Vad är lycka?

1894 – 1969 – Envar sin egen avatar

-Vad är då lycka?

-Gör du dagligen dina meditationer och andningsövningar?

-Ja, mästare. Varje dag.

-Vad tänker du då, under meditationen när du andas ut och slappnar av?

-Jag tänker ingenting. Bara slappnar av och andas ut genom näsan.

-Utmärkt. I fortsättningen ska du tänka för varje utandning att du fyller kroppen med lust. Först fötterna, sedan benen, knäna, stjärten, genitalia, korsryggen, buken, ryggen, bröstet, axlarna, nacken, hårbotten, ansiktet, halsen, armar och händer – ja, varje kroppsdel du kan tänka på i tur och ordning. Fyll dem var och en med lust, så som du minns att du känt lust vid tidigare tillfällen. Först en i taget, sedan tillsammans. Det är hela hemligheten. Vid din meditation kan du fylla kroppen med lust istället för bara avslappning. För lyckan sitter i kroppen.

-Men är det allt?

-Ja, det är allt. Och ändå inte. Lusten är lyckans förutsättning. Den är mycket lätt att åstadkomma. Andas in – andas ut, fyll dig själv med lust. Men all lust leder inte till lycka. Lusten är som ett regn. Regnet släcker inte törsten av sig självt, lika lite som lusten skapar lycka av sig själv. För att släcka törsten med regnet måste du ha ett kärl att samla upp det i.

-Ett kärl?

-Ja, lyckan måste samlas upp i ett kärl.

-Vad är då detta kärl?

-Det är godheten. Lust utan godhet är inte lycka. För att känna lycka i sin lust måste den styras av godhet i handlingar.

-Hur vet jag vad godhet är?

-Det vet du redan. Att skilja en god handling från en ond kan ett barn göra.

-Så om jag under meditation fyller kroppen med lust, och gör goda gärningar så blir jag lycklig?

-Garanterat!

-Det låter för enkelt.

-Det är enkelt. Lycka är ingenting märkvärdigt. Goda gärningar är inte alltid lika enkelt, förstås. Det kräver ytterligare två egenskaper, det medger jag. Mod och klokhet. Utan klokhet kan du inte avgöra vilken handling som på längre sikt är god. Lust är inte detsamma som livslust.

En handling är god om världen blir lite bättre efter att du genomfört den. Att plocka en blomma är varken gott eller ont. Om du ger den till en vän i kärlek, så blir det en god handling. Om du bara kastar bort blomman så är det en ond handling. Inte stor ondska, men världen blir en blomma fattigare utan att något blir bättre. Liten ondska är också ondska, och hindrar dig att bli lycklig.

-Och modet, var kommer det in?

-Modet krävs för att du ska våga göra det goda. Att inte göra det goda, fastän man vet vad det är, är också ondska. Ibland kräver det mod att göra vad man vet är gott.

-Är det allt? Att känna lust, och att ha mod och förstånd att göra det som är gott.

-Ja, det är inte svårt. Vem som helst kan på detta sätt skapa sig sin egen lycka, redan på en dag, men det tar lång tid att fullända konsten.

-Tack, mästare. Jag ska genast pröva.

Annonser

Lycka och bantning

Dessa båda böcker anlände samtidigt från AdLibris (nej, jag får inga pengar från dem för reklamen), och jag läste dem samma dag. Jämförelsen av dem är alltså varken särskilt genomtänkt eller rättvis.

Den ena är Nisse Simonsons Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? och den andra Hjärnkoll på vikten av Martin Ingvar och Gunilla Eldh.

Den första boken kostar 39 kronor, men är värd sin vikt i guld. Den andra är knappt värd sina 163 kronor, tycker jag.

Martin Ingvar är, liksom sin far David Ingvar (mest känd för min generation från Fråga Lund), professor i neurologi. Om honom vet jag inte mycket, men det lilla jag hört har varit positivt. Det lär ska vara en intelligent och trevlig person. Kanske förklarar det en del av min besvikelse. Det är väl inget större fel på boken egentligen. Men inte heller något speciellt bra. Den förordar GI, motion och viss eftertanke samt varnar för fettskräck och tallriksmodellen. Så långt är allt väl, till och med lysande. Men den har stora svagheter. Den värsta är den beskäftiga tonen. Ljudet av smattrande pekpinnar står som spön i backen. Det finns roligare böcker om GI. Näst värst är osakligheten. Av ren skråanda hoppas jag att dessa trista drag kommer från medförfattaren som enligt omslaget är en ”erfaren medicinjournalist” med fetmaepidemi och matvanor som specialområden.

