Den som har flest lobbyister vinner

Upphovsrättens politik (vad vi kan/borde göra), praktik (vad vi/de gör) och affärsetik (vilka affärsidéer är bra?)

Detta är ett resoenmang på nivån ovanför den om uttolkning av nuvarande lagstiftning. Diskussionen syftar till att ge oss inspiration till och nya idéer om hur situationen kan förändras till det bättre.

Upphovsrättsindustrin har med rätta kritiserats för att inte tillföra kulturen och samhället något nytt. Verket finns redan men upphovpersonen – den fattige trubaduren (kallas numera singer-songwriter), som just skapar den nya kulturföreteelsen drabbas; en komposition som omfattas av upphovsrätt med ett framförande och ett phonogram (inspelning) som båda omfattas av närstående rättigheter som är ungeför desamma. Ofta överlåter han tyvärr sin upphovsrätt till en organisation som ordnar distribution, marknadsföring, styling och agerar juridiskt och politiskt i frågor om upphovsrätt. Det har uppstått en ny industri som handlar med upphovsrätt. För detta tar de 90% av intäkterna och skickar smulorna 10% till den den allt fattigare men nyskapande artisten. Deras viktigaste funktion är marknadsföring och distribution. Och det åstadkommer de med att hålla såväl trubadur som kulturkonsumenter i ett järngrepp. När nu distributionen och även marknadsföringen börjat sköta sig själv på internet så försvinner en stor del av deras existensberättigande. Resterande uppgifter skulle lika gärna kunna skötas av en fackförening för artister.

Och vem trivs i ett järngrepp? Inte trubadurer i alla fall.

När det gäller skadestånd för intrång i upphovsrätten så räknar man märkligt nog bara med vad upphovsrättsindustrin i värsta fall förlorat på intrånget. Man tar inte hänsyn till vad de tjänat på all gratis marknadsföring.

Ett exempel som jag hört ryktesvis rör Adobe som tillverkar de mest sofistikerade program för grafiska ändmål, t. ex. det marknadsledande programmet för fotoredigering Photoshop. De vet att de flesta ungdomar som använder deras program inte har råd att köpa dem. Fotoprogrammet kostar bara det ca. 10 000 kronor, och vill man ha hela den ”kreativa sviten” med animation, filmeditering, vektorgrafik, design av internetsajter etc. så får man punga ut med det dubbla. Få privatpersoner har den möjligheten, och ännu färre ungdomar. Därför ser man mellan fingrarna på dem som illegalt använder programmen. De skulle ändå inte ha råd att köpa dem – alltså ingen ekonomisk förlust. Däremot får man en hel generation som så småningom kommer ut på arbetsplatser och kräver att få använda Adobes program i sitt arbete. Alltså en marknadsföringsvinst. Jag har naturligtvis inte kunnat hitta annat än anekdotiska belägg för att Adobe själva står för resonemanget, men det gör det inte mindre intressant.

Det är alltså ingen självklarhet att upphovsmannen lider någon skada av ett intrång i upphovsrätten. Med nuvarande lagstiftning så skulle varje illegal kopia av Photoshop bestraffas med 10 000 kronor i skadestånd, och dessutom fängelse eller böter som påföljd för att man brutit mot upphovsrättslagen. Är det rimligt? Knappast. Det är för lätt att påstå rätt ut i luften att man förlorat det belopp som man skulle ha fått om användaren skaffat sitt exemplar lagligt. Han kanske hade valt att inte köpa alls utan använt gratisprogrammet Gimp istället, och då hade man ju aldrig sett röken av pengarna: alltså ingen ekonomisk förlust i det fallet. Han skulle aldrig ha spelat musiken eller brukat och skrutit om programmet inför sina vänner eller arbetskamrater, och den marknadsföringseffekt som själva spridningen innebär skulle ha uteblivit. Klar vinst som uteblivit. Hur räknar man på det? Hur många köpare skulle man ha förlorat om den illegala användaren inte visat och kanske spritt sitt exemplar? Skulle man som Adobe låta udda vara jämnt och rent av tjäna ekonomiskt på saken? För att inte tala om den good-will den självsäkra attityden skapar!

