Drogtest på jobbet – chefen gräver i dina trosor

I morgondagens nummer av Läkartidningen publiceras en artikel om drogtester på jobbet. Huvudtesen är – pinsamt nog – att det är viktigt att den kemiska analysen av provet utförs korrekt, eftersom provtagandet annars riskerar att råka i vanrykte. Om analyserna är av hög kvalitet så är provtagandet bra, resonerar de. Man framhåller fördelen av att upptäcka tidiga fall av drogmissbruk. Då kan man ju erbjuda dem hjälp. Det är alltså för ditt eget bästa

Men vilken hjälp finns att erbjuda? Hur har vi det med missbruksvården här i landet? Hur länge får man vänta på att komma med i ett subutexprogram? Vill arbetsgivare i allmänhet betala dyra vistelser på vårdställen? Knappast, nuförtiden.

Och vilken hjälp vill den ha som röker lite cannabis till helgen? Eller den som tagit en läkarordinerad Sobril för nerverna eller en Stilnoct för att kunna sova? Och de som inte knarkar alls, men som ändå måste kissa offentligen. Vill vi verkligen betala det priset för att slippa missbrukande arbetskamrater. Vi som svara nej, får alltså acceptera att vi får sparken. Etiskt?

Och är det verkligen av godhet, en vilja att hjälpa, som arbetsgivaren är så ivrig att drogtesta?

Nej, men man får tänka på säkerheten också, säger de. Säkerheten för den anställde själv, för arbetskamrater och för en eventuell tredje person, t ex trafikanter som utsätts för knarkande bussförare. Så går resonemangen som rättfärdigar etiken bakom tvångsprovtagningen.

En betydligt mera eftertänksam artikel publiceras i samma nummer. Den är skriven av professor emeritus Peter Westerholm, specialkunnig på arbets- och miljömedicin. Han citerar flera engelska artiklar, där man inte alls sett något samband mellan positiva drogtester och ökade risker i arbetslivet. Inte heller någon tydlig nytta med testandet när det gäller rehabilitering. Han framhåller vissa fallgropar som att likställa ett positivt test med drogpåverkan. Ett test kan vara positivt långt efter att effekten av drogen försvunnit. Han tycker också att det är viktigt att veta i förväg vad man ska göra när man hittar positiva prover. Det är stor skillnad på legala och illegala droger, att viss använding kan vara oförarglig osv. Kontentan är att viss skepsis är befogad. Testindustrin är en jätteaffär, alltså för dem som säljer testen, och för de konsulter som genopmför själva provtagningen. Det finns partiska synpunkter bland dessa ”experter”. Han förklarar även varför frågan inte gärna hanteras av politiker, utan istället gärna överlåts till dessa  ”experter” som alltså har stort ekonomiskt intresse i testverksamheten.

Man är tvungen att lämna prov.

Såväl den svenska Arbetsdomstolen (AD 1991:45, AD 1998:97, AD 2001:3, AD 2002:51 och AD 2009:53) som den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (Europadomstolen ap pli cation 583341/00 och 46210/99) har bedömt att drogtest är tillåtna i arbetslivet. (LT)

Man kan bli avskedad för att vägra provtagning, men inte för positivt prov, framhåller författarna av den första artikeln. Det låter ju fint. Men man undrar hur karriären påverkas hos någon som har ett positivt prov. Kan neurokirurger fortsätta jobba fastän de röker på? Personligen anser jag det, men det gör nog inte arbetsgivaren. Det blir nog omplacering till arkivarbete tills man tröttnar och säger upp sig självmant.

De flesta grava missbrukare avslöjar sig genom sitt asociala beteende. De uteblir från jobbet om och om igen. Ekonomin brukar ta stryk, liksom den fysiska hälsan. Så dem upptäcker man genom de sociala och medicinska symtomen.

