenheter, men specificerar dem inte. Man får en känsla av att det kanske inte är sant. Inte ett ord om att sex har varit roligt eller komplicerat, inte ett ord om någon specifik flickvän, svartsjuka eller förälskelse. Bara en allmän hänvisning till att tempelriddare inte har tid med familj.

Det är i linje med att spela normal att han inte skulle berätta om han var oskuld, eller nästintill. När han utgjuter sig över sin vänners ”promiskuösa” leverne, är han noga med att framhålla att han inte saknat erbjudanden om sex, och att han därför är minst lika attraktiv som de. Men han moraliserar över deras lättfärdiga leverne. Det är inte lämpligt i hans värld.

Han tar sig tid att detaljerat reda ut ”fakta” kring STD – sexuellt överförbara sjukdomar. Sex är farligt, förstår man. Hans egen mor och syster har fått sina liv förstörda av klamydia respektive herpes. Det låter mycket otrevligt, och är kanske sant. Men okänsligt och indiskret. Det verkar som om han är mycket angelägen att ”bevisa” att sex är fördärvligt.

Kamratrelationer beskrivs på ett likartat sätt. Det som han kallar sin allra bästa vän skulle jag kanske kalla en bekant. Samma sak med familjemedlemmar. Alla nära relationer verkar oviktiga. Det ger intrycket av en synnerligen ensam mördare. Kanske en person som är rädd för nära kontakt eller åtminstone inte värderar sådan kontakt särskilt högt.

Brist på nära kontakter är typiskt för psykotiska tillstånd.

Och hur verklighetsförankrad är hans bedömning av sitt eget dåd. Mordet av alla ungdomarna motiveras av att han dels vill göra reklam för sitt manifest dels av att de är förrädare enligt hans klassificeringssystem. Att de är förrädare kan vara svårt att argumentera emot, eftersom det är ABB som själv definierar vad som är förräderi. Men att det skulle vara bra PR för hans idégods att mörda ungdomar, det är en så långsökt tanke att den måste betraktas som bisarr – även med ABB:s värderingar. Därför tycker jag inte att hans verklighetsuppfattning är intakt. Den är självmotsägande och störd. Gravt störd.

Men inte utan empati. För att dämpa ångesten inför dödandet stålsätter han sig, drogar sig och har en Ipod med musik på hög volym. Det är obehagligt att döda, tycker han, men nödvändigt utifrån övertygelsen.

Därför är det nog fel att tro att en empatistörning är huvudförklaringen.

Inte heller tror jag att han är tvångsmässig. Det detaljerade är mera rituellt, minutiöst och pedantiskt. Han fastnar inte i ritualerna, utan går verkligen från tanke till handling, om det så tar år av hans liv. Det är inte tvångsmässig eller fobisk rädsla för smuts eller sjukdom som får honom att avstå från sex utan hans trogna följande av sina egna regler, ideal och principer. Rigid och pedantisk.

Han tycker visserligen inte om homosexualitet, men har flera homosexuella vänner. Han avskyr islam men har flera muslimska vänner. Även andra invandrare omnämns som vänner eller bekanta. Det är inte korrekt att kalla honom homofob, rasist eller ens främlingsfientlig. Det är regeringskvarteren han spränger – inte en moské. Fientligehten mot islam tycks ha övergått i en fientlighet mot etablissemang och samhälle i stort.

Att han skulle drivas av hat stämmer inte heller. Han ser snarast med olust fram emot den situation där han planerar att döda ungdomar. Det är inte hat eller sadistiska impulser som driver honom – utan hans övertygelse.

En så stark övertygelse är inte frisk. Han ger själv det riktiga exemplet att om man fråga allmänheten om de skulle kunna tänka sig döda 100 för att rädda 1000 så svarar 30% av alla män nej, och 70% av kvinnorna. ABB menar att han tillhör den ridderliga grupp som väljer att döda de fåtaliga för att rädda de många. Men vad han förbiser är att nästan inge skulle vara beredd att döda 100 för att eventuellt rädda 1000. Det är ju vad det faktiskt handlar om. Hur säker kan han vara på att hans dödande innebär räddningen ens för någon? Hur säker kan han vara på att hans analys av politiken är riktig, och att hans strategi är vettig? Även med hans värderingar finns en avsevärd osäkerhet. Finns det ens något argument i hans värld som talar emot? Knappast. Det är där som den bergfasta övertygelsen snarare får skepnaden av en vanföreställning – en paranoja.