Upphovsrättsindustrin är inte så monumentalt stor som den kan te sig ur den enskildes perspektiv, när de använder sin kraft för att lagföra enstaka individer. Det finns ett skäl till att man ger sig på Pirate Bays huvudpersoner, en handfull meddellösa ungdomar samt en ”entreprenör” som sägs ha lite pengar på banken. Många har påpekat att t. ex. Google distribuerar adresser och metoder (torrents, t. ex.) för nedladdning av upphovsrättsskyddat material på i stort sätt samma vis som TPB. De har en ännu finurligare sökmotor och ännu större ekonomisk vinning: miljarder – medan TPB rakat in någon futtig miljon. För att inte tala om andra möjliggörare – potentiella ”medhjälpare” till upphovsrättsbrott: hårdvarutillverkare som SonyEricson med sin 3G-teknik, bredbandsdistributörer, mjukvaruindustrin … Många i miljardklassen.

Det är nog klokt av Antipiratbyrån att inte ge sig på dem, även om de ständigt och stundligen utför samma medhjälp till intrång som TPB ansetts göra. Det skulle upphovsrättsbranschen aldrig gå i land med. Den som har flest lobbyister och advokater vinner, och då skulle de hamna i ett saftigt underläge.

Det finns ett naturligt (vad jag avskyr det ordet och begreppet!) skäl till detta. Alla dessa branscher är har en lysande och expansiv framtid i stark kontrast mot de upphovrättsliga sekteristernas (Antipiratbyrån, IFPI …) tynande tillvaro, där de försöker mjölka sista kronan ur Jussi Björlings gamla operainspelningar, vilket bara får som resultat att ingen någonsin får höra dem eftersom distribution och logistik inte skulle löna sig. De får stanna kvar i valven hos Sony eller någon annan storkund i livstid plus 50, 70 eller 90 år. Vem vet? Hela havet stormar av lobbyister och alltför ivriga tjänstemän som fingerfärdigt tillmötesgår deras önskemål med en allt strängare lagstiftning. Till vad nytta? Inte ens upphovsrättsindustrin tjänar på det. Men vi går miste om en del av vårt kulturarv. Kort sagt en skitbransch utan framtid.

Det finns anledning till optimism. Inte för att demokratin eller rättvisan segrar, inte heller för att ”den ursprungliga upphovsrättshavaren” artisten eller programmeraren kommer att få en större del av kakan. Inte alls. Det kommer att reglera sig själv just av styrkeförhållandena på marknaden, denna märkliga best. Hårdvarutillverkare, programmakare och bandbreddsleverantörer (”infrastrukturen”) är så oerhört mycket ekonomiskt starkare att de så småningom kommer att diktera villkoren för den tynande och snikna upphovsrättsindustrialisten som skor sig på fattiga trubadurer. Trubadurerna (hate to bring them up again!) kan få ett bättre avtal för fri nedladdning med dessa starka industrier än med upphovsrättsindustrins futila kamrerande.

Ungefär som det blev med biblioteksersättningen. I flera EU-länder (bl a Sverige) motsatte sig industrin (förlagen) effektivt att bibliotek lånade ut böcker gratis (verk med stor höjd spreds till allmänheten). Låntagarna borde betala halva eller hela bokens pris i hyra tyckte de, trots att boken redan var inköpt och betald av biblioteket. Men bibliotek i Sverige betalar redan ut en biblioteksersättning – ungefär som kassettskatten – som ska komma författare tillgodo – direkt utan att passera genom upphovsrättsindustrins giriga fingrar. I form av bl a stipendier till mindre kända författare eller sådana som gjort en insats för ett minoritetsspråk som Svenskan. EU:s argument (lobbyisternas? argument) hävdade enfaldigt att detta inte var fri konkurrens eftersom andra språk än svenska inte belönades. Efter många år av framgångsrik kamp understödd av förläggarföreningarnas lobbyister (och pengar får man anta) fick de till slut ändå ge sig. De fattade visserligen inget sådant beslut, men satte upp frågans (omkodade) nummer på en lista över ”closed cases”. Motparter och myndigheter meddelades endast på detta sätt, framgick efter mycket intensivt och uthålligt grävande från en journalist. Annars hade vi kanske aldrig fått veta detta icke-beslut.

