Det går ett SUS genom folket men var finns makten?

Äntligen börjar folk göra sig hörda. Det gäller ”profileringen” av de båda stora sjukhusen i Lund och Malmö. På ett par dagar har 2689 personer gått med i gruppen Rädda Universitetssjukhuset i Lund på Facebook.

Tanken att Malmö ska bli traumasjukhus kommer och går. Dementeras av Regionchefen, men återuppstår som gubben i lådan – fast lite senare. En ny faktor har tillkommit. Byggmästaren Mats Paulsson donerade tidigare i år 100 miljoner till lokalerna för ett cancercentrum i Astras gamla fastighet.

Några har spekulerat i om detta kan vara fröet till de nya visionerna. I så fall är det ynkligt. Universitetssjukhusen i Skåne kostar i storleksordningen 10 000 miljoner kronor varje år. I det sammanhanget är en engångssumma på 100 miljoner ”felräkningspengar”, som inte ska påverka planeringen av Skånes sjukvård. Donationen sker från privata medel, och ska inte förringas. Det är en storartad gest, men inget att planera ens ett cancercenter utifrån. Det ska betydligt större pengar till än så. Pengar som vi skattebetalare skaffar fram.

Region Skåne har fler administratörer än läkare, sägs det. Men är det de som har den verkliga makten i dessa större policyfrågor? Knappast. Är det då, som sig borde, regionpolitikerna? Ingen vet.

Min gissning är att det är informella konstellationer av ”starka män” (av båda kön, förstås). Sådana som Ingmar Reepalu (som i princip inte har med Regionens beslut att göra, men …), byggherrar som Paulsson med stora fastighetsaffärer på repertoaren (båda sjukhusen behöver bygga nytt och renovera) och säkert flera. Det är inte i sammanträden som besluten fattas, utan i informella sammanhang (på middagar, travbanor och bastur). Sedan ”förankras” de hos allmogen/valboskapen (som ju trots allt ska betala kalaset) – och så ”klubbas” det formellt på något möte.

Påfallande ofta har man glömt att förankra sina visioner. Inte ens formellt korrekta beslut har man lyckats fatta. Allra minst har man tagit med de nya tankarna i Regionens långsiktiga planering, trots att en hel armé är anställd för just omvärldsanalys och långsiktiga strategier. Det osar katt.

Det finns något annat som vi inte känner till som driver på och skapar brådska. Vad är det? Något för grävande journalister? I Skåne verkar dessa ligga i narkos. Var finns korruptionen och nepotismen? Bara i Göteborg?

Vilka är de verkliga makthavarna, och vilka är deras egentliga syfte? Vi har rätt att få veta för vi är deras uppdragsgivare och finansiärer.

Kanske att sociala media kan ge oss svaret. Snart tre tusen på Facebook kanske kan lägga pusslet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

Lunds universitetssjukhus läggs ner

SUS i Lund, fd. USiL, fd. Lasarettet i Lund - Wikimedia: Jorchr

För någon vecka sedan berättade Sydsvenskan att SUS – Skånes universitetssjukhus – ska ”profileras” (Lund ska avlövas) ytterligare. Vi minns Proluma som blev SUS, en sammanslagning av sjukhusen i Malmö respektive lund – UMAS och USiL. Men jag tror inte att Sydsvenskan riktigt fattat vidden av vad de skriver.

Vad innebär då en sammanslagning? Förmodligen att vissa specialiteter, som finns på båda ställen, slås ihop till en enhet på ett av sjukhusen. Det låter ju vettigt. Kanske mindre vettigt att övre och nedre tarmkirurgi nu finns på olika sjukhus. Särskilt om man råkat ut för en olycka som skadat buken både högt och lågt. Detta håller visst på att gå upp för en och annan politiker vid det här laget? Därav talet om traumasjukhus.

