Å andra sidan – Region Skåne

Nu har jag i flera inlägg klagat på den obegripliga politiska styrningen och gnällt på den röriga förvaltningen liksom den svaga ekonomiska prioriteringen. Finns det då inget bra?

Jo, faktiskt. Det är mycket som är bra också.

Den borgerliga majoriteten har tagit tag i många av problemen. Det viktigaste är att de försökt börja mäta produktionen. Det näst viktigaste är att de genom privatiseringar utsatt Regionens egen verksamhet för konkurrens. Mätningar av prestationer blir som mest användbara just i jämförelser, även om det alltid finns någon som tycker att jämförelserna är orättvisa eller missvisande. Det är säkert rätt till viss del, men det mest orättvisa och missvisande är att inte jämföra alls.

Och vad jag tidigare sagt om vikten av att följa upp alla privatiseringar och upphandlingar för att försäkra sig om att man får rimligt utbyte av sina skattekronor – det gäller ju faktiskt i lika hög grad den Region-drivna verksamheten.

Det finns nedskrivna planer för verksamheten. Det mest konkreta dokumentet är Budget och verksamhetsplan 2010 med plan för åren 2011 till 2012. Den kommer ut varje år, i likartad form fastän årtalen i titeln ändras förstås.

Om man läser denna lättillgängliga broschyr med många fina färgbilder så ska man fråga sig: Vilka frågor är stora och vilka är små? Får de stora frågorna stort utrymme? Frågan om sammanslagning av Lunds och Malmös universitetssjukhus till SUS är den största av dem alla. Hur stort utrymme får den?

I tidigare års planering beskrivs den reviderade budgetprocessen. Det är en intrikat beskrivning. Men den förtas lite av att de viktigaste besluten inte följer den anvisade processen. Inte alls.

Man kan också se att investeringsbudgeten stöts och blöts mer än vad man kunde tro. Det beror på att driftsbudgeten är mycket av ”the same old shit” från år till år. De gamla vanliga verksamheterna sköts av de gamla vanliga gänget (de anställda). Om man vill göra sig ett namn som handlingskraftig politiker så ska man akta sig för att röra driftsbudgeten. Det är aldrig populärt. Folk blir förbannade om de sägs upp eller förflyttas. För att inte tala om när man lägger ner något. Däremot kan man visa dådkraft genom att uppföra nya byggnader. Därför är investeringarna viktiga för de stora grabbarna.

Men tillbaka till sammanslagningen och SUS: den frågan tas inte alls upp i planerna. Inte ett ord, inte en enda färgbild. Då uppkommer en ny fråga: Varför? Jag kan bara gissa svaret. Frågan har inte beretts på vanligt sätt. Den har inte varit föremål för politisk diskussion, och inte heller utretts av förvaltningen (tjänstemännen). Förmodligen är den för känslig.

Något måste göras åt dessa dyra kolosser, som inte står i proportion till befolkningsunderlag (läs: skatteintäkter och sjukvårdsbehov). Skåne behöver ett universitetssjukhus, men inte två. Alla nedläggningar och nedskärningar i sjukvårdsfrågor är politiskt ”omöjliga”. Massmedia och ”allmänheten” reagerar direkt med ett eller flera ramaskrin. Det kan ge en valförlust om man inte passar sig noga. Den politiker som sätter ned foten i en sådan fråga  kan nog se sina dagar räknade.

Därför hänskjuts frågan till en tjänsteman (regiondirektören) som dessutom fått sina förslag ifrån en utomstående konsult (vg. se tidigare inlägg). Dessutom har han rekryterats utifrån på liknande meriter. Så blir inga lokala politiska fingrar smutsiga. Han f¨år bra betalt för att klä skott för all kritik, och politikerna går förhoppningsvis fria.

Jag förstår att detta är en valtaktisk nödvändighet, lika mycket som det är en demokratisk oanständighet. Det förstår säkert höga ansvariga också, men vad ska de göra? Om de blir bortröstade så kan de ju inte lösa problemet alls.

Den enda anständiga lösningen vore att processa frågan i organisationen. Men det är ingen enkel sak. Då får man göra sig besväret att ställa verksamhetschefer och akademier inför den snöda ekonomiska verkligheten, och låta dem utarbeta sina egna förslag. Det skulle vara en mödosam väg med mycket revirpinkande och många ramaskrin, men med ett gott ledarskap skulle man till slut kunna få fram en lösning som var bättre förankrad och dessutom byggde på större kunskap om situationen. Men det kräver betydligt mer av cheferna än att köpa in ett organisationsförslag från en konsult. Det kräver gott ledarskap – båda bland politiker och tjänstemän. Och det växer inte på trän – gott ledarskap, alltså.

