Littorin oskyldig

Aftonbladet har noterat nytt bottenrekord. Det har befäst sin ställning som skandalblaska. Man har tvingat en minister att avgå genom att leta fram uppgifter som kan tyda på att han kanske köpt sex för länge sedan.

En före detta prostituerad kvinna tror sig minnas att det var han fastän hon inte kände igen honom när det ska ha hänt. Först senare när han blev minister och hamnade i massmedia tyckte hon att han verkade bekant.

Förmodligen betalar Aftonbladet bra för sådana tips. Vad kallar man den som köper smutsig information från en fd. prostituerad? Mediatorsk? På nätet har man länge kallat tidningen Aftonhoran, och via webbadressen  http://www.aftonhoran.se hamnar man på Aftonbladet. (I en blogg som publicerats efter detta inlägg förnekar Lena Mellin bestämt att man betalat för informationen.)

Det påstådda brottet är preskriberat, och därför kan Littorin inte dömas även om det vore sant. En anklagad ska betraktas som oskyldig till dess att han dömts som skyldig, och domen vunnit laga kraft. En sådan dom kan inte avkunnas, varför Littorin är juridiskt oskyldig hur det än ligger till.

På nätet trålar man vidare och försöker ta reda på den prostituerade kvinnans identitet. Det är väl inte omöjligt att man lyckas med det. Anta att hon har ett nytt liv, och inte vill bli exponerad som fd. prostituerad. Vad händer då om drevet på nätet börjar förfölja henne? Förstörda möjligheter till en yrkeskarriär? Psykiskt sammanbrott? Självmord?

En minister i skilsmässa, med vårdnadstvist på halsen. Han ska ha givit ett blygt och taffligt intryck på den prostituerade kvinnan, och betalade bra för sig. Anta att det faktiskt inträffat, att det skett i ett trängt läge, när ett äktenskap höll på att haverera. Hur stort är då det moraliska brottet? Om mediadrevet driver ministern till självmord, vad ska man då säga till dennes barn? Att vårdnadstvisten löst sig av sig självt?

Snaskig journalistik, där allmänintresset av ”avslöjandena” inte står i någon rimlig proportion till den skada de kan åstadkomma.

Sen har man kritiserat moderaternas iskalla krishantering för att vara cynisk. Kanske – kanske inte, tycker jag.

Om Aftonbladet inte kan styrka sina kränkande påståenden, så är de åtalbara. Därför har de förmodligen gjort bedömningen att de kan styrka dem om de skulle bli åtalade. De inser att det eventuella brottet är preskriberat, och därför knappast kommer att utredas. Den prostituerade kvinnan vill inte polisanmäla det inträffade.

Littorin och moderaterna har väl insett samma sak. Det blir ingen polisutredning av saken, och Littorin vill/kan inte stämma för förtal.

Hur minimerar man då förlusterna? Littorin måste förmodligen amputeras med hela sin stab. I valrörelsen kan man inte låta fokus hamna på en skandalaffär. Inte så mycket för att frågan i sig är så förskräcklig, men för att den skymmer andra, politiskt relevanta frågor. Är det kallsinnigt mot Littorin? Kanske – kanske inte, återigen. Han kanske inte hade lust att vara med längre. Pressad av ett havererat familjeliv, kanske han inte orkar ta diskussionen med Aftonbladet också.

Ett alternativ hade kanske varit att erkänna och ångra sig på en presskonferens – göra en pudel. Jag tvivlar på att det hade gått att genomföra. Opinionsmässigt är sexköp en alldeles för infekterad fråga.

Slutligen sa statsministern på en presskonferens tidigare idag att Littorin tillbakavisar Aftonbladets anklagelser. Därmed är saken utagerad för regeringen. Den har nu ingen anledning att ta ställning till hur sant Littorins förnekande är.

Om Aftonbladet vill fortsätta att förfölja Littorin är väl tveksamt, och någon officiell utredning kommer det ju aldrig att bli. Littorin behöver aldrig kommentera anklagelserna, urskulda sig, bevisa sin oskuld etc. Han kan i resten av sitt liv helt enkelt bara avböja att kommentera.

Förmodligen det mest barmhärtiga för alla inblandade – regeringen, partiet, ministern, den prostituerade kvinnan, liksom allas anhöriga.

Som vanligt har HAXpiratbloggare Henrik Alexandersson – det mest begåvade inlägget och diskussionen på sin blogg. Det handlar om dubbelmoralen i att driva igenom en sexköpslagstiftning som man privat inte efterlever.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Om Alexandra Johansson var min patient

Om Alexandra Johansson är en verklig person har ifrågasatts. Nog finns människan på bilden bredvid artiklarna i Aftonbladet, men är hennes öde en fiktion eller skruvad verklighetsbeskrivning?

