Tack allihopa!

Plagen i Yport

Klicka på bilden två gånger för att se den i större storlek

Nu är valresultatet klart. Piratpartiet kom inte in vare sig i Riksdag, Landsting eller kommuner.

Det var dock 23 personer som personröstat på mig. 21 om man räknar bort mig själv och min sambo. Det kanske inte låter så mycket, men det var mer än jag hade förväntat mig. 21 personer som lagt mitt namn på minnet, och haft sinnesnärvaro att kryssa den lilla rutan på valsedeln.

Tack för förtroendet. Beklagar att det gick som det gick, för nu kom jag ju inte in i maktens korridorer trots allt. Den här gången.

Men det ändrar ingenting i övrigt. Jag håller ögon och öron öppna, och rapporterar om jag kommer på något intressant.

Under själva valet var jag på bilsemester i Frankrike med make och hund för att fira en jämn födelsedag – se bilden ovan.  Men nu är jag tillbaka.

Har noterat fortsättningen på Uppdrag Gransknings reportage om korruptionen i Göteborg. Det mest intressanta som hänt medan jag var borta. Så märkligt tyst det är i medierna om denna skandal. Det är ju något som borde ändra självbilden hos oss svenskar. Varför hör man inga ramaskrin? Varför ingen granskning av motsvarande företeelser i andra kommuner?

För inte är väl göteborgare värre än oss andra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

En rödgrön röst stödjer Sverigedemokraterna – rösta Pirat

Om allt blir som opinionsinstituten tror så vinner alliansen över det rödgröna blocket. Men marginalen är knapp. Och de minsta stödpartierna på båda sidor (KD, C, V) är farligt nära spärren på 4%.

Det verkar också som om SD (Sverigedemokraterna) skulle komma in i Riksdagen.

Om skillnaden i mandat mellan de båda blocken är mindre än det antal mandat som SD får så kommer de att få en vågmästarroll. Det betyder i praktiken att de bestämmer i alla frågor där blocken är oense.

Anta att alliansen har 49% av mandaten och de rödgröna har 48%. Om då SD har resterande 3% så får de en absolut majoritet (mer än 50%) ihop med vilket som helst av blocken. De blir tungan på vågen.

I svensk politik har det blivit en tråkig tradition att det ena blocket reflexmässigt motsätter sig alla förslag ifrån det andra. Om man t. ex. ska rösta om RUT och ROT, så är alliansen för och de rödgröna mot. Då blir det som SD bestämmer.

Detta är de båda blockens företrädare väldigt oroliga för. Mona Sahlin har sagt att hon inte ska samarbeta med SD under några som helst förhållanden. Det blir svårt att se hur det ska genomföras i praktiken. Så fort de lägger fram ett förslag som alliansen inte gillar så blir det ju automatiskt så att SD bestämmer om de ska få igenom sitt förslag.

Fredrik Reinfeldt sa i senaste TV-intervjun att den som gillar Sverige ska undvika att rösta på SD. Jag antar att det var denna situation han syftade på. Det var väl ett stick i själva hjärttrakten för ett nationalistiskt parti.

Man kan lika gärna säga att den som vill undvika ett sådant parlamentariskt läge ska låta bli att rösta på de rödgröna. Om de förlorar så vore det bäst att de förlorade med god marginal, så att alliansen får en egen majoritet.

Allt detta förutsätter att Piratpartiet inte är med i spelet. Den bästa uppmaning jag kan komma på är därför att man ska rösta på just Piratpartiet. Särskilt om man gillar Sverige.

Skulle Piratpartiet få en vågmästarroll så blir det en garanti för att integritetsfrågorna beaktas. Inget mer FRA, IPRED eller ACTA. Inget osunt inflytande från upphovsrättsindustrin. Om inte de båda stora blocken går samman, förstås. Det är väl inte omöjligt att de skulle göra det t ex i just dessa frågor. De låtsas som om de är emot t ex FRA när de är i opposition, men agerar tvärtom så fort de har makten.