Ett kapitel handlar om fetter. Redan för fyrtio år sedan när jag läste medicin var detta ett dunkelt område. Forskningen hade finansierats av den framväxande ”kolhydratindustrin” (läsk, chips, flingor, müsli, pommes, glass, godis …) och varnade för fett och rekommenderade kolhydrater. Alla är numera överens om att rekommendationerna vilade på bedräglig grund. Numera finansieras detta forskningsområde av de läkemedelsföretag som producerar kolesterolsänkare, så kallade statiner. En ny sort av läkemedel som är den största kassaframgången i modern tid. Därför finns all anledning till skepsis. Allt fler blir också tveksamma till de kolesterolhypoteser som presenteras på löpande band. Oenigheten har aldrig varit större i forskarsamhället vad gäller kolesterolets roll, HDL och LDL, mättade, enkelomättade och fleromättade fetter, omega-3 och omega-6. Fakta blandas med förhoppningar och ren marknadsföring. Om man inte är mycket förtrogen med de senaste 50 årens forskning är det ett område som man inte bör beträda. Ett råd som jag gärna sänder även till författarna av denna bok. Men huvudpoängen att fettets roll för fetmaepidemin har överdrivits är nog väsentligen korrekt. Fyrtio år av extremt dyr forskning har inte givit upphov till så mycket ny kunskap att studieårens dimmor skingrats, vilket bokens beskäftighet felaktigt antyder. Man vet helt enkelt inte hur det ligger till med HDL och LDL eller olika omega-fettsyror. Det finns ingen evidens för något annat än att transfetter med största sannolikhet är hälsofarliga.

Och hur är det med kalorifria sötningsmedel? Boken varnar för att de kan öka insulininsöndring genom sin söta signaleffekt men även på längre sikt minska insulinet genom att förvirra hjärnans aptitreglering. Finns det forskningsstöd för dessa motsägelsefulla påståenden? Är det bra eller dåliga effekter? Författarna varnar för allmänt dåliga effekter för sukralos och aspartam på både kropp och miljö. Finns det belägg för det?

Och att kolsyrat vatten är sämre än kranvatten, hävdas flera gånger. Det låter underligt. Finns forskningsstöd för det? Vad säger Ramlösa? OK att Fanta och Cola är fulla av socker. Det vet vi, och att man kan bli tjock och få karies av sådant. Men Ramlösa trodde jag var en harmlös njutning.

Forskningen inom neurologi, psykiatri och andra neurovetenskaper har inte heller den varit så framgångsrik som man skulle hoppas trots tillkomsten av nya metoder som CT (datortomografi) och PET-scan eller kartläggning av den mänskliga arvsmassan. Man vet även här ungefär lika lite nu som då jag läste medcin. Schizofreni kanske har något att göra med störningar i fronto-thalamiska banor trodde man då som nu, men man har lyckligtvis upphört med lobotomier, som var ett försök att skära av dessa nervbanor. En viss ärftlighet föreligger då som nu. Forskningen står och stampar kan man säga. Att då börja redogöra för hur hunger och övervikt regleras i hjärnan och av olika signalsubstanser och hormoner är bara larvigt. En massa spridda iakttagelser av varierande evidensgrad, men med föga betydelse för överviktiga. Att man kan drägla (och utsöndra magsaft och insulin) vid blotta tanken på mat visade redan Pavlov. Att dra in dopamin, nucleus accumbens och limbiska systemet i resonemangen förklarar inget nytt, utan tjänar bara till att ge framställningen ett drag av vetenskaplighet genom att använda latin- och kemispråk.

