SD och demokratin

Sverigedemokraterna har lyckats överraskande bra med att få uppmärksamhet för sin reklamfilm inför valet.

Filmen är 30 sekunder lång, och visar hur staten sitter och räknar pengar vid ett bord. Pengarna ska föreställa statsbudgeten, våra skattemedel. En äldre dam med rollator är på väg fram emot bordet med pengar. En grupp kvinnor (?) i heltäckande burkor (?) tränger sig förbi med barnvagnar. Sedan visas en närbild på två handtag till en nödbroms. Det ena har påskriften PENSIONER, det andra INVANDRING. Speakerrösten säger att vi kan välja mellan pensionsbroms och invandringsbroms, och uppmanar oss att rösta på SD.

TV4 har vägrat att visa filmen med hänvisning till att den ”strider både mot radio- och tv-lagens demokratiparagraf och mot YGL:s förbud mot hets mot folkgrupp”. Det har givit filmen extra reklam.

Förklaringen är ansträngd. I en demokrati är det viktigt att ha vida gränser för vad som får diskuteras och på vilket sätt. Att just burkaklädda mödrar snor pengar för pensionärer är ett skruvat sätt att framställa saken. Andra skulle hävda att direktörer med generösa bonusar, politiker med kopiösa pensioner, skattesänkningar eller statsunderstöd till vindkraft satt sprätt på  pensionärernas pengar. Alla har väl ungefär lika rätt eller fel. Att skruva budskapet så att det egna partiet framstår som frälsningen är en del av det politiska spelet. Visserligen fördunklar det bilden av verkligheten, och försvårar diskussioner, men det är ett nödvändigt ont i ett demokratiskt samhälle.

Argumentet att man inte ska ställa grupper mot varandra är enfaldigt. Politik handlar just om att prioritera statens utgifter. Man kan satsa resurser på vård, skola, omsorg, pensionärer, skattesänkningar, miljöåtgärder, bonusar eller invandring. Man måste bestämma hur mycket man vill satsa på det ena eller det andra. Olika gruppers behov måste avvägas mot varandra. Det är det som är politik.

SD ser ut att kunna få en vågmästarroll i riksdagen om det blir tillräckligt jämnt mellan blocken. Det fasar man för på båda håll. Det är något patetiskt över det. Man vet inte hur man ska förhålla sig. Ska de få vara med eller ej? Ska de få annonsera och hålla valmöten, undrar man.

Det är inte bara larvigt, utan odemokratiskt. Själva idén med demokrati är att alla partier ska få göra sig hörda, helst på så likartade villkor som möjligt. Folket fäller sedan utslaget. Väljare kan inte ha fel. Det är tvärtom de som bestämmer vad som är rätt i en demokrati. Därför förtjänar även SD:s väljare respekt. Det är respektlöst att diskutera vilken taktik som vore bäst för att eliminera deras inflytande om de kommer in i riksdagen. Det är fiffel och båg. Man borde resonera om hur man tillgodoser även dessa intressen på ett balanserat sätt. 5% varken kan eller får bestämma vår invandringspolitik, men de hundratusentals väljare som står bakom ska inte bara avfärdas som dumma eller föraktliga rasister.

Att ett litet parti får en vågmästarroll behöver inte vara någon nackdel för demokratin. Det gör att de båda blocken inte reflexmässigt kan ta avstånd från varandras förslag. Denna fula ovana gör ju alla debatter så outsägligt tråkiga och förutsägbara. Oppositionen får i så fall ta sitt ansvar för att fälla regeringen om man får vågmästarpartiet med sig.

I det perspektivet är varken Aftonbladet eller TV4 några demokratiska föredömen. De försöker manövrera ut SD istället för att låta väljarna avgöra. Särskilt obehagligt är det när politisk censur kommer från vänster.

Vart tog de vägen, de stolta utfästelserna om att gå i döden för allas rätt att yttra sin åsikt, även när vi inte delar den?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Vad avslöjar slöjan?