Hur mycket kan vi till mans låna ut böcker CD/DVD-skivor, MP3-filer, spelprogram till kompisar, vänner, bekanta, obekanta …? Med viss betalning för slitaget eller gratis? Med böckerna är tillgängliggörandet kontroversiellt även om jag köpt boken så kanske jag inte får låna ut den, men sälja den måste jag få göra för annars hade antkvariaten och second-hand-shopparna fått slå igen. Men det kliar i fingrarna på upphovsrätten handgångna: något borde man kunna pressa även ur dessa. Ständiga små förslag om lagjusteringar i ”rätt” riktning, som eroderar grunden för denna ekonomiskt obetydliga men kulturellt viktiga spridning.

För att återknyta till skadestånden. Skulle det inte räcka med att gottgöra den skada man åsamkat trubaduren? 10 kronor till honom istället för 100 kronor till industrin. Det var ju ändå han som gjorde låten. Industrin har inte behövt pressa någon CD, designa något omslag och inte behövt bekymra sig om distribution till alla butiker och lagerhållning (logistik). Allt detta görs gratis på internet. Och detta rör ju inte upphovsmannen. Ge honom vad som honom tillkommer – inte industrin! Han kanske också tycker att udda kan vara jämnt med tanke på den kostnadsfria marknadsföring som spridningen innebär. Kanske en tia per exemplar är rimligt för honom i vissa lägen? Eller en uppskattad kostnad för alla nedladdningar på bara 2-5 kronor vore tillräckligt eftersom många raderas efter en halv provlyssning? Eller i form av stipendier som lottades ut bland dem som drabbas av nedladdningar? Kanske man inte ens skulle ta ut beloppen som skadestånd som ju innebär en obehaglig och onödigt dyrbar process med stora advokatarvoden: en liten ny avgift för varje megabyte som laddas ner – liten nog att inte höja måndskostnaden nämnvärt skulle ändå räcka för att ge trubaduren mat för dagen, men kanske inte för att göda den onödiga upphovsrättsindustrin.

Vi kan nog komma överens i godo, trubadurerna och visans vänner. Bara inte upphovsrättslobbyn lägger sig i och vill starta bråk. I såna fall får vi hämta våra starka storebrorsor – de rika och expansiva framtidsindustrierna. Och sen får vi se vem som lägger benen på ryggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

Ljuger Liza Marklund igen?

Denna gång ondgör sig LM i Expressen över illegala nedladdningar av kompisens skiva. När man kollar verkar det som om de 80 000 nedladdningar hon talar om kommer från bandets egen hemsida där de lagt ut låten och uppger att den laddats ned 87 000 gånger. Alltså helt legalt att ladda ner. Däremot finns den inte på de större torrentsajterna.

Liza Marklund har tidigare haft problem med sin verklighetsuppfattning. En historia som hon hävdat var väldokumenterad sanning visade sig inte stämma, och hon tvingades medge att den istället var en påhittad (”baserad på en verklig historia”). Fullständigt skamlös, uppbackad av sitt Piratförlag, där Jan Guillo tycker att folk är dumma i huvudet om de inte fattade att historien var uppdiktad. Lögn och dikt går bra som dokumentär. Hon rekommenderade även då lagskärpning för att komma tillrätta med problemet. Hon har kontakter, och lagändring blev det.

Polarna i pappersmedia reagerade knappt på skiten utan gjorde sig lustiga över bloggosfären, där det blev skandal.

