Kriminellt belastad socialdemokrat utan personligt ansvar

Håkan Juholt ”talar ut” om sin särbo i dagens SvD. Som bekant har hon dömts för bedrägeri mot sin arbetsgivare. Det är det enda jag vet om henne, en i övrigt obekant person – en simpel tjuv, som man sa förr, när man moraliserade om brottslingar.

–Hon kan inte lastas för annat än sitt brott men det är jag som lastas för att jag förstört hennes liv, säger Håkan Juholt…

Socialdemokratisk moral så som jag minns den från min barndom på 50-talet. Det är inte brottslingen som ska skämmas. Det är ”någon annan” eller ”vi alla” som har ansvaret.

Redan som 5-åring fick jag uppleva detta. Grannfamiljen var hängivna socialdemokrater, och de hade en son som var jämnårig med mig. En dag när jag och mamma hade varit i stan och handlat så hade denne son kladdat ner ett helt uthus på gården med tjära. När saken kom upp så var hans pappas enda kommentar till mig:

-Åja, du är nog inte så oskyldig du heller.

Jag minns inte att jag kände mig kränkt av den orättvisa anklagelsen. Redan då förstod jag att jag aldrig skulle kunna bli ansvarig eftersom jag inte ens varit hemma när brottet begicks. Men jag tyckte att det var konstigt att skulden automatiskt fördelades lika på kamraten som faktiskt utfört dådet och mig. Så skulle aldrig mina föräldrar ha resonerat. Man måste ju ta reda på vem som faktiskt var den skyldige.

Ansvar kan bara vara personligt. Allt prat om ansvar i grupp är tomt prat, ett sätt att skyla över bristande ansvar.

Låt mig ta ett exempel. När man säger att samhället (Regering, Riksdag?), socialtjänsten (kommunen), en vårdentreprenör (Capio, Carema, Aleris…) eller landstinget ansvarar för vården så låter det bra. Men om man inte utser en viss person i dessa organisationer som har det personliga ansvaret för just din vård, vart ska du då vända dig om du är missnöjd? Hur ska du utkräva ansvaret? Pja, man kan ju alltid kontakta Socialstyrelsen, Patientnämnden, polisen, rättsväsendet, JO eller massmedia. Det är lite diffust vad som gäller. Det är svårt att få rätt, även om man har rätt.

HSAN – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har just blivit nedlagd. Det var de som delade ut prickningar och varningar till läkare och andra legitimerade som inte skötte sig. De fick ta ett personligt ansvar för sitt yrkesutövande, men nu har det blivit omodernt. Man ska leta efter systemfel istället. Bra för ”systemet”, men dåligt för de patienter som vill utkräva ansvar för felbehandlingar.

Tänk vilken skillnad om du visste att en viss tjänsteman var personligen ansvarig för din vård, en tjänsteman som kunde åtalas för tjänstefel om vården inte skötts på rätt sätt. Då skulle också alla dessa administratörer bli mer motiverade att se till att allt fungerade som förväntat.

Så som man hittills kunnat göra med en slarvig eller oduglig doktor: anmäla honom personligen (!) för bristande ansvarstagande.

Istället skulle man behöva inrätta ännu en ansvarsnämnd för alla de sjukvårdspolitiker och tjänstemän som ansvarar för felplaneringar, överbeläggningar, väntetider, semesterstängningar, läkarbrist och köer i sjukvården. Har administratörerna verkligen tagit sitt ansvar? Finns det ens någon av dem som personligen ansvarar för sådana saker? Naturligtvis inte. Alltså ingen man kan utkräva ansvar av – och så blir det som det blir: samma gamla problem år ut och år in.