Den andra frågan jag ställer mig när jag studerar verksamhetsplanen är hur det går med privatiseringarna. Hur omfattande är de, och hur står de sig i jämförelse med den regiondrivna vården?

En verksamhetplan är ändå något gott, och det finns många goda intentioner i den. Om den kompletterades på dessa punkter skulle den inge ännu mer förtroende.

En annan företeelse som förtjänar beröm är den outtröttliga Revisionen. Vill man verkligen ha koll på vad som pågår i Regionen så ska man läsa deras granskningsrapporter. De tar inte alls bara upp den ekonomiska sidan, vilket är alltför vanligt. De gör sig även besväret att utvärdera verksamheten – det mesta från produktivitet till felbehandlingar. Och de är billiga. Bara 15-20 miljoner kostar de, en tiondel av vad operan i Malmö kostar.

Skåne har dryga miljonen invånare. och är ungefär hälften så stort som Stockholm sett till invånarantal. Klimatet är mildare (mindre uppvärmningskostnader) och läget ypperligt med närhet till kontinenten. Problemen är många, men högst hälften av vad Stockholm har. Det viktiga är att lösningarna är fler än problemen. I mångt och mycket tror jag att den balansen är hyfsad ändå här i Skåne. Men till hösten blir det val. Om majoriteten skulle svänga så blir det stora problem med kontinuiteten. På så vis kan man säga att väljarna är ett lika stort problem som politikerna.

Trots att jag är en gammal vänsterist så hoppas jag ändå på borgerlig valseger. (Det allra bästa vore förstås om Piratpartiet fick egen majoritet.) Det finns så mycket potentiell förnyelse i de pågående privatiseringarna, att det vore synd om de skulle drabbas av ”återställare”. Många av problemen i de gamla institutionerna är så ingrodda att inget annat än en ny organisation, en ny entreprenör kan få ordning på dem. Men att driva all sjukvård privat tror jag heller inte på. Ett genomkommersialiserat system som i USA driver upp kostnaderna för vården. Lagom är nog bäst – och det är vi ju världsmästare på här i landet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Stort och smått

När jag var underläkare under min utbildning så gick jag på en medicinklinik där det fanns en gammal erfaren överläkare. På de tidiga röntgenronderna som påbörjade arbetsdagen så satt han längst fram. Röntgenläkaren var en elak man som aldrig försummade ett tillfälle att göra bort någon av oss underläkare inför de andra doktorerna. Han hittade alltid fel i våra remisser. Idiotiska förslag till undersökningar, oursäktliga felskrivningar, undermåliga förberedelser, inadekvata uppgifter om bakgrunden till undersökningen och så vidare.

Den gamle medicinöverläkare gjorde ett mycket sömnigt intryck på dessa ronder. Han muttrade mest ohörbart. Nyvaken eller möjligen bakfull. Hans djupa basröst hördes ändå som ett mullrande ackompanjemang till röntgenläkarens litanior och giftiga utfall.

-Hm, hm … ja, ja, hörde man honom muttra.

När han tyckte att det drog ut alltför mycket på tiden eller att röntgenläkaren gått för långt i sina elakheter så avbröt han bryskt.

-Då kan vi gå vidare!

Även om det var mitt i ett intressant utlåtande. Man fick en känsla av att han mest ville komma därifrån. Och konstigt nog så lydde alltid röntgenläkaren. Han övergick snabbt och besviket till nästa bild eller patient.

När jag varit på kliniken ett tag och fått ta emot min beskärda del av tjat, så kändes det inte så farligt längre. Man slutade rodna och undvek att veckla in sig i ursäkter eller förklaringar, som ofta bara skapade nya blottor som röntgendoktorn kunde utnyttja sig av.

Morgonkaffet kom som en lättnad och tröst efter röntgenronden.

En dag när vi slog oss ner vid kaffebordet och försökte skaka av oss den olustiga stämningen så sa den gamle:

-Vet du Lars varför det aldrig blir något av den mannen?

Jag blev förvirrad eftersom röntgenöverläkaren var både docent och sjukhuschef, högt över min, men även ovanför medicinöverläkarens ”nivå”. Kanske menade han mera att fråga varför det aldrig blev något bra av det han gjorde på sina ronder. Något svar hade jag förstås inte.

-Jo, det är för att han inte gör skillnad på huvudsak och bisak – inte kan skilja på stort och smått. All intellektuelitet utgår från den enkla distinktionen, sa han med eftertryck.

Och han var en bildad man, beläst långt utanför det rent medicinska.

Det var många år sedan detta hände, men jag tänker ännu ofta på de orden. Den som inte kan skilja på stort och smått han fattar ingenting.

