The Pirate Bay – Domen

Medhjälp del III

Så har jag då äntligen orkat läsa igenom domen som är på dryga 100 sidor. Den är systematisk och välskriven så långt jag begriper. Domaren verkar väl insatt i området, och de bedömningar han gjort av lagstiftning och bevisning förefaller rimliga, om än i strängaste lag. Det är många faktorer som ska vägas in för att bedöma strafflängd och nivå på böter/skadestånd. En mildare bedömning är självklart möjlig, knappast en strängare. Men min poäng är att domaren är OK. Det är inte han eller domstolen som är ondskefull utan lagen som är orimlig, svårbegriplig och oförutsägbar.

Medhjälp till brott mot upphovsrätten är vad de åtalade fällts för. De har inte själva gjort skyddade verk tillgängliga för allmänheten utan hjälpt andra att begå sådana brott. Medverkan eller medhjälp i lagens mening är vidare än man kan tro. Det ska visserligen finnas uppsåt, man ska vara medveten om att de egna insatserna kan underlätta eller uppmuntra viss brottslighet. Annars räcker det med mycket små insatser, som inte behöver vara nödvändiga eller avgörande för brottets förövande.

Där har man med rätta invänt att med denna vida definition av medhjälp så skulle tillverkare av vapen eller till och med bilar göras medansvariga till allvarliga brott. Det är ju allmänt bekant att pistoler kan användas vid rån och mord, och att bilar kan användas för att köra ihjäl folk eller fly från ett bankrån. Även en förskärare eller ett rep kan användas av en mördare, men det skulle leda till absurditeter att betrakta tillverkare och försäljare av dessa alldagliga föremål som skyldiga till medhjälp vid sådana brott.

En torrentfil kan man hitta genom vilken sökmotor som helst, vanligen Google. TPB (The Pirate Bay) lagrade systematiskt enbart torrentfiler, men inte enbart upphovrättsligt skyddade. Bredbandsleverantörer och hårdvarutillverkare möjliggör dagligen olagliga nedladdningar. Varför ska just TPB anses vara skyldiga till medhjälp? Var drar man gränsen? Det begriper åtminstone inte jag. Säkerligen finns det juridiska finesser som jag inte känner till som kanske kan förklara skillnaden.

Den åklagare jag nyligen skrev om övervägde att åtala anställda på ungdomsmottagningar för medhjälp till våldtäkt om de delade ut kondomer eller p-piller till ungdomar under 15 år, eftersom nästan alla samlag i den åldersgruppen ska betraktas som våldtäkter. Tydligen har begreppet medhjälp även här en godtyckligt omfattande betydelse, om man så önskar.

Problemet med legal medhjälp är att det är svårt att förstå var gränsen går. Hittills har jag trott att USA med sina ”accessory before or after the fact” (medhjälp före eller efter brottet) haft en mycket strängare lag och praxis än Sverige. Vid en snabb koll på Wikipedia verkar det snarare som om begreppet medhjälp/medverkan är lika diffust i hela västvärlden, och att praxis varierar historiskt och från fall till fall på ett mer godtyckligt sätt än jag kunnat ana. Som medhjälp räknas allt tänkbart – inte bara direkta handlingar: uppmuntran (motivation), förse med verktyg/medel eller möjlighet (!). I vissa fall räcker det med att man känner till att ett brott ska begås eller har begåtts och inte rapporterar det. Ibland har det krävts att brottslingen som man varit medhjälplig till ska ha dömts för sitt brott, men vanligen inte. Vid medhjälp till konspirationer (stämpling?) så kan man fällas för medhjälp även om det planerade brottet aldrig genomförs. Tanken svindlar.

Det verkar vara alla gummiparagrafers moder. Alla kan anses skyldiga till medhjälp till en rad brott.

Dessutom verkar jurister världen över anse att medhjälp ska dömas lika strängt som huvudbrottet. Undantagsvis mildare. Skadestånden och fängelsestraffen i domen mot TPB är ett uttryck för detta tankesätt.

Huvudbrottet vid TPB-rättegången är brott mot upphovsrätten. Det har begåtts av alla de tusentals uppladdare (seeders) som tillgängliggjort verken för allmänheten automatiskt när de själva samtidigt utgjort denna allmänhet i egenskap av nedladdare (leechers). Torrentprogrammen fungerar ju så att den som vill ladda ner en viss fil samtidigt måste dela med sig av de filfragment som man själv redan har erhållit. På så vis skapas hela tiden lika många uppladdare som nedladdare, och gruppen av kriminella varierar i varje ögonblick.

Det är dessa diffusa nedladdare (somtvingas bli uppladdare) som är de riktiga bovarna, men dem kommer man inte åt så lätt. Det vore dessutom dålig publicitet att sätta dit alla ”vanliga” människor. Men det är faktiskt de som begår brottet, och åsamkar upphovsrättshavarna den ekonomiska skadan. Det vore rimligare att alla dessa massor av människor delade lika på straffbördan (om man mot förmodan kunde finna dem). Var och en kunde kanske få en månad villkorligt och en tusenlapp i böter, lite varierande beroende på exakt vad man laddat ner.