Det personliga ansvaret har monterats ner. Det är sällan en viss person som bär ansvaret för en viss fråga. Istället är det nämnder, grupper som ”tillsammans” har ansvaret. Vad betyder det? Jo, att man aldrig kan utpeka en särskild person som ansvarig, och därmed faller hela tanken om att ta/utkräva ansvar. I en grupp kan man alltid hänvisa till varandra, till protokoll och procedurer: ”Vi utreder frågan…”, ”Vi ska titta på det här…”, ”Vi vill inte uttala oss i det enskilda ärendet…”

Man har gjort det lätt för sig. Man har fått skattepengarna, en budget, och alla befogenheter för att kunna ta ansvar, och ofta en hög lön också. Men slipper undan när det faktiskt gäller.

Allt står och faller med om ansvaret är personligt eller ej.

Därför blir jag besviken när den som leder ett av landets största partier yttrar sig på detta sätt. Om han vinner nästa val så blir särbon rikets första dam. Hon ska vara med vid alla officiella besök och festligheter – äta nobelmiddag med kungen. ”Alla vet” då vad hon har i bagaget. Även utländska media. Och vad ska hon svara om reportrarna frågar om hon lagt sin kriminella karriär på hyllan?

En rejäl black om foten blir hon för en kandidat till statsministerposten. I min värld är det hennes kriminella agerande som förstört för Håkan Juholt och socialdemokraterna – inte tvärtom: Att hans politiska agerande skulle ha förstört hennes liv. Det är att blanda bort korten. Hon personligen är ansvarig för följderna av sin kriminalitet, medan Juholt ansvarar för sin politiska karriär, vilket inte blir så lätt i detta läge.

Kriminella familjemedlemmar är dålig PR för en blivande statsminister, särskilt om man valt dem själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur kunde Assange?

Idag sände SVT1 ett program om rättsaffären mot Julian Assange.

Hur kunde Wikileaks grundare Julian Assange få världen att ifrågasätta den svenska trovärdigheten? Hör författaren Jan Guillou om varför journalistkåren inte gör sitt jobb, rättvisekämpen Tariq Ali ifrågasätta den svenska sexmoralen, internetpiraten Peter Sunde om machokulturen på internet och historikern Anja Hirdman om vår längtan efter en ny frälsare.

Ja, hur gick det till egentligen? Först några punkter som det tendentiösa programmet inte alls tog upp.

1. Sverige har upprepade gånger fått kritik för sina långa häktningstider. T ex av Europarådets kommitté mot tortyr och inhuman behandling. Feministiska åklagare har öppet medgivit att häktning av misstänkta sexbrottslingar kan användas som ett straff även om man inte kan fälla dem i en rättegång, dvs. om de är oskyldiga. Sverige är ett av få länder där man kan sitta häktad i år; frihetsberövad, isolerad med restriktioner – utan rättegång.

2. Många män döms oskyldiga för våldtäkt här i landet.

3. Sverige har politiskt utsedda nämndemän. I ett internationellt perspektiv är detta inte rättssäkert. Men vi har blivit hemmablinda och ser detta ofog som helt normalt. Det ger oss ett tvivelaktigt rykte som rättsstat.

4. Åklagarens gärningsbeskrivning och förhören med kvinnorna har läckt ut. En sprucken kondom, och ett samlag i halvsovande tillstånd. Detta betraktas inte som våldtäkt vare sig internationellt eller här i landet. Även välkända feminister internationellt har reagerat.

5. Kvinnorna har inte anklagat Assange för våldtäkt. De kontaktade polisen för att höra om det gick att tvångstesta honom för hiv. Advokaten Borgström har sagt att det inte utesluter våldtäkt att kvinnorna själva inte förstått att det var så. De kan ha blivit våldtagna utan att förstå det. Så sofistikerat är det juridiska våldtäktsbegreppet här i landet.

6. Polisens förhörsledaren visade sig så småningom vara en privat vän till en av målsägarna. Detta har JO-anmälts som jäv.

7. Åklagaren har haft många chanser att förhöra Assange medan han var kvar i landet men väntade tills han, efter att ha frågat om lov, åkte utomlands. Åklagaren har inte heller velat förhöra Assange per telefon eller internet, trots att han erbjudit detta. Varför?