Nu rekommenderar hon bokstavligen den kinesiska metoden: att filtrera informationen på internet så att den inte innehåller olämpligheter samt att ställa bredbandsleverantörerna ansvariga för illegalt innehåll. Det är väl lika begåvat som att bötfälla Expressens pappersleverantörer för lögnaktiga beskyllningar i tidningen samt att införa förhandscensur av alla tidningar (särskilt Expressen) så att de garanterat inte innehåller osakligt material.

Har hon blivit fnoskig eller har jag missförstått något? Jag trodde det här landet berömde sig av sin pressfrihet och yttrandefrihet, och att Expressen var en liberal – inte Stalinistisk – publikation. Att införa en totalitär stat utan yttrandefrihet för att komma åt fildelarna verkar för mig vara ett förslag på gränsen till vansinne.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fildelning

Igår började rättegången mot The Pirate Bay. Tre unga män står åtalade för ”medverkan till exemplarframställning” och ”medverkan till tillgängliggörande”. Det första kanske åklagaren tänker ta tillbaka enligt en ny skriftlig sakframställan som han ska lämna in imorgon. Redan det är mycket märkligt. Åtalet har förberetts sedan före tillslaget mot piraternas servrar 2006.

De åtalas för att ha brutit mot Lagen om upphovsrätt. I 2 § anges vad ”tillgängliggörande” innebär: ”Verket görs tillgängligt för allmänheten … när verket överförs till allmänheten. Detta sker när verket … görs tillgängligt för allmänheten från en annan plats än den där allmänheten kan ta del av verket.”

Klumpigt uttryckt, tycker jag. Vaddå ”allmänheten”? Vaddå ”annan plats”? Vaddå ”överförs”? Förmodligen kan man läsa mera om vad som avses i förarbetena, men å andra sidan måste man ta hänsyn till EU-rätten som ju är överordnad i de flesta fall, och mycket få vet vad den säger. Ingen auktoritet på området vågar bestämt säga om de åtalade kan bli fällda. Det är något djupt olustigt med lagar som ingen förstår riktigt vad de innebär. Medborgarna borde med en rimlig ansträngning kunna avgöra vad som är förbjudet, annars är det ju inte så lätt att vara laglydig.

Det är dessutom en pinsam generationsfråga. Min generation förstår inte. I Grönköping kallas epost för elektriska brev. Att fylla de nya och rymliga mp3-spelarna på laglig väg skulle väl kosta som en bättre begagnad Ferrari. Det har nog generationen med proppar i öronen aldrig tänkt på ens. Och väl är det.

Film- och musikindustrin har alltid protesterat mot ny teknisk utveckling: radion, grammofonen, bandspelare, video och internet. De har haft en överdriven rädsla för att bli av med sina kassakor. Ofta har det blivit tvärtom, det har ökat ”spridningen” och därmed försäljningen av det upphovsrättsligt skyddade materialet. De får sedan länge en del av vinsten på magnetband, sedan även på oinspelade CD- och DVD-skivor. Hårddiskar vet jag inte hur det är med, och inte heller de minnesmoduler som sitter i alla musikapparater och mobiltelefoner. Rätt hutlöst redan det.

Alla som begriper något vet att rättegången inte spelar någon roll. Den har beställts av den lika inflytelserika som korkade amerikanska nöjesindustrin. Och vår ännu mera korkade statsmakt har inget att sätta emot. Ingen vettig lagstiftning och ingen användbar IT-strategi.

Sverige håller på att bli ett övervakningssamhälle. Det fria ordet är numera hårt kontrollerat och privatlivets helgd har invaderats av industriella itressen. Dystopin i 1984 är redan överträffad många gånger om, och värre lär det bli: ACTA, FRA, IPRED, PKU, datalagringsdirektivet – och nu detta.

Man skäms över tillståndet i nationen. Till och med Anders Björck har avgått som ordförande för försvarets underrättelsenämnd, som ska övervaka FRA. Han tycker efter moget övervägande att FRA hotar individens integritet. Det är väl första gången den mannen sagt något som jag sympatiserar med. Visserligen avgår han bara ett par månader i förtid, men det är i alla fall någon från min generation som protesterar. Alltid nåt.