SUS utplånat – UMAS och USiL tillbaka

Förvaltningsrätten har upphävt beslutet att slå samman UMAS och USiL eftersom det var olagligt. Ärendet ansågs av domstolen vara av så stor betydelse att det skulle ha nämnts i kallelsen till Regionfullmäktige.

Ja, minst sagt, som TV-reportrarna ständigt säger nuförtiden.

Ett så stort ärende borde ha ingått i budgeteringen och annat långsiktigt planeringsarbete. Det borde ha diskuterats med medborgare, tjänstemän, anställda och politiska representanter. Men det struntade man i och  kuppade istället igenom beslutet för att slippa den besvärliga diskussionen. Som bekant beställde man ett dyrt underlag ifrån en konsult istället redan när man försäkrade att det bara handlade om en samordning – ingen sammanslagning – och kallade projektet/lögnen Proluma. Den dyra konsulten upphandlades utanför regelsystemet. Revisorerna ville inte godkänna förfarandet.

Se mitt tidigare inlägg:

Med alla sina kanslier och underdirektörer torde regiondirektören ha exempellösa resurser för utredningar. Ändå gick han förbi hela sin organisation och beställde en utredning av McKinsey för 37 miljoner när han skulle ta fram ett förlag på hur Malmös och Lunds universitetssjukhus kunde samordnas eller slås ihop. Revisorerna ville inte ge styrelsen ansvarsfrihet efter det, och den nytillträdda juridiska chefen sa upp sig då hon tyckte att upphandlingen var olaglig. Men regiondirektören sitter kvar. Man baxnar.

Det oanständiga är att man inte vill ha de synpunkter från  medborgare, patienter, vårdanställda, fackförbund, intresseorganisationer för vårdtagare och vårdgivare. Inte heller från sina egna talrika tjänstemän och utredare – nej, inte ens från de politiska representanterna – vare sig från det egna partiet eller andra. Detta var ett så stort beslut att det fattades i ett mycket litet rum, där bara Jerker Swanstein, Sören Olofsson och kanske någon mer fick plats. Vem vet?

Det är lite Vilda Västern över Regionen. Eller mera som Knohult där Åsa-Nisse och Klabbarparn är verksamma. Och då blir väl friherrinnan Skånes Eulalia.

Att beslutet är olagligt spelar dock mindre roll. Det ändrar inget i praktiken. Formellt sett så är tillsvidare inte sjukhusen sammanslagna. Det innebär att SUS formellt sett inte existerar. Men nya, förhoppningsvis mindre illegala beslut, kommer att fattas så fort som möjligt.

Men man kan undra om de avtal som ingåtts med anställda och leverantörer är giltiga när motparten inte längre existerar rent formellt. Och jobbar maken på USiL nu igen? Det enda som är konstant är vägskyltarna i Lund som betryggande nog visar vägen till Lasarettet. Inget tjafs, hit och dit, om några universitetssjukhus där.

Det upphävda beslutet känns mera som en lapsus, ett litet gruskorn i det stora maskineriet. Ett maskineri som varken är anständigt eller demokratiskt har nu dessutom visat sig vara kriminellt. Det stora problemet är dock det monumentala underskottet på demokrati, transparens och vanlig enkel anständighet. Maktens arrogans blir inte tydligare än såhär.

Maktfullkomlighet är granne med korruption.

I samband med att SUS skapdes så fick de högsta cheferna lönepåslag för att de fått utökade ansvarsområden. Kan man tänka sig att Sören Olofsson och Jerker Swanstein får löneavdrag för de extra kostnader de förorsakat med sin kriminella inkompetens?

(Frågan är retorisk.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Region Skånes märkliga organisation

Tjänstemännen i Regionen har organiserats på ett märkligt sätt. Det framgår av ett dokument på nätet, som man måste ha specialprogram för att läsa – inte så användarvänligt.

Högst upp sitter regiondirektören. Han har 6 olika kanslier eller kontor till sin hjälp: regionkansliet, förnyelsekontoret, avdelningen för juridik, avdelningen för utvärdering och analys, avdelningen för särskilda uppdrag samt avdelningen för krisberedskap och säkerhet.

