Pride ett hot eller löfte?

Det är sällan man läser något direkt obegåvat på Dick Erixons sajt. Idag är ett undantag.

Han tar upp en ledarartikel i Nya Wermlands-Tidningen som är upprörd över Pride – den årliga manifestationen för homo-, bi- och transpersoner (HBT) – tidigare kallad Homosexuella frigörelseveckan eller bara gayfestival. Det man upprörs över att att Pride använder dessa tre minoritetsgrupper som slagträn mot den borgerliga familjestrukturen. NWT blir så arg att man kallar det sexualiseringsjippo, en sexualisering av det offentliga rummet, utförd av kulturradikaler och resulterande i ”ren och skär queermarxism”. (Så länge den är ren och skir så låter det ju inte så skrämmande.)

Queermarxism är ett nytt begrepp för mig, men förklaras bra i Queer-marxism, kärnfamilj och så lite tango.

Den som inte tycker detta är tillräckligt enfaldigt kan forsätta att läsa avslutningen, där han på ett infantilt sätt beviisar att det är fel med hbt-festivaler. För då firar man ju att man är gay, och det är ju bara en del av personligheten. Fastän man ville ha acceptans för sin hela person.

Se där ett gott skäl att ta bort allt firande och varje högtid, för det är väl aldrig som vi firar med anledning av ”hela personen”, snarare vår svenskhet (Nationaldagen), vår glädje (fester), tidens gång (Midsommar), religiösa tilldragelser eller att ”vi” vann i något sportevenemang. Det hindrar oss nämligen att bli betraktade som hela och fullvärdiga människor: vi blir (reducerade till) vad vi firar. T ex HBT, nationalister eller OS-vinnare. Så firandet motverkar sitt syfte.

Det bör vara en anledning att sluta med allsköns fester och festivaler. Kanske även inställa namnsdagar, födelsedagar och bröllopsfester? Det reducerar oss ju till ett namn, en gemål eller ett födelsedagsbarn.

Gud förbjude att man känner sig kränkt. Men lite förargligt med födelsedagstårtan.

Hur någon kan tycka att HBT-rörelsen är ett hot mot den heteronormativa familjestrukturen är en gåta. Hälften av alla svenska hushåll är ensamlevande personer. Det om något är väl ett hot mot Karl Larsson och ”mamma,  pappa, barn”. Hela samhällsstrukturen bågnar under trycket av olösta frågor kring ensamma mödrar.

HBT är i själva verket inte problemet utan lösningen. Genom att tänka i nya banor kan vi kanske rätta upp samhälsskutan som håller på att gå i kvav sedan kvinnan tog sig ut på arbetsmarknaden, fick egna pengar och därmed möjlighet att be osnutna makar att dra för gott.

HBT är avant garde inte bara på könsroller och genusteori utan även när det gäller nya påhittiga samlevnadsformer. Jag lovar!

Pröva att gå med i demonstrationståget på lördag. Då kommer allt att klarna. Det är skitkul!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kristdemokrater är som Sverigedemokrater – fast med invandring

Har Sverigedemokraterna samma ideologiska ståndpunkt som Kristdemokraterna?

Ekots lördagsintervju med Göran Häggström var intressant. Intervjuaren ställde relevanta frågor, men kunde kanske ha följt upp de långa och pladdriga svaren lite fräckare.

Först framhöll han att Kristdemokraterna just förlorat i sin enda aktuella större profilfråga: homoäktenskap. Vad GH svarade kunde lika gärna vara ett svar på frågan om varför mjölpriset går upp. Väldigt många ord som kunde ha kommit direkt ur floskelbingo.

Därefter hävdade intervjuaren Tomas Ramberg att Kristdemokraternas ideologi på punkt efter punkt var mycket lik Sverigedemokraternas – invandrarfrågan undantagen. Det är kanske inte så konstigt, om man beaktar att båda partierna har värdekonservatism som fundament. Men en tankeställare borde det vara för de ”kändishumanister” som lockats in i KD:s garn.