Här skulle vinsten istället vara att upptäcka dem innan det gått så långt. På varje grav missbrukare går det tio eller hundra mindre bekymmersamma missbrukare (recreational users). Det gäller såväl alkohol som heroin. Det finns massvis av lättare (miss-)brukare av alkohol och cannabis som aldrig någonsin kommer att ställa till några problem. Inte ens sjukskriva sig. Hur angeläget är det egentligen att hitta dem?

Och om vi nu vill komma åt dessa symtomfria ”missbrukare”, så finns det kanske etiskt mer försvarbara metoder. Frivilliga erbjudanden om anonym behandling, som i AA-grupper t ex. Är tvång och integritetskränkningar verkligen försvarbara i detta sammanhang?

Det ger ju också obegränsade möjligheter för arbetsgivaren att trakassera en anställd som man vill bli av med. Oavsett drogvanor kan man förnedra personen med regelbundna test tills hon frivilligt slutar eller tar sitt liv. För att inte tala om den biblotekarie som faktiskt syndat och på doktorns inrådan tagit en Stesolid. Henne kan man testa för evigt, och tvinga in i drogprojekt som förnedrar henne ytterligare. (Sådant har jag själv sett exempel på.) Kan inte en biblotekarie få ta sig en Stesolid då och då när ångesten blir för stor? Det tycker jag är en fråga mellan henne och hennes psykiatriker. En känslig fråga som bör behandlas med sekretess – ingenting som varenda chef eller personalassistent ska snoka i.

Jag har tidigare skrivit om det olämpliga med urinprovtagning i samband med att justitieminister Ask kissade på riksdagstoaletten, medan Bodström som annars är positiv till bodströmsamhället, backade när han insåg att provtagningen skulle övervakas. Så honom skulle man kunna avskeda för vägran.

Grejen är dock att han säkert vägrade för att han blev för blyg för att visa upp sitt könsorgan medan han urinerade inför en vilt främmande sjuksköterska. Det skulle jag också bli. Det känns jävligt pinsamt på något sätt. Denna blygsel är ett friskhetstecken. De som gärna visar upp sina genitalia för främmande ska man nog passa sig för. Utom i duschrummet på badhus, kanske.

Vad Bodström inte förstod var att koppla ihop dena djupt kända personliga reaktion med ett resonemang om var gränsen för den personliga integriteten går. Det är inte rimligt att arbetsgivare har rätt att dra ner trosor eller kalsonger på oss för att stirra på våra könsdelar medan vi kissar. Den som inte fattar det är dum eller okänslig.

För mer rutinerade missbrukare är det lätt att fuska. Här är några enkla tips nu eftersom dessa skändligheter satts i verket.

Man kan spara sin egen urin från en drogfri dag (kolla hur länge drogen finns kvar i urinen först). Annars låna av en kompis, gärna av samma kön (kollas ibland). Sedan tar man med urinen till provtagningen, gärna i en ballong/kondom i kalsongerna, så att urinen har rätt temperatur (kollas av en del). När man ska kissa så lirkar man diskret fram ballongen och lossar knuten/påsklämman. Tjafsa mycket och säg att du inte kan kissa, får urinstämma, när någon tittar på. Det är ganska vanligt. Då kollar de inte lika noga. Se annars till att vända ryggen till i det kritiska momentet. Är man riktigt förslagen så kopplar man en tunn slang till ballongen/kondomen med urinen, som sedan tryggt kan tejpas i armhålan eller förvaras i slidan. Varianterna är många. Om man är något sjukvårdsutbildad så kan man använda en liten engångskateter och föra upp godkänd urin i sin blåsa strax före provtagningen – en bra och svårupptäckt metod, men kräver träning och specialutrustning.

Av dessa enkla exempel inser man att labbet knappast är den faktor som gör provtagningen osäker. I Läkartidningen tycker man att det är viktigt att kvalitetssäkra de kemiska analyserna. De har tydligen aldrig hört talas om SISU: Skit In – Skit Ut. Om man analyserar manipulerad urin så spelar analysmetodiken mindre roll.