Paranoid schizofreni brukar ge sina första symtom i 30-årsåldern – till skillnad från vanlig schizofreni (schizofrenia simplex) som snarare debuterar i 20-årsåldern.

Psykiatrisk diagnostik är verkligen inte glasklar. Om man ska kalla ABB:s tillstånd för paranoid schizofreni eller vanföreställningssyndrom är inte självklart. Gränserna är flytande. Mycket beror också på hur tillståndet utvecklas på längre sikt, och hur han skulle reagera på psykiatrisk medicinering. Om förloppet är kroniskt och försämras så verkar schizofrenidiagnosen mer rimlig.

Prognosen för denna typ av schizofreni är alltså inte bra. Ofta sker en långsam försämring, och mediciner brukar vara till begränsad nytta.

Men ur juridisk synpunkt spelar det roll om ABB ska anses som sjuk eller frisk. Inte heller moraliskt ska man döma den som förövat ett brott på grund av sjukdom. Om han är frisk så ska han friges efter att ha avtjänat sitt straff minus eventuell rabatt, några få år efter att han fyllt femtio. Om han är sjuk kan han interneras för resten av sitt liv, om det skulle behövas.

Kriminellt belastad socialdemokrat utan personligt ansvar

Håkan Juholt ”talar ut” om sin särbo i dagens SvD. Som bekant har hon dömts för bedrägeri mot sin arbetsgivare. Det är det enda jag vet om henne, en i övrigt obekant person – en simpel tjuv, som man sa förr, när man moraliserade om brottslingar.

–Hon kan inte lastas för annat än sitt brott men det är jag som lastas för att jag förstört hennes liv, säger Håkan Juholt…

Socialdemokratisk moral så som jag minns den från min barndom på 50-talet. Det är inte brottslingen som ska skämmas. Det är ”någon annan” eller ”vi alla” som har ansvaret.

Redan som 5-åring fick jag uppleva detta. Grannfamiljen var hängivna socialdemokrater, och de hade en son som var jämnårig med mig. En dag när jag och mamma hade varit i stan och handlat så hade denne son kladdat ner ett helt uthus på gården med tjära. När saken kom upp så var hans pappas enda kommentar till mig:

-Åja, du är nog inte så oskyldig du heller.

Jag minns inte att jag kände mig kränkt av den orättvisa anklagelsen. Redan då förstod jag att jag aldrig skulle kunna bli ansvarig eftersom jag inte ens varit hemma när brottet begicks. Men jag tyckte att det var konstigt att skulden automatiskt fördelades lika på kamraten som faktiskt utfört dådet och mig. Så skulle aldrig mina föräldrar ha resonerat. Man måste ju ta reda på vem som faktiskt var den skyldige.

Ansvar kan bara vara personligt. Allt prat om ansvar i grupp är tomt prat, ett sätt att skyla över bristande ansvar.

Låt mig ta ett exempel. När man säger att samhället (Regering, Riksdag?), socialtjänsten (kommunen), en vårdentreprenör (Capio, Carema, Aleris…) eller landstinget ansvarar för vården så låter det bra. Men om man inte utser en viss person i dessa organisationer som har det personliga ansvaret för just din vård, vart ska du då vända dig om du är missnöjd? Hur ska du utkräva ansvaret? Pja, man kan ju alltid kontakta Socialstyrelsen, Patientnämnden, polisen, rättsväsendet, JO eller massmedia. Det är lite diffust vad som gäller. Det är svårt att få rätt, även om man har rätt.

HSAN – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har just blivit nedlagd. Det var de som delade ut prickningar och varningar till läkare och andra legitimerade som inte skötte sig. De fick ta ett personligt ansvar för sitt yrkesutövande, men nu har det blivit omodernt. Man ska leta efter systemfel istället. Bra för ”systemet”, men dåligt för de patienter som vill utkräva ansvar för felbehandlingar.