Det värsta av allt är Margareta. En stackars kvinna som jag hoppas heter något helt annat. Hon anförs som exempel på hur förträfflig författarnas metod (GI + motion + ”sunt förnuft” ?) är. Hon vägde ungefär 150 kilo och var lika många centimeter lång – alltså gravt överviktig. På två år gick hon ner 80 kilo genom metoden. Sådana fallbeskrivningar har alla charlataner. Varenda nasare av dyra men verkninglösa bantningspiller har en Margareta i annonsen. Sånt säljer nämligen. Folk går på det. Men visst finns det Margaretor i verkligheten också? Jodå. Många har bevisligen bantat ner sig både 50 och 100 kilo sedan Banting introducerade sin metod. All forskning visar att de återtar sin vikt inom ungefär 1,5 gånger den tid som det tog att gå ner. Margareta bör alltså väga 150 kg igen om tre år. Detta gäller för 95% av alla bantare oavsett metod. Resterande 5% torde lida av någon genetisk, metabol eller psykisk störning. Stackars Margareta, om hon finns. Hennes prognos är usel. Det svåra är varaktig viktnedgång. Där står vetenskapen handfallen. Om en sådan metod funnes skulle vi veta det. Det vore en sensation. The proof is in the pudding: för att göra anspråk på en sådan metod i den vetenskapliga världen måste man presentera en invändningsfri studie som påvisar varaktig viktnedgång för rimligt många bantare under rimligt lång tid. Några sådana studier finns tyvärr inte. Här, om inte förr, borde författarna skämmas.

Nisse Simonson däremot. En underbart lättläst bok om hur det är att vara människa och doktor – att kämpa för livet, mot olycka, död och sjukdom (inklusive övervikten) och att nå lyckan. Boken lyckas på ett uttömmande sätt svara på frågan i titeln. Bara det en bedrift. På ett otvunget och personligt sätt sammanfattar författaren vad psykologisk forskning och filosofer från förr och nu kommit fram till. Till och med ovanstående dopamin och hjärnkärnor avhandlas på ett förtjänstfullt sätt. En duktig skribent dessutom. Läs och lär den som vill och kan.

Denna bok borde vara obligatorisk för läkare, patienter och sjukvårdsadministratörer – ja, även för politiker. Här sammanfattas livets väsentligheter. Inget onödigt tjafs.Författaren är beläst och a jour med utvecklingen på vitt skilda områden.

Boken finns även som talbok på CD och som nedladdningsbar mp3-fil.

Simonsons pappa hade handelsbod, och själv doktorerade han aldrig. Men han blev en högt uppskattad kirurg och doktor för sina patienter och kollegor. Själv skiljer han på doktorer och läkare, och man vill inte vara läkare när man förstått skillnaden. Det är med sorg jag konstaterar att han slutar skriva sina krönikor i Dagens Medicin. Världen behöver en stor dos av honom för att kurera sig. Här finns recepten för att må bra mitt i all välfärden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lycka nu – Titti Holmer

Underrubriken på denna bok är En praktisk guide i mindfulness.

P1000813---500

Titti Holmer arbetar som psykolog på en vårdcentral. Det märks i hennes sätt att skriva. Det är inga låtsaspatienter som hon tar upp utan just så svåra och komplexa fall som faktiskt dyker upp i sjukvården. Hon har en förtrogenhet  som gör henne bekväm med ämnet.

Hennes stil är tydlig, systematisk, pedagogisk och engagerande. Genom tydliga exempel går hon igenom sitt ämne som ibland drar iväg även en bra bit bortom ren mindfulness. Det är en pragmatisk attityd som imponerar. Det är vanligt att böcker om mindfulness blir lite väl dogmatiska och själfulla. Hos Holmer finns inte ett spår av detta. Hon kavlar upp ärmarna och levererar idel matnyttiga och evidensbaserade metoder.

Hon bjuder också generöst på diagram, sammanställningar och tabeller som den som vill ägna sig åt självterapi har nytta av. Som exempel kan nämnas listan av alternativa strategier. Det är sådant som man kan göra istället för något dumt man bestämt sig för att sluta med. Eller bara för att muntra upp sig i största allmänhet. Till skillnad från många liknande listor innehåller den ett stort och varierat utbud som bör innehålla något för var och en. Bra gjort!

