Tidernas största bedrägeri –

tio miljarder om året förskingras – redan nu i en kommun nära dig

Vid det uppmärksammade helikopterrånet blev bytet 37 miljoner. Det tyckte man var mycket då.

37 000 000 kronor respektive 10 000 000 000 kronor – det är skillnad. Återspeglas den i det mediautrymme som ägnas åt dessa kriminalfall? Knappast.

Detta har framkommit vid polisutredningen av Försäkringskassans utbetalningar av assistentersättning enligt LSS. ”Ovärdigt fusk” skriver DN i sin huvudledare. Det är en bagatelliserande formulering. Det rör sig snarare om organiserad brottslighet och försäkringsbedrägeri.

I media undviker man att gå in på detaljer. Jag antar att det beror på att i de tre fall som hittills fått sin dom så var samtliga inblandade irakier. Man vill inte ge en osympatisk bild av invandrare. I två av de här fallen var en nyckelperson imam i den muslimska församlingen i Halmstad. De simulerande personerna var landsmän som anställt sin familj och släkt som assistenter via skumma vårdbolag, ägda av imamen och hans söner.

En familj kunde komma upp i en sammanlagd månadslön på 170 000 kronor – betydligt mer än statsministern. Kaninmannen II dömdes till 3 år och 5,7 miljoner i skadestånd samt utvisning. Imamen klarade sig undan med ett år och tio månader, och hans båda vuxna söner som också jobbade i assistansbolaget fick villkorliga domar. Sammanlagt dömdes åtta personer i detta ärende.

Den första kaninmannen dömdes tillsammans med sin far till vardera tre års fängelse för grovt bedrägeri, modern och systern fick villkorliga domar. Bedrägeriet omfattade drygt 4 miljoner. Kravet på utvisning avvisades.

Detta blev upptakten till en större genomgång. Man tror att en tredjedel av de 40 miljarder som varje år betalas ut kan vara bedrägeri – ”fusk”. Assitentersättningen kostar ungefär lika mycket som hela försvarsbudgeten – storleksordningen 30-40 miljarder om året. En tredjedel, som är polisens uppskattning, skulle alltså bli 10-15 miljarder. Tiotals nya ärenden är under utredning.

Därmed är det inte bara en polisiär fråga, utan också en politisk komplikation. Nu har regeringen bett Statskontoret utreda vad som kan göras. Det har man utrett tidigare också utan att något hänt, men nu kanske uppmärksamheten framtvingar åtgärder av mer kraftfullt slag. Vi får inte nöja oss med tomma ord den här gången. Politikerna lamslås även av att kostnaderna för denna i grunden angelägna reform har accelererat oväntat snabbt. Från början kostade de ”bara” en handfull miljarder. Nu – femton år senare – beräknas kostnaderna alltså vara 30-40 miljarder, och snabbt stigande.

I ett av de dömda ärendena fanns i princip inget medicinskt underlag. En helt normal hjärnröntgen samt en undersökning som inte kunde fullföljas för att patienten var för stökig. Försäkringskassan litade på familjens och imamens uppgifter om att mannen var CP-skadad sedan förlossningen och gravt handikappad. En neurolog behöver ca 2 minuter för att avslöja bluffen. Så varför har man inte krävt intyg från en specialist?

Det ter sig konstigt för oss vanliga läkare som kan få slåss för att nyopererade patienter ska få vara sjukskrivna en vecka eller två. Varje vecka sitter allmänläkare på vårdcentraler och kompletterar något eller flera intyg som inte ansetts tillräckliga för att ge sjukpenning eller sjukersättning. Försäkringskassans ständiga krav på alltmer utförliga intyg har blivit ett miljöproblem för läkarna.

Varför då detta lättsinne när det gäller LSS och assistansersättningar? Stora kostnader som ska betalas livet ut går igenom utan större kontroll. Det borde väl vara självklart med specialistintyg från två oberoende kliniker, samt att intygen förnyas med jämna mellanrum. Tillstånden kan ju förbättras eller försämras och kräva mer eller mindre assistans.

Att anställa familjemedlemmar så att en hel familj kan ha som enda försörjning att vårda en av medlemmarna är en speciell lösning. Det kan vara befogat i vissa fall, men man bör naturligtvis kontrollera det extra noga, eftersom insynen från utomstående blir minimal. Upprätthålls en rimlig vårdkvalitet? Förekommer det någon vård över huvud taget, eller är det som i bedrägerifallen, att deanställda visserligen får lön, men vistas på annan ort eller i ett annat land än den hjälpbehövande.

Jag tror också att det är dumt att mörka ”detaljerna” i dessa ärenden. Tipsen från allmänheten blir bättre ju mer information som kommer ut. Att förtiga etnicitet är inget sätt att minska fördomar mot invandrare. Det har tvärtom framförts som en förutsättning för bedrägerierna att den påstått hjälpbehövande just är en nyanländ invandrare som inte har någon tidigare sjukhistoria eller journal här.