Så metoden är dålig, och etiken tvivelaktig.

Läkare är en yrkesgrupp med särskilt stora risker vad avser missbruk. Vi har många droger tillgängliga med ett enkelt recept. Några faller för frestelsen att börja ordinera sig själv olämpliga droger. Det är dessutom ett hot mot patientsäkerheten, som börjat komma i ropet. Så jag tar för givet att vi blir en av de första yrkeskategorier som ska förnedras med att kissa inför arbetsgivaren.

Betänk det kollegor! Allt vad I viljen att patienterna skola göra eder, det skolen I ock göra dem. Eller tvärtom: Utsätt inte patienterna för något som du själv skulle tycka var kränkande. Primum non nocere est! (Det primära /i sjukvården/är att inte skada /patienten/.)

Läkare ska ha patientens bästa för ögonen. Det gäller även företagläkare, anställda av arbetsgivaren Kraven på att vi ska kontrollera patienterna ökar hela tiden: låsa in galningar, dra in körkort, dra in vapenlicenser, kontrollera missbruk av sjukförsäkringen osv. Vissa sådana uppgifter måste vi ta på oss, men bara efter noggrant övervägande. Patienter ska inte kränkas på lösa boliner. Helst inte alls.

Här är det förfärande lösa boliner. Vinsterna är tveksamma, så ändamålet helgar inte de långtgående medlen. Det är uppenbart (prima facie, som vi säger) så fort man gör Bodströmtestet: Vill du att arbetgivaren ska stirra på ditt könsorgan medan du avtvingas din urin?

Nej, jag trodde väl inte det. Det tycker jag att vi kallar för positivt utfall av Bodströmstestet. Positivt för alla inblandade.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Doktorn och döden

Efter ett helt års utredande ska man nu väcka åtal för dråp i det uppmärksammade fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Fallet väcker frågor om liv och död – och om vilken roll vi läkare har i livets sista stund.

Som 25-årig medicine kandidat hade jag mitt första läkarjobb som sommarvikarie på en stor långvårdsklinik i en mellansvensk stad. Vi var tre vikarierande underläkare på ett par hundra patienter. Jour dygnet runt – var tredje natt och var tredje helg. Men vi var unga, och akutärendena var lagom många.

Alltid var det någon patient som var döende. En helg när jag var jour så låg en mycket gammal kvinna för döden. Jag tillkallades akut när hennes sista stund var kommen. Det var nog första gången som jag såg en människa dö. En sjuksköterska och jag var inne på rummet. De många barnen – söner och döttrar i övre medelåldern – väntade enligt den tidens sed utanför rummet.

Den gamla drog ett sista rosslande andetag. Jag lyssnade med stetoskopet. Jo, hjärtat slog fortfarande, oregelbundet och med långa uppehåll. Och plötsligt drog hon ännu ett djupt andetag. Hjärtat ville inte riktigt sluta slå. Vi tittade på varandra, syster och jag. Vi kunde ju inte gå ut och ”meddela” innan hon var riktigt död. Hur vet man när någon är riktigt död? De anhöriga skulle nog bli chockade om de sedan gick in och fick höra ännu ett rosslande andetag från den döda.

Syster tyckte att vi skulle vänta en minut eller två efter att hjärtat slutat att slå. Sedan var det dags att gå ut till de anhöriga.

Jag greps av panik. Vad skulle jag säga? -Mamma är död? -Jag beklagar. Det låter så formellt. Och om de frågar vad hon dog av. Vad var dödsorsaken? Hur ska man kunna veta det utan obduktion? Patienten var multisjuk med en tumörsjukdom, strejkande njurar, dåligt hjärta, tillstötande infektioner i urinvägar och lungor. Men vilken enskild sjukdom var det som egentligen tog livet av henne? Pneumonin? Det skulle ju lika gärna kunna visa sig senare att hon fått en infarkt.

