Försäkringskassan dum som ett spån eller röd-grön?

I dagens DN redogör Försäkringskassans chef Adriana Lender för sina problem med att tolka den nya lagen, även efter förtydliganden.

Det finns numera två gränser för sjukpenning.

Den första inträder efter ett halvår (180 dagar). Då ska arbetsförmågan inte längre prövas i förhållande till det arbete man har utan i förhållande till alla möjliga jobb. Om man t ex är lagerarbetare och har ont i axlarna, så har man inte rätt till fortsatt sjukpenning om man kan klara ett kontorsjobb istället. Det ökar trycket på arbetsgivarna att aktivt delta i rehabiliteringen med omplaceringar. Det ökar också kravet på den enskilda försäkringstagaren att tänka ett steg längre: Kan jag jobba med något annat någon annanstans?

Det är inte orimligt. Kan man jobba med något annat så ska man inte gå på sjukpenning. Denna regel kan inte gälla alla utan undantag. Om det verkar troligt att man kan återgå i sitt vanliga jobb inom ytterligare ett halvår så ska man trots allt få sjukpenning under denna tid. Det är ju också ett bra och mänskligt hänsyn.

Eftersom Försäkringskassan inte klarade av att tillämpa denna regel på ett förnuftigt sätt så har man förtydligat lagen. Man ska inte heller pröva nytt jobb om det är ”oskäligt” med hänsyn till sjukdomen. Det är för att FK inte ska tvinga cancersjuka att söka jobb mitt i behandlingarna.

Nu vet man inte hur man ska tolka ”oskäligt”. Vilka andra diagnoser kan komma ifråga? Ska alla cancerpatienter slippa, även de som är rätt friska, som många beskedliga prostatacancrar som inte ens kräver behandling och kan vara symtomfria i tiotals år?  Ska man ta med åldern i beräkningen: ska 24-åringar bedömas likadant som 64-åringar?

Nej, det är inte lätt. Egentligen får man inte ta hänsyn till åldern, men man måste ju också prioritera sina insatser. Chansa på att arbetsrehabilitera 24-åringarna först. Det är mitt råd.

Ett annat bra råd är att fråga sjukskrivande läkare. Olika patienter reagerar olika, och samma cancer kan vara olika arbetshindrande beroende på vem den sitter på. Andra diagnoser måste också vägas in. Gärna i form av att kalla till ett rehabiliteringsmöte. Det tar tid att samla alla inblandade under en timme, men är värt besväret. Efteråt brukar alla vara överens om hur man ska gå fram.

Den andra gränsen är mera definitiv: Efter 2,5 år ska man inte längre ha någon sjukpenning alls. Har man inte blivit arbetsför på så lång tid och inte kunnat ta något jobb alls på arbetsmarknaden så ska man nog förtidspensioneras och få sjukersättning. Om det är oklart om man kan komma igång igen efter ett år eller två så ska man ha tidsbegränsad sjukersättning (tidigare: sjukbidrag), som brukar utgå ett eller två år. Man blir alltså inte utan pengar efter 2,5 år, men sjukpenningen övergår i sjukersättning, som för många är något lägre än sjukpenningen, och därför inte så populär.

Men utan pengar blir den sjuka alltså inte. Talet om utförsäkring och stupstock är väldigt överdrivet.

Och i vissa fall kan man få fortsatt sjukpenning även efter 2,5 år. För detta krävdes förr ”synnerliga skäl”. Eftersom FK inte tyckte att cancer var ett sådant skäl – hur dum får man vara? – så förtydligade man undantagsregeln till att den med ”allvarlig sjukdom” skulle kunna få förlängd sjukpenning.

Nu är FK lika villrådig igen. Hur ska man klara att tolka ”allvarlig sjukdom”, undrar man. En befogad klagan från den som inte fattade vad ”synnerliga skäl” innebar.

Lender har rådfrågat alla sina handläggare och sakunniga, jurister och försäkringsläkare. De har kommit fram till att det nog har med diagnosen att göra det där med ”allvarlig sjukdom”.

Vissa diagnoser tänker man göra undantag för i avvaktan på att Socialstyrelsen definierar vad ”allvarlig sjukdom” innebär. Stackars Socialstyrelsen! Det blir inte lätt. Och FK verkar dum som en gås. Inte fan är ”allvarlig sjukdom” kopplat till vissa diagnoser. Det finns cancersjuka som är fullt arbetsföra, och vill jobba.