Tänk vilken skillnad om du visste att en viss tjänsteman var personligen ansvarig för din vård, en tjänsteman som kunde åtalas för tjänstefel om vården inte skötts på rätt sätt. Då skulle också alla dessa administratörer bli mer motiverade att se till att allt fungerade som förväntat.

Så som man hittills kunnat göra med en slarvig eller oduglig doktor: anmäla honom personligen (!) för bristande ansvarstagande.

Istället skulle man behöva inrätta ännu en ansvarsnämnd för alla de sjukvårdspolitiker och tjänstemän som ansvarar för felplaneringar, överbeläggningar, väntetider, semesterstängningar, läkarbrist och köer i sjukvården. Har administratörerna verkligen tagit sitt ansvar? Finns det ens någon av dem som personligen ansvarar för sådana saker? Naturligtvis inte. Alltså ingen man kan utkräva ansvar av – och så blir det som det blir: samma gamla problem år ut och år in.

Det personliga ansvaret har monterats ner. Det är sällan en viss person som bär ansvaret för en viss fråga. Istället är det nämnder, grupper som ”tillsammans” har ansvaret. Vad betyder det? Jo, att man aldrig kan utpeka en särskild person som ansvarig, och därmed faller hela tanken om att ta/utkräva ansvar. I en grupp kan man alltid hänvisa till varandra, till protokoll och procedurer: ”Vi utreder frågan…”, ”Vi ska titta på det här…”, ”Vi vill inte uttala oss i det enskilda ärendet…”

Man har gjort det lätt för sig. Man har fått skattepengarna, en budget, och alla befogenheter för att kunna ta ansvar, och ofta en hög lön också. Men slipper undan när det faktiskt gäller.

Allt står och faller med om ansvaret är personligt eller ej.

Därför blir jag besviken när den som leder ett av landets största partier yttrar sig på detta sätt. Om han vinner nästa val så blir särbon rikets första dam. Hon ska vara med vid alla officiella besök och festligheter – äta nobelmiddag med kungen. ”Alla vet” då vad hon har i bagaget. Även utländska media. Och vad ska hon svara om reportrarna frågar om hon lagt sin kriminella karriär på hyllan?

En rejäl black om foten blir hon för en kandidat till statsministerposten. I min värld är det hennes kriminella agerande som förstört för Håkan Juholt och socialdemokraterna – inte tvärtom: Att hans politiska agerande skulle ha förstört hennes liv. Det är att blanda bort korten. Hon personligen är ansvarig för följderna av sin kriminalitet, medan Juholt ansvarar för sin politiska karriär, vilket inte blir så lätt i detta läge.

Kriminella familjemedlemmar är dålig PR för en blivande statsminister, särskilt om man valt dem själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur kunde Assange?

Idag sände SVT1 ett program om rättsaffären mot Julian Assange.

Hur kunde Wikileaks grundare Julian Assange få världen att ifrågasätta den svenska trovärdigheten? Hör författaren Jan Guillou om varför journalistkåren inte gör sitt jobb, rättvisekämpen Tariq Ali ifrågasätta den svenska sexmoralen, internetpiraten Peter Sunde om machokulturen på internet och historikern Anja Hirdman om vår längtan efter en ny frälsare.

Ja, hur gick det till egentligen? Först några punkter som det tendentiösa programmet inte alls tog upp.

1. Sverige har upprepade gånger fått kritik för sina långa häktningstider. T ex av Europarådets kommitté mot tortyr och inhuman behandling. Feministiska åklagare har öppet medgivit att häktning av misstänkta sexbrottslingar kan användas som ett straff även om man inte kan fälla dem i en rättegång, dvs. om de är oskyldiga. Sverige är ett av få länder där man kan sitta häktad i år; frihetsberövad, isolerad med restriktioner – utan rättegång.

2. Många män döms oskyldiga för våldtäkt här i landet.

3. Sverige har politiskt utsedda nämndemän. I ett internationellt perspektiv är detta inte rättssäkert. Men vi har blivit hemmablinda och ser detta ofog som helt normalt. Det ger oss ett tvivelaktigt rykte som rättsstat.