Då kom jag plötsligt ihåg vad en gammal överläkare sagt till mig när jag ställt en liknande fråga för längesedan.

-Man kan ju alltid säga att hjärtat stannade.

Jag fattade inte ens om han skämtade. Vågade inte heller fråga. Det är väl klart att hjärtat stannar när folk dör. Även om de blir skjutna i huvudet. Men det är väl inte dödsorsaken ändå. Det måste väl vara kulan i huvudet?

Det fanns ingen tid att tänka efter så mycket mer. Vi gick ut.

-Er mor har dött. Jag beklagar.

-En av döttrarna, en stadig kvinna från landet, omfamnade mig med tårar i ögonen.

-Vi är så glada att mamma fick ett så fint slut på sitt liv.

Jag fattade ingenting.

-Ni tog så väl hand om henne. Precis som hon hade velat. Hon hade ju aldrig legat på sjukhus förut, och var orolig för hur det skulle bli. Nittiofem år och aldrig behövt ligga på sjukhus. Det får man vara tacksam för.

-Ja …

-Men säg, doktorn. Vad dog hon av till slut?

-Jaa, tvekade jag. Det var ju många organ som var utslitna, och så tumören … Men till sist var det hjärtat som inte orkade längre.

De nickade förstående när vi gick in till modern som nu definitivt vilade sin eviga vila. Jag sände en tacksamhetens tanke till min gamle lärare. Man behöver något att hänga upp döden på. Det måste inte vara en obduktion med precisa svar. Ett hjärta som stannat räcker så bra ibland. Detsamma som att säga att hennes tid var kommen. Det ger en känsla av sammanhang – KASAM.

På Astrid Lindgrens sjukhus dog för en tid sedan en liten alldeles för tidigt född flicka. Det hade kanske skett ett misstag i vården tidigare, och nu var allt hopp ute. Man kunde se att hjärnan slutat fungera, och livet uppehölls på konstgjord väg med en respirator.

I det läget vet vi alla i vårdpersonalen att flickan kommer att dö. Det måste vi förklara för föräldrarna innan vi stänger av respirator och allt annat som vi satt in för att förlänga hennes liv. De måste få tid på sig att förstå. Men de får inte fatta beslutet. Det gör vi. Av ren barmhärtighet. Ingen ska i en så förtvivlad situation dessutom behöva ta ställning till vilka vårdinsatser som är rimliga, och vilka som ska avbrytas. Om de har en mycket bestämd uppfattning så respekteras den så gott det går inom etiska och juridiska ramar. Ibland vill man att vi ska påskynda döendet – det vet vi, och tackar alltid artigt nej. Ibland vill man att vi ska vänta med att koppla ifrån. Då ger vi anhöriga mera tid att förstå, vi förklarar och tröstar.

I fem timmar pågick den lilla flickans dödskamp. Föräldrarna närvarade. Fem timmar är en oändlighet. Till slut fick hon ro. Sorg och förtvivlan, förstås.

Långt senare upptäcktes vid obduktion att halterna av narkosmedel och smärtstillande var skyhöga. Hur kunde det komma sig?

En ambitiös åklagare anade ugglor i mossen. Om man ger så höga doser så är det ju aktiv dödshjälp. I vår lagstiftning likställt med mord. Ansvarig läkare hämtades från arbetsplatsen med polis. Inge möda sparades. Analyser och ännu fler analyser till astronomiska kostnader. Ett års utredning av ett misstänkt mord. Eller dråp, som rubriceringen är. Hur den nu kan vara det. Planerat dödande är väl mord. trodde jag.

Frågan är väl också filosofisk. Kan man mörda en hjärndöd person? I så fall mördar man ju alla organdonatorer. Visst måste man väl anse att döden aktivt påskyndas av att hjärtat tas ur kroppen för transplantation? Och var flickan hjärndöd?