Det måste vara något annat som avgör om det är en ”allvarlig sjukdom”.

Jag ger FK ett gratis tips. Både ”synnerliga skäl” och ”allvarlig sjukdom” är i sådana juridiska sammanhang mera av en bakdörr än någon tillämpningsföreskrift. Det är en möjlighet för myndigheten att snarare fria än fälla i ömmande fall. Man har fria händer att utforma tillämpningen efter eget förstånd. Om man saknar förstånd så blir det naturligtvis svårt. Då kan tillämpningen bli så uppenbart oskälig att Regering och Riksdag måste gå in och förtydliga igen. Som det blev med cancerpatienterna.

Saknar verkligen FK förstånd? Eller gör man sig dum som ett politiskt motstånd, och deltar i valrörelsen på sitt eget lilla sätt? Jag menar inte att generaldirektören skulle göra det, men kanske hennes rådgivare och underchefer. Håller de på att lura henne? För så in i h-e dumma är dom väl inte?!

Det är inte orimligt att tänka sig att högre tjänstemän och specialister på FK har en övervägande röd-grön sympati. (Kalla mig gärna konspirationsteoretiker.) Genom att bedriva oändliga diskussioner om hur undantagen ska preciseras så får man tid till annat. Man kan handlägga ett och annat ärende med uppenbarligen ansträngda och omänskliga tolkningar av regelsystemet med ena handen på telefonen till Aftonbladet.

Du får se upp Adriana så att de inte lurar dig till nya dumheter. Inte så mycket för att jag värnar om din karriär, utan för de sjukskrivnas skull.

Och Regeringen: Se upp! Om Kassan får hålla på och konstra länge till så är det mumma för Mona inför valet. Tänk lite på de sjukskrivna – ja, jag vet att det är mycket begärt –  men ändå behjärtansvärt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om Alexandra Johansson var min patient

Om Alexandra Johansson är en verklig person har ifrågasatts. Nog finns människan på bilden bredvid artiklarna i Aftonbladet, men är hennes öde en fiktion eller skruvad verklighetsbeskrivning?

Hon är en av de långtidssjukskrivna som nu hänvisats till Arbetsförmedlingen. De närmare detaljerna framgår inte i de artiklar som jag läst i Aftonbladet. Vilken sjukdom lider hon av? Varför vill hon inte ha hjälp av psykiatrin? Varför vill hon inte delta i Arbetsförmedlingens utredning? Varför kan hon inte tänka sig att försörja sig?

Till skillnad från de cancersjuka som riskerat utfärsäkring så har hon inte presenterat någon diagnos som skäl för sin arbetsoförmåga. Inte ens påstått att hon är sjuk. Det får mig att undra. Vad försöker Aftonbladet säga? Att alla som vill ska få vara sjukskrivna?

Hon är åtminstone symboliskt precis det som allting handlar om. Om hon kommer till mig och vill bli sjukskriven, hur ska jag resonera då?

-Du är inte sjuk. Åtminstone inte på ett sådant sätt att du inte kan jobba. Därför kan jag inte utfärda något sjukintyg.

Vad händer då? Patienten blir nog besviken, ledsen och arg. Hon kommer att klaga över min bristande empati, hjärtlöshet och sannolikt lämna rummet i ilska med några ord om min gränslösa inkompetens. Det kan jag leva med. Det är inte roligt om man försökt hjälpa till så gott man kan, men det är vad man får räkna med.

I nästa steg söker patienten en ny läkare, och jag slipper problemet. Men problemet finns kvar utanför min verklighet. Förmodligen kommer hon att byta läkare tills hon hittar någon som förstår henne, någon som sjukskriver henne. Inte för att hon har rätt till en sjukskrivning, utan för att doktorn tycker synd om henne, inte orkar ta striden, inte har tid att argumentera – alla dåliga men vanliga skäl till sjukskrivning. Det är ett systemfel. Varje ärende sedimenterar ner till den nivå där patienten får som hon vill.

Man har försökt utbilda läkare och förtydliga regelsystemet, men inget har hänt. Sjukskrivningar och pensioneringar har fortsatt på en absurt hög nivå.