Tvärtom kan vi som är ”allmänheten” med fog  känna oss förda bakom ljuset när man inte berättar hela sanningen. Det är ändå vi som ska betala kalaset. Inte bara de falska assistenterna, utan även de omfattande utredningarna och rättsprocesserna samt åtföljande fängelsevistelser. Bara advokatarvodena handlar om mångmiljonbelopp.

Många kommer med rätta att uppröras över bedragarna. Det går inte att sopa under mattan i dessa informationstäta tider. Medias lama försök fördröjer processen men ökar också ilskan.

Min besvikelse är ändå störst vad avser Försäkringskassans handläggning. De har fått vårt fötroende att hantera stora skattepengar som ska gå till dem i samhället som har det svårast. Att missköta det uppdraget slår mot de svagaste.

Om pengarna hade använts korrekt, så hade vi haft råd med t. ex. en värdig äldrevård. Man får mycket personal för 10 miljarder,  30-40 000 undersköterskor på heltid. Det skulle göra skillnad. Det är bokstavligen en hel armé.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Barnens bästa i Vellinge?

Vellinge kommun har gjort sig allmänt känd för sin ovilja att ta emot invandrare. Om detta kan man naturligtvis tycka vad man vill. Någon tycker kanske att de har goda skäl för sin ståndpunkt – andra att det är ett avskyvärt förhållningssätt.

Alla vet hur det står till i Vellinge i detta avseende. Varför skulle man då placera invandrare just i denna kommun där risken för avvoga reaktioner är större än på annan plats? Varför riskera att barnen inte bara känner sig ovälkomna utan också är det?

Jag kan bara se en anledning. Socialdemokrater i Malmö vill tvåla till moderater i allmänhet via den moderata majoriteten i Vellinge. Om detta kan man också tycka vad man vill. Några tycker nog att det är bra att tvåla till moderater i allmänhet och moderaterna i Vellinge i synnerhet – andra tycker att det är ett fult sätt att agera politiskt.

Annars brukar man alltid dra fram ”barnens bästa” som den viktigaste aspekten i sådana beslut. Är det verkligen för barnens bästa man vill öppna en invandrarförläggning i Vellinge? Det låter som om man tänkt mera på de politiska poängerna än på hur ungdomarna kommer att ha det.

Att sedan framställa sig som de invandrande ungdomarnas lojala vän ter sig extra smaklöst och lismande, när man uppenbarligen struntar i deras välfärd och istället använder dem som politiskt slagträ.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kusingifte och handfallenhet

I Uppdrag Granskning 18 mars visades ett reportage om kusingifte i vissa invandrargrupper. Det mest påfallande var hur försagda svenska experter, forskare och myndigheter var. Ingen ville uttala sig eftersom det skulle kunna leda till rasism.

Den gamla vanliga svamligheten. Vi vill gärna lösa vissa problem genom att stoppa huvudet i sanden. Det är särskilt påtagligt när det gäller invandrarfrågor. Inget parti för en mogen diskussion utan har överlåtit det på främlingsfientliga marginalpartier, som man sedan försöker tiga ihjäl. På så vis överlåter man formuleringsprivilegiet till grupper med tvivelaktiga syften. De får oemotsagt problematisera och förklara för svenska folket varför vissa invandrargrupper är överrepresenterade vad gäller brottslighet, sjuklighet och arbetsoförmåga.

Det får också som följd att vi inte vidtar vettiga åtgärder för att lösa de problem som faktiskt existerar. Kommunerna går på knä ekonomiskt i dessa tider. De kommuner som har stor andel invandrare får också större kostnader för arbetslöshet, sjukvård, särskola, habilitering och brottsbekämpning. Om andelen invandrare ligger på 10-20 % som i Malmö så får man räkna med att den gruppen konsumerar 50-75% av socialbidragen. Det är inte den största kostnaden men ger ett mått på bristfällig integration och därmed sammanhängande kostnadsökningar. Det är inte orimligt att sådana kommuner får ekonomisk gottgörelse från oss som bor i områden med mindre andel nysvenskar.

Vad kusingifte anbelangar så anser WHO och andra auktoriteter att det inte är något man ensidigt ska avråda ifrån. Den genetiska aspekten (consaguinity depression) ger vid handen att genetiska missbildningar ökar från två till fyra procent. Det betyder omvänt att i genomsnitt föds 98% av svenska barn genetiskt friska medan de som är resultatet av kusinäktenskap har 96% friska barn. Det är förmodligen hela sanningen och inte mycket att basera genetisk rådgivning på. Det vore etiskt oförsvarbart att avråda från graviditet med dessa siffror. Men lika oförsvarbart är att inte ha en beredskap för konsekvenserna. Det måste till fler platser i särskolan, fler hemsjukvårdare, större habiliteringsresurser etc. Matematiken är inte komplicerad. Vid en andel födslar från kusingiften på 20% stiger andelen genetiskt skadade från 20/1000 till 24/1000. (Andelen ”kusinfödda” är inte liktydig med andelen invandrare. Dels är det inte alla invandrare som gifter sig inom släkten, och dels är inte nativiteten lika stor i alla grupper.)

