Liten röta stjälper stort lass

Sverige är ett av de minst korrupta länderna. Man behöver inte ens muta kommunen för att få ett bygglov. Svenska tjänstemän är kända för sin omutlighet (för det mesta). Det är vi med rätta stolta över. Vår polis torterar inte fram erkännanden (i någon nämnvärd eller känd omfattning), och det går inte att köpa sig fri i en domstol (se dock nedan).

Tack och lov för det. Men det kunde ha varit ännu bättre. Inte minst om man använder oss själva som måttstock: Är vi på väg att bli bättre eller sämre? Vilka problem finns trots allt?  Ingen är perfekt. Inte ens vi.

Förra generaldirektören för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius har varit ovanligt tydlig.

Bristen på etik och ansvarskänsla i toppen sipprar genom hela samhället.

Förfallet har, anser Inga-Britt Ahlenius, pågått under de senaste två till tre decennierna. En viktig orsak är att en förvaltningsreform under 1990-talet gick snett, mycket på grund av att tjänstemän i regeringskansliet och cheferna för de statliga myndigheterna har tillsatts på politiska meriter.

Ahlenius berättade att den engelska termen ”accountability” (= ansvarsutkrävande) som användes av EU-revisionen var så obekant för de svenska tolkarna att den aldrig fick någon korrekt översättning.

– Förändringen är långsam och inte så lätt att upptäcka i hela sin vidd. Men den pågår på bred front. I äldrevården, i skolan, i polisväsendet…

Och i en annan intevju:

Nuvarande sätt att utse toppchefer får långsiktigt allvarliga följder för den statliga verksamheten, hävdar hon. Rekryteringen på lägre nivåer påverkas av att de högsta tjänsterna är vikta för personer utifrån, med oklara meriter. Och medborgarna får inte förtroende för en verksamhet som kan ledas av vem som helst, så länge det rör sig om politiska vänner till regeringen:

– Människor slussas runt mellan olika myndigheter och samhällssektorer. De hamnar i en vårdkarusell eller i en rehabiliteringssväng, och i psykvården faller många av dem mellan olika instansers ansvar.

Utifrån medborgarens perspektiv – och samhällsekonomins – borde man ändra hela strukturen, samla huvudmannaskap och ändra myndigheters ansvarsområden, anser Inga-Britt Ahlenius. Men det saknas en sådan medveten förvaltningspolitik, där regeringen tar på sig uppgifter som liknar en koncernstyrelses. Tvärtom har dessa frågor länge skyfflats hit och dit i regeringskansliet.

Korruption finns alltså i Sverige också. Och sillen ruttnar från huvudet, brukar man säga. Är moralen dålig i toppen, så sprider sig rötan ner igenom hela systemet.

Regeringen skall utkräva ansvar av myndighetscheferna. Det gör den sällan. Det finns en rad exempel på allvarliga fel i myndighetsutövning som inte fått konsekvenser på ledningsnivå, exempelvis Göteborgskravallerna, Osmo Vallo-fallet och nu senast Migrationsverkets tårtkalas efter ”lyckade” avvisningar. (Landet utan ansvar i Sydsvenskan, 2006)

Sedan dess har vi haft flera Osmo Vallo. Varför? Hur sköts tillsynen av polis, åklagarmyndighet, rättmedicin och domstolar?

Vill vi verkligen att det ska vara tillåtet för en domare att vara medlem i en intresseorganisation som företräder den ena partens intressen? Som i rättegången mot The Pirate Bay.

Kan en överkörd enskild medborgare någonsin få rätt mot Försäkringskassan och Socialtjänsten?

Och förekommer det mutor i Sverige? Jo, numera verkar det så. I Göteborg nyligen, och i Malmö för en tid sedan. Men få blir dömda. Vår mutlag är generöst formulerad så att det är svårt att fälla någon för ”tagande av muta” eller ”bestickning”. Det är svårt att tolka lagen, en undanskymd plats i brottsbalken, över huvud taget.

Man silar följdriktigt mygg och sväljer kameler. Törs inte ge något exempel då det skulle kunna anses som kränkande – men det är lätt att hitta misstänkta fall.

Den privata sektorn går inte fri. Vid upphandlingar är det frestande att använda korrupta konkurrensmedel.

Det är i ett sådant perspektiv man ska se på ministrar som inte betalar TV-licens eller förser sig – Toblerone-skandalen handlade om mer än en chokladkaka – på det allmännas bekostnad. Det kanske inte är olagligt, men ett oetiskt handskande med skattemedel – en respektlöshet mot skattebetalarna. En omoral som sipprar nedåt.