Därför kan det nog vara bra att sätta några gränser för dessa gränslösa möjligheter att försörja sig genom sjukersättningar utan att egentligen vara så sjuk att man inte kan jobba.

En (bortre) gräns. Till den gränsen är sjukskrivning en sak mellan läkare och patient (och i teorin Försäkringskassan). Ett halvår verkar lagom. Sedan görs en mer kvalificerad bedömning av rehabiliteringsmöjligheterna. Ibland är bedömningen enkel och solklar: folk med långt framskriden och obotlig cancer ska inte behöva rannsakas någon längre stund. Det är inte på något sätt önskvärt att de mot sin vilja tvingas arbeta. Tvärtom helt inhumant.

De som fyllt 60 och har diverse åldersrelaterade krämpor som var och en inte är invalidiserande, kanske man kan betrakta med viss medkänsla. Inte bara för att de (vi!) är gamla, utan för att de samhällsekonomiska vinsterna av att lägga ner dyra rehabpengar är obefintliga om man har få år kvar i yrkeslivet. Särskilt inte med en stor arbetslöshet bland unga.

Jag vet att man egentligen inte får resonera så, men det är ju oundvikligt.

Sent ska jag glömma den 64-årige överläkare jag medicinerat och långtidssjukskrivit för återkommande depressioner, och som varit inlagd för flera livshotande magblödningar det senaste året. Han tvingades till rehabmöten där man diskuterade omskolning till något annat jobb – ett drygt halvår före hans 65-årsdag. Han fick trampa på cyklar, utredas av sjukgymnast, psykolog, psykiatriker och arbetsterapeut i flera (dyra) dagar innan någon klok arbetsledare började undra vad fan man höll på med. Förödmjukelsen, ifrågasättandena och otryggheten gagnade inte direkt tillfrisknandet från depressionen.

Men så finns det dom man kan undra lite mera om. Alexandra är ett bra exempel på detta. Hon är ung och utvecklingsbar, har ingen uppenbar. arbetshindrande sjukdom. Henne gör man förmodligen en tjänst om man hittar ett sätt för henne att försörja sig. Att samhället tjänar på det råder inget tvivel om. Saken är klar, men hon sätter sig på tvären.

Kanske är hennes största problem att hon uppfostrats av generationstypiska curlingföräldrar och fått en alltför stark tilltro till sina rättigheter, och en diffus uppfattning om sina plikter och skyldigheter. Politiskt opportuna röstfiskare kan ha stött hennes skeva verklighetsuppfattning genom generösa löften om bidrag och försörjning utan motkrav.

Som gammal vänsterist bär det mig emot att säga detta, men där har alliansregeringen en poäng. Definitivt.

Varför många häver upp ett ramaskri när dessa självklarheter uttalas är typiskt. Hur har man mage att ifrågasätta någon som inte anser sig kunna arbeta? Indignationen är ett mått på tidsandan – en anda som måste förändras.

Resten är teknikaliteter. Förmodligen behöver man satsa ännu mer resurser på arbetsrehabiliterande åtgärder för att inte omställningen ska bli alltför omänsklig. De som gått länge utan jobb med samhällets tysta samtycke måste få en rimlig chans att ställa om sig. Och en rimlig chans till ett jobb, kan man tycka, även om det faller utanför den rent medicinska bedömningen. Finns inga vettiga jobb att tillgå så ska man ändå inte vara sjukskriven utan ha någon sorts A-kassa.

När nu alliansen å ena sidan bett de cancersjuka om ursäkt och förtydligat regelsystemet och å andra sidan haft kuraget att framhärda i fall som Alexandras så har man en god chans att vinna allmänhetens förtroende i denna svåra fråga. Det vore de värda.

Vad Aftonbladet anbelangar så kan nog journalistiken slå bakut. Vill vanligt folk att Alexandra ska jobba eller ej? Att några högljudda bloggare upprörs av att frågan ens ställs är inte detsamma som att väljarna håller med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Självmord, ekonomisk ruin och Försäkringskassan

Fler borgerliga skribenter har hävdat att det bara är struntprat att folk begår självmord på grund av Försäkringskassans agerande. De menar att självmord är en individuell angelägenhet som motiveras av depression.

De har inte alls förstått. Om detta beror på politiska skygglappar, kallsinnighet eller ren okunnighet är svårt att avgöra.