För en särskola i ett invandrartätt område kan dock de absoluta talen bli stora. Det är skillnad på att ha 100 eller 150 elever i en personaltät verksamhet. Om man inte planerar och budgeterar för det så sjunker kvaliteten på omhändertagandet av de svagaste individerna i samhället. Antingen drabbas de handikappade barnen eller också får man ta pengar från andra kommunala områden som vård, skola och omsorg.

Fördomar är att ha osakliga och felaktiga uppfattningar. Invandrarfientlighet är att ha fördomar mot invandrare. Att diskutera faktiska problem rörande invandring måste bli rumsrent, att tiga drabbar bara de mest utsatta grupperna i samhället. Det måste finnas något annat än att välja mellan rasism och strutsmentalitet. Var finns de begåvade resonemangen?



Den gamla vanliga skamligheten

Den gamla skamliga vänligheten

Den gamla vänliga svamligheten

Den gamla flabbiga hemligheten

Den gamla hemliga skadligheten
Den gamla saliga flabbigheten
Den gamla skadliga skabbigheten

Den gamla skabbiga saligheten

Sedligheten den gamla smakliga
Skamligheten den gamla skändliga

Skalligheten den gamla vänliga

Skalligheten den gamla vanliga etc.

(Ekelöf, Strountes)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Polisens problem med invandrare

I Sydsvenskan har man till skillnad från många andra dagstidningar en insändarsida som man tar på allvar. Det är en daglig helsida med ganska långa, ofta två inlägg. Den finns i kulturdelen av tidningen och heter Ordet. (För de lite yngre läsarna finns en motsvarande sida: Postis.)

I dagens tidning kan man läsa en insiktsfull analys av polisens problem med attityden till invandrare. Författaren förklarar på ett enkelt och självklart sätt varför alla ”åtgärder” hittills varit slag i luften. Ett briljant resonemang. Han får allehanda polischefers tidigare uttalanden i frågan att framstå som oerhört naiva, rentav korkade. Jag vet inte vem författaren Lars Bothén är, men han kallar sig fd. polis, och verkar mycket förtrogen med frågeställningen. Han framhåller också att en tredjedel av alla poliser inte utför något arbete – vilket andra också påpekat – eftersom de är desillusionerade.

Läs, njut och förstå!

Rasistiska poliser?

Av diskussionen om de rasistiska kommentarerna på polisvideon och i utbildningsmaterialet, tycker jag att man kan dra några slutsatser:

1. Det är nog inte några få rötägg, utan en utbredd företeelse. Andra har vittnat om det tidigare utan att någon har brytt sig.

2. Chefer på olika nivåer inom polisen har utvecklat en strategi för att slippa ta ansvar för detta. De lyssnar inte på rapporter nedifrån, och lämnar inga rapporter uppåt. Därför kan cheferna på alla nivåer på goda grunder hävda att de inget visste. Förmodligen kan man inte göra karriär och bli befordrad till chef om man visar tendenser att bry sig. Detta är ingen ovanlig strategi: aktiv okunskap är viktig även inom politiken: att kunna försvara sig med att man inte hade en aning om missförhållandena. ”Lojala” underordnade med ambitioner förstår detta och informerar chefer ”lagom”. Det är sedan en viktig befordringsgrund. De som informerar ”i otid” blir nog befordrade snett nedåt, dvs. utmobbade.

3. Utbildning i värdegrund är en pseudoverksamhet som ger de undermåliga cheferna en falsk legitimitet. De kan visa på att de gjort något åt problemet: skickat alla på en fin kurs i värdegrund. Att sådant tjafs inte har någon som helst effekt på problemet förstår säkert till och med cheferna, men det funkar säkert på några ”ansvariga” politiker, som gärna odlar luftpastejer av detta slag.

4. Till de enskilda polisernas försvar kan man kanske hävda att det är svårt att hantera en situation där vissa invandrargrupper är rejält överrepresenterade bland kriminella. Det är kanske lätt hänt att man uppfattar invandrare i allmänhet som mer kriminella eftersom de är överrepresenterade ibland det ”slödder” man har att hantera. Detta särskilt som det är tabu att diskutera denna överrepresentation. Då får förmodligen mera primitiva reaktioner större spelrum. Att man saknar stöd för en värdigare linje hos sina chefer bidrar förstås. I mitt tycke är de det verkliga problemet: undermåliga chefer är grunden för mobbing och rasism på alla arbetsplatser och skolor.