Redan tidigt i diskussionen om Proluma – för drygt två år sedan – varnade jag för att man utarmade båda sjukhusen så att inget blev komplett. Man måste ha nästan alla specialiteter på ett ställe för att få kalla sig för traumasjukhus. Det betyder att man har en samlad kompetens för att ta hand om olycksoffer. Det räcker inte med att ha en allmänkirurgisk klinik. Man måste ha neurokirurgi för skallskador, ortopedi för benbrott, ögonkirurger som tar hand om synskador, thoraxkirurger, kärlkirurger och så vidare – plus alla de särskilda intensivvårdavdelningar som tar hand om narkos och eftervård kring kirurgin. Begreppet traumasjukhus definieras internationellt som en standard för sådana kompletta sjukhus.

En svårt skadad patients chans att överleva ökar med 20-25% om behandlingen sker vid ett sådant traumasjukhus.

Årligen handläggs i regionen 1500–2000 patienter som utsatts för stort trauma, vilket definieras som olycka där en eller flera patienter uppvisar livshotande skada/or eller där risk för livshotande skada/or föreligger. (Läkartidningen 2006)

20-25% av 1500-2000 patienter innebär åtskilliga onödiga dödsfall varje år i södra regionen (Skåne, Halland, Blekinge), som för närvarande alltså saknar ett komplett traumasjukhus.

Frågan om traumasjukhus i södra regionen är inte ny. Men signalerna i Sydsvenskan är nya. Man funderar på att göra Lund till ett onkologicenter och Malmö till ett trumasjukhus. Det betyder i klartext att alla väsentliga specialiteter ska flytta till Malmö och att Lunds lasarett reduceras till ett centrum för cancervård. Lund får sköta tumörer: diagnostik, strålbehandling och cellgifter, men den för cancerbehandlingen centrala kirurgin får man förstås utföra i Malmö. Det blir alltså inte ens ett särskilt komplett cancersjukhus.

UMAS - Wikimedia: Tyke

Men Malmös sjukhusbyggnader är också gamla och otillräckliga. Man måste alltså bygga nytt – i stor skala! Man har inte råd att bygga nytt på båda orterna. Det vore inte rationellt. Valet kommer att vara lätt. Ett traumasjukhus måste alltid gå först.

Det är nog enda utvägen. Det enda rimliga på längre sikt. Därför ägnar man sig åt så kallad salamitaktik. Man undviker att truga på folk (väljare) hela salamin på en gång – då skulle de storkna. Istället skivar man den tunt och smyger ner en skiva i taget. Till slut har vi svalt hela korven utan att vi riktigt märkt det.

Det kan verka ohederligt, och är det säkert också. Men kanske enda realpolitiska möjligheten. ”Den lokala opinionen” brukar inte vara nådig när det gäller nedläggningar eller nedrustningar av sjukhus. Det är en viktig symbolfråga som har med trygghet att göra. I Lund är det ännu värre eftersom universitetssjukhuset har en så central roll i stadens identitet. När universitetssjukhuset läggs ner så kommer staden att förändras. Många arbetstillfällen går förlorade, och medicinstudenterna liksom professorerna och docenterna kommer att försvinna till Malmö. Universitetssjukhuset är Lunds stolthet. Det blir som att flytta domkyrkan. Eller värre, sekulariserade som vi är.

Så vad har vi att se fram emot?

  1. Lunds lasarett stängs ned gradvis under några år. Alla väsentliga specialiteter utom onkologi flyttar till Malmö. Akuten stängs. Läkarutbildningen flyttar dit vården bedrivs – till Malmö.
  2. I Malmö byggs så småningom byggs ett nytt, jättestort och magnifikt sjukhus.
  3. Allt motstånd är meningslöst eftersom frågan inte är partiskiljande. Att Lunds lasarett är välfungerande eller har hög akademisk status spelar ingen roll. Politikerna är redan överens, även om de inte riktigt fattat det än.

Förhoppningsvis bygger man först och flyttar sedan. Men antagligen inte eftersom det kan vara svårt att förena med salamitaktiken. Om man flyttar lite pö om pö, som hittills så är det lättare att driva igenom politiskt. Varje liten flytt märks inte så mycket, och de enskilda specialiteterna är inte så starka opinionsbildare. Men det har nackdelen att sjukvården så småningom måste bedrivas i baracker i Malmö medan det gamla rivs och ett nytt sjukhus kommer på plats.

