Demoner i Riksdagen?

Så blev det som vi trodde. Alliansen vann över de rödgröna. Marginalen är så liten att Sverigedemokraterna (SD) får sin vågmästarroll.

Det är obekvämt för båda blocken som försvurit sig att inte på något sätt samarbeta med SD. Ohly, vars parti nu är något mindre än SD, upprepade den historiska gesten mot Ny Demokrati, då Westerberg reste sig ur TV-soffan och gick när Ian och Bert dök upp – Ohly vägrade att sitta ens i TV-sminket ihop med SD:s Åkesson. V:s valvaka jublade över denna principfasta hållning. Eller beröringsångest?

Övriga företrädare för partierna bekymrade sig mycket för det ”nya parlamentariska läget” (SD:s vågmästarroll). Inom psykologin kallar man det för katastrofiering, när man överdriver faran. En vanlig tankefälla hos dem med anlag för panikångest. Det värsta som kan hända är väl ett nyval, och inte ens det känns särskilt akut eller farligt.

SD beskrivs som demoner – livsfarliga. Även här kan man tala om ett tankefel: demonisering. Det är ju vanliga väljare, rätt många, rätt vanliga väljare. Den ende som i förbigående uttryckte en balanserad tanke om detta på valnatten var MP:s Peter Eriksson. Heder åt honom. Han tyckte SD:s väljare var vilsekomna unga män som inte hittat en plats i samhället, vilket kommer sanningen betydligt närmare än de envetna ropen om rasism och nazism. Efter alla utrensningar är det bara tillmälen för att undvika att tala om de verkliga frågorna. Gamla nazister finns det gott om i flera partier. Det borde vi ha talat mer om för något halvsekel sedan.

Populism, invandrarfientlighet, storsvenskhet är obehagligheter som vi ständigt måste vara på vakt mot. Men ofta är smygfascismen värre än det öppna ställningstagandet.

Kanske kan det liva upp den avsomnade politiska diskussionen i landet att inte alla frågor på förhand har ett svar som bestäms av ett block med egen majoritet. Diskussionen förs av artighet, medan alla redan vet hur det blir på slutet. Sånt är inte bra för det intellektuella klimatet, och så har det varit för det mesta i den svenska rikspolitiken. Sakfrågorna kommer i bakgrunden, argumenten slipas aldrig. Det räcker bra med slöa knivar i ett förhandsbestämt läge.

Nu kan det kanske bli lite snack på allvar i spalterna. Hur vi ska ha det med det ena och det andra. På riktigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Katastrofalt om klimatet

Snabbfakta

På hundra år har jordens medeltemperatur stigit med en halv grad, men på de senaste åren har den sjunkit.

Polarisarna varierar från år till år. Amundsen kunde därför segla genom nodvästpassagen 1875. Det tar ett halvt århundrade för jordens medeltemperatur att påverka isarnas utbredning.

1950 fanns det 5 000 isbjörnar – idag 20-25 000. De senaste 20 åren har de inte blivit färre, snarast fler. (Enligt isbjörnsspecialisten dr Andrew Derocher)

Härska genom rädsla

Politiker har alltid slagit mynt av rädslan för förestående katastrofer. De kan utmåla sig som räddaren från allt det onda. Dessutom kan man motivera höga skatter om det finns en riktigt stor fara/fiende att kämpa mot. Sådana ”larm” har varit många: sura regn, Sovjet (kalla kriget motiverade stora försvarsutgifter), A-bomben, befolkningsexplosionen (Myrdals ”Asian Drama” från 70-talet t ex) osv.

Inom psykologin kallar man detta fenomen för katastrofiering. Man gör en höna av en fjäder. Nuförtiden känns befolkningsexplosionen inte lika akut och hotet från kommunismen har rasat ihop tillsammans med berlinmuren. Istället har två nya globala hot dykt upp: terrorismen och klimathotet. De motiverar vilka budgetutgifter som helst eftersom de kan leda till att vi eller vår kultur utplånas. Och inget av dem verkar gå att stoppa.