I TV-programmet antyds att Assange manipulerat den internationella opinionen att misstro svenskt rättsväsende. Det är väl ingen omöjlighet. Men det behövs verkligen inte för att skapa tvivel kring svensk rättvisa.

En enkel gränsdragning är att betrakta Assange som ansvarig för sitt eget rykte. Men Sveriges rykte som rättsstat är vi själva ansvariga för – inte Assange.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Det går ett SUS genom folket men var finns makten?

Äntligen börjar folk göra sig hörda. Det gäller ”profileringen” av de båda stora sjukhusen i Lund och Malmö. På ett par dagar har 2689 personer gått med i gruppen Rädda Universitetssjukhuset i Lund på Facebook.

Tanken att Malmö ska bli traumasjukhus kommer och går. Dementeras av Regionchefen, men återuppstår som gubben i lådan – fast lite senare. En ny faktor har tillkommit. Byggmästaren Mats Paulsson donerade tidigare i år 100 miljoner till lokalerna för ett cancercentrum i Astras gamla fastighet.

Några har spekulerat i om detta kan vara fröet till de nya visionerna. I så fall är det ynkligt. Universitetssjukhusen i Skåne kostar i storleksordningen 10 000 miljoner kronor varje år. I det sammanhanget är en engångssumma på 100 miljoner ”felräkningspengar”, som inte ska påverka planeringen av Skånes sjukvård. Donationen sker från privata medel, och ska inte förringas. Det är en storartad gest, men inget att planera ens ett cancercenter utifrån. Det ska betydligt större pengar till än så. Pengar som vi skattebetalare skaffar fram.

Region Skåne har fler administratörer än läkare, sägs det. Men är det de som har den verkliga makten i dessa större policyfrågor? Knappast. Är det då, som sig borde, regionpolitikerna? Ingen vet.

Min gissning är att det är informella konstellationer av ”starka män” (av båda kön, förstås). Sådana som Ingmar Reepalu (som i princip inte har med Regionens beslut att göra, men …), byggherrar som Paulsson med stora fastighetsaffärer på repertoaren (båda sjukhusen behöver bygga nytt och renovera) och säkert flera. Det är inte i sammanträden som besluten fattas, utan i informella sammanhang (på middagar, travbanor och bastur). Sedan ”förankras” de hos allmogen/valboskapen (som ju trots allt ska betala kalaset) – och så ”klubbas” det formellt på något möte.

Påfallande ofta har man glömt att förankra sina visioner. Inte ens formellt korrekta beslut har man lyckats fatta. Allra minst har man tagit med de nya tankarna i Regionens långsiktiga planering, trots att en hel armé är anställd för just omvärldsanalys och långsiktiga strategier. Det osar katt.

Det finns något annat som vi inte känner till som driver på och skapar brådska. Vad är det? Något för grävande journalister? I Skåne verkar dessa ligga i narkos. Var finns korruptionen och nepotismen? Bara i Göteborg?

Vilka är de verkliga makthavarna, och vilka är deras egentliga syfte? Vi har rätt att få veta för vi är deras uppdragsgivare och finansiärer.

Kanske att sociala media kan ge oss svaret. Snart tre tusen på Facebook kanske kan lägga pusslet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Fattiga pakistanier säljer sina njurar till svenskar

I SvD kan man läsa om de svenska njursjuka som tröttnat på att vänta på transplantation. De som har råd åker istället till länder som Pakistan, och får sin transplantation utförd där. Haken är att njuren kommer ifrån någon fattig som säljer sin ena friska njure för att få ihop pengar. Och så är det dyrt. Ingenting för folk i gemen.

Det är oetiskt och orättvist, men förståeligt. I Sverige kan man få vänta i år på att få en njure. Trots att 80% av svenskarna är för att donera sina organ, så är det få som anmäler detta till Socialstyrelsens donationsregister.