Hon är en av de långtidssjukskrivna som nu hänvisats till Arbetsförmedlingen. De närmare detaljerna framgår inte i de artiklar som jag läst i Aftonbladet. Vilken sjukdom lider hon av? Varför vill hon inte ha hjälp av psykiatrin? Varför vill hon inte delta i Arbetsförmedlingens utredning? Varför kan hon inte tänka sig att försörja sig?

Till skillnad från de cancersjuka som riskerat utfärsäkring så har hon inte presenterat någon diagnos som skäl för sin arbetsoförmåga. Inte ens påstått att hon är sjuk. Det får mig att undra. Vad försöker Aftonbladet säga? Att alla som vill ska få vara sjukskrivna?

Hon är åtminstone symboliskt precis det som allting handlar om. Om hon kommer till mig och vill bli sjukskriven, hur ska jag resonera då?

-Du är inte sjuk. Åtminstone inte på ett sådant sätt att du inte kan jobba. Därför kan jag inte utfärda något sjukintyg.

Vad händer då? Patienten blir nog besviken, ledsen och arg. Hon kommer att klaga över min bristande empati, hjärtlöshet och sannolikt lämna rummet i ilska med några ord om min gränslösa inkompetens. Det kan jag leva med. Det är inte roligt om man försökt hjälpa till så gott man kan, men det är vad man får räkna med.

I nästa steg söker patienten en ny läkare, och jag slipper problemet. Men problemet finns kvar utanför min verklighet. Förmodligen kommer hon att byta läkare tills hon hittar någon som förstår henne, någon som sjukskriver henne. Inte för att hon har rätt till en sjukskrivning, utan för att doktorn tycker synd om henne, inte orkar ta striden, inte har tid att argumentera – alla dåliga men vanliga skäl till sjukskrivning. Det är ett systemfel. Varje ärende sedimenterar ner till den nivå där patienten får som hon vill.

Man har försökt utbilda läkare och förtydliga regelsystemet, men inget har hänt. Sjukskrivningar och pensioneringar har fortsatt på en absurt hög nivå.

Därför kan det nog vara bra att sätta några gränser för dessa gränslösa möjligheter att försörja sig genom sjukersättningar utan att egentligen vara så sjuk att man inte kan jobba.

En (bortre) gräns. Till den gränsen är sjukskrivning en sak mellan läkare och patient (och i teorin Försäkringskassan). Ett halvår verkar lagom. Sedan görs en mer kvalificerad bedömning av rehabiliteringsmöjligheterna. Ibland är bedömningen enkel och solklar: folk med långt framskriden och obotlig cancer ska inte behöva rannsakas någon längre stund. Det är inte på något sätt önskvärt att de mot sin vilja tvingas arbeta. Tvärtom helt inhumant.

De som fyllt 60 och har diverse åldersrelaterade krämpor som var och en inte är invalidiserande, kanske man kan betrakta med viss medkänsla. Inte bara för att de (vi!) är gamla, utan för att de samhällsekonomiska vinsterna av att lägga ner dyra rehabpengar är obefintliga om man har få år kvar i yrkeslivet. Särskilt inte med en stor arbetslöshet bland unga.

Jag vet att man egentligen inte får resonera så, men det är ju oundvikligt.

Sent ska jag glömma den 64-årige överläkare jag medicinerat och långtidssjukskrivit för återkommande depressioner, och som varit inlagd för flera livshotande magblödningar det senaste året. Han tvingades till rehabmöten där man diskuterade omskolning till något annat jobb – ett drygt halvår före hans 65-årsdag. Han fick trampa på cyklar, utredas av sjukgymnast, psykolog, psykiatriker och arbetsterapeut i flera (dyra) dagar innan någon klok arbetsledare började undra vad fan man höll på med. Förödmjukelsen, ifrågasättandena och otryggheten gagnade inte direkt tillfrisknandet från depressionen.

Men så finns det dom man kan undra lite mera om. Alexandra är ett bra exempel på detta. Hon är ung och utvecklingsbar, har ingen uppenbar. arbetshindrande sjukdom. Henne gör man förmodligen en tjänst om man hittar ett sätt för henne att försörja sig. Att samhället tjänar på det råder inget tvivel om. Saken är klar, men hon sätter sig på tvären.