Forskningen visar att 50% av förmågan till lycka är medfödd. Resten kan man träna upp. Använd i så fall gärna denna bok som utgångspunkt. Det är den bästa bok jag läst i detta ämne på något språk, och i synnerhet på svenska. En utmärkt bok både för den som vill lära sig något om mindfulness och moderna terapiformer och för den som bara ska träna för att bli en lyckligare människa.

Mina varmaste rekommendationer. Med denna bok som redskap går det att utforma egna övningar som leder bort från ångest och nedstämdhet till ett lyckligare liv – oavsett utgångsläge. Författaren har lyckats täcka in strategier för de flesta hinder som står i vägen för ett självförverkligande. Och det vill inte säga lite. Imponerande.

Läs den nu! Du blir inte besviken. Ett kap för sina 158 kronor (på AdLibris).

ISBN10: 9174270079



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Konsten att bli lycklig och Stephen Fry.

Idag, flera månader efter att jag skrev inlägget, fick jag en kommentar. Det gladde mig.

Har sedan dess hunnit läsa två böcker av Stephen Fry: Moab is my washpot och The Liar. De tycks inte finnas i svensk översättning. The Liar är en roman med självbiografiska inslag medan Moab är mera rakt på sak – en självbiografisk historia kring hans process att komma ut som bög.

Han är hyperintellektuell och superbrittisk. Kanske därför lite för smal, särskilt utanför hemlandet. Båda bäckerna har fått lysande recensioner i engelskspråkiga tidningar och tidskrifter, men jag har inte hört talas om dem i svenska sammanhang. Självbiografin sträcker sig bara till tjugoårsåldern och sexdebuten men är en självklar läsning för den intellektuelle och välinformerade bögen.

Personligen blev jag nog lite besviken på att inte finna mer av livsvisdom i böckerna efter att ha tagit del av hans korta TV-intervju som innehöll så mycket klarsyn kring lycka-olycka. Tvärtom är hans självbiografier lite udda, mycket personliga – och har begränsad giltighet för oss vanliga människor. Hans problem är så speciella att man får en känsla av att han antingen inte har kontakt med de mera vardagliga sidorna av sin personlighet eller att han valt att inte dela med sig av dem.

Vad gäller självömkan så tror jag att den teorin har sin främsta giltighet när det gäller olika sorters missbruk: av substanser, alkohol, mat, människor osv. Där är ofta det självömkande perspektivet en viktig ingrediens i motivationen och rationaliserandet.

Nästan alla människor anser att de inte till fullo uppskattas vare sig på jobbet eller privat. Man får inte den credit man (egentligen) förtjänar – är missförstådd och underskattad. Det stämmer säkert. Hur skulle omvärlden kunna bekräfta oss fullt ut, när det bara är vi själva som känner oss tillräckligt väl för att förstå hur begåvade vi är? Vi undervärderas ständigt och jämt. Till detta kan vi förhålla oss på två sätt. Antingen blir vi besvikna på världen och människorna eller också gläds vi över den lilla uppskattning och bekräftelse vi faktiskt får. Glädjen över det halvfulla glaset är viktigare och roligare än besvikelsen över det halvtomma. Valet är vårt.

Det finns bara en väg till lycka, och den är att sluta bekymra sig för sånt som ändå inte går att ändra på. (Epiktetos, grekisk filosof ca 50-140 e. Kr.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hemligheten med att bli lycklig

Råkade se ett inslag med Stephen Fry på YouTube häromdagen. Han lider som bekant av bipolär (manisk-depressiv) sjukdom, och har väl fått sin beskärda del av livets oundvikliga prövningar. På frågan om hur man blir lycklig gav han ett svar som jag vet är mycket ovanligt. Faktum är att jag läser det mesta som publiceras på området av terapi/självhjälp sedan 40 år tillbaka och aldrig förr har stött på den här varianten:

Om jag skulle skriva en bok om hur man blir lycklig så skulle jag på första sidan skriva ”Sluta tycka synd om dig själv!” (Stop feeling sorry for yourself). Resten av boken skulle bestå av blanka sidor.

Hans ord förtjänar eftertanke. Om vi blir påkörda av en buss och förlorar ett ben så kan vi reagera på åtminstone två sätt. Antingen har vi ”drabbats” av en olycka som gör att det är mycket synd om oss eller så hade vi en otrolig tur som klarade livhanken.