Som gammal psykiatriker tar man sig för pannan. Ekonomisk ruin – som det hette förr – är en klassisk anledning till självmord. Ta Kreuger som exempel. När försörjningen är hotad, och man inte ser någon utväg så kan även den som inte alls är deprimerad välja att avsluta sitt liv.

Att tidigt identifiera och behandla psykiska störningar, framför allt depressioner, är i dag en viktig del av suicidpreventionen. Men det handlar också om andra svårigheter, t.ex. problem med hälsa, relationer, arbete och ekonomi.
Jan Beskow, professor i psykiatri, i boken Självmord och självmordsprevention om livsavgörande ögonblick

Har man också missat att Försäkringskassan ska ta hand om just deprimerade och självmordsbenägna människor? Massvis. Det är tiotusentals personer varenda dag som behöver vara sjukskrivna på denna diagnos. Där tror jag att indragen försörjning kan bli det som avgör att latenta självmordplaner sätts i verket.

Man behöver inte ha förlorat en förmögenhet för att vilja dö. Den springande punkten är att man inte ser hur man ska klara sin framtida försörjning. För vanligt folk (!) handlar det snarast om att plötsligt inte ha pengar till hyra eller mat. Man fasar för att förnedra sig på socialen med att tigga om pengar till uppehället. Det kan vara svårt att förstå för den som aldrig behövt göra det – eller ens träffat dem som tvingats till det. Det är vidrigt även för dem som gjort det massor av gånger – och för oss andra förmodligen en vedervärdig upplevelse. Det är inte en tillfällighet att FK kallas Förkränkningskassan och AF Arbetsförnedringen.

Att få ner sjukskrivningstalen och pensioneringar är angeläget. Men om metoderna driver folk till förtvivlan och självmord istället för till jobb så skjuter man sig i foten. Eller begår politiskt självmord.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Försäkringskassan tar patienter som gisslan

Många har med rätta upprörts över den kvinna som tog sitt liv efter att Försäkringskassan meddelat att hon inte var berättigad till sjukpenning fastän hon hade läkarintyg som intygade att hon inte kunde arbeta. Läkare varnade nyligen för denna risk.

Det har blivit allt vanligare att Försäkringskassan (FK) på detta sätt överprövar läkares bedömningar. Ett tag meddelade man inte ens läkaren som skrivit intyget eftersom man tyckte att det förelåg sekretess för beskedet om avslag.

Det vanligaste skälet till FK:s avslag är att intygen inte räcker till för att ”styrka arbetsoförmåga”. Det är en djävulsk formulering. Om jag som psykiatriker gjort bedömningen att en patient är för deprimerad för att arbeta så räcker inte det. Jag ska på något vis även förklara varför depressionen hindrar arbete. Det är inte självklart hur ett sådant resonemang ska se ut. Tidigare räckte det med att skriva något om att depressionen innebar kraftlöshet, vilket väl egentligen bara är ett annat sätt att säga att arbetsförmågan är nedsatt.

En deprimerad person har nedsatt ork, dålig initiativförmåga (konativ hämning), dålig motivation, en pessimistisk och hopplös inställning till omvärlden, dålig aptit, dålig sömn, en sämre självkänsla och ibland självdestruktiva tankar med självmordsinnehåll. Det vet alla läkare, och det är tradigt att dra denna uppräkning av symtom på varje intyg.

Det är inte självklart att det räcker heller. Helst ska man säga något om just denna patients arbetssituation, och varför just det arbetet försvåras eller förhindras av depressionen. Som om det skulle spela någon roll om man är bussförare eller docent i historia!

I det nu aktuella fallet var sjukdomsbilden inte enkel. Patienten hade såväl psykiska som fysiska besvär. Så är det ofta. Hur ska man väga ihop den sammanlagda arbetsoförmågan i sådana fall?

Inte nog med det. Man ska som läkare också noga och tydligt överväga om det går att arbeta deltid på 25, 50 eller 75%. En sådan bedömning innehåller givitvis ett betydande godtycke. Precis som en förkylning med feber gör det olämpligt att arbeta, men kanske inte omöjligt. På samma vis kan självmordstankar göra det olämpligt att köra buss. Däremot inte omöjligt.