Därför är det brist på njurar och andra organ för transplantation. När någon oväntat avlider så kan man fråga anhöriga, men det är inte alltid de medger att den dödas organ används för transplantation. Det är också begripligt. I en stund av svår sorg kan det vara svårt att säga ja till något som låter osäkert och kanske brutalt. Det är också etiskt tvivelaktigt att utsätta anhöriga för ett sådant svårt val i en stund som denna.

På några sjukhus har man särskilda team som ska ställa frågan till anhöriga. Där ökar andelen som medger donation. Men på de flesta ställen finns inga team, och många anhöriga motsätter sig. Man brukar respektera anhörigas önskan även om den döda själv önskat donera sina organ. Också det en obegriplig etik. Kanske snarare brist på etik, och överflöd av den gamla vanliga svenska konflikträdslan.

Jag har aldrig förstått varför man inte kan göra tvärtom. Om om en person inte aktivt har sagt nej, så betyder det att man samtycker till att donera sina organ. Detta alternativ kallas på engelska ”opt-out”. Man kan alltså genom eget beslut slippa bli donator. Eftersom 80% är villiga att donera så ligger detta alternativ nära majoritetens uppfattning. Den minoritet som inte vill vara med behöver ju bara ange det, så slipper de. Ingen blir överkörd, allas uppfattning  respekteras.

Dagens system – ”opt-in” – skapar en brist på organ, fastän det finns tillräckligt med villiga donatorer. Folk kommer sig inte för med att aktivt informera om sin positiva inställning. Ingen räknar med att dö mitt i livet. Men det händer ändå hela tiden. Friska människor avlider av olyckor eller oförutsedda akuta sjukdomar. Merparten av dessa vill gärna vara till nytta för andra människor efter sin död. Det är fantastiskt. Något man borde ta bättre vara på. Men för det krävs ändringar av attityder och bestämmelser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lunds universitetssjukhus läggs ner

SUS i Lund, fd. USiL, fd. Lasarettet i Lund - Wikimedia: Jorchr

För någon vecka sedan berättade Sydsvenskan att SUS – Skånes universitetssjukhus – ska ”profileras” (Lund ska avlövas) ytterligare. Vi minns Proluma som blev SUS, en sammanslagning av sjukhusen i Malmö respektive lund – UMAS och USiL. Men jag tror inte att Sydsvenskan riktigt fattat vidden av vad de skriver.

Vad innebär då en sammanslagning? Förmodligen att vissa specialiteter, som finns på båda ställen, slås ihop till en enhet på ett av sjukhusen. Det låter ju vettigt. Kanske mindre vettigt att övre och nedre tarmkirurgi nu finns på olika sjukhus. Särskilt om man råkat ut för en olycka som skadat buken både högt och lågt. Detta håller visst på att gå upp för en och annan politiker vid det här laget? Därav talet om traumasjukhus.

Redan tidigt i diskussionen om Proluma – för drygt två år sedan – varnade jag för att man utarmade båda sjukhusen så att inget blev komplett. Man måste ha nästan alla specialiteter på ett ställe för att få kalla sig för traumasjukhus. Det betyder att man har en samlad kompetens för att ta hand om olycksoffer. Det räcker inte med att ha en allmänkirurgisk klinik. Man måste ha neurokirurgi för skallskador, ortopedi för benbrott, ögonkirurger som tar hand om synskador, thoraxkirurger, kärlkirurger och så vidare – plus alla de särskilda intensivvårdavdelningar som tar hand om narkos och eftervård kring kirurgin. Begreppet traumasjukhus definieras internationellt som en standard för sådana kompletta sjukhus.

En svårt skadad patients chans att överleva ökar med 20-25% om behandlingen sker vid ett sådant traumasjukhus.

Årligen handläggs i regionen 1500–2000 patienter som utsatts för stort trauma, vilket definieras som olycka där en eller flera patienter uppvisar livshotande skada/or eller där risk för livshotande skada/or föreligger. (Läkartidningen 2006)

20-25% av 1500-2000 patienter innebär åtskilliga onödiga dödsfall varje år i södra regionen (Skåne, Halland, Blekinge), som för närvarande alltså saknar ett komplett traumasjukhus.