Medhjälpsbrottet kan inte rimligen ha ett större straffvärde än huvudbrottet, men här har domaren lagt ihop alla medhjälpsbrott genom att summera de ursprungliga skadestånden. De har i sin tur skattats som den ekonomiska skada som åsamkats innehavaren av upphovsrätten. I samtliga fall stora multinationella mediföretag. Aldrig den enskilda fattiga artist som brukar åberopas när man vill motivera skyddet av upphovsrätten.

Man får innerligen hoppas att högre rättsinstanser har en mera restriktiv tolkning av hur medhjälp ska bedömas i detta sammanhang. Det finns också i befintlig lag utrymme för andra resonenmang rörande skadeståndet. Hur stor är egentligen skadan? Hur många biobesök har inställts, och hur många CD/DVD-skivor är osålda till följd av dessa upp- och medladdningar? Ska man inte väga in positiva spridningseffekter: Kanske någon sett piratkopierat material och blivit så intresserad att det lett till ett biobesök eller inköp av CD/DVD. Kanske ännu fler hört talas om produkten (verket) när den illegala kopian visas på YouTube och liknande? Kan det faktiskt vara så att den inbillade skadan helt uppvägs av PR- och reklamvärdet? Det skulle visserligen inte minska fängelsestraffet men skadeståndet avsevärt.

Ytterst måste emellertid lagen ändras eller åtminstone förtydligas så att vi vanliga människor begriper vad som är olagligt, både när der gäller nedladdning och medhjälp.

Det finns alltså andra juridiska konstigheter än upphovsrätten (immaterialrätten). Själva begreppet medhjälp verkar vara ett Mecka för den som inte riktigt kan styrka ett brott, men vill sätta dit nån ändå. Skrämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Medhjälp den nya trenden?

Det har kommit på modet det där med medhjälp.

II.

Först den uthängda barnläkaren som bara gjort som man alltid gör. Dock efter en vårdprocess där många yrkesgrupper deltagit under en längre tid, och där föräldrarnas uppfattning tagits med som en viktig del i den fortlöpande bedömningen. I värsta fall leder detta förlopp så småningom till ett konsensus (allmän uppfattning); den alltmer oundvikliga slutsatsen av alla kliniska iakttagelser, undersökningar och bedömningar är att förbättring är utsiktslös.

Denna sammanfattande bedömning ska göras av en läkare i ansvarig ställning: en specialist eller överläkare som är ansvarig för enheten. Ingen annan har den befogenheten eller ska behöva leva med följderna/ansvaret – i synnerhet inte föräldrarna (Tännsjö!) och inte annan personal som deltar i vårdarbetet. Det är en läkarsak, och det ska vi vara tacksamma för. Alla alternativ är sämre.

Föräldrar har föreslagits. Är en sådan bedömning – ett slags vanmäktig dödsdom – något de ska tvingas göra? Är det barmhärtigt? Hur ska de säkert veta när alla försök till förbättring är utsiktslösa och därför ska inställas. Och kan/bör de ens då ge upp allt hopp? Det vanliga är att försämringarna meddelas föräldrarna fortlöpande. De måste få tid att känna sig in i det nya perspektivet, bearbeta sorg och uppgivenhet och ställa nya frågor – många frågor som måste få ett svar men även lika många frågor som nog inte har några svar. Efter några dagar meddelar föräldrarna en känsla av att de förstår hur man resonerar. Därefter försöker man göra avslutningen så skonsam som möjlig för barnet och dem, ofta i ett outtalat men djupt känt samförstånd. Jag har aldrig hört talas om att man avslutar hopplös behandling om föräldrarna inte vill eller ”förstår”. Då avvaktar man hellre. Lika lite som om man efterfrågar deras ”åsikt” eller än mindre ”beslut”. Så de har ett avgörande inflytande, men slipper den omänskliga uppgiften att bestämma ”om” och när” behandlingen ska upphöra. Det är många års förtrogenhet med sådana vårdsituationer som lett fram till detta någorlunda skonsamma och etiskt välavvägda system.

Ett medicinskt-etiskt-juridiskt ”nytänkande” i frågan är ett opåkallat inklampande på den mediala scenen, och kan orsaka avsevärt lidande bland döende barnpatienter, deras närstående och även hos engagerad personal.

Vad vore vinsten som skulle kunna uppväga detta lidande?

Och vad fan har morfindosen för betydelse? Vore jag anhörig – och det har hänt – så skulle jag tänka ”ta i rejält” så att insomnandet sker lugnt och säkert. Om erfarenheten säger att det bästa är nivåer skyhögt över vad som är lämpligt när patienterna ska leva vidare, så får det bli så, om jag ska bestämma. Men visst är det ytligt sett mer av dödshjälp än palliation (lindring) i en sådan attityd. I det senare fallet skulle man bara ge så mycket lugnande att patienten slipper lida och känna kvävningskänslor när andningen avstannar, men vem vet hur djup den narkosen behöver vara? Min tanke som anhörig skulle vara: ”vi har passerat gränsen för sådant finlir – se till att få det gjort så barmhärtigt (och snabbt) som möjligt”. Att passivt vänta på att mitt barn sakta, kanske under flera dygn ska rossla sig hädan – till en säker död – med bara viss säkerhet om smärt- och ångestfrihet; det vore närmast totrtyr.