Som läkare får man i varje enskilt fall göra sitt bästa för att komma till en vettig bedömning. Men det finns inga absoluta regler som säger om en sjukskrivning ska vara 10 eller 11 dagar, eller om det är lämpligare att jobba 50% än 75%. Läkaren gör en uppskattning av vad han tycker är lämpligt.

Arbetsoförmågan är inte heller det enda medicinska skälet till att avstå från arbete. Vid febersjukdomar ska man avhplla sig från kraftig fysisk ansträngning. Inte för att det är omöjligt utan för att hjärtat kan ta skada av det.

Man kan därför invända mot nästan varje läkarintyg att det kunde varit annorlunda utformat. Man kan alltid vara ännu tydligare med hur man resonerat vid sin bedömning.

Förr i tiden (för några år sedan) brukade FK:s tjänstemän ringa upp läkaren om det var något de saknade i intygen. Man kunde resonera om bedömningen. Nu meddelar de bara patienten att intyget inte räcker – inte styrker arbetoförmåga – och drar in sjukpenningen. Läkaren tillfrågas aldrig, eller erbjuds att komplettera intyget.

Det har hänt mig flera gånger att välskrivna intyg inte accepterats. Det har framgått att handläggaren inte tycker att jag ”bevisat” att patienten är ur stånd att arbeta. Det är nästan omöjligt ibland att gissa sig till vilka magiska ord man ska använda för att FK ska känna sig övertygad om att depressionen gör arbete olämpligt.

Ibland blir man förbannad på petigheten. Läkare har även annat att göra än att undervisa okunniga och motsträvig tjänstemän om sjukdomars symtom och yttringar. Men ve den som inte är ödmjuk i kontakten. Då hämnas handläggaren genom att dra in sjukpenningen. Om man blir osams med läkaren är det lätt att patienten blir offer.

Detta är ingen ovanlighet. Fråga vilken läkare som helst.

Det är dessutom djupt oanständigt. FK administrerar en obligatorisk sjukförsäkring, som i alla år har gått med vinst. Utgifterna täcks mer än tillräckligt av de arbetgivaravgifter som är avsedda för just sjukförsäkringen. Eftersom patienterna inte har något val, och inte kan gå till något annat försäkringsbolag så måste handläggningarna vara mycket mer gedigna. Det är orimligt att FK kan avvisa en bedömning som läkaren gjort med sin legitimation som pant. Om vi gör dåliga bedömningar så kan legitimationen dras in.

Hur ska man komma åt en handläggare på FK när han har gjort en felaktig bedömning. Det är omöjligt. Där finns ingen legitimation att dra in. Att få rätt via JK eller förvaltningsdomstol visar sig i praktiken närmast omöjligt. Detta är rättsröta.

Så som sjukförsäkringen är utformad och tänkt i lagen om allmän försäkring så ska det räcka med att man sjukanmäler sig, och om man vill ha sjukpenning mer än en vecka så ska man lämna in ett läkarintyg som styrker sjukanmälan. Intyget ska alltså bekräfta patientens egen uppgift om arbetoförmåga – inte ”bevisa” att det är omöjligt att arbeta. Så var det tänkt från början. Andan var att man skulle lite på patientens och läkarens uppgifter om det inte fanns uppenbara skäl som talade emot.

När jag började som läkare så var blanketten för sjukskrivning mycket enkel. På en enda rad skrev man: diagnos, vilken period som man inte var arbetsför, och så ett kort förhållningsråd.

Till exempel: Depression, 2010-01-14 – 2010-02-14, vila – ute. Det betydde att man skulle vila men inte behövde hålla sig inne eller i sängen. Ibland kunde man även skriva ”medicinering” som ordination. En rad! Resten var tillit till att patienten var sanningsenlig och läkaren professionell.

Vore det inte mycket bättre att återgå till detta system? Då kunde man frigöra resurser för att korrigera det fåtal läkare och patienter som inte är hederliga eller brister i annat avseende. Det stora flertalet patienter bluffar inte, och de flesta läkare gör fullt rimliga bedömningar. Det ökar inte säkerheten i systemet att läkaren tvingas fylla i en fyrsidig blankett med ”poesi” om varför deprimerade inte kan jobba. Tvärtom skapar det bara meningslöst arbete, och ökar godtycket i FK:s bedömningar.

För att komma tillrätta med översjukskrivningen måste man samarbeta med läkarkåren. Vem ska annars betros med dessa bedömningar?