Frågan om traumasjukhus i södra regionen är inte ny. Men signalerna i Sydsvenskan är nya. Man funderar på att göra Lund till ett onkologicenter och Malmö till ett trumasjukhus. Det betyder i klartext att alla väsentliga specialiteter ska flytta till Malmö och att Lunds lasarett reduceras till ett centrum för cancervård. Lund får sköta tumörer: diagnostik, strålbehandling och cellgifter, men den för cancerbehandlingen centrala kirurgin får man förstås utföra i Malmö. Det blir alltså inte ens ett särskilt komplett cancersjukhus.

UMAS - Wikimedia: Tyke

Men Malmös sjukhusbyggnader är också gamla och otillräckliga. Man måste alltså bygga nytt – i stor skala! Man har inte råd att bygga nytt på båda orterna. Det vore inte rationellt. Valet kommer att vara lätt. Ett traumasjukhus måste alltid gå först.

Det är nog enda utvägen. Det enda rimliga på längre sikt. Därför ägnar man sig åt så kallad salamitaktik. Man undviker att truga på folk (väljare) hela salamin på en gång – då skulle de storkna. Istället skivar man den tunt och smyger ner en skiva i taget. Till slut har vi svalt hela korven utan att vi riktigt märkt det.

Det kan verka ohederligt, och är det säkert också. Men kanske enda realpolitiska möjligheten. ”Den lokala opinionen” brukar inte vara nådig när det gäller nedläggningar eller nedrustningar av sjukhus. Det är en viktig symbolfråga som har med trygghet att göra. I Lund är det ännu värre eftersom universitetssjukhuset har en så central roll i stadens identitet. När universitetssjukhuset läggs ner så kommer staden att förändras. Många arbetstillfällen går förlorade, och medicinstudenterna liksom professorerna och docenterna kommer att försvinna till Malmö. Universitetssjukhuset är Lunds stolthet. Det blir som att flytta domkyrkan. Eller värre, sekulariserade som vi är.

Så vad har vi att se fram emot?

  1. Lunds lasarett stängs ned gradvis under några år. Alla väsentliga specialiteter utom onkologi flyttar till Malmö. Akuten stängs. Läkarutbildningen flyttar dit vården bedrivs – till Malmö.
  2. I Malmö byggs så småningom byggs ett nytt, jättestort och magnifikt sjukhus.
  3. Allt motstånd är meningslöst eftersom frågan inte är partiskiljande. Att Lunds lasarett är välfungerande eller har hög akademisk status spelar ingen roll. Politikerna är redan överens, även om de inte riktigt fattat det än.

Förhoppningsvis bygger man först och flyttar sedan. Men antagligen inte eftersom det kan vara svårt att förena med salamitaktiken. Om man flyttar lite pö om pö, som hittills så är det lättare att driva igenom politiskt. Varje liten flytt märks inte så mycket, och de enskilda specialiteterna är inte så starka opinionsbildare. Men det har nackdelen att sjukvården så småningom måste bedrivas i baracker i Malmö medan det gamla rivs och ett nytt sjukhus kommer på plats.

Som det blev med ögonkliniken. Den flyttade man till Malmö. Sedan kom man på att lokalerna inte fungerade, så nu får man verka i baracker till nybygget står klart.

Det bästa förslaget hittills framfördes i höstas av två överläkare från Lund och Malmö. Det behövs några hundra fler sängar eftersom befolkningen i regionen ökar. Det motsvarar ett nytt sjukhus, där man skulle kunna passa på att lägga de högspecialiserade verksamheter som krävs av ett traumasjukhus. Om det ligger i Lund eller Malmö är inte avgörande. Den reguljära sjukvården skulle kunna fortsätta i både Lund och Malmö med en viss uppfräschning av lokalerna. Tyvärr har jag inte hört någon vettig kommentar till detta förslag ifrån politiskt håll. Jag tror att de nog inte riktigt förstår sakfrågan. Sjukvård är komplicerat.