Kristdemokraterna har varit, är och förblir ett problem när det gäller lika rättigheter för homo-, bi- och transsexuella – HBT-frågor. Sedan urminnes tider är de emot alla förändringar till det bättre. Tills de redan har genomförts. Sedan är man emot nästa förändring. Senast mot samkönade äktenskap. De borde enligt alla kristna sätt att se det skämmas, men det gör de förstås inte.

Senaste argumentet de kved fram var det evinnerliga barnets bästa. Det är alltid bäst för barnet att växa upp med sin mamma och pappa – alltså inga homoäktenskap, resonerades det. Argumentet barnets bästa har blivit lite av en sköld man kan hålla upp framför sig i desperata lägen när argumenten tryter. Extra patetiskt måste det ha låtit när tidningarna samtidigt braskade med Josef Fritzl som hållit sina barn inspärrade under 24 år i en källare medan han förgripit sig på dem. Det är lätt att inse att det långtifrån alltid är bäst för barnet att växa upp med sina föräldrar, och det är viktigt att förstå varför och när det inte är bra.

Annars är barnets bästa mest gångbart när det gäller barnpornografi, nätcensur, vårdnadstvister, uppehållstillstånd, lokala 30-sträckor och miljön. Har man inga argument går det alltid att dra till med: men men tänk på barnen. Vill man poängtera att det är ironi så ska ordet barn uttalas som frissan Gulletussan i Klara och Mia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

HBT – homo- och bisexuella samt transpersoner

Normalitet på sexualitetens område – är det bara ett statistiskt begrepp? Legala frågor: var går gränsen för det förbjudna. Etiska aspekter: var borde gränsen gå? Räcker det med tumregeln: ”samtyckande vuxna”? Och hur ska en psykolog förhålla sig till och hantera sådant?



På tisdag ska jag ha en föreläsning för psykologer om hur man hanterar HBT-personer inom psykologi och psykoterapi. Uppdraget är inte särskilt väldefinierat, så jag kan prata om vad jag vill. Hälften av åhörarna har KBT-inriktad utbildning och hälften psykodynamisk. Bara det kan ju liva upp diskussionerna, hoppas jag.

Som utgångspunkt hade jag tänkt ta några typärenden t. ex. tonåringen som kommer på remiss från skolkuratorn med frågeställningen: homosexuell? Vad menas med frågan? Varför kan inte tonåringen själv svara. Innebär det ett problem? För vem? Och har andra med den saken att göra? Det är inte helt klart vad kuratorn vill ha hjälp med. Sådana remisser skrivs. Jag vet för jag har besvarat åtskilliga.

Detta det enklaste av typfall kan ha många varianter – ”komplikationer”: kulturell bakgrund, språksvårigheter (tolkning), religion, ensamhet, depressivitet, suicidalitet, drogmissbruk, hypersexualitet, hiv, ”effeminisering” – trans-problematik (nedan), prostitution … Hur hanterar man det på bästa sätt.

Andra typfall: utredning av transsexualitet, shemales, bisexuella män som ”vänstrar”, vad är ”sexmissbruk” (hypersexualitet, ”nymfomani”, hormonrubbning eller bara en normalvariant?) eller homosexuella som vill bli ”botade” (t. ex. av religiösa skäl). Hur gör man med alla dessa olika HBT-personer när de söker psykologhjälp? Kan man hjälpa en pedofil att leva ett rättskaffens liv?

Jag tyckte först att jag skulle ha en genomgång av teorier på området, och ha fallbeskrivningar på slutet, men har nu bestämt mig för att göra tvärtom. Teorier tar vi bara om de behövs för den kliniska (=praktiska) handläggningen.

Det skulle vara roligt att få synpunkter på vad jag mera skulle kunna ta upp. Eller kreativa förslag om handläggningar.