Den misstro som FK nu sprider bland patienter och läkare är beklämmande. Det är säkerligen inte sista gången som denna misstro och avoghet slutar med en katastrof.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den förargliga Försäkringskassan

Nå, nu vet vi att Försäkringskassan med den nya lagstiftningen tvingar människor som är dödssjuka i cancer att arbeta.

Flera enfaldiga inlägg med moderat hemmahörighet försvarar den nya lagen och skyller på tjänstemännens okänsliga tillämpning. Precis som ministern.

Vem ska då ta ansvar för att få ett slut på denna djupt inhumana och ovärdiga hantering? Regering eller opposition?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Försäkringskassan som koncentrationsläger

Visst kan de allra flesta som är sjukskrivna jobba. En förkylning med 40 graders feber gör det visserligen obehagligt att stiga upp och gå till jobbet, men visst går det. Det kanske inte är nyttigt, risken för komplikationer med lunginflammation och hjärtfel ökar, men kom inte och säg att det inte går! Det finns alltid en restarbetsförmåga så länge man inte är medvetslös.

Just så resonerade man i koncentrationslägren också. Inte slapp man arbeta för att man var sjuk. Arbeit macht frei (arbete är frihet), som bekant.

Slagordet för dagen är istället att långtidssjukskrivningar är skadliga. Arbete skapar hälsa (Arbeit macht Gesundheit).

Skälet till den obarmhärtiga arbetsplikten i koncentrationslägren var inte dåligt ifyllda läkarintyg eller bristande utbildning hos lägerpersonalen. För de flesta av oss är det obegripligt hur man kunde vara så omänsklig. Ändå var många villiga att ställa upp som lägervakter. De flesta hade ett val att avstå, och de flesta var alldeles vanliga människor.

De avhumaniserades genom den ständiga propagandan och den vardagliga verksamheten. Det kändes till slut helt naturligt.

På samma vis är det helt naturligt för Försäkringskassan att avstänga svårt cancersjuka från deras rättmätiga sjukpenning. Helt naturligt för att det står så i lagen. Helt självklart därför att man tolkar lagen så. Lika självklart som att ansvarig minister och lagstiftare hävdar att detta har man ingen aning om.En grupp cancerläkare protesterar i DN.

En 35-årig småbarnsmor, vi kan kalla henne Lisa, fick sin cancerdiagnos för tre år sedan. Hon fick snabbt återfall i sin sjukdom. Trots omfattande cytostatikabehandling blir Lisa allt sjukare. I somras informerade Försäkringskassan henne om att hon inte kan få fortsatt sjukersättning samtidigt som hon uppmanades att planera för att återgå i arbete. När Lisas läkare förklarade för Försäkringskassan hur allvarligt sjuk Lisa var, fick läkaren till svar att Lisa enligt de nya reglerna anses klara ett heltidsarbete.

Man skulle kunna förledas att tro att dessa exempel är ”olycksfall i arbetet”, men vi kan intyga att så inte är fallet. Tvärtom, vi möter varje vecka flera patienter i liknande situationer.

Man glömmer att göra en rimlighetsbedömning. Är detta rimligt? Är det rimligen vad den allmänna sjukförsäkringen går ut på? Att tvinga svårt cancersjuka att ta ett på arbetsmarknaden vanligen förekommande arbete eller förlora sin sjukpenning. Två veckor innan man dör.

Cancerläkarna skriver att de utgår ifrån att Försäkringskassans tjänstemän gör sitt bästa och att lagstiftaren handlat i oförstånd. Det tror jag är rena dumheter. Politikerna visste mycket väl att detta skulle bli följden när man stiftade lagen. Det påpekade flera remissinstanser. Tjänstemännen kan göra undantag om de vill. Detta handlar om något annat: dehumanisering – man ser inte längre patienterna som medmänniskor.

Det är skamligt. Var finns empatin i lagtolkningen? Har man för ett ögonblick försökt sätta sig in i hur det känns att ha en livshotande sjukdom? Uppgivenheten, ångesten, hopplösheten, otryggheten, biverkningarna av cellgifter, oro för barnen …

Visst kan man kräva att dessa svårt sjuka arbetar. Inte tu tal om den saken. Men vill vi det? Vilken sorts människor gör det oss till?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,