Så vad kan man göra? Inte mycket. Strunta i protestlistor. De kommer ändå inte att ha någon effekt. Go with the flow… Häng med i svängarna! Om man jobbar på Lunds lasarett och bor i närområdet så ska man nog ta sig en titt på bostadsmarknaden i Malmö. I längden blir det för långt att pendla med tanke på de dåliga allmänna kommunikationerna på de udda tider som sjukvårdspersonal jobbar. Och på vintern. Och bensinen kommer nog att bli väldigt dyr så småningom.

Och psykiatrin då? Som ska/skulle få ett nytt hus i Lund – nära det nu nedläggningshotade universitetssjukhuset. Det får jag nog ta upp i ett annat inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Pad Thaï Kung

Pad Thai

Pad Thaï

Pad betyder ”wokat” eller stekt, och Thaï betyder förstås thailändsk. En nationalrätt, lite som thailändsk pyttipanna. Huvudingrediensen kan vara scampi (kung), kyckling (gai), tofu eller fläskkött. Jag tycker att scampi är godast (men kanske inte miljövänligast, vad vet man?).

Pad Thaï kan lagas på många sätt. Vad som är konstant är de stekta risnudlarna, smaksättningen med fisksås, lime, koriander och socker. Kanske också färska böngroddar och stekt ägg, liksom de hackade jordnötterna.

Det är gudomligt gott.

Egentligen är detta en mycket enkel rätt. Wokade nudlar med smaksättning och tillbehör. De olika mängderna är inte jättenoga. Det som tar tid är att förbereda alla ingredienser. Det är ett måste, för tillagningen bör ske med viss snabbhet för att inte det ena ska kallna medan man tillagar det andra.

Den thailändska kocken gör allt i ett svep i en glödhet wok. I detta recept har jag tagit hänsyn till att de flesta av oss trots allt steker i en stekpanna.

Det här är mitt recept.

Ingredienser:

  • risnudlar, 4 portioner enligt förpackningen (50-100 g torra nudlar per portion)
  • böngroddar (en förpackning eller en stor näve)
  • 2-3 ägg
  • scampi (5-10 per person), råa men skalade
  • tofu (frivilligt)
  • en liten lök, hackad eller strimlad
  • 2 vitlöksklyftor, hackade eller pressade
  • 1 dl majsolja eller annan neutral olja att steka i
  • 0,5 dl fisksås (finns numera i vanliga affärer, heter ibland Pla Nam)
  • 0,5 dl pressad juice av lime (ca 2 stycken) eller 1-2 matskedar tamarindpasta, vilket nog är original, men bara finns i vissa affärer, det går att blanda lime och tamarind till lagom syrlighet också
  • 0,5 dl socker (gärna palmsocker eller ljus muscovado eller hälften farinsocker)
  • 1-2 krukor färsk, hackad koriander
  • 1 dl hackade jordnötter
  • eventuellt extra limeklyftor, fisksås, socker och chili(-flingor eller -peppar) vid serveringen

Blötlägg nudlarna enligt anvisningarna på paketet. Tiden varierar beroende på tjockleken. De ska inte bli alldeles mjuka för då kladdar de ihop vid stekningen. De som jag använder i detta recept är 3 mm breda. De ska blötläggas i 10-15 minuter och sedan vila i en halvtimme innan de steks. Enligt förpackningen. Men de var stenhårda i stekpannan, så vi fick slå på någon deciliter vatten, och när det kokat in hade de mjuknat.

Förbered under tiden alla andra ingredienser: hacka lök, pressa lime, skölj böngroddar, hacka jordnötter och koriander och tina upp och skala scampin. Läs på så att du kan receptet innan du börjar. För själva tillagningen ska som sagt gå fort.