Och hur ska man göra med
den kliniska konferens (ronden) som fattade principbeslutet?’
de konsulter, röntgenläkare och labläkare m fl, m fl som bidragit till beslutet?
den läkare som ordinerade de sista doserna?
sjuksköterskan som gav sprutan och stängde ventilatorn (respiratorn)?
Medhjälp till mord förstås! Sy in dom hela bunten, kanske även sjukhusadministrationen.

Eller avstå för Guds, patienternas, de anhörigas och personalens skull. Avstå i barmhärtighetens namn.

Palliation nära döden kan nog bli intill förvillelse lik dödshjälp – inte minst juridiskt. Är det något vi är vill ska bli föremål för dessa sketna medikolegala hårklyverier? Kan vi inte låta läkarna sköta sitt grannlaga värv efter bästa förstånd, med empati för de närstående och den döende, med stöd från kolleger och i samarbete med dem och övrig personal så att man inte under press faller till föga för sämre lösningar: onödigt förlänger lidande, för bryskt fattar avgörande beslut, jagar upp och tröttar ut föräldrarna mer än nödvändigt etc. Jag tror inte att detta är ett av de ställen vi behöver leta efter bristande rättssäkerhet. Snarare förtydliga lagarna så att ett gott och medmänskligt handlag blir helt klart lagligt.

Vill vi problematisera så går det nog att fälla flera läkare på olika nivåer, föräldrarna, annan personal som bidragit till bedömningen att vården var utsiktslös, och att aktiva åtgärder (t ex respirator) därför skulle avslutas. Medhjälp till överlagt mord (för det låter ju mycket, mycket överlagt) eller dråp (i hastigt mod = oavsiktligt pga känsloutbrott – låter inte rimligt). Låter som en mardröm för alla inblandade (misstänkta?). Bättre säkerhet/kvalitet i vården? Knappast!

Åklagaren har avsagt sig fallet då hon tyckte att det gav för mycket fokus på hennes person – förhoppningsvis ett tecken på plötslig mognad och insikt? Låt oss ta itu med den organiserade brottsligheten istället. Den är på frammarsch, och behöver våra brottsbekämpande resurser bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Moralpanik och p-piller

Medhjälp – del I

Så har då åklagare Hammarstrand väckt frågan om det inte kan anses vara medhjälp till våldtäkt när man delar ut kondomer eller förskriver p-piller till personer (kvinnor?) under 15 år. Den nya sexualbrottslagen stadgar att all sexuell kontakt med någon som är under 15 är att betrakta som våldtäkt – eller rättare sagt: per definition är våldtäkt.

Det sätter verkligen hiv-kampanjerna i en ny dager! Att skydda ungdomar med tidig sexualdebut från könssjukdomar genom att uppmuntra kondomanvändning skulle kunna vara brottsligt.

Genom tillägg till lagen har man förklarat att sex där båda parter är minderåriga inte är olagligt samt att sex där den ena parten är högst tre år äldre också är laglig. Alltså är sex mellan två 14-åringar ok, mellan en 14- och en 17-åring likaså – medan sex mellan en 14-åring och en 18-åring är våldtäkt även om de är förälskade och 14-åringen insisterat. Detta är ju helt bisarrt och godtyckligt. Det är dessutom en djup orättvisa för den 14-åring som faktiskt blir våldtagen i den ursprungliga betydelsen av ordet: tvingad till sex med våld. Det blir juridiskt detsamma om 14-åringen samtycker eller tvingas: våldtäkt. Snacka om att fullständigt skita i vad 14-åringen tycker om saken!

Ännu konstigare är lagen om barnporr, där man inte får avbilda personer under 18 år. Det ter sig gåtfullt hur man kommit fram till att det är ok att knulla skiten ur en 15-åring samtidigt som det är förbjudet att fotografera en 17-åring. Exakt när det är barnpornografi har jag inte fattat. Får man ta porträtt av tonåringar med bar överkropp? Får man fotografera sina barn när de leker nakna på stranden? Förmodligen inte. Det fick mina föräldrar. Jag har åtskilliga bilder av mig själv som barn, helt naken på stranden, prydligt insatta i familjealbumet av min lika döda som oskuldfulla mor. Är det brottsligt att ha kvar albumen? Jag vågar inte tänka tanken ut.

Jag hoppas att den nu aktuelle åklagaren med sitt agerande vill rikta uppmärksamheten mot en undermålig lagstiftning.

De nymoralistiska aspekterna på detta utreds (som vanligt) med stor skärpa av Blogge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,