4. Åklagarens gärningsbeskrivning och förhören med kvinnorna har läckt ut. En sprucken kondom, och ett samlag i halvsovande tillstånd. Detta betraktas inte som våldtäkt vare sig internationellt eller här i landet. Även välkända feminister internationellt har reagerat.

5. Kvinnorna har inte anklagat Assange för våldtäkt. De kontaktade polisen för att höra om det gick att tvångstesta honom för hiv. Advokaten Borgström har sagt att det inte utesluter våldtäkt att kvinnorna själva inte förstått att det var så. De kan ha blivit våldtagna utan att förstå det. Så sofistikerat är det juridiska våldtäktsbegreppet här i landet.

6. Polisens förhörsledaren visade sig så småningom vara en privat vän till en av målsägarna. Detta har JO-anmälts som jäv.

7. Åklagaren har haft många chanser att förhöra Assange medan han var kvar i landet men väntade tills han, efter att ha frågat om lov, åkte utomlands. Åklagaren har inte heller velat förhöra Assange per telefon eller internet, trots att han erbjudit detta. Varför?

I TV-programmet antyds att Assange manipulerat den internationella opinionen att misstro svenskt rättsväsende. Det är väl ingen omöjlighet. Men det behövs verkligen inte för att skapa tvivel kring svensk rättvisa.

En enkel gränsdragning är att betrakta Assange som ansvarig för sitt eget rykte. Men Sveriges rykte som rättsstat är vi själva ansvariga för – inte Assange.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Det går ett SUS genom folket men var finns makten?

Äntligen börjar folk göra sig hörda. Det gäller ”profileringen” av de båda stora sjukhusen i Lund och Malmö. På ett par dagar har 2689 personer gått med i gruppen Rädda Universitetssjukhuset i Lund på Facebook.

Tanken att Malmö ska bli traumasjukhus kommer och går. Dementeras av Regionchefen, men återuppstår som gubben i lådan – fast lite senare. En ny faktor har tillkommit. Byggmästaren Mats Paulsson donerade tidigare i år 100 miljoner till lokalerna för ett cancercentrum i Astras gamla fastighet.

Några har spekulerat i om detta kan vara fröet till de nya visionerna. I så fall är det ynkligt. Universitetssjukhusen i Skåne kostar i storleksordningen 10 000 miljoner kronor varje år. I det sammanhanget är en engångssumma på 100 miljoner ”felräkningspengar”, som inte ska påverka planeringen av Skånes sjukvård. Donationen sker från privata medel, och ska inte förringas. Det är en storartad gest, men inget att planera ens ett cancercenter utifrån. Det ska betydligt större pengar till än så. Pengar som vi skattebetalare skaffar fram.

Region Skåne har fler administratörer än läkare, sägs det. Men är det de som har den verkliga makten i dessa större policyfrågor? Knappast. Är det då, som sig borde, regionpolitikerna? Ingen vet.

Min gissning är att det är informella konstellationer av ”starka män” (av båda kön, förstås). Sådana som Ingmar Reepalu (som i princip inte har med Regionens beslut att göra, men …), byggherrar som Paulsson med stora fastighetsaffärer på repertoaren (båda sjukhusen behöver bygga nytt och renovera) och säkert flera. Det är inte i sammanträden som besluten fattas, utan i informella sammanhang (på middagar, travbanor och bastur). Sedan ”förankras” de hos allmogen/valboskapen (som ju trots allt ska betala kalaset) – och så ”klubbas” det formellt på något möte.

Påfallande ofta har man glömt att förankra sina visioner. Inte ens formellt korrekta beslut har man lyckats fatta. Allra minst har man tagit med de nya tankarna i Regionens långsiktiga planering, trots att en hel armé är anställd för just omvärldsanalys och långsiktiga strategier. Det osar katt.

Det finns något annat som vi inte känner till som driver på och skapar brådska. Vad är det? Något för grävande journalister? I Skåne verkar dessa ligga i narkos. Var finns korruptionen och nepotismen? Bara i Göteborg?

Vilka är de verkliga makthavarna, och vilka är deras egentliga syfte? Vi har rätt att få veta för vi är deras uppdragsgivare och finansiärer.

