Gratis är gott, och …

Gång på gång upprepas detta vulgärargument: Det är bara för att kunna ladda ner film och musik gratis som människor upprörs över IPRED och annan övervakning av nätet. Jojo, säger den förnumstige, gratis är gott. Minsann. Det är därför som så många röstar på Piratpartiet. De vill inte göra rätt för sig.

Anklagelsen har bemötts tusen och en gånger. Men så länge den upprepas så ska den få ännu ett svar.

Kornet av sanning ska inte förnekas. Gratis ÄR gott – särskilt för den hungrige som inga pengar har. Det är ingen skam i det.

Men för oss andra handlar det om att göra rätt för sig. Vi gör rätt för oss, betalar våra skatter, CD-skivor, DVD-filmer, biobiljetter, STIM-avgifter och TV-licenser. Av allt detta och mycket mer går en del till upphovsmännen. När det gäller t. ex. CD-skivor så vore det intressant att veta ungefär hur många procent av mina pengar som just upphovsmannen får och hur mycket som mellanleden, distributörerna och upphovsrättsindustrin kapar åt sig. Jag gissar på 5% – rätta mig gärna. Så vem snor egentligen artisten på gaget?

Jag tror inte heller att nedladdare har så mycket emot att betala upphovsmän egentligen. Det gör man redan via kassettskatten, STIM och liknande system. Det som känns motbjudande är att distributionsindustrin fortfarande vill ha den största delen av kakan fastän distributionen till stor del sköter sig själv på internet. Varför ska de då fortfarande ha 95% av intäkten?

Det är ju inte upphovsmännen som lobbar fram de integritetshotande lagarna utan upphovsrättsindustrin, dvs. de distributionsföretag som på gammelmedias tid närmast tvingat upphovmän att sälja sina rättigheter till dem för att ”marknadsföras” (produktion+reklam+distribution). Numera kan vilket källarband som helst sköta produktionen. Distributionen är ju redan avklarad när nedladdningen sker. Återstår reklamen. Hur mycket reklam får de mindre artisterna? Knappast någon alls. Det är de stora stjärnorna som är lönsammast att satsa krutet på.

Varför ska Sony ha rättigheterna till inspelningar av Jussi Björling från Stockholmsoperan? De har bara råkat få dem i något paketköp, och har inga som helst planer att ge ut dem. Det är ju tråkigt för oss som gillar hans sång att den begravs för evigt i något upphovsrättsskyddat arkiv, där den förmodligen vittrar bort, och aldrig kan återskapas. Var för kan vi inte få ladda ner detta material istället – det är en viktig del av vårt kulturarv. Sony skulle inte förlora något på det.

Borde det inte finnas en gräns för upphovsrätten i sådana fall? Hur skulle man kunna formulera bättre regler för upphovsrätten så att inte sådana oönskade effekter uppstår? Vill ens Sony et al. ha Jussis rättigheter på livstid + 70 år?

Låt oss föra en lite intressantare diskussion än att bara kasta pajen ”gratis är gott”. Frågan är värd det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det får bli Piratpartiet

Jag börjar bli gammal. Det är med stigande olust som jag noterat IPRED, FRA, ACTA och andra liknande företeelser som för bara några decennier sedan skulle hänförts till kategorin paranoida dystopier (och jag är psykiatriker, mind you!).

Jag liksom bara tappar andan. För mig känns det overkligt. Det är ungefär som att brevhemligheten skulle upphöra och staten fritt fick läsa mina brev, eller som att alla medborgare måste lämna en nyckel till en halvkorrupt myndighet som sedan smyger in på natten och övervakar mitt sexliv. Borta är allt tal om privatlivets helgd.

Nu får också nöjesbranschen fritt fram att beslagta min dator (där jag bl a har alla mina patientjournaler) som vilken polis som helst. Det räcker med att de påstår att de har ett IP-nummer som är mitt och som använts för nedladdning. Mitt trådlösa nätverk är visserligen krypterat men det finns allmänt tillgängliga program för att forcera detta. Får hoppas att ingen av grannarna är lite datakunnig och gillar barnporr eller gratis film och musik.