Vi kan välja att betrakta samma glas som antingen halvfyllt eller halvtomt. Vårt välbefinnande hänger på vilket vi väljer. Ingen kan förneka att glas ibland faktiskt är halvtomma, vädret uruselt, arbetsmarknaden bedrövlig, att folk får cancer och att shit happens mest hela tiden – så ofta är det ju faktiskt synd om oss. Men om vi trots det klarar av att ta fasta på vad som ändå är bra och på vad som fortfarande fungerar, så ökar vår möjlighet att vara lyckliga mitt i olyckan. Smärtan är oundviklig men inte lidandet. De som ser sig själva som riktiga turgubbar och är allmänt tacksamma blir lyckligare än de som känner sig som olycksfåglar, och det är sällan de yttre omständigheterna som styr vilket vi väljer!

Självömkan kan ta sig många subtila former:

  • det är lite mycket just nu
  • jag har det inte så lätt
  • jag mår inte bra (jag mår dåligt), se nedan
  • idag har det varit extra jobbigt/jävligt
  • roligt är det inte
  • det kunde ha varit mycket bättre
  • vilken otur
  • varför drabbas just jag?
  • min typiska otur
  • oflyt just nu
  • nu får det vara nog
  • man ska inte tro att man är nåt
  • inte konstigt att man tappar sugen
  • jag fick aldrig en chans
  • om jag bara haft råd med …

I alla sådana tankegångar finns ett drag av ”stackars mig”.

När jag frågade dem som sökte för första gången på min mottagning om vad de ville ha hjälp med, så var det absolut vanligaste svaret att man mådde dåligt – eller snarare: jag mår inte bra. Vad det innebar skiftade, men ofta fanns det en rejäl portion av att patienten kände sig som ett offer, var drabbad av yttre omständigheter (otur, orättvisa, ensamhet, dålig ekonomi …) och underförstått att det var synd om henne. Ibland även inre faktorer: jag är en dålig människa, ful, motbjudande, dum, obegåvad, hopplös … Idel halvfulla glas.

Att ändra beskrivningen så att den fortfarande är riktig men också mera konstruktiv kallas reframing (omramning) – man sätter en annan ram på samma tavla, ser den i ett nytt ljus och tolkar den på ett mer inspirerande sätt.

Så fort man upplever eller beskriver en situation i självömkande termer så uppstår en känsla av olust och vanmakt. Vi mår dåligt och blir passiva (drabbade). Det kan i sin tur ge oss anledning till tröst (eller att unna oss något extra): ta oss ett glas, en cigarrett, käka godis, köpa en trisslott osv. vilket skapar ännu mer olycka på lite längre sikt.

Dessutom får vi en bekväm ursäkt för att slippa (= skjuta upp) jobbiga saker som att städa eller söka jobb eller att ta itu med något riktigt svårt som att sluta röka/dricka/skära sig. Det är det ju inte tal om när man redan har det jobbigt. Så gör vi våra liv ännu mer miserabla.

Att ömka sig själv är en livsfarlig genväg till olycka. I kontakt med andra blir man gnällig och beklagar sig ständigt. Dessutom blir man skör och lättsårad (lättkränkt).

Självömkan förstör allt runtomkring sig, allt utom självömkan själv som bara växer och växer, om man inte sätter stopp för det, säger Fry. Den förstör vänskap (vem vill umgås med en självupptagen och gnällig typ`), självförtroende (jag är en loser), arbete (hur ska man orka jobba när man har det som jag?), livslust (såklart) – listan kan göras lång.

Om man slutar tycka synd om sig själv blir man lyckligare för var dag som går. Jag lovar!

Återkommer till hur man går tillväga rent praktiskt, om någon skulle undra. Det kräver visst arbete, men mycket mindre än man kan tro. Ofta räcker det med en timmes intensiv koncentration för att vända trenden. Med några minuters uppmärksamhet varje dag, så fortsätter allt att bli bättre tills det blir så bra att man nästan tycker att det är lite förargligt hur bra man mår och hur lite problem det dykt upp på sistone. Man är lycklig och aktiv.