Alla dessa frågor känns så fel. Flickan är död. Oundvikligen död. Om hennes sista timmar påskyndades av hänsyn till föräldrarnas vånda så må det väl vara förlåtet. Kanske inte exakt efter regelboken, men empatiskt och begripligt. Etiskt invändningsfritt enligt alla upptänkliga värderingar, när döden är en befrielse, som Ann Heberlein så klokt reder ut.

Vad åklagarna hoppas åstadkomma är för mig mycket oklart. Kanske kan man bevisa att en olämpligt stor mängd av något blev given, kanske fastställa av vem, kanske bevisa att sprutor förväxlats eller att förloppet avsiktligen påskyndats, kanske något annat. Och? Tröstar det föräldrarna? Förbättrar det vården i liknande fall? Kan det vara till någon som helst nytta för någon? Knappast. Har de inget viktigare att göra?

Det verkar inte klokt. Möjligen juridiskt korrekt, men inte klokt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nyckelpersoner, Tamiflu och människors lika värde

Sydnytt

Igår kunde Sydnytt meddela att Länsstyrelsen planerar att ge Tamiflu i förebyggande syfte till vissa nyckelpersoner i länet. Anledningen är att man vill undvika att viktiga samhällsfunktioner drabbas av svininfluensan.

Chefen för infektionskliniken i Lund Åsa Hallgårde, som även är ordförande i Svenska Infektionsläkarföreningen,var av en annan åsikt. Hon hade åtminstone tre invändningar: tveksam nytta med denna medicin, risken för resistensutveckling och urvalet av nyckelpersoner.

Nyttan med Tamiflu

De första två invändningarna har framförts av många myndighetspersoner och läkare när det gäller Tamiflu till vanligt folk. Det ger en mildare infektion för 70-80% av dem som infekteras, men skillnaden är obetydlig – kanske någon dags mindre sjukskrivning. Detta ska vägas mot risken för att viruset blir motståndskraftigt mot Tamiflu när det används i otid. Då har vi inget att komma med till gravida, småbarn som inte kan vaccineras eller de som på grund av andra sjukdomar löper en ökad risk för komplikationer.

Dessa invändningar gäller tydligen inte nyckelpersoner.

Vilka är då dessa nyckelpersoner?

I samband med fågelinfluensan tog man fram listor för vilka som i första hand skulle få medicin. Det var bl. a. Kungahuset och riksdagens ledamöter. På länsnivå torde detta motsvaras av Ilmar Reepalu, Jerker Swanstein och andra höjdare inom förvaltningarna. Dock inte infektionsläkarna, konstigt nog.

Det är svårt att förstå denna prioritering. Kungen är ju extremt ersättlig. Det finns en hel grundlag, succesionsordningen, som reglerar hur han kan ersättas.

Riksdagledamöterna har ju blivit helt onödiga i det politiska livet, då alla viktiga beslut fattas i andra grupper. Rent formellt kan det väl vara viktigt att ha en riksdag som är beslutsför i ett krisläge, men ersättare för dessa knapptryckare borde vara enkelt att få fram.

Samma sak med Regeringen. Den måste kunna fatta snabba beslut, vilket den inte direkt briljerat med t ex vid Tsunamin. Kanske man med en enkel delegation kunde uppdra åt åt närmaste departementssekreterare eller partifunktionär att vikariera vid sjukfrånvaro.

Samma gäller för länsnivån. Med en tydlig beslutsorganisation följer en tydlig delegationsordning och ett fungerande vikariatssytem. Tamiflu kan inte ersätta bristen på organisation.

Och på kärnkraftverken, inom busstrafiken, sjukvården och sophanteringen, är det verkligen chefstjänstemännen som är oundgängliga? Jag antar att det är de som får medicinen. Ingenjörerna, bussförarna, läkarna och sopåkarna är nog inga nyckelpersoner. Det skulle ju bli alldeles för många.