Man vill helst inte tänka på vad för flum som ett förnyelsekontor kan hålla på med. Förmodligen inte några nya tekniker att transplantera hjärtan.

Vad gör avdelningen för utvärdering och analys som inte redan revisorerna gjort?  Och vad kostar det?

Detta är regiondirektörens alldeles egna kanslier, för under sig har han åtta andra direktörer med sina egna ansvarsområden och kanslier. De åtta direktörerna är: produktionsdirektören, direktören (!?), hälso- och sjukvårdsdirektören, utvecklingsdirektören, ekonomidirektören, personaldirektören, kommunikations- och it-direktören, upphandlingsdirektören och den medicinska direktören. Jag skämtar inte.

Här finns bildbevisen.

Vilken direktör har då ansvar för hälso- och sjukvården? Är det den medicinska direktören eller hälso- och sjukvårdsdirektören? Nej, ingen av dem – utan produktionsdirektören. Men bara den del av sjukvården som inte är SUS, dvs. halva sjukvårdsbudgeten. SUS sorterar direkt under regiondirektören.

Varför det? Jag förstår om läsaren tappat intresset redan nu – och detta är bara en översiktlig redogörelse för de översta lagren i denna kökkenmödding.

Med alla sina kanslier och underdirektörer torde regiondirektören ha exempellösa resurser för utredningar. Ändå gick han förbi hela sin organisation och beställde en utredning av McKinsey för 37 miljoner när han skulle ta fram ett förlag på hur Malmös och Lunds universitetssjukhus kunde samordnas eller slås ihop. Revisorerna ville inte ge styrelsen ansvarsfrihet efter det, och den nytillträdda juridiska chefen sa upp sig då hon tyckte att upphandlingen var olaglig. Men regiondirektören sitter kvar. Man baxnar.

Inte så smidigt av en tjänsteman med så mycket resurser (pengar och tjänster).

Alla de små underdirektörerna är snuvade på den riktigt stora konfekten: universitetssjukhusen. De har fått mindre mandat. De lite lättare arbetsuppgifterna.

Varje år får man kritik av revisorerna för att ansvar och befogenheter inte är klart reglerade, och att upphandlingar sker i strid med lagen. En drömsits för varje psykopat: huggsexa på makt och inflytande. Den som roffar bäst får bestämma mest.

Är det så vi vill ha det?

Nej. Piratpartiet vill ha transparens. Det förutsätter en tydlig organisation med väl avgränsade ansvarsområden och en glasklar delegationsordning. Visst ska vi ha direktörer och underdirektörer, men de borde få ungefär lika stora ansvarsområden. Annars är ju organisation och delegation meningslös. Vad ska man med direktörer till med pyttesmå ansvarsområden? De kan lika gärna skötas av en lokal chef.

För nu talar vi bara om de centrala tjänstemännen. Inte de som sitter ute i verksamheten. Denna centrala armé kostar 1-2 miljarder per år, och har åtskilliga tusen anställda. Flera tusen centrala administratörer, och ändå köper man in konsulter när det viktigaste beslutet ska fattas. Vilket underbetyg för de många egna anställda som inte fick vara med att bereda frågan. Många hundra tjänstemän jobbar under varje direktör, och på varje kansli.

Förmodligen är det många som inte har några tyngre arbetsuppgifter. Många höga administratörer har fått jobbet som tack för sina tjänster. Mångårig lojalitet, eller för att man håller tyst om missförhållanden. Man kan också klia varandra på ryggen – belöna varandra i största allmänhet med trevliga tjänsteresor, bra pensionsvillkor och fin-fina löner. Det kallas för elefantkyrkogårdar. Jag gissar att halva denna adminsitration är en sådan elefantkyrkogård. Om man lägger ner den halvan, så räcker pengarna till ett helt nytt medelstort sjukhus.

Skälet till att sådana groteska missförhållanden får existera år efter år, trots revisorernas påpekanden, är politiskt. Politikerna saknar intresse av eller kompetens för att rätta till felen. Några andra förklaringar finns inte. Politikerna är uppdragsgivarna ovanför alla dessa direktörer. Det är ett politiskt ansvar som ingen förmå att ta idag.