Det är påfallande hur snabbt USA och västvärlden flyttade fokus från Sovjet till terrorism. Ingen lättnad alls när det största hotet mot mänskligheten, kommunismen, försvann. Det är påfallande hur vi ser till att summan av ondskan i världen är konstant.

Klimatet och miljön har blivit temat för nya dyra projekt. Miljarder svälter till följd av politiska missförhållanden och korruption. Det dör varje dag 10-20 000 spädbarn för att de inte får mat, rent vatten och elementär medicinsk omvårdnad. Det beror inte på att jordens resurser inte skulle räcka till, eller ens att biståndsinsatserna är otillräckliga – utan på att några mäktiga herrar inom det egna landet roffar åt sig av resurser och bistånd för att själva bli rika.

Teknikfientlighet – rädsla för det nya

Teknikfientlighet har alltid frodats bland allmogen. Sura regn var bara början. När det visade sig att de inte var något hot mot skogen bytte man bara till något nytt. I min barndom var bilismen ett framväxande hot eftersom avgaserna innehöll cancerframkallande aromatiska kolväten. Katalysatorerna introducerades och det enda som kom ut ur avgasrören var vattenånga och koldioxid (alltså i princip vichyvatten). Inte blev bilarna populärare för det. Samma gäng som larmade om cancerrisken började då istället att tjata om koldioxiden, som åtminstone låter farligare än vattenånga. Några blandade också ihop den med kolmonoxid, som är dödlig redan i måttliga doser.

På senare tid har man uppmärksammat att vattenånga har en mångdubbelt starkare växthuseffekt än koldioxiden. Men det har inte med saken att göra.

Som gammal vänsterist måste jag tyvärr konstatera att kommunismen på det hela taget har blivit omodern, utom i Nordkorea. Vi vänsterister har alltid motsatt oss kapitalismen, som nästan är detsamma som industrialiseringen, som nästan är lika med ny teknik. På äldre dar har jag dock förstått att utvecklingen inte varit enbart av ondo. Men många håller fortfarande envist fast vid att varje teknisk landvinning är livsfarlig. Ibland är det riktigt som t ex med joniserande strålning, men ibland måste man väl tillstå att vissa tekniska landvinningar varit bra, t ex röntgen, e-post och järnvägarnas införande. (Kanske inte e-post?)

Vad kan vi göra?

Man talar om klimatalarmism, när någon larmar om klimatets utveckling. Alla är överens om att det blivit varmare de senaste 100 åren – någon halv grad eller så. (Hur man nu kan mäta så små skillnader?) Men några hävdar bestämt att det beror på vår förbränning av fossila bränslen, olja, det moderna samhällets viktigaste energikälla. Det verkar mera osäkert, dock. Och värst av allt: om det nu är på det sättet så skulle det kosta för mycket att ändra på, om det alls går. Det skulle tömma jordens resurser så att vi fick gå tillbaka till medeltida förhållanden. Att hindra Asien från att utnyttja fossila bränslen vore att döma dem till evig stagnation och fortsatta umbäranden. Därför har vi skrivit under Kyotoprotokollet. Där ligger det på de utvecklade länderna att skära ner, trots att alla vet att det bara påverkar utvecklingen med någon procent.

Och varför vi i Sverige bekymrar oss förstår jag inte alls. Vad är nackdelen med att odla ananas i Gävle? Och med ett varmare (bättre) klimat skulle vi inte behöva lika mycket kärnkraft och olja för att hålla varmt vintertid.

Allt verkar mycket irrationellt, men det har blivit ett Mecka för politiker som vill utöka sin makt. Sällan har man väl varit så kreativa vid utformandet av nya skatter som när man kom på utsläppsrätter. Och vem vågar vara emot? Vill ni att jorden ska gå under? De som inte är med går emot själva moder jord, och misstänks för att äventyra mänsklighetens hela framtid.

Det enda som kan stoppa karusellen är att jorden går mot en av sina kallare perioder, vilket mycket tyder på. Så hoppet om besinning är inte alls ute. Kanske isbjörnarna går en lika kall som ljus framtid till mötes trots allt.