Gör såsen för smaksättning: smält sockret i limejuicen och fisksåsen. Går att göra kallt. Det gör inget om inte allt socker löst sig. Inget salt ingår i denna rätt, all sälta kommer från fiskåsen.

Stek scampi ett par minuter på varje sida i olja. De ska bli röda, och fasta i konsistensen. Ställ åt sidan, varmhåll gärna. Sen ska det gå undan så att räkorna inte blir ofräscha.

Stek lök och vitlök ca 5 minuter på måttlig värme. De ska inte ta mycket färg. Rör ner äggen mot slutet och rör sönder dem tillsammans med löken, så att det blir som en hackad omelett. Smaksätt med någon matsked av såsen ovan. Ställ åt sidan.

Därefter ska nudlarna i. Det kan bli för mycket på en gång i stekpannan. Några rekommenderar att man gör en portion i taget.

Man steker nudlarna i olja och med sin förberedda sås som smaksättning. Den får gärna koka in i nudlarna. Det ska bara ta ett par minuter. Smaka av så att de inte är hårda. Då får man tillsätta lite vatten och koka en stund till.

Justera vid behov smaken: syran med lime, sälta med fiskås och sötma med socker. Det ska varken vara för sött, surt eller salt – vad som är lagom får man själv bestämma, men de mängder jag angivit till såsen kan vara en utgångspunkt – vad jag tycker är lagom.

Lägg i resten av ingredienserna i stekpannan: (eventuell tofu,) böngroddar och stekta scampi samt ”lökomeletten”. Hetta upp och blanda.

Strö hackad koriander och hackade jordnötter över vid serveringen. Gärna en klyfta lime på tallriken för den som vill ha mera syra, samt fisksås och socker vid sidan om. Det finns alltid på bordet i Thailand. Kanske också en liten skål med chiliflingor för den som vill ha hetta. Men i grunden är detta en mild och aromatisk rätt utan skarpa smaker.

Njut.

1082 vänner men ensam i döden

En engelsk kvinna tog en dödlig näve tabletter, och skrev sedan om det på Facebook strax innan hon dog. Hon hade 1082 vänner där men ingen gjorde något för att hindra henne. Hon hade hotat med självmord tidigare, och även överdoserat tabletter. Nu var det ingen som trodde att det var på allvar.

I oktober förra året var det en svensk ung man som direktsände sitt eget självmord genom hängning via ett annat forum – Flashback. Ensam i döden även han, trots alla åskådare.

Många har reagerat på att ingen ingripit för att förhindra dessa självmord. Det kan man förstå. Gemenskapen på internet är inte vad man är van vid. Hur kan man ha tusen vänner? I verkligheten (IRL) kan en person i bästa fall ha en handfull vänner. Hellre en vän i handen än tusen på internet, skulle man kunna säga.

Men det är nog inte det som är problemet. Även ”riktiga vänner” kan tröttna på självmordshot. Visst, de första gångerna tar man det som ”ett rop på hjälp”. Men när det blir tillräckligt många gånger, och under tillräckligt lång tid, så tröttnar folk i allmänhet.

Även  proffs. Den vanligaste orsaken till självmord är depression, ett tillstånd som oftast kan botas med mediciner eller samtalsterapi. Det är det första man tänker på när någon talar om självmord, att det är en tillfällig depression som man kan göra något åt.

Men så finns det ”kronisk” självmordsbenägenhet. Man kallar det så, när varken mediciner eller terapi biter på tillståndet. Då kan man ta till tvångsvård, men det har också sin begränsning. Personen måste anses allvarligt psykiskt sjuk och vägra frivillig vård. Det går inte att vårda någon med tvång i all evighet. Ibland måste man kapitulera inför personer där man vidtagit alla rimliga åtgärder, men som ändå vill ta sitt liv.

Den möjligheten har alla människor. Man kan alltid lura vårdpersonal att man mår bättre, och få få en permission. Alla självmord går inte att hindra, men de flesta.