Som det blev med ögonkliniken. Den flyttade man till Malmö. Sedan kom man på att lokalerna inte fungerade, så nu får man verka i baracker till nybygget står klart.

Det bästa förslaget hittills framfördes i höstas av två överläkare från Lund och Malmö. Det behövs några hundra fler sängar eftersom befolkningen i regionen ökar. Det motsvarar ett nytt sjukhus, där man skulle kunna passa på att lägga de högspecialiserade verksamheter som krävs av ett traumasjukhus. Om det ligger i Lund eller Malmö är inte avgörande. Den reguljära sjukvården skulle kunna fortsätta i både Lund och Malmö med en viss uppfräschning av lokalerna. Tyvärr har jag inte hört någon vettig kommentar till detta förslag ifrån politiskt håll. Jag tror att de nog inte riktigt förstår sakfrågan. Sjukvård är komplicerat.

Så vad kan man göra? Inte mycket. Strunta i protestlistor. De kommer ändå inte att ha någon effekt. Go with the flow… Häng med i svängarna! Om man jobbar på Lunds lasarett och bor i närområdet så ska man nog ta sig en titt på bostadsmarknaden i Malmö. I längden blir det för långt att pendla med tanke på de dåliga allmänna kommunikationerna på de udda tider som sjukvårdspersonal jobbar. Och på vintern. Och bensinen kommer nog att bli väldigt dyr så småningom.

Och psykiatrin då? Som ska/skulle få ett nytt hus i Lund – nära det nu nedläggningshotade universitetssjukhuset. Det får jag nog ta upp i ett annat inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Psykiatrin och tomten i Lund

När man kollar hemsidan för Region Skåne så kan man läsa följande:

Regionhuset i Lund kan bli nytt hem för psykiatrin

Psykiatri Skåne har utrett frågan om nya lokaler för den psykiatriska slutenvården i Lund, nu belägen på S:t Lars-området, samt slutenvården i Landskrona. Nu har Regionhuset i Lund visat sig vara ett alternativ.
2010-06-11
Inriktningen har varit  att titta på möjliga platser att bygga ett nytt hus, främst med närhet till den akutsomatiska vården på sjukhusområdet i Lund. Under utredningens gång har även planer på att inkludera den psykiatriska öppenvården vuxit fram, eftersom det finns flera fördelar med att samla verksamheterna.

När Psykiatri Skåne inte hittade någon lämplig tomt prövades alternativet med det före detta Regionhuset på Baravägen. Det bedöms ha så många fördelar att regionstyrelsen nu gett regiondirektören i uppdrag att inleda förhandlingar med Wihlborgs, som är Regionhusets ägare från september 2010.

Man förvånas. Det är alltså psykiatrin som utrett lokalfrågan. Hittills var alla överens om att bygga ett nytt hus på sjukhusområdet. Det står inskrivet i alla långtidsplaner.

Och så hittade ”Psykiatrin” ingen tomt att bygga på. Så olyckligt. Det hade ju kunnat bli något riktigt bra annars. Ett sprillans nytt hus som är specialbyggt för sitt ändamål, och som ligger nära övriga specialiteter – ett önskemål som funnits mycket länge.

Kan ingen hjälpa Pyttet, ursäkta: Psyket att hitta en tomt?

Ett gammalt kontor på andra sidan kyrkogården, och med utsikt över krematoriet, är inget bra alternativ. Alla som arbetat med psykiatri i trånga kontorslokaler med låg takhöjd vet vad jag talar om. Patienterna får panik och ägnar sig åt skadegörelse och eldsanläggning i en farlig och dyrbar omfattning.

Att renovera blir också dyrt. Det ska vara okrossbart glas i fönstren, och rumsplaneringen ska göras om så att det blir överblickbara sjukvårdsavdelningar. Det kommer aldrig att bli riktigt bra. Mycket kompromisser. Skenbart billigt eftersom en gammal uttjänt lokal kan användas, men det äts upp av större kostnader för drift och underhåll.

Det skulle vara intressant att få veta vilka personer inom ”Psykiatrin” som handlagt frågan. Någon förutom P-O Sjöblom, regionens lojala chef? Frågade man någon annan med erfarenhet av psykiatrin i Lund med omnejd? Professorn, kanske?