Några inflytelserika politiker är för insyltade i röran, och skulle bara förlora på att man rensade upp. Andra har för lite kunskaper om vad som pågår, och för lite inflytande för att kunna påverka. De mest inflytelserika politikerna är de som får betalt på heltid för sitt engagemang, de sk. regionråden – motsvarande landstingsråd. Även de politiska gruppledarna är anställda och har lön. Här är en bild på alla de betalda politikerna.

Mestadels är det nog ingen korruption i lagens mening. Vi har generösa lagar för vad man kan göra utan att vara korrumperad. Begreppet saknas i svensk lag. Men mycket är ett gränsfall.

Internationell forskning visar på ett kristallklart samband mellan hög grad av öppenhet i administrationen och låg grad av korruption. Även det omvända är sant, i slutna förvaltningar är graden av korruption större. (DN, Cecilia Malmström)

Den röriga och svårbegripliga organisationen är ett sätt att blanda bort korten i sig. Om ingen riktigt vet vad som pågår var, så kan man mörka det mesta. Det är illa nog.

Och det är inte ett ansvarsfullt sätt att handskas med skattepengar.

Transparens är motsatsen till korruption.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den stora politiska oredan i Region Skåne

Då jag numera står på Piratpartiets lista till regionvalet i höst så hade jag tänkt att skriva några inlägg på bloggen om min syn på Region Skåne. Här uttrycker jag synpunkter och åsikter som i första hand är mina egna, men de ryms mycket väl inom Piratpartiets allmänt hållna riktlinjer för regionpolitiken.

Om man vill förstå hur Region Skåne fungerar så är Nätet en utmärkt informationskälla. Där kan man studera dels hur den politiska styrningen är upplagd och dels hur tjänstemännen är organiserade. Att organisationen är begriplig och transparent (att medborgarna har insyn) är avgörande för att medborgarnas demokratiska rättigheter garanteras.

Den politiska apparaten består av en massa organ – precis som människokroppen. Ett regionfullmäktige, motsvarande landstinget i andra delar av landet, består av samtliga ledamöter som blivit valda i regionvalet. Det är det högsta beslutande organet. Under regionfullmäktige sorterar fyra regionala beredningar för ”tillväxt och hälsa” (0,2?, se nedan).

Redan här börjar oredan. Vad menas med ”regionala”? Förmodligen uppdelningen i de fyra skånska regionerna: nordväst, nordost, sydväst och sydost. Begreppet region betyder alltså två olika saker, dels Region Skåne (= ”skånelandstinget”) och dels underindelningen av regionen i fyra ”distrikt” som också kallas regioner. Upplagt för missuppfattningar. Och vad gör en liten regional beredning för tillväxt med sin budget på knappa 200 miljoner, som inte redan andra och större organ redan gjort?

Under regionfullmäktige sorterar också den lilla patientnämnden (0,0098) där patienterna ska kunna klaga, valberedningen (?) och revisorerna (0,016).

Men framför allt tio (!) nämnder som ska motsvara den praktiska verksamheten. Nämnderna befolkas av politiskt valda ombud ifrån regionfullmäktige. Det är i dessa nämnder som frågor ska beredas innan beslut fattas i regionfullmäktige. För att ha inflytande över olika frågor måste en politiker därför komma in i dessa nämnder, något som de olika politiska partierna tävlar och beslutar om. I praktiken fattas de stora besluten i nämnderna – eller borde åtminstone göra det.

Nämnderna är: hälso- och sjukvårdsnämnden (21 eller 37, se nedan), närsjukvårdsberedningen (3), avtalsutskottet (0?), tandvårdsnämnden (1,5), habiliterings- och hjälpmedelsnämnden (0,6), regionala tillväxtnämnden (0,2), kollektivtrafiknämnden (3,0), kulturnämnden (0,4) samt fastighets- och servicenämnden (1,3).

Siffrorna i parentes är hämtade ur senaste årsredovisningen (2008) för att man ska få en uppfattning om storleksordningen på verksamheten under varje nämnd – avser kostnaden i miljarder kronor.