Piratpartiet skulle tvinga dem att bekänna färg. Alla osäkra väljare kan därför med förtroende rösta på Piratpartiet. En röst på de rödgröna riskerar att bli en röst för SD. En röst på Piraterna är aldrig fel. Det är det säkraste alternativet.

Piratpartiet – det enda trygga alternativet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är Beatrice Ask verkligen drogfri?

Federley har beskrivit i Expressen hur förnedrad han kände sig när hans parti ”erbjöd” honom att drogtesta sig. Maud Olofsson bekräftar och försvarar denna kränkande attityd från partiet.

Bodström avböjde ett offentligt drogtest när han förstod att det innebar att lämna ett övervakat urinprov. Men justitieminister Ask kilade villigt in på en av Riksdagens toaletter och lämnade sitt (?) urinprov.

Det finns två stora problem med personlig integritet när det gäller drogtester. Det ena är uppenbart. Varför ska alla ha reda på vilka droger jag tar. Det är inte förbjudet att ta ångest- eller smärtlindrande mediciner om de är ordinerade av en läkare, men de syns i provet. Angår det omgivningen om man ordinerats sådan medicin? Det spelar ingen roll om man är gymnasieelev eller riksdagsledamot. Låt oss få ha våra mediciner ifred.

Anta att Bodström eller Ask haft det lite problematiskt i privatlivet, och ordinerats en insomningstablett för att komma över den värsta krisen. Måste de redovisa det för hela världen då? Alla människor råkar ut för sådana kriser, de är en naturlig del av livet. Missfall, anhörigs död eller sjukdom, egen sjukdom, olyckor, avskedanden, relationsproblem, separationer osv. Inte alla behöver ta piller för det, men för många kan det vara en välkommen tillfällig lindring.

För att inte tala om värktabletter.

Det känns etiskt motbjudande att andra ska ha rätt att snoka i sådant, att man ska behöva förklara sig i en situation som är svår nog ändå. Detta är skäl nog att låta bli med dessa drogtest i tid och otid.

Piratpartiet värnar om vår integritet. Det verkar som om andra partier alldeles glömt bort den frågan. Ska Storebror få titta in överallt? Ända in i våra urinblåsor? För sådana invasiva intrång krävs det mycket starka skäl, anser jag. Att spekulera i våra drogvanor – illegala eller läkarstödda – är inte ett tillräckligt skäl.

Den andra invändningen är att det är en mycket ineffektiv metod att fånga upp ett (dolt) missbruk.

Om Ask rökte på lite då och då, inte farao skulle hon låta sig testas då. Samma sak med vilken missbrukare som helst. Man skulle göra allt för att krångla sig ur en uppenbar risk för upptäckt. Att avstå provet är väl det enklaste, men många är finurliga och trixar så att provet blir missvisande. Det vanligaste är att lämna någon annans urin. Det är ganska svårt att kolla. Man kan förvara urin i en ballong och leda den till aktuell kroppsmynning med en liten slang. Man måste alltså övervaka urinprovet mycket närgånget för att veta vems urin man testar. Det räcker inte med att dörren till toaletten står på glänt. Man måste stirra stint på vederbörandes könsorgan under hela urineringen.

Inte ens den mest närgångna övervakning hjälper mot att man faktiskt kan sätta en kateter (tunn slang) i urinröret, och sedan fylla på någon annans urin i sin egen blåsa strax före provet. Sedan kissar man fram den drogfria urinen hur lätt som helst. Det låter kanske långsökt, men jag försäkrar att det har gjorts. Den som riskerar att bli av med sitt Metadon eller Subutex eller att åka ut ur Riksdagen, är motiverad att gå längre än man kunde tro.