Och kanske att patientorganisationerna kan få vara med på ett hörn? De kanske har något förslag till bra tomt att bygga på.

Vem vet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sorgset SUS och smarta skåningar

Pieter Bruegel den äldre - Krymplingarna (1568, olja på pannå)

Pieter Bruegel den äldre - De Kreupelen (Krymplingarna) från 1568

Bilden visar förhållanden för sjuka och handikappade långt före den nuvarande mandatperioden i Region Skåne. Vi hoppas att det inte någonsin blir så här illa igen.

Det går ju ändå framåt med sammanslagningen av Lunds och Malmös universitetssjukhus, och fram växer SUS – Skånes UniversitetsSjukhus. Personalen har till exempel fått lära sig att transporter av patienter mellan de båda sjukhusen är att betrakta som interna. Det är en väldig skillnad på internt och externt. Eller?

Skulle man inte kunna genomföra detta även för pendlarna i Regionen? Att resa mellan Lund och Malmö är en intern angelägenhet, inte något interurbant – och prissatt därefter med en enkel lokalbiljett.

Lite betänksam blir man även efter Regionens senaste annonskampanj:

Smarta skåningar ställer sig inte i kö för att få en vanlig rutinoperation. De åker till något av de mindre sjukhusen i Skåne där väntetiden är betydligt kortare.

Åk alltså inte till SUS! Ta istället något av de många mindre och externa (!) sjukhusen i Ängelholm, Helsingborg, Hässleholm, Kristianstad, Landskrona, Simrishamn, Trelleborg eller Ystad.

Alltså inte till SUS, vare sig till Lund eller Malmö. Inte heller inom SUS, t ex. från Lund till Malmö, utan sikta externt på småsjukhusen, t ex. från Lund till Simrishamn. Så smart kan det göras.

Varför, undrar man. Ska det inte bedrivas någon sjukvård vid SUS? Eller kanske bara en mycket liten och exklusiv verksamhet på detta mycket stora och geografiskt utspridda sjukhus? Eller har sjukhuset bara inte kommit igång ännu?

Detta för mina tankar till skaldens lika svart- som framsynta ord om oss människor.

OBS: Raden Skulle kärlekslöst vi gå och kalla? saknar ett komma före ordet och. Men det är nog tänkt så ändå. Uttrycket gå och kalla betyder alltså … gå, och kyliga/frusna – inte gå och ropa/skrika. Det kan vara bra att veta, inte minst om man tänker deklamera dikten, något jag rekommenderar för de mest skilda tillfällen. Gör då en liten paus före och-et för att undvika missförstånd.

Verner von Heidenstam

Vi människor


Vi, som mötas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs!
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna SUS på gravens gräs.

Verner von Heidenstam

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vem ansvarar för privat sjukvård?

Tekniskt sett är svaret enkelt. Den privatdrivna sjukvården finansieras av skattepengar, och därmed är det politikerna som har ansvaret.

I och med att man upphandlat vård så övergår det rena driftsansvaret på den privata vårdgivaren, men ansvaret för att medborgarna får den vård de betalt för ligger kvar hos politikerna. De ska därför noggrant följa upp verksamheter som de upphandlat.

Att lägga ut ansvaret för vårdens drift på en extern entreprenör kan ge flera fördelar. Man slipper att själv administrera denna del av vården, och det kan vara lättare att komma tillrätta med gamla surdegar i en dåligt fungerande organisation. Man börjar på ny kula, ofta med samma personal, men med nytt ledarskap.

Man får också en ny incitamentsstruktur, dvs. utföraren, entreprenören kan tjäna (pengar) på att göra ett bra jobb. Det är en avgörande skillnad. Men det gör det förstås ännu viktigare med uppföljningen. Det är politikerna, upphandlarna – köparen – som måste precisera vad det är han vill ha för sina pengar (mätbara mål) och sedan avgöra om han fått vad han betalt för eller blivit blåst på konfekten: uppföljning.