Det är därför jag tycker att man ska ha en uppfattning om storleksordningen på olika frågor i regionpolitiken. Primärvården kostar 10-15 miljarder, nya hissar i ett sjukhus kanske 50 miljoner – eller 0,050 miljarder. Om man ska fundera på sjukvården så ska man med fördel undra över de stora beloppen först. Om man får tid över så kan man ägna sig åt de små.

Ofta blir det tvärtom, vilket beskrivs utmärkt i Parkinsons fjärde lag: Trivialiteternas lag . De stora frågorna kräver ofta specialkunskaper och att man är insatt i stora utredningsmaterial, medan små frågor kan alla begripa sig på. Man kan ta som exempel ett atomkraftverk – nog så aktuellt.

På det politiska möte där beslutet om detta bygge ska beslutas sitter tjugo lekmän, som inte vet särskilt mycket om kärnkraftverk. De har en halvmeter hög trave framför sig med utredningsmaterial. Få har läst ens sammanfattningarna. Det finns en inlånad expert att ställa frågor till, men ingen vet tillräckligt för att ens ställa en fråga som inte verkar dum. Och hur ska man kunna ha en uppfattning om storleksordningen för kostnaderna som är på tiotals eller hundratals miljarder. Frågan beslutas i enlighet med förslag och tar ett par minuter.

Så småningom kommer man längre ner på dagordningen, där ett nytt cykelställ för personalen ska beslutas. Där deltar desto flera med synpunkter. storlek,  utformning, tak eller inte … Diskussionen tar närmare en timme innan man utser en grupp som får utreda frågan vidare. Frågan rör en investering på något tiotal tusen kronor. (500 kronor på femtiotalet, då Parkinson skrev.)

Sist ska man diskutera en ny kaffetermos till sammanträdesrummet. Nu kan verkligen alla ha synpunkter. Även de som inte ens visste något om cyklar. Alla har sett en kaffetermos, vet hur den fungerar och vad ett rimligt pris kan vara. Frågan hinns inte med utan får bordläggas till nästa möte. Beloppet är obetydligt i sammanhanget. Man får en bra för någon hundralapp, men en mycket elegant kanna för en knapp tusenlapp.

Så är det tyvärr även ofta i politik och förvaltning. Även i Regionen och sjukvården. Den energi man lägger ner på att lösa olika frågor står i omvänd proportion till frågans betydelse och det belopp det handlar om. Detta gör att små frågor ofta har genomtänkta svar, medan stora frågor styrs av tillfälligheter eller en liten klick personer som tycker att de äger dessa frågor. Det är en stor svaghet.

Så vänj dig vid tanken att en miljon bara är en promille av en miljard,  och att en tusenlapp bara en promille av en miljon. Försök att ägna frågor den tid som stor i proportion till frågornas storlek, som enklast mäts i pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mitt liv som politiker

Igår fyllde jag 61 år. Det hade just varit vårdagjämning, solen sken, jag fick tårta och annan uppvaktning och jag var på mitt livs första partipolitiska möte. Bättre sent än aldrig.

Det var inte något stort och viktigt möte. Bara några tiotal piratpartister som träffades i nedervåningen på Espresso House i Lund för att resonera om listan med kandidater till regionfullmäktige, som är Skånes motsvarighet till landstingets beslutande församling i andra landsändar. Dramatiken var måttlig.

Bakgrund:

Efter min kritik av MattiasBjärnemalm här på bloggen träffades vi och ”talade ut”. Det var ett trevligt och informativt möte. Mattias uppmuntrade mig att registrera mig på kandidatlistan till regionvalet.

Listan omfattar nu ett tjugotal ledamöter, sorterade i framröstad turordning. I omröstningen fick jag 1 (en) röst av 38, vilket satte mig på plats – 13:e plats, närmare bestämt.

För att komma in i regionfullmäktige behöver Piratpartiet få 3% av rösterna i höstens val. Det är en bra bit kvar till det om man får tro opinionsmätningarna, där vi snarare får 1-2%. Därför får man med djävulsk advokatyr hoppas att regering och riksdag driver igenom lite fler av de repressiva lagförslag som de har på lut, och därmed ger piratskutan frisk vind i seglen. (Men så dumma är de väl inte att de gör det före valet? Eller …)

Om vi får våra 3% så innebär det 4-5 ledamöter och lika många ersättare. För att jag ska bli aktuell så måste valresultatet bli ännu bättre, eller flera av de tolv kandidater som står före mig stryka sig. Mina framtidsutsikter som landstingspolitiker ter sig alltså mycket osäkra. Det var sådana procedurfrågor och formalia som vi diskuterade på mötet över en piratfika.

Få av deltagarna var över 30. Vid mitt bord, där det satt en dryg handfull personer, varierade åldern på deltagarna mellan 18 och 27. Bortsett från mig då. Eller om man ska vara nogräknad så var det faktiskt två medelålders herrar till, men generationsskillnaderna var uppenbara.