Kanske att sociala media kan ge oss svaret. Snart tre tusen på Facebook kanske kan lägga pusslet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Lunds universitetssjukhus läggs ner

SUS i Lund, fd. USiL, fd. Lasarettet i Lund - Wikimedia: Jorchr

För någon vecka sedan berättade Sydsvenskan att SUS – Skånes universitetssjukhus – ska ”profileras” (Lund ska avlövas) ytterligare. Vi minns Proluma som blev SUS, en sammanslagning av sjukhusen i Malmö respektive lund – UMAS och USiL. Men jag tror inte att Sydsvenskan riktigt fattat vidden av vad de skriver.

Vad innebär då en sammanslagning? Förmodligen att vissa specialiteter, som finns på båda ställen, slås ihop till en enhet på ett av sjukhusen. Det låter ju vettigt. Kanske mindre vettigt att övre och nedre tarmkirurgi nu finns på olika sjukhus. Särskilt om man råkat ut för en olycka som skadat buken både högt och lågt. Detta håller visst på att gå upp för en och annan politiker vid det här laget? Därav talet om traumasjukhus.

Redan tidigt i diskussionen om Proluma – för drygt två år sedan – varnade jag för att man utarmade båda sjukhusen så att inget blev komplett. Man måste ha nästan alla specialiteter på ett ställe för att få kalla sig för traumasjukhus. Det betyder att man har en samlad kompetens för att ta hand om olycksoffer. Det räcker inte med att ha en allmänkirurgisk klinik. Man måste ha neurokirurgi för skallskador, ortopedi för benbrott, ögonkirurger som tar hand om synskador, thoraxkirurger, kärlkirurger och så vidare – plus alla de särskilda intensivvårdavdelningar som tar hand om narkos och eftervård kring kirurgin. Begreppet traumasjukhus definieras internationellt som en standard för sådana kompletta sjukhus.

En svårt skadad patients chans att överleva ökar med 20-25% om behandlingen sker vid ett sådant traumasjukhus.

Årligen handläggs i regionen 1500–2000 patienter som utsatts för stort trauma, vilket definieras som olycka där en eller flera patienter uppvisar livshotande skada/or eller där risk för livshotande skada/or föreligger. (Läkartidningen 2006)

20-25% av 1500-2000 patienter innebär åtskilliga onödiga dödsfall varje år i södra regionen (Skåne, Halland, Blekinge), som för närvarande alltså saknar ett komplett traumasjukhus.

Frågan om traumasjukhus i södra regionen är inte ny. Men signalerna i Sydsvenskan är nya. Man funderar på att göra Lund till ett onkologicenter och Malmö till ett trumasjukhus. Det betyder i klartext att alla väsentliga specialiteter ska flytta till Malmö och att Lunds lasarett reduceras till ett centrum för cancervård. Lund får sköta tumörer: diagnostik, strålbehandling och cellgifter, men den för cancerbehandlingen centrala kirurgin får man förstås utföra i Malmö. Det blir alltså inte ens ett särskilt komplett cancersjukhus.

UMAS - Wikimedia: Tyke

Men Malmös sjukhusbyggnader är också gamla och otillräckliga. Man måste alltså bygga nytt – i stor skala! Man har inte råd att bygga nytt på båda orterna. Det vore inte rationellt. Valet kommer att vara lätt. Ett traumasjukhus måste alltid gå först.

Det är nog enda utvägen. Det enda rimliga på längre sikt. Därför ägnar man sig åt så kallad salamitaktik. Man undviker att truga på folk (väljare) hela salamin på en gång – då skulle de storkna. Istället skivar man den tunt och smyger ner en skiva i taget. Till slut har vi svalt hela korven utan att vi riktigt märkt det.

Det kan verka ohederligt, och är det säkert också. Men kanske enda realpolitiska möjligheten. ”Den lokala opinionen” brukar inte vara nådig när det gäller nedläggningar eller nedrustningar av sjukhus. Det är en viktig symbolfråga som har med trygghet att göra. I Lund är det ännu värre eftersom universitetssjukhuset har en så central roll i stadens identitet. När universitetssjukhuset läggs ner så kommer staden att förändras. Många arbetstillfällen går förlorade, och medicinstudenterna liksom professorerna och docenterna kommer att försvinna till Malmö. Universitetssjukhuset är Lunds stolthet. Det blir som att flytta domkyrkan. Eller värre, sekulariserade som vi är.