Ersättningssystemen blir lätt manipulerade. Om man får betalt per besök så kan man se till att patienterna får göra fler och kortare besök. Om man får betalt för en viss diagnos eller operation så kan man vidga gränserna för denna diagnos så att även lite lättare gränsfall kommer med. Uppföljningen måste därför vara aktiv och förutseende (finurlig och inte helt förutsägbar).

Så har Region Skåne t ex framgångsrikt upphandlat psykiatrisk vård för norra Lund och Kävlinge för några år sedan. Det blev både billigare och bättre än när landstinget själv ansvarade. Nu upphandlar man även den öppna psykosvården för denna region. Man kan alltid hoppas att det blir samma entreprenör som för den övriga psykvården. Annars finns det väl en uppenbar risk för fragmentering mellan psykos och icke-psykos samt mellan norr och söder. Den slutna vården bedrivs fortfarande av Regionen själv. Hur beroende öppen- och slutenvård är av varandra vet man bara om man jobbat där själv. Det finns uppenbara intressekonflikter och gemensamma mål. Därför är det viktigt att ha en incitamentsstruktur – ett ersättningssystem – som motverkar att man bollar patienter mellan varandra med det evinnerliga: det här är inte mitt bord.

Det är viktigt att uppföljningen av de gamla och nya verksamheterna är levande och inte fastnar i gamla hjulspår. Upphandlingarna sker ofta på 5-års tid. När dessa år gått görs en ny upphandling. Då måste man göra nya specifikationer på vilka krav man vill ställa på verksamheten (kravspecifikation vid upphandling). Inte bara upprepa de gamla. Det kräver stor kompetens och inblick i verksamheten att utforma sådana kravspecifikationer vid upphandlingar. Det är lätt att hamna i flummiga målsättningar som inte går att avgöra om man nått. ”God psykisk hälsa” är ett meningslöst uttryck om upphandlare och entreprenör inte är överens om hur det ska mätas. ”Tusen öppenvårdsbesök” är inte heller ett särskilt bra prestationsmått om man inte anger hur lång tid patienten har på sig och hos vem besöket sker: en kvart hos en mentalskötare är betydligt billigare än en timme hos en psykiatrisk specialistläkare.

Kompetensen vid upphandlingarna och effektiviteten i uppföljningen är det avgörande för om vi får valuta för våra skattepengar när de går till privat utförd vård.

I Region Skåne är det inte lätt att få en inblick i upphandlingarna. Hur jobbar man med kraven? Vem ansvarar för en tuff uppföljning? Hur sörjer man för kontinuitet mellan upphandlingarna? Hur undviker man att det blir ett lapptäcke av entreprenörer som tävlar i att slippa ta patienter?

När jag letar på nätet hittar jag ingen redovisning alls. Inte ens vilken del av budgeterade medel som går till privata vårdproducenter. Än mindre hur de klarar av att följa kraven som ställdes vid upphandlingen.

Där behövs verkligen mera transparens. Patienterna är en viktig del av uppföljningen. Vi vanliga medborgare som blir patienter förr eller senare vet om vi fick bra vård eller inte. Det är också vi som stått för betalningen via våra skattepengar. Så fråga medborgarna. De brukar veta både vad som ska stå i kraven och om man fick det man betalt för.

Hittills har jag aldrig hört talas om att man ringer upp patienter och frågar om de fick den avsedda vården. Det är väl den enklaste och effektivaste uppföljningen man kan göra. Personnummer, identitet, besöksdatum etc. finns redan i betalningsunderlagen, så det är bara att ringa och fråga.

Det är inte helt okänt att vissa privata vårdgivare bara bokar in lite besök på måfå utan att patienten ens varit där. Man kan också boka in kostnaden för något som tar två timmar, fastän det bara tog en kvart. Sådant skulle man lätt hitta genom att ringa slumpvis utvalda patienter. De skulle säkert bli glada att ha någon att anförtro sig till om de blivit illa bemötta. Någon med makt att ändra på saker och ting.