Procedurfrågorna upptog kanske en halvtimma. Resten av tiden var det allmänt umgänge. Ändå stannade jag fyra timmar, tillräckligt för att få en parkeringsbot på 400 kronor, eftersom jag räknat med att det högst skulle ta ett par timmar. Samtalet var livligt och roligt så jag glömde tiden. Min kontakt med generationen upp till 30 är annars obefintlig, och vid detta tillfälle fick jag en betydligt mer optimistisk syn på den kommande generationen. Det var genomgående bildade, intelligenta, roliga och socialt kompetenta ”ungdomar”, som inte tvekade att dra in en 61-årig farbror i umgänget.

Om jag verkligen blir (ersättare för) en ledamot i regionfullmäktige eller inte spelar knappast någon avgörande roll, vare sig för mig eller Regionen. Men diskussionen på mötet gav mig inspiration och energi. Kanske kan jag bidra till att belysa frågor i Regionen, och därmed ge Piratpartiet ett mera genomarbetat regionpolitiskt program.

Det kanske inte låter så upphetsande med regionpolitik. Men det är det. Budgeten för Region Skåne är på 30 md kr, alltså 30 miljarder, dvs. 30 000 000 000 kronor. En himla massa pengar att disponera. Pengar som är dina och mina.

Sjukvården tar merparten, 25 av de 30 miljarderna. Resten är vägar, järnvägar, bussar, tandvård, läkemedel, habilitering – och regional administration. Största utgiftsposten i sjukvården är inte universitetssjukhusen i Lund och Malmö, vilket man skulle kunna tro – utan primärvården som utgör ungefär hälften av sjukvårdens kostnader.

Som jämförelse kan man säga att de nya pågatågen, som är en stor investering, går lös på halvannan (1,5) miljard fördelat på flera år. Ungefär lika mycket – en dryg miljard – kostar den centrala administrationen av Regionen – vartenda år. Om man räknar med att betala 2-3 tjänster per miljon så blir det en armé av administratörer på 2-3 000 stycken. Jag har för mig att de sitter i ett mycket stort hus i Kristianstad, och att de nog ska få ett nytt hus – ett stort  nytt hus med tusentals tjänsterum.

Då har vi inte räknat med den lokala administrationen ute på sjukhus och mottagningar. Hur stor den är har jag inte grävt fram uppgifter om, men den borde vara flera gånger större.

Halvannan miljard är också storleksordningen av vad det kostar att driva ett stort universitetssjukhus.

Hur ska man veta om man behöver tusentals administratörer eller klarar sig med hälften? Om man behöver nya pågatåg, fler läkare, nya lokaler eller om man behöver ett eller två universitetssjukhus? Eller satsa på bättre snöröjning på tågspåren? Eller vård av gamla? Eller hjärttransplantationer? Och hur får man pengarna att räcka till allt? Om man halverar antalet administratörer så skulle man kanske ha råd med tre universitetssjukhus. Men det vore väl att ta i. Just nu försöker man ju istället slå ihop de två befintliga till ett (eller ett och ett halvt!) sjukhus.

Det är inga enkla avvägningar, men viktiga. Det är alla Skåningars pengar, och om vi använder dem rätt så får vi en bra vård av både inkontinenta gubbar och små barn som behöver operera hjärtat. Det har vi råd med när kassan får 30 friska miljarder vartenda år.

Men finns den kunskap, erfarenhet och visdom som krävs för att prioritera rätt? Och finns den på rätt nivå? Om primärvården (husläkare, familjeläkare, distriktsläkare, allmänläkare – kärt barn har många namn) kostar ett tiotal miljarder om året, hur vet man om den ska kosta 8, 9, 10, 11, 12 eller 13 miljarder? Vad är rimligt? Om man kan pruta ner den med en miljard så kan man köpa nya pågatåg varje år. Det är inga små summor vi talar om. En sjukhussäng kostar 2-10 000 kronor per dygn, ungefär 700 000 – 3 500 000 kronor per år. För en miljard får man alltså 500 – 1 000 nya (välbehövliga) sängplatser på sjukhusen. Eller 2-3 000 nya administratörer.

Man blir villrådig. Hur ska man veta? Detta hade jag tänkt svara på i kommande inlägg. Hur det går till att planera och bedriva en välfungerande sjukvård (och annan verksamhet) i den bästa av Regioner. Får vi valuta för våra surt förvärvade skattekronor, eller slarvas de bort av odugliga chefer?

Vad tror du? Ska vi slå vad? Om att det går att spara någon miljard här och där och ändå utöka och förbättra verksamheten? Det vet jag att man kan. Men man får inte vara mesig, och det kräver att man vet hur en slipsten ska dras.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,