Amatörernas julafton – Breiviks diagnos

Sedan Breiviks rättspsykiatriska undersökning blivit klar har det blivit amatörernas julafton. Nu kan alla ha synpunkter på psykiatrisk diagnostik – även de som helt saknar kunskap på området.

Värst är väl den (motbjudande) Mustafa Cans förvirrade utläggning i SvD. Det är en osammanhängande drapa som jag inte ens orkar kommentera på annat sätt än att SvD brustit i sin kvalitetsgranskning. Vad har Schopenhauer med saken att göra annat än som ren namedropping?

DN inte varit sämre – tvärtom. Där har det utbrutit ett professorsgräl mellan professorerna Cullberg och Levander. Cullberg har gjort sig känd och förmögen på populärvetenskapliga och elementära läroböcker i psykologi. Om jag minns rätt så är han professor i psykoterapi. Att han skulle ha några rättspsykiatriska kvalifikationer känner jag inte till – och detta märks i hans ”resonemang”. Ändå har han mage att kritisera de norska rättspsykiatrikerna för att vara  ”oprofessionella och fantisilösa”. OK för oprofessionella, men vem vill ha fantasifulla rättspsykiatriska utlåtanden? Hur tänkte Cullberg där?

Inte heller i hans invändningar mot schizofrenidiagnosen hittar jag något av substans. Tvärtom en massa okunnighet, som påpekats av den mer sakkunnige professorn Sten Levander. Pinsammast är väl Cullbergs påstående att schizofrena saknar förmåga att agera så planerat och genomtänkt som Brevik har gjort. Ett riktigt vulgärt och okunnigt argument från en som borde veta bättre.

Cullberg fortsätter sitt tjafs i DN, och gör sig till allmänt åtlöje genom att låta publicera en artikel på en så låg professionell nivå. Han tycks inte veta vad temporallobsepilepsi är, något som Levander, helt adekvat nämnt som en så kallad differentialdiagnos, det vill säga en diagnos som man ska ta med i beräkningen.

DN Debatt har också låtit publicera en konstig artikel av en för mig okänd psykoterapeut, som inte bidrar med så mycket klarhet precis. Tvärtom är resonemangen lika oklara som åsikterna är bergfasta – ett tecken i tiden. Här lanseras den smått galna teorin att rättspsykiatrikerna i själva verket medvetet ljuger. De vet att Breivik är frisk, men påstår motsatsen för att inte riskera att han får efterföljare. Man tar sig för pannan.

På nätet och i andra publikationer finns det hur många kommentarer som helst. Ingen synpunkt är för korkad för att framföras. De flesta går ut på att om Breivik nu är schizofren och inte kan dömas till fängelse, så är det så upprörande att han inte bör få denna diagnos. Det är en monumental uppgift för folkbildare att förklara varför ett sådant resonemang strider mot alla vedertagna logiska, humanitära, psykiatriska och juridiska principer. Jag orkar inte länka till sådant. Den som mot förmodan är intresserad får googla.

Nu kan vilken idiot som helst bli publicerad, tycks det. Dagspress med ambitionen att verka för en seriös debatt sviker sitt uppdrag. Redaktörerna kan uppenbarligen inte skilja på guld och kattskit. Det är tråkigt, för sakfrågan är intressant.

För den som är intresserad av en mer seriös och fördjupad diskussion om Breiviks diagnos får jag rekommendera mitt eget inlägg från i somras. Inte bara för att kunna säga ”vad var det jag sa”. De efterföljande kommentarerna till inlägget belyser flera viktiga synpunkter på ämnet. Inte bara psykiatrisk diagnostik utan även sociala, juridiska och politiska aspekter på psykiskt störda förbrytare.

Jan Guillou med sin dumstrut

I dagens Aftonblad försvarar Jan Guillou tidningens artikel med insinuationer om israelisk organhandel. Han har fått för sig att artikeln bekräftats av Israel, och att detta förtigs av liberala media.

I detta fall hade han otur. Just idag publicerade Svenska Dagbladet en artikel om hur det egentligen ligger till. Inte alls som JG har fått för sig. När man läser artiklarna sida vid sida framstår JG i bästa fall som Liza Marklund: utomordentligt okunnig om sitt ämne och slarvig med faktakoll: baserat på en osann berättelse. I värsta fall en förödande politisk dikeskörning.

Aftonbladets publicering framstår idag ännu mer tendentiös och judefientlig – antisemitisk. Man kopplar ihop en icke-händelse i början av 90-talet med en historia om organhandel, som inträffade ett par veckor före Aftonbladets publicering, där huvudpersonen var av judisk börd. En icke-händelse eftersom den palestinske mannens anhöriga tar avstånd från påståendena om organstöld. Det är bara Aftonbladet och skribenten Donald Boström som fått för sig det – helt utan bevis eller fakta.

Några år senare senare visade det sig i ett helt annat sammanhang att det förekommit att man tagit organ från huvudsakligen israeliska avlidna på ett visst rättsmedicinskt institut. Saken utreddes noggrant. Chefen fick avgå 2004, trots att det aldrig förekommit någon organhandel. Det hedrar staten Israel att man så resolut tog tag i denna skandal, även om den inte alls var av det slag och av de proportioner som Aftonbladet insinuerar.

Detta bekräftar inte på något sätt att Israels armé skulle ha satt i system att tillfångata palestinska ungdomar för att använda som organbanker och sedan döda dem. Det är en helt absurd anklagelse som ingen människorättsorganisation i världen skulle missa om det fanns ett uns av sanning i den.

Till råga på eländet kopplade man ihop denna historia som avslutades 2004 med den nu aktuella organhandeln så att det framstod som att de hade med varandra att göra. Den fängslade mannen i USA hette ju Rosenbaum i efternamn.

Tre historier som inte har ett dyft med varandra att göra kopplas ihop för att det ska verka som om Israels regering och armé är hjärtlösa människojägare och monstruösa likplundrare.

Detta oskick sågas föredömligt kortfattat i en blogg med läsvärda citat av såväl The Guardian som Magnus Betnér. Expressens kulturchef missar inte heller denna chans på öppet mål.

Antisemitisk slaskjournalistik av sämsta slag. Aftonbladet har redan visat vad de går för. Nu bekänner Jan Guillou färg. Det är tragiskt. Den mannen var en gång min idol. Jag vägrar att tro att han faktiskt är antisemit, men politiska skygglappar, okunnighet och bristande analytisk förmåga på denna tarvliga nivå är illa nog. Jag skäms å hans vägnar, då jag befarar att han själv saknar förmåga till det.