En nya burkadebatt har blossat upp. Nu formerar sig trupperna. SD är mest emot, sedan kommer KD och så nu senast C. Reinfeldt och Sahlin har nyligen sagt att de är emot burka men å andra sidan inte för något förbud.

Man kan alltså ha åtminstone tre ståndpunkter:

  • vara för rätten att bära burka,
  • mot den rättigheten eller
  • för ett förbud.

Det finns de som tycker att förbud ska gälla på allmän plats eller i vissa yrken, där plagget försvårar arbetet. Man kan också nyansera sig ifråga om mer eller mindre heltäckande slöjor, burkor och nikaber.

Hur kan man argumentera för ett förbud när t. ex. nunnor får klä sig som de gör?

Ett problem är vad slöjan döljer. Den kan försvåra kommunikation och identifikation. Därför får man inte bära rånarluva i demonstrationer. Folk ska gå att identifiera.

Ett helt annat problem är vad slöjan avslöjar. Vad symboliserar den? Vad står den för? Strider den i detta avseende mot värdegrunden i vårt samhälle?

Bloggaren förnumstigheter från en magsur besserwisser har en väninna som flyttat hit från ett muslimskt land. Hon menar att vi tar våra friheter för givna. Hon uppskattar sin nya frihet här i landet.

Att få

  • klä sig som hon vill (kvinnor behöver inte dölja håret)
  • göra vad hon vill (jobba utanför hemmet utan manlig kontroll)
  • älska vem hon vill (välja pojkvän själv)
  • älska hur hon vill (även med en annan kvinna)
  • tycka vad hon vill (ha vilken tro eller åsikt hon vill)
  • skriva vad hon vill (yttrandefrihet, pressfrihet)
  • rita vad hon vill (yttrandefrihet, pressfrihet)

Problemet är att slöjan är en symbol för att man inte har friheterna ovan, och att man eftersträvar ett samhälle där sådana friheter saknas för alla andra individer också.

Dessutom ett samhälle utan demokratiska val, som istället styrs av religiöst utsedda personer efter lagar (sharia) som stiftats av Gud – inte av Riksdagen.

I det samhället har män och kvinnor inte lika rättigheter.

Inte heller har olika trosuppfattningar samma möjligheter i ett sådant samhälle. Det blir svårt att framhärda i judendom, kristendom eller ateism i ett muslimskt samhälle. Det kan alltför många vittna om. Inte bara kvinnan ovan.

Man får vidare inte tycka, tänka, tro, skriva, äta, dricka, bära kläder, lyssna på musik, se på film, vidröra en hund, bilda organisationer, ha politiska partier, läsa eller publicera något som strider mot den lagstadgade muslimska tron. Pojkar ska omskäras, djur ska halalslaktas. Inget snack om saken. Absolut inget snack alls. Det är vad slöjbäraren eftersträvar och kämpar för.

Allt detta strider mot själva värdegrunden i vårt samhälle. Slöjan är en symbol för att man eftersträvar ett samhälle med helt oförenliga värderingar. Det är den stora skillnaden gentemot nunnedoket, som visserligen döljer det samma som en slöja, men står för helt andra grundläggande värderingar. Nunnor är kanske inte oreserverat för fri kärlek och annat lättsinne, men de respekterar allmänna val och demokratiskt stiftade lagar. De skumma katolska sekter som inte accepterar att förintelsen har ägt rum får med all rätt stora problem att motivera sin existens. Religionsfrihet kräver ömsesidig respekt.

Hur står sig en genomsnittlig muslimsk församling i det sammahanget? Uppfyller man de krav vi ställer på andra religiösa sammanslutningar?

Det är därför inte orimligt att i detta avseende jämföra slöjor med nazistuniformer. De är dessbättre förbjudna just för att de står för en oacceptabel värdegrund. Varför skulle slöjor behandlas annorlunda? Den värdegrund de står för är ännu mer restriktiv vad avser demokratiska fri- och rättigheter.

Det är inget man kan förhålla sig liberalt till. Rimligen.