Det går alltid att fuska med urinprov. Då tror sig folk veta att man är drogfri fastän det inte är så. Hur noga kollade man justitieministerns provtagning? Antagligen inte alls, av finkänslighet. Hon fick nog kissa ifred där inne på Riksdagstoaletten. Hur säker kan man i så fall vara på hennes drogfrihet? Inte alls. Vi vet inte om Ask är drogfri, och jag vill inte veta det heller. Möjligen om jag var hennes läkare.

Det finns också många andra knep för att påverka urinprovet så att det blir missvisande. En erfaren missbrukare känner till alla möjliga sätt.

Det är en enklare och säkrare metod att helt enkelt fråga folk vilka mediciner eller droger de använder.

Traditionen att testa droger i urin kommer av att missbruksvården länge varit en kommunal angelägenhet. Det är alltså inte sjukvården som har huvudansvaret för missbruksvården utan socialtjänsten. Därför har man brist på sjukvårdsutbildad personal i missbruksvården. Ett urinprov kan vem som helst ta (tror dom), men ett blodprov skulle vara betydligt säkrare. Då vet man i alla fall vem provet kommer ifrån, åtminstone om man varit noga med identifikationen, dvs. kollat giltigt leg.

Traditionen med urinprov har spritt sig från socialtjänsten och kriminalvården till sjukvården så att man även där tar urinprov istället för blodprov. Det är oprofessionellt och obegripligt. Antagligen för att ingen bryr sig särskilt mycket om missbrukare. Vad spelar det för roll med några falskt negativa prov? Antagligen ingen alls.

metoden är osäker. Vi vet inte om Beatrice Ask använder droger, men vi luras att tro att hon är drogfri eftersom hon lät sig testas. Har vi ens fått veta provsvaret? Omfattas det av sekretess? Borde det offentliggöras? Var det verkligen hennes urin man testade, eller någon annans?

Vad var nyttan med det hela?

Hur många av oss tycker att det skulle vara bekvämt att kissa medan någon närgånget kollar vår urinrörsmynning? Är det etiskt försvarbart att kräva något sådant av skolbarn, i missbruksvården, i kriminalvården eller någon annanstans?

Vem ska stå där och stirra? Skolsköterskan, kriminalvårdaren, praktikanten, läraren, arbetsgivaren, journalisten, polisen eller vem som helst? Personligen skulle jag som läkare vägra att övervaka en sådan provtagning av etiska skäl. Frivilligt eller ej så förblir själva provtagningen en kränkning.

Den politiker som ställer upp på detta slipper lindrigare undan, eftersom det liksom inte är på riktigt. Bara på media-låtsas. Så ministrar får antagligen kissa ifred. Men de legitimerar kränkningen av andra genom att ställa upp. Det är motbjudande.

Kränkningen är oacceptabel, metoden är usel, och uppsåtet att vinna ett krig mot droger med utökad och invasiv kontroll är okunskap på gränsen till vansinne.

Om justitieminister Asks omdöme är grumlat så spelar det ingen roll om det beror på droger eller något annat. Det märks ändå. Och det är väl det viktiga. Hur hon beter sig – med eller utan droger. Och där kan man ha ett och annat frågeteckeneller verkar idéer om lila kuvert eller tecknad barnporr komma från ett glasklart intellekt?

Sak samma med våra barn och ungdomar, elever, trafikanter, anställda, missbrukare etc. Om deras drogvanor är olämpliga så lär det ganska snart framgå av deras beteende och attityd.

Folk är oftast som dom verkar vara, och behöver inte misstänkliggöras och kontrolleras. Ge dom en chans att visa vad de går för istället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Liten röta stjälper stort lass

Sverige är ett av de minst korrupta länderna. Man behöver inte ens muta kommunen för att få ett bygglov. Svenska tjänstemän är kända för sin omutlighet (för det mesta). Det är vi med rätta stolta över. Vår polis torterar inte fram erkännanden (i någon nämnvärd eller känd omfattning), och det går inte att köpa sig fri i en domstol (se dock nedan).