Det är ett gratisråd som jag gärna vidarebefordrar. En metod för att ”säkra kvaliteten” (ett avskyvärt begrepp, i och för sig) som är enkel, begriplig och patientvänlig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mama umami – prettot på krogen

Den annars så trevliga Sydsvenskan har begåvats med en olidligt pretentiös matavdelning. Som ganska nyinflyttad tänkte jag skaffa mig en uppfattning om staden Lunds matställen, och började därför bläddra i läggen. Inte fläskläggen utan gamla recensioner av Lunds restauranger. Det var ingen rolig läsning. Visst kan det väl vara så att Lund saknar bra matställen, men det skulle förvåna mig. Studenterna brukar vara en garanti för att det finns gott om prisvärda lunchalternativ och trivsamma krogar att besöka på kvällen. Råvarorna i närområdet vittnar om ett genuint matintresse. Om det inte fanns köpare för dessa kvalitetsprodukter så skulle man inte kunna ha dem i sortimentet.

Det var därför jag inte bara blev ledsen utan också misstänksam när jag läste den ena sågningen efter den andra. På tapasbaren:

Först tänker vi: Är inte tapas ute nu? Känns det inte som ett rätt uttjatat koncept, det här med att äta en massa smårätter som består av ungefär samma saker vart man än går? Ge oss nästa mattrend liksom.

Sedan tar man visserligen tillbaka lite av det sagda, men anslaget är klart från början: en pissnödig oro för att göra bort sig och inte vara trendriktig. Hopplöst för den krögare som satsat möda på sina tapas – för att inte tala om oss stackars enfaldiga kroggäster som aningslöst travar in på ett tapasställe och tror att det är helt ok. Utan ängsliga sidoblickar för att kolla om grannen ser. Skribenten förstår inte att det är en småstadsattityd av Wadköpingska mått – för att inte säga Grönköpingska.

Krögare och kroggäster tycks genomgående vara lite mindre vetande och aningen lägre stående.

Inte ens den krog som man gillar får så nådiga omdömen: ”… skinkorna mest liknar smörgåspålägg hemma hos valfri barnfamilj och mozzarellan är av den gummiaktiga sorten …” För att inte verka alltför positiv så har man bestämt sig för att i rubrik och text flera gånger kalla restaurangen ett lyxigt bakfyllematshak. En föga upplysande och nedlåtande formulering. Det att mat eller miljö påminner om förort eller barnfamilj är ett annat sätt att säga katastrof i dessa sötsura skönandars värld. När man gillar efterrätterna så garderar man med att kalla dem retrodesserter, så att ingen ska tro att man saknar distans. Ängsligt.

Ett billigt lunchställe för vanliga människor avfärdas som skolmatsal. När man ska förklara gäster och miljö blir man omedvetet komisk:

Även om majoriteten av gästerna är studenter, finns det en hel del vanliga människor också, som lärare och sådana som jobbar i närheten. Hamnar men bredvid studenter är ljudnivån ofta lite högre, annars lite lägre.

Det är uppenbart att ovanliga människor åtnjuter större respekt i granskarens ögon. De är också mera lågmälda.

Kanske klientelet man hittat på en annan restaurang passar bättre?

Den är ofta full av det lite äldre skiktet av Lunds medelklassbefolkning som kommer dit i prydliga kläder och äter trygg mat de vet att de tycker om. Som grillad kalvrygg med béa, ankbröst eller musslor.

Är matpatrullen även rädda för att tillhöra den äldre medelklassen? Precis som med barnfamiljerna, lärarna och annat vanligt folk. Varför? Tror de att de är lite bättre folk: unga, urbana, unika och trendriktiga? Well … Kanske – kanske inte. Och vi läsare som kan tänkas vara kärnan i det vanliga folket – duger nog  inte heller. Det är den känsla som kryper sig på en. Det är på Michelinstjärnade krogar man hittar fynden, de sublima upplevelserna – och de fina människorna som man respekterar, ser upp till – och kanske vill vara.

Den dagen jag behöver en recension av en stjärnkrog så konsulterar jag Guide Michelin eller någon annan auktoritet som jag tror har kompetensen att bedöma den saken – inte en provinstidning. Men när det gäller de närbelägna vardagskrogarna så hade jag gärna fått lite vänliga och hjälpsamma tips om var man kan få sina kåldolmar till ett rimligt pris och med en hyfsad lingonsylt.