I denna uppfattning har jag större delen av svenska folket bakom mig. Det är det som gör frågan så brännbar. Inget av de etablerade partierna har vågat sätta ner foten. Bara SD företräder denna majoritet. Detta är politiskt äventyrligt. Det vore rimligt att i allmänna val kunna stå upp för den värdegrund som vi trots allt är väldigt överens om – utan att behöva rösta på SD.

Där har alla multikulturella politiker med sina politiskt korrekta ståndpunkter målat in sig i ett hörn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

En ny demokrati

Svikna vallöften hör till det förgångna. Nyligen läste jag om Obama att nu när han verkligen blivit president så fick man ge sig till tåls för att förstå vilken politik han tänkte föra. Ställningstagandena i valkampanjen var självklart till för att samla en tillräckligt stor skara väljare – inte nödvändigtvis en deklaration av den politik han avsåg genomföra.

Det lät så självklart, som att det vet ju alla. Därför kände jag mig lite dum. Jag tyckte att det var att svika allt vad heligt är när såväl borgare som socialdemokrater gick till val på löftet att inte införa biltullar i Stockholm, och så gjorde man det i alla fall. Inte heller har regeringen hållit sina löften till privatpraktikerna, som man lovade skulle få sälja sina etableringsrätter. Detta att tala opportunistiskt före valet, sockra budskapet, och sedan inte känna sig det minsta förpliktigad att infria sina vida och breda löften – det är något nytt. Nu tycks alla förstå att det inte är ett svek mot väljarna och demokratin utan en politisk realitet. En politikers förstaplikt är att se till att bli omvald. Naturligtvis.

Men om vi inte vet vad de tänker stå för bortom alla fraser och paroller, hur ska vi då veta vem vi ska rösta på?

Dessutom likriktas budkapet för att ligga rätt i tiden, dvs. peka åt samma håll som opinionsundersökningarnas vindflöjlar. Om man vill ha kärnkraft vem röstar man då på? Nyligen tillkännagav x-partiet att man nu blivit lite för från att ha varit mycket emot. Om man inte tror på att begränsa koldioxidutsläpp för att minska global uppvärmning, vem företräder den åsikten? Och även om man hittar sitt parti så ska man alltså inte räkna med att de förverkligar den egna politiken. ”Politik är det möjligas konstrande.” Vad som är möjligt kan ändra sig från före till efter ett val.

Det spelar alltså ingen avgörande roll vilket parti man röstar på. Varför då rösta alls? Den yngre generationen har fattat galoppen medan vi äldre flockas kring valurnorna som gamar runt ett kadaver, och vägrar fatta att demokratin är död. Inte för att jag har något bättre att komma med. Alla andra mer eller mindre despotiska styrelseskick förefaller sämre.

På sikt kanske det blir mer av folkomröstningar i enskilda sakfrågor. Men det vill inte politikerna. De har ju låtit sig väljas som representanter för oss och vill bestämma själva. Folket är ofta besvärande konservativt. Det har tagit ett halvt århundrade för allmänheten att förstå att kärnkraften är överlägsen andra energikällor, inte minst avseende säkerhet och miljöpåverkan. Så kan vi inte ha det. Om folket finge råda så skulle vi fortfarande köra på vänster sida här i landet. Och hur skulle det se ut? (Rätt svar: Som i England.)

Inte vill vi ha Euro heller, och är tveksamma till EU. Ett sådant folk kan bara betros med en mindre dos demokrati. Bestämma lite grand när vi inte har fått saken om bakfoten. Vi får välja våra kloka och målmedvetna politiker, men sedan inte hålla på och lägga oss i. Vi förstår ändå inte vårt eget bästa. Folk i flock är dummare än de enskilda individerna.

Jovisst det ligger nog mycket i det. Folkviljan är en bräcklig sak. Inget att bygga en seriös strategi på. Men visst är det konstigt hur det har blivit. Nu har åtminstone jag förlorat oskulden. Aldrig mer ska jag bli indignerad när ett politiskt parti gör precis tvärtemot vad de dyrt och heligt lovade i sin valkampanj. Nu förstår jag att det inte är riktiga löften utan poser man intar för att verka attraktiva för oss väljare – valboskapen, allmogen.