Nyckelfrågan

I det här fallet kan det väl vara skitsamma. Men om det var en allvarlig epidemi eller ett annat skarpt läge. Vilka nyckelpersoner vill vi skydda först då? Det är ingen fråga för anonyma tjänstemän utan en komplicerad fråga med både politiska och etiska aspekter. Det är något man därför borde diskutera öppet och i god tid. Är det verkligen Kungen och Ilmar Reepalu och andra höjdare vi vill rädda i första hand?

Offentliggör listan med nyckelpersoner!

Dessa listor över vilka som är nyckelpersoner i ett krisläge borde vara offentliga även av andra skäl. Det är naturligtvis angeläget att alla vet vilka de är så att vi kan värna extra om dem också i andra situationer: i ett krisläge ska de väl inte behöva sitta i väntrum eller stå i bussköer. De ska naturligtvis ha företräde för oss andra eftersom de är viktiga för själva samhället funktion. Vi vill inte att samhället äventyras medan de köar, väntar på höftledsoperation eller sitter i timmar och väntar på akuten. Därför borde vi i god tid få veta vilka de är så att vi vet att vi ska släppa fram dem och låta dem gå före kön av oss vanliga, lite mindre viktiga personer – vanliga människor.

Som läkare, väljare, skattebetalare och medmänniska är det min rätt och skyldighet att hålla reda på dessa nyckelpersoner.

Etiska aspekter

Alla människor är lika mycket värda – har samma människovärde – men ibland måste vissa få gå före i buss- eller systemkön. Denna fråga ska inte behandlas lättvindigt så att vi riskerar att få vissa medborgare som är mer jämlika än andra. Det är därför en fråga av såväl etisk som politisk betydelse, där alla bör få vara med och ha en synpunkt. Annars urartar det lätt till korporativism och fascism.

Och det vill vi inte för det viktigaste av allt är ju att värna demokratin och människors lika värde. Så vilka är det som vi ska släppa före? Ge oss listan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Medhjälp den nya trenden?

Det har kommit på modet det där med medhjälp.

II.

Först den uthängda barnläkaren som bara gjort som man alltid gör. Dock efter en vårdprocess där många yrkesgrupper deltagit under en längre tid, och där föräldrarnas uppfattning tagits med som en viktig del i den fortlöpande bedömningen. I värsta fall leder detta förlopp så småningom till ett konsensus (allmän uppfattning); den alltmer oundvikliga slutsatsen av alla kliniska iakttagelser, undersökningar och bedömningar är att förbättring är utsiktslös.

Denna sammanfattande bedömning ska göras av en läkare i ansvarig ställning: en specialist eller överläkare som är ansvarig för enheten. Ingen annan har den befogenheten eller ska behöva leva med följderna/ansvaret – i synnerhet inte föräldrarna (Tännsjö!) och inte annan personal som deltar i vårdarbetet. Det är en läkarsak, och det ska vi vara tacksamma för. Alla alternativ är sämre.

Föräldrar har föreslagits. Är en sådan bedömning – ett slags vanmäktig dödsdom – något de ska tvingas göra? Är det barmhärtigt? Hur ska de säkert veta när alla försök till förbättring är utsiktslösa och därför ska inställas. Och kan/bör de ens då ge upp allt hopp? Det vanliga är att försämringarna meddelas föräldrarna fortlöpande. De måste få tid att känna sig in i det nya perspektivet, bearbeta sorg och uppgivenhet och ställa nya frågor – många frågor som måste få ett svar men även lika många frågor som nog inte har några svar. Efter några dagar meddelar föräldrarna en känsla av att de förstår hur man resonerar. Därefter försöker man göra avslutningen så skonsam som möjlig för barnet och dem, ofta i ett outtalat men djupt känt samförstånd. Jag har aldrig hört talas om att man avslutar hopplös behandling om föräldrarna inte vill eller ”förstår”. Då avvaktar man hellre. Lika lite som om man efterfrågar deras ”åsikt” eller än mindre ”beslut”. Så de har ett avgörande inflytande, men slipper den omänskliga uppgiften att bestämma ”om” och när” behandlingen ska upphöra. Det är många års förtrogenhet med sådana vårdsituationer som lett fram till detta någorlunda skonsamma och etiskt välavvägda system.