FN, EU, länder, myndigheter, organisationer och företag nöts ned av korruption. Pengar förskingras. Människor demoraliseras. Hela länder förstörs. Korruptionen är nästan alltid det största problemet i fattiga länder. Korruption är demokratins värsta fiende.

Rick Falkvinge uppmärksammar detta problem. Vänskapskorruption, svågerpolitik, rättsröta, bestickning, muta, bonusar, ryggdunkande, omoral, rättsotrygghet, mygel … kärt barn har många namn.

Piratpartiet kräver transparens (insyn). Det är en bra början. Kanske att vi skulle formulera en ännu tydligare politik mot korruption. Det skulle inte förvåna mig om väljarna skulle uppskatta det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mattias Bjärnemalm om Piratpartiets ”smutsiga insida”

Mattias Bjärnemalm hotar med att sluta med sin internkritik på bloggen. Det kanske är goda nyheter för styrelsen – kanske inte.

Det är under alla omständigheter ett blygsamt hot.

Jag har faktiskt bättre saker för mig med mitt liv än att få goda råd från partiföreträdare som hoppas kunna få mig sluta beskriva partiets smutsiga insida så som jag ser den.

Om en partimedlem anklagar partiledningen för en ”smutsig insida” så är det verkligen en kabinettsfråga. Med en sådan formulering äventyrar man lojaliteten till partiet.

Det här inlägget är därmed det sista internkritiska inlägget du kommer läsa på den här bloggen. Åtminstone fram till den dagen då vi fått en partiledning som på allvar tror att öppenhet och dialog är saker som man inte bara ska kräva av andra, utan även leva upp till själv.

Partiledningen anklagas alltså även för bristande öppenhet och utebliven dialog. Det ter sig dock som småsaker jämfört med ”smutsig insida”. Det låter ju närmast som en anklagelse om korruption.

Jag har läst igenom det senaste årets inlägg på MB:s blogg med särskilt avseende på denna internkritik. Man blir inte imponerad. Ett försök till sammandrag:

I januari deltar han i en diskussion om genusfrågor i partiet, där han är på kollisionskurs med bl. a. Anna Troberg. Som så ofta i genusfrågor blir det lätt lite oklart vad man menar för oss som inte står mitt uppe i de dagsaktuella formuleringarna. Anna Troberg verkar ha inställningen att genusfrågorna i partiet mår bra, och att kvinnor behandlas lika som män. MB tycks hävda att det inte är tillräckligt som strategi för att få in flera kvinnor i partiet. Jag har svårt att se att någondera ståndpunkten är kontroversiell eller utesluter den andra.

Då diskuteras också partiledaren Rick Falkvinges ledarstil. MB tycker att den påminner om Jonas Birgerssons, vad det nu ska betyda. Han varnar för att JB  inte överlevde sin organisation. Som exempel på RF:s ledarstil anförs hans offentliga vädjan om ekonomiskt bistånd. MB menar att det var ett utspel med alltför dålig förankring. RF:s handlingskraftiga ledarstil förklaras på gott och ont av hans bakgrund i företagsvärlden i motsats till inom organisationslivet, menar MB.

MB är tredjenamn på listan till EU och satsar stenhårt på att komma in med personkryss.

Rick Falkvinge skriver brev om att vissa är mer intresserade av organisatoriska frågor än att arbeta aktivt utåt. MB undrar om han ska ta åt sig. De verkar inte gilla varandras stil.

Klara” bloggar om strukturlösheten i partiet, och MB menar att partiet står inför ett ödesval mellan toppstyrning med partipiska och medlemsinflytande. Denna ”ödesfråga” torde vara permanent inom alla partier.

I juni kom resultatet av EU-valet: MB kom inte in men blev 3:e ersättare.

I september förespråkar RF könskvotering. MB är kluven: varken ja eller nej, men ändå kritisk till RF:s linje – helgardering alltså (fan vet hur det går till).

I oktober får partistyrelsen inför primärval till Riksdagen kritik från en medlem för att inte lyssna. MB går igenom hela styrelsen och kommer fram till att två av elva är bra på att lyssna. Ett indirekt (försåtligt?) sätt att hålla med om kritiken. Men man kan undra om någon styrelse någonsin sluppit sådan kritik. Alltid är det någon som känner sig förbigången. Anna Troberg reder ut begreppen i den efterföljande diskussionen på ett föredömligt sätt.