Så vad har vi att se fram emot?

  1. Lunds lasarett stängs ned gradvis under några år. Alla väsentliga specialiteter utom onkologi flyttar till Malmö. Akuten stängs. Läkarutbildningen flyttar dit vården bedrivs – till Malmö.
  2. I Malmö byggs så småningom byggs ett nytt, jättestort och magnifikt sjukhus.
  3. Allt motstånd är meningslöst eftersom frågan inte är partiskiljande. Att Lunds lasarett är välfungerande eller har hög akademisk status spelar ingen roll. Politikerna är redan överens, även om de inte riktigt fattat det än.

Förhoppningsvis bygger man först och flyttar sedan. Men antagligen inte eftersom det kan vara svårt att förena med salamitaktiken. Om man flyttar lite pö om pö, som hittills så är det lättare att driva igenom politiskt. Varje liten flytt märks inte så mycket, och de enskilda specialiteterna är inte så starka opinionsbildare. Men det har nackdelen att sjukvården så småningom måste bedrivas i baracker i Malmö medan det gamla rivs och ett nytt sjukhus kommer på plats.

Som det blev med ögonkliniken. Den flyttade man till Malmö. Sedan kom man på att lokalerna inte fungerade, så nu får man verka i baracker till nybygget står klart.

Det bästa förslaget hittills framfördes i höstas av två överläkare från Lund och Malmö. Det behövs några hundra fler sängar eftersom befolkningen i regionen ökar. Det motsvarar ett nytt sjukhus, där man skulle kunna passa på att lägga de högspecialiserade verksamheter som krävs av ett traumasjukhus. Om det ligger i Lund eller Malmö är inte avgörande. Den reguljära sjukvården skulle kunna fortsätta i både Lund och Malmö med en viss uppfräschning av lokalerna. Tyvärr har jag inte hört någon vettig kommentar till detta förslag ifrån politiskt håll. Jag tror att de nog inte riktigt förstår sakfrågan. Sjukvård är komplicerat.

Så vad kan man göra? Inte mycket. Strunta i protestlistor. De kommer ändå inte att ha någon effekt. Go with the flow… Häng med i svängarna! Om man jobbar på Lunds lasarett och bor i närområdet så ska man nog ta sig en titt på bostadsmarknaden i Malmö. I längden blir det för långt att pendla med tanke på de dåliga allmänna kommunikationerna på de udda tider som sjukvårdspersonal jobbar. Och på vintern. Och bensinen kommer nog att bli väldigt dyr så småningom.

Och psykiatrin då? Som ska/skulle få ett nytt hus i Lund – nära det nu nedläggningshotade universitetssjukhuset. Det får jag nog ta upp i ett annat inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Svenska åklagare till åtlöje i brittiska Högsta domstolen

Idag släpptes Assange fri mot 200 000 pund i borgen. Vid förhandlingen i Högsta domstolen i London kommenterade domaren Duncan Ouseley de svenska åklagarnas agerande:

The history of the way it [the case] has been dealt with by the Swedish prosecutors would give Mr Assange some basis that he might be acquitted following a trial.

The Guardian

Ungefär: ”Historiken för hur ärendet handlagts av svenska åklagare borde kunna ge herr Assange viss grund för att bli frikänd i en kommande rättegång.” En känga till överåklagaren Marianne Ny som tydligen gjort bort sig rejält när hon begärt Assange utlämnad.

Den amerikanska feministen Naomi Wolf gör sig lustig över att man kan bli åtalad i Sverige för våldtäkt, bara för att man inte använt kondom, försmått sin älskarinna eller varit allmänt oartig. Hon menar att det skulle innebära att stora delar av den manliga befolkningen skulle åtalas. (The Huffington Post)

Håller svenskt rättsväsende på att bli till ett åtlöje i internationella sammanhang?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,