Ett medicinskt-etiskt-juridiskt ”nytänkande” i frågan är ett opåkallat inklampande på den mediala scenen, och kan orsaka avsevärt lidande bland döende barnpatienter, deras närstående och även hos engagerad personal.

Vad vore vinsten som skulle kunna uppväga detta lidande?

Och vad fan har morfindosen för betydelse? Vore jag anhörig – och det har hänt – så skulle jag tänka ”ta i rejält” så att insomnandet sker lugnt och säkert. Om erfarenheten säger att det bästa är nivåer skyhögt över vad som är lämpligt när patienterna ska leva vidare, så får det bli så, om jag ska bestämma. Men visst är det ytligt sett mer av dödshjälp än palliation (lindring) i en sådan attityd. I det senare fallet skulle man bara ge så mycket lugnande att patienten slipper lida och känna kvävningskänslor när andningen avstannar, men vem vet hur djup den narkosen behöver vara? Min tanke som anhörig skulle vara: ”vi har passerat gränsen för sådant finlir – se till att få det gjort så barmhärtigt (och snabbt) som möjligt”. Att passivt vänta på att mitt barn sakta, kanske under flera dygn ska rossla sig hädan – till en säker död – med bara viss säkerhet om smärt- och ångestfrihet; det vore närmast totrtyr.

Och hur ska man göra med
den kliniska konferens (ronden) som fattade principbeslutet?’
de konsulter, röntgenläkare och labläkare m fl, m fl som bidragit till beslutet?
den läkare som ordinerade de sista doserna?
sjuksköterskan som gav sprutan och stängde ventilatorn (respiratorn)?
Medhjälp till mord förstås! Sy in dom hela bunten, kanske även sjukhusadministrationen.

Eller avstå för Guds, patienternas, de anhörigas och personalens skull. Avstå i barmhärtighetens namn.

Palliation nära döden kan nog bli intill förvillelse lik dödshjälp – inte minst juridiskt. Är det något vi är vill ska bli föremål för dessa sketna medikolegala hårklyverier? Kan vi inte låta läkarna sköta sitt grannlaga värv efter bästa förstånd, med empati för de närstående och den döende, med stöd från kolleger och i samarbete med dem och övrig personal så att man inte under press faller till föga för sämre lösningar: onödigt förlänger lidande, för bryskt fattar avgörande beslut, jagar upp och tröttar ut föräldrarna mer än nödvändigt etc. Jag tror inte att detta är ett av de ställen vi behöver leta efter bristande rättssäkerhet. Snarare förtydliga lagarna så att ett gott och medmänskligt handlag blir helt klart lagligt.

Vill vi problematisera så går det nog att fälla flera läkare på olika nivåer, föräldrarna, annan personal som bidragit till bedömningen att vården var utsiktslös, och att aktiva åtgärder (t ex respirator) därför skulle avslutas. Medhjälp till överlagt mord (för det låter ju mycket, mycket överlagt) eller dråp (i hastigt mod = oavsiktligt pga känsloutbrott – låter inte rimligt). Låter som en mardröm för alla inblandade (misstänkta?). Bättre säkerhet/kvalitet i vården? Knappast!

Åklagaren har avsagt sig fallet då hon tyckte att det gav för mycket fokus på hennes person – förhoppningsvis ett tecken på plötslig mognad och insikt? Låt oss ta itu med den organiserade brottsligheten istället. Den är på frammarsch, och behöver våra brottsbekämpande resurser bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,