Tack och lov för det. Men det kunde ha varit ännu bättre. Inte minst om man använder oss själva som måttstock: Är vi på väg att bli bättre eller sämre? Vilka problem finns trots allt?  Ingen är perfekt. Inte ens vi.

Förra generaldirektören för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius har varit ovanligt tydlig.

Bristen på etik och ansvarskänsla i toppen sipprar genom hela samhället.

Förfallet har, anser Inga-Britt Ahlenius, pågått under de senaste två till tre decennierna. En viktig orsak är att en förvaltningsreform under 1990-talet gick snett, mycket på grund av att tjänstemän i regeringskansliet och cheferna för de statliga myndigheterna har tillsatts på politiska meriter.

Ahlenius berättade att den engelska termen ”accountability” (= ansvarsutkrävande) som användes av EU-revisionen var så obekant för de svenska tolkarna att den aldrig fick någon korrekt översättning.

– Förändringen är långsam och inte så lätt att upptäcka i hela sin vidd. Men den pågår på bred front. I äldrevården, i skolan, i polisväsendet…

Och i en annan intevju:

Nuvarande sätt att utse toppchefer får långsiktigt allvarliga följder för den statliga verksamheten, hävdar hon. Rekryteringen på lägre nivåer påverkas av att de högsta tjänsterna är vikta för personer utifrån, med oklara meriter. Och medborgarna får inte förtroende för en verksamhet som kan ledas av vem som helst, så länge det rör sig om politiska vänner till regeringen:

– Människor slussas runt mellan olika myndigheter och samhällssektorer. De hamnar i en vårdkarusell eller i en rehabiliteringssväng, och i psykvården faller många av dem mellan olika instansers ansvar.

Utifrån medborgarens perspektiv – och samhällsekonomins – borde man ändra hela strukturen, samla huvudmannaskap och ändra myndigheters ansvarsområden, anser Inga-Britt Ahlenius. Men det saknas en sådan medveten förvaltningspolitik, där regeringen tar på sig uppgifter som liknar en koncernstyrelses. Tvärtom har dessa frågor länge skyfflats hit och dit i regeringskansliet.

Korruption finns alltså i Sverige också. Och sillen ruttnar från huvudet, brukar man säga. Är moralen dålig i toppen, så sprider sig rötan ner igenom hela systemet.

Regeringen skall utkräva ansvar av myndighetscheferna. Det gör den sällan. Det finns en rad exempel på allvarliga fel i myndighetsutövning som inte fått konsekvenser på ledningsnivå, exempelvis Göteborgskravallerna, Osmo Vallo-fallet och nu senast Migrationsverkets tårtkalas efter ”lyckade” avvisningar. (Landet utan ansvar i Sydsvenskan, 2006)

Sedan dess har vi haft flera Osmo Vallo. Varför? Hur sköts tillsynen av polis, åklagarmyndighet, rättmedicin och domstolar?

Vill vi verkligen att det ska vara tillåtet för en domare att vara medlem i en intresseorganisation som företräder den ena partens intressen? Som i rättegången mot The Pirate Bay.

Kan en överkörd enskild medborgare någonsin få rätt mot Försäkringskassan och Socialtjänsten?

Och förekommer det mutor i Sverige? Jo, numera verkar det så. I Göteborg nyligen, och i Malmö för en tid sedan. Men få blir dömda. Vår mutlag är generöst formulerad så att det är svårt att fälla någon för ”tagande av muta” eller ”bestickning”. Det är svårt att tolka lagen, en undanskymd plats i brottsbalken, över huvud taget.

Man silar följdriktigt mygg och sväljer kameler. Törs inte ge något exempel då det skulle kunna anses som kränkande – men det är lätt att hitta misstänkta fall.

Den privata sektorn går inte fri. Vid upphandlingar är det frestande att använda korrupta konkurrensmedel.

