För mycket och för lite sex på en gång

En mycket förbisedd aspekt av sexualiteten är storleken. Då menar jag storleken på driften hur pass sexuell man är.

Låt oss begrunda att det finns människor som har mycket stort sexuellt behov, och sedan hela skalan ner till dem som inte har något behov alls.

Det kan verka som ett banalt påpekande – självklart är det så.

Samtidigt är detta ännu en av dessa många sexuella företeelser som man inte talar om, och därför inte förstår sig på eller klarar av att hantera.

När en person med ett större behov slår sig ihop med en person med mindre lust så kan inte båda parter få som de vill. Det föreligger en verklig konflikt.

Det vanligaste sättet att hantera detta är inte att kompromissa och sedan stå ut med den sexuella frustration som detta innebär. Tyvärr inte. Folk blir istället manipulativa, och börjar strida för att bevisa att motparten har en oacceptabel sexuell nivå.

Kvinnor som vill mycket kallades förr översexuella eller nymfomaner, de som ville mindre var frigida. För männen var det skamligt att ha för lite lust, man kallades impotent eller var ”utan stake”, ännu idag ett giltigt skäl till skilsmässa i vissa kulturer. Att en man hade stark sexuell drift var då motsatsen – ett tecken på virilitet, manlighet och styrka – ett ideal man strävade efter.

Numera har vi ändrat begreppen så att alla som har eller tror sig ha en stark sexuell lust misstänks för att vara sexmissbrukare, vilket anses vara en skamlig störning, ungefär som spel- eller drogberoende,  som ska bearbetas med psykoterapi. För mycket och för lite antas bero på störningar i barndomen. Detta är naturligtvis rent nonsens. Det är inte möjligt att påverka styrkan i den sexuella driften med terapi eller pedagogik. Möjligen med mediciner – men är det önskvärt?

Så om den ena vill ha sex en gång om dagen och den andra en gång i månaden, så är risken stor för att man kallar varandra för sexmissbrukare eller sexneurotiker. Det är lätt hänt att såra varandra och bli osams.

Hur mycket är då normalt? Det finns inga bra undersökningar av detta. Folk svarar inte sanningsenligt ens på anonyma enkäter när det gäller sex. Om man har lust en gång i veckan, men tror att andra har lust oftare, så tenderar man att svara något mittemellan, t ex två gånger i veckan.

Lusten varierar med omständigheter som ålder, situation, partner, erfarenhet, drogpåverkan (ffa alkohol) samt kroppsliga och medicinska förhållanden. Man kan också väcka mera lust hos en person genom så kallad förförelse.

Att ha stor skillnad i sexuella behov kan utsätta en (monogam) relation för svåra påfrestningar, ibland så allvarliga att man går skilda vägar. Ju mindre man talar om detta desto större risk för att man offrar förhållandet. Ju mindre man anklagar varandra för att ha ”onormala” behov desto bättre.

Att jämka och kompromissa är enda möjligheten. Kompromissen kommer av naturliga skäl ligga nära det mindre behovet. Den med det större behovet kan behöva hjälp med sin otillfredsställelse (frustration), så att den inte tas ut på onödigt skadliga sätt. Det är lätt att omvandla sexuell frustration till tjat, ilska eller otrohet, vilket bådadera är ett hot mot varje förhållande. Att ha en fortlöpande, respektfull dialog är ett bättre sätt. Då kan man betrakta sexualiteten i ett helhetsperspektiv, och komma på kreativa sätt att minska spänningarna på det sexuella området.

För mycket och för lite skämmer allt. Även relationer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

HBT – homo- och bisexuella samt transpersoner

Normalitet på sexualitetens område – är det bara ett statistiskt begrepp? Legala frågor: var går gränsen för det förbjudna. Etiska aspekter: var borde gränsen gå? Räcker det med tumregeln: ”samtyckande vuxna”? Och hur ska en psykolog förhålla sig till och hantera sådant?



På tisdag ska jag ha en föreläsning för psykologer om hur man hanterar HBT-personer inom psykologi och psykoterapi. Uppdraget är inte särskilt väldefinierat, så jag kan prata om vad jag vill. Hälften av åhörarna har KBT-inriktad utbildning och hälften psykodynamisk. Bara det kan ju liva upp diskussionerna, hoppas jag.

Som utgångspunkt hade jag tänkt ta några typärenden t. ex. tonåringen som kommer på remiss från skolkuratorn med frågeställningen: homosexuell? Vad menas med frågan? Varför kan inte tonåringen själv svara. Innebär det ett problem? För vem? Och har andra med den saken att göra? Det är inte helt klart vad kuratorn vill ha hjälp med. Sådana remisser skrivs. Jag vet för jag har besvarat åtskilliga.

Detta det enklaste av typfall kan ha många varianter – ”komplikationer”: kulturell bakgrund, språksvårigheter (tolkning), religion, ensamhet, depressivitet, suicidalitet, drogmissbruk, hypersexualitet, hiv, ”effeminisering” – trans-problematik (nedan), prostitution … Hur hanterar man det på bästa sätt.

Andra typfall: utredning av transsexualitet, shemales, bisexuella män som ”vänstrar”, vad är ”sexmissbruk” (hypersexualitet, ”nymfomani”, hormonrubbning eller bara en normalvariant?) eller homosexuella som vill bli ”botade” (t. ex. av religiösa skäl). Hur gör man med alla dessa olika HBT-personer när de söker psykologhjälp? Kan man hjälpa en pedofil att leva ett rättskaffens liv?

Jag tyckte först att jag skulle ha en genomgång av teorier på området, och ha fallbeskrivningar på slutet, men har nu bestämt mig för att göra tvärtom. Teorier tar vi bara om de behövs för den kliniska (=praktiska) handläggningen.

Det skulle vara roligt att få synpunkter på vad jag mera skulle kunna ta upp. Eller kreativa förslag om handläggningar.