En vanlig dödlig har inte råd att processa och få rätt mot så starka motparter. Man är totalt utlämnad och rättslös. Förr hade jag ”friends in high places” men det är nog tveksamt om jag har några sådana kvar. Borde nog ha tagit bättre hand om dem.

Det är som en personlig parallellprocess (psykiatrisk terminologi som är lite intressant) till överstatligheten i EU. ACTA beslutas i hemlighet och blir sedan lag. Är det ens vagt demokratiskt? Vad är vår lagstiftande församling idag? Sony?

Piratpartiet har uppmärksammat detta. Det kan kritiseras för att vara ett enfrågeparti eftersom det bara tar upp frågor om information, immaterialrätt, integritet, frihet, mänskliga rättigheter, internets framtid, rättstrygghet, yttrandefrihet …

De mera heltäckande partierna tar ju också upp frågan om hur dagarna i föräldraförsäkringen ska fördelas. Som om jag bryr mig. Eller om A-kassan ska vara 75 eller 85%. Eller sjukförsäkringen ska räcka 6 eller 12 månader. Skillnaderna är minimala. (Man bara lägger på 10% på ersättningsnivåerna för varje parti man passerar från höger till vänster.) Oerhört förutsägbara. Var finns de övergripande analyserna, prioriteringarna och visionerna? Är alla politiker enbart intresserade av sina arvoden?

Om vi inte griper oss an de grundläggande mänskliga rättigheterna så väntar anarki eller den totalitära staten. Samhällskontraktet blir ointressant. Rättigheter något man roffar – skyldigheter något som kan köpas och säljas.

Med stigande ålder har jag lämnat studentvänstern och blivit politiskt ointresserad. Tycker att V är för populistiska, S för korrupta – MP, FP och C är för små – och M är för blå. Och framför allt så känns det rätt likgiltigt vilket parti jag väljer. De frågor jag tycker är viktiga försvinner ändå ofta i någon poltitisk kohandel. Det enda som verkar politiskt säkert är att arvoden och pensioner för fack och förtroendevalda stiger stadigare än någon konjunktur eller valuta. Min analys av de etablerade partierna kan bäst sammanfattas på engelska: Fuck you!

Väsentligheterna här i livet, de grundläggande frågorna om människor och samhälle, verkar de inte riktigt förstå eller hinna med. Alla de små klättermössen som jobbar och jobbar sig upp, alltmera uppåt – de små söta benen går som trumpinnar! [Ett ungefärligt citat som ska ha fällts för länge sedan av ordfaranden vid ett möte på filmhuset med alla kommande talanger och chefer. Av Jörn Donner, förstås.]

Nej, fan det får bli Piratpartiet. Redan i juni.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ljuger Liza Marklund igen?

Denna gång ondgör sig LM i Expressen över illegala nedladdningar av kompisens skiva. När man kollar verkar det som om de 80 000 nedladdningar hon talar om kommer från bandets egen hemsida där de lagt ut låten och uppger att den laddats ned 87 000 gånger. Alltså helt legalt att ladda ner. Däremot finns den inte på de större torrentsajterna.

Liza Marklund har tidigare haft problem med sin verklighetsuppfattning. En historia som hon hävdat var väldokumenterad sanning visade sig inte stämma, och hon tvingades medge att den istället var en påhittad (”baserad på en verklig historia”). Fullständigt skamlös, uppbackad av sitt Piratförlag, där Jan Guillo tycker att folk är dumma i huvudet om de inte fattade att historien var uppdiktad. Lögn och dikt går bra som dokumentär. Hon rekommenderade även då lagskärpning för att komma tillrätta med problemet. Hon har kontakter, och lagändring blev det.

Polarna i pappersmedia reagerade knappt på skiten utan gjorde sig lustiga över bloggosfären, där det blev skandal.