Det är i ett sådant perspektiv man ska se på ministrar som inte betalar TV-licens eller förser sig – Toblerone-skandalen handlade om mer än en chokladkaka – på det allmännas bekostnad. Det kanske inte är olagligt, men ett oetiskt handskande med skattemedel – en respektlöshet mot skattebetalarna. En omoral som sipprar nedåt.

FN, EU, länder, myndigheter, organisationer och företag nöts ned av korruption. Pengar förskingras. Människor demoraliseras. Hela länder förstörs. Korruptionen är nästan alltid det största problemet i fattiga länder. Korruption är demokratins värsta fiende.

Rick Falkvinge uppmärksammar detta problem. Vänskapskorruption, svågerpolitik, rättsröta, bestickning, muta, bonusar, ryggdunkande, omoral, rättsotrygghet, mygel … kärt barn har många namn.

Piratpartiet kräver transparens (insyn). Det är en bra början. Kanske att vi skulle formulera en ännu tydligare politik mot korruption. Det skulle inte förvåna mig om väljarna skulle uppskatta det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Christopher Kullenbergs sajt censurerad av EU?

Är detta ett skämt, eller är Christopher Kullenbergs sajt blockerad?

När man försöker komma in på den så möts man av detta meddelande.

block  content

De Länkar som finns i anslaget fungerar inte – vare sig till ”EU:s Access Management Policy” eller till det ”Feedback Form” som man ska fylla i om man önskar få klassificeringen (= blockeringen) av sajten omprövad.

Jag antar att det är Christopher själv som lagt ut denna bild som ett exempel på hur det kan se ut om Cecilia Malmström får som hon vill. Han är en enveten kritiker av censur på nätet.

Med Cencilias förslag möjliggör man att blockera misshagliga sajter på nätet. Skälet till denna censur är som vanligt att man vill motarbeta barnporr. Piratpartiet tycker inte att denna typ av censur är ett effektivt motmedel. Istället borde man spåra upp dem som sprider barnporren, åtala personerna och stänga ner sajterna. Nu låter man dem fortsätta vara uppkopplade till nätet med sin barnpornografi, men sätter upp dem på en censurlista som sedan internetleverantörerna kan välja att följa. Det är dessutom inte så svårt att kringgå censuren, så en nedstängning av sådan kriminell verksamhet är det enda effektiva.

Man kan undra om censurivern vad gäller barnporr beror på ren okunnighet eller är ett strategiskt sätt att införa censur i största allmänhet. Ett läckt dokument från EU antyder att så är fallet.

Cecilia Malmström är en stor besvikelse.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vad har Skåne i Bryssel att göra?

Igår invigdes Skånes alldeles egna kontor i Bryssel. Sydsvenskan berättar att det kostar en miljon i hyra. Enligt fattade beslut ska det kosta 7 miljoner årligen att driva med två eller tre tjänster samt en pryo. Om inte de anställda har miljonlöner så borde pengarna räcka till en hel del annat. Man undrar vad. Kanske resor och traktamenten till alla politiker och tjänstemän som nu får anledning att resa ner dit. Man får hoppas att de har som minimikrav att de talar flytande franska, eftersom utbytet av en sådan resa annars blir magert. (OBS detta är ironi. Inte f-n kan de någon franska. Och vad skulle utbytet kunna vara mer än en stunds semester från den påfrestande  vardagen i Regionen?)

Jag talade med en sjuksköterska som var förbannad. Vad har politikerna i Bryssel att göra? Samtidigt som det saknas sängar på sjukhusen och lönerna är lägst landet.

Ja, så kan man tänka, men då måste man lära sig skilja på stort och smått. Bara underskotten för Skånes stora sjukhus ligger på flera hundra miljoner för det senaste året. En halv miljard är felräkningspengar i Regionens budget. Sju miljoner är så lite att det inte ens syns. I alla fall kan man inte se det överhuvud taget i budgeten.