Det finns också en mindre kategori av människor som vill begå självmord utan att vara deprimerade. Det är ofta äldre och kroniskt (kroppsligt) sjuka (döende) personer som bestämt sig för att ta sitt liv när plågorna blivit alltför outhärdliga eller när livets värde och värdighet försvunnit. Ett sådant välgenomtänkt självmord är inte lätt att genomföra. Det finns åtskilliga beskrivningar av mer eller mindre effektiva metoder på internet, men ingen som är enkel att tillämpa. Särskilt inte om man är svårt sjuk.

Den som har tillräckligt med pengar kan boka en plats på en dödsklinik utomlands. I några länder är aktiv dödshjälp tillåten. Där får man hjälp med ett säkert preparat som gör att man somnar in för gott – snabbt, säkert och utan plågor. Men det kostar åtskilliga tusenlappar, och är bland annat därför inte tillgängligt för svenskar i allmänhet. Men några kända personer har gått ut offentligt med att de ”abonnerar” på en sådan tjänst.

Svenska läkare får inte hjälpa till med sådant. Rättsligt är det en gråzon. Om man som läkare med berått mod hjälper någon att ta sitt liv, så riskerar man att åtalas för mord. Att begå självmord är inget brott, men gränsen mellan att hjälpa någon att begå självmord eller att mörda personen är svår att dra. De etiska reglerna för läkare är ytterligare ett hinder. Man får helt enkelt inte bidra till att skada eller döda sina patienter, om det inte sker i ett försök att få dem att bli friskare. Att stänga av en respirator som uppehåller livet på en hopplöst sjuk patient kan under vissa omständigheter vara tillåtet. Det kallas för passiv dödshjälp. Vad som är aktivt och passivt kan man förstås diskutera, liksom om det är en meningsfull skillnad. Jag tvivlar på det. Att stänga av en respirator eller ett dropp är ju i någon mening en aktiv handling. Vad skiljer det i grunden etiskt från att ännu mera aktivt påskynda döendet? Kan det någonsin försvaras med barmhärtighet? Inte ens myndigheterna har något bra svar.

Många religiösa tänkare svarar nej på sådana frågor. De använder ungefär samma argument som man kan anföra mot abort. Men för oss som inte har vår etik grundad i någon religion är det svårare att ge ett enkelt svar.

Många har argumenterat för att aktiv dödshjälp under kontrollerade former skulle vara tillåten, så kallad eutanasi eller läkarassisterat självmord. Om t ex två oberoende läkare intygar att självmordsönskan inte beror på ett tillfälligt tillstånd, att det föreligger en plågsam kronisk eller dödlig sjukdom, så skulle det vara tillåtet att hjälpa personen att somna in under värdiga former. Ungefär som vi gör med svårt sjuka djur för att de ska slippa plågas.

Varje gång jag läser om dessa offentliga självmord på internet så tänker jag på alla de som måste ta ställning till dessa frågor i sin ensamhet. Det måste vara fruktansvärt.

Personligen ser jag inga oöverstigliga etiska problem med aktiv dödshjälp. Tvärtom. Jag tycker att vi borde ha denna möjlighet när vi är outhärdligt plågade eller obotligt sjuka. Men de fall jag läser om på nätet har inte varit ens i närheten av denna kategori. Det har rört sig om (veterligt) fysiskt friska, reltivt unga personer med alla möjligheter att bli bättre. Även om det var tillåtet med aktiv dödshjälp, så skulle ingen av dem vara en kandidat. Det finns för många vägar kvar att pröva innan man ger upp.

Däri ligger en dubbel tragedi. De som verkligen behöver dödshjälp får det inte, och de som skulle behöva hjälp att leva vidare får inte det heller.

Därför kanske det kan vara något gott i att offentliggöra självmord på internet. Så att vi blir medvetna om den kopiösa ensamhet som gör att personer kan ta sitt liv mitt ibland oss, antagligen utan att ha givit alternativen en rimlig chans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,