Men det saknas en stor post: sjukhusen (18). De redovisas för sig. Summa vård och hälsa är 47 miljarder (eller kanske snarare hälften av detta belopp, vg. se kommentarerna nedan), varav hälso- och sjukvårdsnämnden disponerar 21. Det är oklart (för mig) vem som politiskt ansvarar för de 18 miljarderna till ”sjukhusen” i Malmö, Lund, Kristianstad, Hälsingborg, Ystad, Landskrona, Trelleborg, Hässleholm och Ängelholm.

Jag förstår inte heller vad som blir kvar av sjukvård när primärvården (närsjukvården?) (3) och sjukhusen (18) är betalda. Vad använder hälso- och sjukvårdsnämnden sina övriga  21 miljarder till? Är det privat inköpt vård, kanske? Primärvård och specialistvård i blandad kompott?

Men det stora sammanhanget framgår ändå. Det är i sjukvården som pengarna går åt. Vill man vara en politiker att räkna med så ska man inte kasta bort sin tid i nämnder med en budget under en miljard. En ynka miljard är felräkningspengar i sjukvården. Budgeten går inte att göra noggrannare än att den slår fel på en halv miljard upp eller ner. Det är ingenting konstigt med det. Skatteintäkter och kostnader varierar med konjunkturen, skatteutjämningar, kommunalt skatteuttag, lönerörelser och andra omständigheter som inte går att förutspå exakt.

Och de största specificerade posterna i sjukvårdsbudgeten är förstås de stora sjukhusen: Lund, USiL (5,923), Malmö, UMAS (4,874) – numera sammanslagna till Skånes universitetssjukhus, SUS (11).

Förmodligen fattas besluten om alla dessa miljarder trots allt i hälso- och sjukvårdsnämnden. Allt annat vore konstigt. Men omöjligt är det inte att de  slinker förbi, och fattas direkt i regionfullmäktige. Det finns tecken som talar för det när man studerar tjänstemannaorganisationen i regionen – alltså vilka höga tjänstemän som ansvarar för de olika verksamheterna. Men det blir ett alldeles för långt inlägg om jag ska gå in på det. Låt mig också gissa att regionstyrelsen (se nedan) har ett finger med i spelet. Någon av mina läsare kanske vet?

I kommande inlägg ska jag ändå försöka ge en glimt av den stora, dyra och röriga organisationen på tjänstemannasidan.

Även på politikersidan har vi det viktigaste kvar: Regionstyrelsen med sitt mäktiga arbetsutskott och med alla sina märkliga beredningar. Det är regionens regering, liksom regionfullmäktige är regionens riksdag.

Redan nu är säkert de flesta förvirrade. Är det regionfullmäktige, hälso- och sjukvårdsnämnden eller regionstyrelsen som ansvarar för budget och drift av SUS, det dyraste vi har? Förmodligen vet ingen svaret. Revisorerna har fler gånger skarpt kritiserat bristen på beslutsordning i regionen. Ingen vet riktigt vem som beslutar om vad – därför inte heller vem som har ansvaret.

En sådan oklarhet är naturligtvis helt oacceptabel ur demokratisk synpunkt. Man måste kunna utkräva ansvar. Men att detta är omöjligt är givetvis praktiskt för dem som i praktiken fattar dessa beslut – formella och informella makthavare. Det är intressant att ta reda på vilka som har den reella makten, och därmed det faktiska ansvaret.

Det här är ingredienserna i den politiska oredan. Det är ett spel om att få makt över stora pengar, och samtidigt slippa ansvar. Hittills har makthavarna lyckats oroväckande bra om man får tro revisorerna. Det skapar oreda i finanser och verksamhet och gör att vi inte får den sjukvård vi betalar för.

Revisorerna tycks vara den del av Regionens organisation som fungerar bäst. De producerar revisionsberättelser och specialiserade granskningsrapporter på löpande band – väl värda att läsa. Välformulerade, välstrukturerade – ofta med svidande kritik, men alltid  med konstruktiva förslag om åtgärder. Men är det någon mer än jag som orkar läsa dem?

Piratpartiet står för transparens i den offentliga förvaltningen. Det förutsätter ordning och reda. Det ska vara tydligt vem som beslutar om vad. Ansvar ska följa med befogenheter. Medborgarna ska ha insyn i beslutsprocesserna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,