Något brysselkontor finns inte nämnt vare sig i kortare eller långsiktigare planer. Det är ett litet beslut som inte fattas på vanligt sätt. Det är förmodligen grabbarna och tjejen på bilden som hittat på det. Kanske någon närstående som behöver ett flashigt jobb utomlands eller att man själv behövde ett skäl för lite utlandsresor? Ja, vad vet jag. För de krystade förklaringar som framförs för den skånska närvaron i Bryssel kan knappast vara skälet. Vi är redan representerade där via Sydsam, och genom Malmö som har eget kontor i samma hus.

Och så via Regering och Riksdag, förstås. Men de är nog inte riktigt att lite på vad gäller skånska intressen. Det visar historien.

Så vi ser med intresse fram emot att få ta del av vilka som ska få de åtråvärda tjänsterna på kontoret. Och få veta vad de sedan uträttar där. Ett tips vid rekryteringen är att bortse från kompis- och släktband till höga politiker och tjänstemän i Regionen, och istället se till att de åtminstone behärskar franska och engelska i skrift och tal. (Skånska funkar klart sämre därnere.)

Piratpartiet är redan representerat i Bryssel. Vi får hoppas att relationerna till Skånes kontor blir goda.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Å andra sidan – Region Skåne

Nu har jag i flera inlägg klagat på den obegripliga politiska styrningen och gnällt på den röriga förvaltningen liksom den svaga ekonomiska prioriteringen. Finns det då inget bra?

Jo, faktiskt. Det är mycket som är bra också.

Den borgerliga majoriteten har tagit tag i många av problemen. Det viktigaste är att de försökt börja mäta produktionen. Det näst viktigaste är att de genom privatiseringar utsatt Regionens egen verksamhet för konkurrens. Mätningar av prestationer blir som mest användbara just i jämförelser, även om det alltid finns någon som tycker att jämförelserna är orättvisa eller missvisande. Det är säkert rätt till viss del, men det mest orättvisa och missvisande är att inte jämföra alls.

Och vad jag tidigare sagt om vikten av att följa upp alla privatiseringar och upphandlingar för att försäkra sig om att man får rimligt utbyte av sina skattekronor – det gäller ju faktiskt i lika hög grad den Region-drivna verksamheten.

Det finns nedskrivna planer för verksamheten. Det mest konkreta dokumentet är Budget och verksamhetsplan 2010 med plan för åren 2011 till 2012. Den kommer ut varje år, i likartad form fastän årtalen i titeln ändras förstås.

Om man läser denna lättillgängliga broschyr med många fina färgbilder så ska man fråga sig: Vilka frågor är stora och vilka är små? Får de stora frågorna stort utrymme? Frågan om sammanslagning av Lunds och Malmös universitetssjukhus till SUS är den största av dem alla. Hur stort utrymme får den?

I tidigare års planering beskrivs den reviderade budgetprocessen. Det är en intrikat beskrivning. Men den förtas lite av att de viktigaste besluten inte följer den anvisade processen. Inte alls.

Man kan också se att investeringsbudgeten stöts och blöts mer än vad man kunde tro. Det beror på att driftsbudgeten är mycket av ”the same old shit” från år till år. De gamla vanliga verksamheterna sköts av de gamla vanliga gänget (de anställda). Om man vill göra sig ett namn som handlingskraftig politiker så ska man akta sig för att röra driftsbudgeten. Det är aldrig populärt. Folk blir förbannade om de sägs upp eller förflyttas. För att inte tala om när man lägger ner något. Däremot kan man visa dådkraft genom att uppföra nya byggnader. Därför är investeringarna viktiga för de stora grabbarna.

Men tillbaka till sammanslagningen och SUS: den frågan tas inte alls upp i planerna. Inte ett ord, inte en enda färgbild. Då uppkommer en ny fråga: Varför? Jag kan bara gissa svaret. Frågan har inte beretts på vanligt sätt. Den har inte varit föremål för politisk diskussion, och inte heller utretts av förvaltningen (tjänstemännen). Förmodligen är den för känslig.