Recepten andas också ängslighet. På matbloggen heter det inte köttfärssås eller spagetti bolognese: ”Det är för mig otänkbart också med en ragù bolognese utan kycklinglever.” Herregud så fjolligt! Den vill man inte ha som middagsgäst.

I ett fiskrecept nyligen var tonen överseende pedagogisk, men i förbigående använde man termen ”oekat vitt vin” flera gånger. Man förstod att det var viktigt att vinet i maträtten inte var ekat. Förmodligen är det fler än jag som behöver få ett tips om hur man avgör om ett vin är oekat eller ej. Men vi göre oss inte besvär hos Sydsvenskan.

Får man komma med ett välmenande råd. Börja om från början. Skit i umamin, det oekade vinet, Ras-el hanout, habanerotabasco och annat finlir tills vidare, och gå och kolla ett par avsnitt av Solens Mat. Det är det rätta tonläget: Generositet och respekt för råvaror, traditioner, krögare och kroggäster. Denna hängivna och positiva anda är roligare att ta del av och känns mer auktoritativ än Sydsvenskans tantiga gnällighet.

När detta sjunkit in så kan man fortsätta med Nigella. Hon är sofistikerad, urban och fin på riktigt (!) – men blir inte jobbig för det. Och tro det om ni vill: hon är mamma i en barnfamilj!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Knip käft om Proluma, annars …?

Det är konstigt att den stora omorganisationen av sjukvården i Skåne inte diskuteras nästan alls. En förklaring är kanske att man belagt personalen med munkavle. Den chef som vågar kritisera planerna hotas med avsked. Det berättar läkaren Per Katzman i en intervju i Sydsvenskan. Han avgår nu som chef för diabetesvården i Lund.
Att hota personalen till tystnad är ett lagbrott. Vår yttrandefrihet är garanterad i grundlagen. Liknande hot inom socialvården i Stockholm resulterade bland annat i den så kallade Lex Sarah. Det var inte heller länge sedan en manlig undersköterska blev illa åtgången av sina chefer efter att han berättat om rasistiska tendenser på Södertälje sjukhus. Sjukhusledningen tvingades be om ursäkt, och att förklara sig för JK.
När sjukvården i Stockholm omorganiserades så tvingades läkare i chefsställning att skriva under en olaglig försäkran om tystnad. När detta så småningom upptäcktes så fick arbetsgivaren ta tillbaka sitt agerande. För mig är det obegripligt att vuxna välutbildade akademiker låter sig skrämmas till tystnad. Hotet om avsked kan väl inte imponera på någon i dessa läkarbristens dagar? Yttrandefriheten kan inskränkas men inte om det hindrar den fria debatten i ett demokratiskt samhälle. Såklart.
Det är väl inte det man håller på med? Förhindrar man den fria debatten bland oss som ska vara patienter eller anställda i den omorganiserade vården? Vi vill veta vad våra läkare tycker, eftersom vi har mer förtroende för deras bedömningar än politiker och tjänstemän. Vi är inte heller dummare än att vi kan bortse från partsinlagor och revirpissande.
Man hade så bråttom med besluten att man glömde MBL (medbestämmandelagen). Därför fick besluten som skulle ha tagits på regionstyrelsens möte 6 april skjutas upp till ett särskilt möte 28 april. Detta efter att Läkarförbundet protesterat- Mötet med läkarna skulle vara 14 april, men om detta har inget rapporterats. Förmodligen motsätter sig läkarnas representanter i såväl Lund som Malmö även denna gång, som de gjort vid tidigare beslut. Och blir lika överkörda som då.
Regionen har inte råd med två universitetssjukhus. Politikerna klarar inte att ta debatten. Frågan är inte partiskiljande: alla partier i Lund är emot. Istället har man delegerat absurt mycket beslutsmakt till regiondirektören Sören Olofsson, uppbackad av regionstyelsens ordförande Jerker Swanstein. Istället för att föra en öppen debatt beställde man en dyr konsultrapport som dessutom hemligstämplats. Varför?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,