I november gör MB analysen: Styrelsen och RF står för ett företagstänk (viktigare att vinna valet än att föra protokoll i tid). Ung Pirat där MB varit mycket aktiv står mera för ett föreningstänk (protokollen viktigast?). Lokalt finns ”svärmaktivism” (oorganiserade men snabbreagerande och handlingskraftiga). Vi har hört det förut. MB gillar inte styrelsens och RF:s sätt att jobba. Men kritiken är alltför vag och ospecifik för att leda till någon lösning, och jag får därför intrycket att den är mer destruktiv än konstruktiv.

MB berättar om efterspelet till RF:s ekonomiska vädjan. MB avgick tydligen från något uppdrag pga. det frostiga klimatet mellan honom och partiledaren. Nu är de vänner igen efter att RF initierat en liknande insamling för Anna Troberg, vilket MB stödjer eftersom det är väl förankrat i styrelsen och skett under ordnade former till skillnad från RF:s eget upprop.

I december kommenterar MB Piratpartiets värderingar. Han ogillar betoningen på att man ska agera och ta initiativ, inte vara rädd för att göra fel och respektera andras initiativ.

”Friskt vågat hälften vunnet”, ”hellre fort och fel än långsamt och rätt”. Problem uppstår imorgon och kan lösas då, nu är det handling som gäller.

I januari är MB återigen besviken på RF. Nu för att denne inte tillrättavisat dem som varit kritiska mot Amelia Andersdotters önskemål om donationer – ”crowdfunding”. Är det hans jobb?

Amelias plats är formellt inte helt klar, varför hon ännu inte får någon ersättning. Hon förbereder sig för tillträdet på plats i Bryssel – tillsammans med MB. Styrelsen röstade ner ett förslag om att gå ut med tiggarbrev, och tydligen har det förekommit hårda omdömen och personangrepp i debatten om denna finansiering.

Om detta är allt så är orden om smutsig insida orättvisa. De ter sig mest som gnälliga och illojala eftersom de solkar ner partiets namn.

MB är tydligen en mycket kapabel och insatt person, och säger sig gilla att vara baksätesförare. Vad innebär det? Att styra genom manipulation bakom kulisserna, och slippa ansvaret för konsekvenserna?

I ett mera etablerat parti hade man nog åkt ut med öronen före om man kommit med insinuationer om ”smutsig insida”. Eftersom MB tillåts stanna kvar så verkar takhöjden för diskussioner i Piratpartiet vara generös.

Att han nu lägger ner kritiken av (och intrigerandet kring?) partiledningens ledarstil förefaller inte vara någon större förlust.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Google böcker

Google håller på med att scanna in all världens litteratur – ja, inte bara litteratur, utan alla böcker. Det är i alla fall ambitionen. Projektet heter Google Books, på svenska Google böcker. Det är inget hugskott, man har hållit på sedan 2002. Det florerar en hel del missuppfattningar om vad projektet går ut på. De vanligaste missförstånden bemöts här.

Det är alltså inte så att man ska kunna läsa hela böcker på nätet, om de inte redan tillhör public domain. Från övriga böcker får man bara kortare utdrag. Däremot är hela texten sökbar. Det är svårt att förstå hur detta kan vara kontroversiellt.

Liknande projekt är Projekt Gutenberg och det nordiska Projekt Runeberg.

Piratpartiets ledare Christian Engström är entusiastisk, liksom Rick Falkvinge.

Förläggarföreningen med Bonniers i spetsen är emot, medan Författarförbundet är mer positivt. Bonniers har tydligen kommit på en liknande idé, fast sämre och med mindre ersättning till författarna. Man kan undra vad förläggarna alls har med det att göra. De har ju köpt utgivningsrätten i en anda när bara bokutgivning på papper var aktuell, och nu vill de ha utgivningsrätten även i digitaliserad form på nätet helt gratis. Gratis är gott, som de brukar framhålla.

Andra som är emot brukar uttrycka allmänna farhågor för vad ett privat företag skulle kunna göra med sin unika tillgång till (”monopol” på) all denna information. Ja, vad kan de göra som skulle vara skadligt? Jag kommer inte på något såhär i all hast.

Det är däremot en skam att ett företag som Google ska behöva gå i spetsen för denna kulturgärning. Var finns de nationella biblioteken?

Open Book Alliance är en sammanslutning med Microsoft, Yahoo och Amazon i spetsen. Deras uppgivna syfte är att göra litteratur (fritt?) tillgänglig på nätet, men det verkliga syftet är att motarbeta Goggles initiativ. Kampen om trovärdighet har de väl redan förlorat, men de juridiska frågorna öppnar för ett oändligt processande. Microsoft hade ett liknande projekt, Live Search Books, som lades ner för något år sedan.

Vem litar du mest på: Google, Bonniers eller Microsoft?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,