Kanske är hennes största problem att hon uppfostrats av generationstypiska curlingföräldrar och fått en alltför stark tilltro till sina rättigheter, och en diffus uppfattning om sina plikter och skyldigheter. Politiskt opportuna röstfiskare kan ha stött hennes skeva verklighetsuppfattning genom generösa löften om bidrag och försörjning utan motkrav.

Som gammal vänsterist bär det mig emot att säga detta, men där har alliansregeringen en poäng. Definitivt.

Varför många häver upp ett ramaskri när dessa självklarheter uttalas är typiskt. Hur har man mage att ifrågasätta någon som inte anser sig kunna arbeta? Indignationen är ett mått på tidsandan – en anda som måste förändras.

Resten är teknikaliteter. Förmodligen behöver man satsa ännu mer resurser på arbetsrehabiliterande åtgärder för att inte omställningen ska bli alltför omänsklig. De som gått länge utan jobb med samhällets tysta samtycke måste få en rimlig chans att ställa om sig. Och en rimlig chans till ett jobb, kan man tycka, även om det faller utanför den rent medicinska bedömningen. Finns inga vettiga jobb att tillgå så ska man ändå inte vara sjukskriven utan ha någon sorts A-kassa.

När nu alliansen å ena sidan bett de cancersjuka om ursäkt och förtydligat regelsystemet och å andra sidan haft kuraget att framhärda i fall som Alexandras så har man en god chans att vinna allmänhetens förtroende i denna svåra fråga. Det vore de värda.

Vad Aftonbladet anbelangar så kan nog journalistiken slå bakut. Vill vanligt folk att Alexandra ska jobba eller ej? Att några högljudda bloggare upprörs av att frågan ens ställs är inte detsamma som att väljarna håller med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jan Guillou med sin dumstrut

I dagens Aftonblad försvarar Jan Guillou tidningens artikel med insinuationer om israelisk organhandel. Han har fått för sig att artikeln bekräftats av Israel, och att detta förtigs av liberala media.

I detta fall hade han otur. Just idag publicerade Svenska Dagbladet en artikel om hur det egentligen ligger till. Inte alls som JG har fått för sig. När man läser artiklarna sida vid sida framstår JG i bästa fall som Liza Marklund: utomordentligt okunnig om sitt ämne och slarvig med faktakoll: baserat på en osann berättelse. I värsta fall en förödande politisk dikeskörning.

Aftonbladets publicering framstår idag ännu mer tendentiös och judefientlig – antisemitisk. Man kopplar ihop en icke-händelse i början av 90-talet med en historia om organhandel, som inträffade ett par veckor före Aftonbladets publicering, där huvudpersonen var av judisk börd. En icke-händelse eftersom den palestinske mannens anhöriga tar avstånd från påståendena om organstöld. Det är bara Aftonbladet och skribenten Donald Boström som fått för sig det – helt utan bevis eller fakta.

Några år senare senare visade det sig i ett helt annat sammanhang att det förekommit att man tagit organ från huvudsakligen israeliska avlidna på ett visst rättsmedicinskt institut. Saken utreddes noggrant. Chefen fick avgå 2004, trots att det aldrig förekommit någon organhandel. Det hedrar staten Israel att man så resolut tog tag i denna skandal, även om den inte alls var av det slag och av de proportioner som Aftonbladet insinuerar.

Detta bekräftar inte på något sätt att Israels armé skulle ha satt i system att tillfångata palestinska ungdomar för att använda som organbanker och sedan döda dem. Det är en helt absurd anklagelse som ingen människorättsorganisation i världen skulle missa om det fanns ett uns av sanning i den.

Till råga på eländet kopplade man ihop denna historia som avslutades 2004 med den nu aktuella organhandeln så att det framstod som att de hade med varandra att göra. Den fängslade mannen i USA hette ju Rosenbaum i efternamn.

Tre historier som inte har ett dyft med varandra att göra kopplas ihop för att det ska verka som om Israels regering och armé är hjärtlösa människojägare och monstruösa likplundrare.

Detta oskick sågas föredömligt kortfattat i en blogg med läsvärda citat av såväl The Guardian som Magnus Betnér. Expressens kulturchef missar inte heller denna chans på öppet mål.

Antisemitisk slaskjournalistik av sämsta slag. Aftonbladet har redan visat vad de går för. Nu bekänner Jan Guillou färg. Det är tragiskt. Den mannen var en gång min idol. Jag vägrar att tro att han faktiskt är antisemit, men politiska skygglappar, okunnighet och bristande analytisk förmåga på denna tarvliga nivå är illa nog. Jag skäms å hans vägnar, då jag befarar att han själv saknar förmåga till det.