Nu rekommenderar hon bokstavligen den kinesiska metoden: att filtrera informationen på internet så att den inte innehåller olämpligheter samt att ställa bredbandsleverantörerna ansvariga för illegalt innehåll. Det är väl lika begåvat som att bötfälla Expressens pappersleverantörer för lögnaktiga beskyllningar i tidningen samt att införa förhandscensur av alla tidningar (särskilt Expressen) så att de garanterat inte innehåller osakligt material.

Har hon blivit fnoskig eller har jag missförstått något? Jag trodde det här landet berömde sig av sin pressfrihet och yttrandefrihet, och att Expressen var en liberal – inte Stalinistisk – publikation. Att införa en totalitär stat utan yttrandefrihet för att komma åt fildelarna verkar för mig vara ett förslag på gränsen till vansinne.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fildelning

Igår började rättegången mot The Pirate Bay. Tre unga män står åtalade för ”medverkan till exemplarframställning” och ”medverkan till tillgängliggörande”. Det första kanske åklagaren tänker ta tillbaka enligt en ny skriftlig sakframställan som han ska lämna in imorgon. Redan det är mycket märkligt. Åtalet har förberetts sedan före tillslaget mot piraternas servrar 2006.

De åtalas för att ha brutit mot Lagen om upphovsrätt. I 2 § anges vad ”tillgängliggörande” innebär: ”Verket görs tillgängligt för allmänheten … när verket överförs till allmänheten. Detta sker när verket … görs tillgängligt för allmänheten från en annan plats än den där allmänheten kan ta del av verket.”

Klumpigt uttryckt, tycker jag. Vaddå ”allmänheten”? Vaddå ”annan plats”? Vaddå ”överförs”? Förmodligen kan man läsa mera om vad som avses i förarbetena, men å andra sidan måste man ta hänsyn till EU-rätten som ju är överordnad i de flesta fall, och mycket få vet vad den säger. Ingen auktoritet på området vågar bestämt säga om de åtalade kan bli fällda. Det är något djupt olustigt med lagar som ingen förstår riktigt vad de innebär. Medborgarna borde med en rimlig ansträngning kunna avgöra vad som är förbjudet, annars är det ju inte så lätt att vara laglydig.

Det är dessutom en pinsam generationsfråga. Min generation förstår inte. I Grönköping kallas epost för elektriska brev. Att fylla de nya och rymliga mp3-spelarna på laglig väg skulle väl kosta som en bättre begagnad Ferrari. Det har nog generationen med proppar i öronen aldrig tänkt på ens. Och väl är det.

Film- och musikindustrin har alltid protesterat mot ny teknisk utveckling: radion, grammofonen, bandspelare, video och internet. De har haft en överdriven rädsla för att bli av med sina kassakor. Ofta har det blivit tvärtom, det har ökat ”spridningen” och därmed försäljningen av det upphovsrättsligt skyddade materialet. De får sedan länge en del av vinsten på magnetband, sedan även på oinspelade CD- och DVD-skivor. Hårddiskar vet jag inte hur det är med, och inte heller de minnesmoduler som sitter i alla musikapparater och mobiltelefoner. Rätt hutlöst redan det.

Alla som begriper något vet att rättegången inte spelar någon roll. Den har beställts av den lika inflytelserika som korkade amerikanska nöjesindustrin. Och vår ännu mera korkade statsmakt har inget att sätta emot. Ingen vettig lagstiftning och ingen användbar IT-strategi.

Sverige håller på att bli ett övervakningssamhälle. Det fria ordet är numera hårt kontrollerat och privatlivets helgd har invaderats av industriella itressen. Dystopin i 1984 är redan överträffad många gånger om, och värre lär det bli: ACTA, FRA, IPRED, PKU, datalagringsdirektivet – och nu detta.

Man skäms över tillståndet i nationen. Till och med Anders Björck har avgått som ordförande för försvarets underrättelsenämnd, som ska övervaka FRA. Han tycker efter moget övervägande att FRA hotar individens integritet. Det är väl första gången den mannen sagt något som jag sympatiserar med. Visserligen avgår han bara ett par månader i förtid, men det är i alla fall någon från min generation som protesterar. Alltid nåt.