Något måste göras åt dessa dyra kolosser, som inte står i proportion till befolkningsunderlag (läs: skatteintäkter och sjukvårdsbehov). Skåne behöver ett universitetssjukhus, men inte två. Alla nedläggningar och nedskärningar i sjukvårdsfrågor är politiskt ”omöjliga”. Massmedia och ”allmänheten” reagerar direkt med ett eller flera ramaskrin. Det kan ge en valförlust om man inte passar sig noga. Den politiker som sätter ned foten i en sådan fråga  kan nog se sina dagar räknade.

Därför hänskjuts frågan till en tjänsteman (regiondirektören) som dessutom fått sina förslag ifrån en utomstående konsult (vg. se tidigare inlägg). Dessutom har han rekryterats utifrån på liknande meriter. Så blir inga lokala politiska fingrar smutsiga. Han f¨år bra betalt för att klä skott för all kritik, och politikerna går förhoppningsvis fria.

Jag förstår att detta är en valtaktisk nödvändighet, lika mycket som det är en demokratisk oanständighet. Det förstår säkert höga ansvariga också, men vad ska de göra? Om de blir bortröstade så kan de ju inte lösa problemet alls.

Den enda anständiga lösningen vore att processa frågan i organisationen. Men det är ingen enkel sak. Då får man göra sig besväret att ställa verksamhetschefer och akademier inför den snöda ekonomiska verkligheten, och låta dem utarbeta sina egna förslag. Det skulle vara en mödosam väg med mycket revirpinkande och många ramaskrin, men med ett gott ledarskap skulle man till slut kunna få fram en lösning som var bättre förankrad och dessutom byggde på större kunskap om situationen. Men det kräver betydligt mer av cheferna än att köpa in ett organisationsförslag från en konsult. Det kräver gott ledarskap – båda bland politiker och tjänstemän. Och det växer inte på trän – gott ledarskap, alltså.

Den andra frågan jag ställer mig när jag studerar verksamhetsplanen är hur det går med privatiseringarna. Hur omfattande är de, och hur står de sig i jämförelse med den regiondrivna vården?

En verksamhetplan är ändå något gott, och det finns många goda intentioner i den. Om den kompletterades på dessa punkter skulle den inge ännu mer förtroende.

En annan företeelse som förtjänar beröm är den outtröttliga Revisionen. Vill man verkligen ha koll på vad som pågår i Regionen så ska man läsa deras granskningsrapporter. De tar inte alls bara upp den ekonomiska sidan, vilket är alltför vanligt. De gör sig även besväret att utvärdera verksamheten – det mesta från produktivitet till felbehandlingar. Och de är billiga. Bara 15-20 miljoner kostar de, en tiondel av vad operan i Malmö kostar.

Skåne har dryga miljonen invånare. och är ungefär hälften så stort som Stockholm sett till invånarantal. Klimatet är mildare (mindre uppvärmningskostnader) och läget ypperligt med närhet till kontinenten. Problemen är många, men högst hälften av vad Stockholm har. Det viktiga är att lösningarna är fler än problemen. I mångt och mycket tror jag att den balansen är hyfsad ändå här i Skåne. Men till hösten blir det val. Om majoriteten skulle svänga så blir det stora problem med kontinuiteten. På så vis kan man säga att väljarna är ett lika stort problem som politikerna.

Trots att jag är en gammal vänsterist så hoppas jag ändå på borgerlig valseger. (Det allra bästa vore förstås om Piratpartiet fick egen majoritet.) Det finns så mycket potentiell förnyelse i de pågående privatiseringarna, att det vore synd om de skulle drabbas av ”återställare”. Många av problemen i de gamla institutionerna är så ingrodda att inget annat än en ny organisation, en ny entreprenör kan få ordning på dem. Men att driva all sjukvård privat tror jag heller inte på. Ett genomkommersialiserat system som i USA driver upp kostnaderna för vården. Lagom är nog bäst – och det är vi ju världsmästare på här i landet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,