Google böcker

Google håller på med att scanna in all världens litteratur – ja, inte bara litteratur, utan alla böcker. Det är i alla fall ambitionen. Projektet heter Google Books, på svenska Google böcker. Det är inget hugskott, man har hållit på sedan 2002. Det florerar en hel del missuppfattningar om vad projektet går ut på. De vanligaste missförstånden bemöts här.

Det är alltså inte så att man ska kunna läsa hela böcker på nätet, om de inte redan tillhör public domain. Från övriga böcker får man bara kortare utdrag. Däremot är hela texten sökbar. Det är svårt att förstå hur detta kan vara kontroversiellt.

Liknande projekt är Projekt Gutenberg och det nordiska Projekt Runeberg.

Piratpartiets ledare Christian Engström är entusiastisk, liksom Rick Falkvinge.

Förläggarföreningen med Bonniers i spetsen är emot, medan Författarförbundet är mer positivt. Bonniers har tydligen kommit på en liknande idé, fast sämre och med mindre ersättning till författarna. Man kan undra vad förläggarna alls har med det att göra. De har ju köpt utgivningsrätten i en anda när bara bokutgivning på papper var aktuell, och nu vill de ha utgivningsrätten även i digitaliserad form på nätet helt gratis. Gratis är gott, som de brukar framhålla.

Andra som är emot brukar uttrycka allmänna farhågor för vad ett privat företag skulle kunna göra med sin unika tillgång till (”monopol” på) all denna information. Ja, vad kan de göra som skulle vara skadligt? Jag kommer inte på något såhär i all hast.

Det är däremot en skam att ett företag som Google ska behöva gå i spetsen för denna kulturgärning. Var finns de nationella biblioteken?

Open Book Alliance är en sammanslutning med Microsoft, Yahoo och Amazon i spetsen. Deras uppgivna syfte är att göra litteratur (fritt?) tillgänglig på nätet, men det verkliga syftet är att motarbeta Goggles initiativ. Kampen om trovärdighet har de väl redan förlorat, men de juridiska frågorna öppnar för ett oändligt processande. Microsoft hade ett liknande projekt, Live Search Books, som lades ner för något år sedan.

Vem litar du mest på: Google, Bonniers eller Microsoft?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Horrör, Engdahl!

Sydsvenskan intervjuar Horace Engdahl med anledning av att han nu efter tio år lämnat sitt uppdrag som Svenska Akademiens ständig sekreterare. En fri man lyder rubriken. Må det, men knappast frihetlig.

Han är en svuren fiende till ”Piraterna”:

Då tycker jag att våra politikers undfallenhet inför piratslöddret är en moralisk kollaps. Piraterna är skurkar. Kort och gott. Och de ska behandlas som skurkar. Det är en fullständig katastrof att de kan få en sådan övervikt bland de yngre. Vi har ett pedagogiskt underskott i samhällsundervisningen, som inte har gjort klart vad lag och rätt betyder. Och det gäller alla lagar stiftade i demokratisk ordning.

Lag och ordning, alltså. Slödder och skurkar. Vatten och bröd? Rim och reson. Det är hela analysen vad upphovsrätten anbelangar. Lite osofistikerad om man önskar framstå som bildad och intellektuell. Han har dessutom mage att spy galla över Lars Gustafsson för att denne försvarat en annan ståndpunkt, dock med mera genomtänkta argument. Smaklöst och föga snillrikt. (Akademiens valspråk: Snille och Smak.)

Så blir Engdahl filosofisk och harmsen:

Upphovsrätten är en av de vackraste konstruktioner upplysningen gav oss.

Må så vara. Under upplysningstiden fick författaren rätten att förfoga över och ge ut en bok under en tid av 14-28 år. Därefter tillföll verket ”public domain”, ett begrepp som också härstammar från England och det tidiga 1700-talet. Detta skydd är inget som Piratpartiet principiellt motsätter sig. Man har tvärtom föreslagit fem års kommersiell ensamrätt, eftersom merparten av ett verks intäkter intjänats då. Den ideella upphovsrättenär heller inget som Piraterna vill komma åt.  Läs gärna på!

Dagens rättigheter förlängs med nya lagförslag så att upphovsrätten utsträckts till 70 år efter upphovsmannens död. Det är alltså inte upphovsmannens rätt vi diskuterar utan hans efterkommandes, eller snarare de förlag som köpt upp rättigheterna. Tidsrymden har blivit absurt lång, och upphovsrättsindustrin hindrar allmänheten att ta del av sitt kulturarv. Numera anser sig Disney ha rätten till Askungen, Snövit, Törnrosa, Djungelboken etc. Vad har det med upphovsmännens, bröderna Grimms och Kiplings, rättigheter att göra?

Vad är public domain om inte ett annat ord för vårt kulturarv?

Till och med Jan Myrdal, 82, får till det bättre i Expressen.

Sedan kommer Engdahl in på integritetsfrågorna. Att samla IP-nummer tycker han är lika harmlöst som när biblioteken registrerar låntagare. Där vet han inte vad han talar om. När jag som ung vikarierade på folkbibliotekets lilla lokala filial så var det ganska lätt att bilda sig en uppfattning om låntagarnas läsvanor. Själv hade jag lånekort nummer 71. Längst bak i varje bok som jag lånat satt kortet som togs ur som pant, och där var mitt nummer prydligt antecknat bland de andras. Man kunde sedan lätt titta runt i bokbeståndet för att utröna min litterära smak. Fanns 71 antecknat på kortet så hade jag haft hem boken. Det var nog inte svårt att gissa min politiska hemvist heller. Att låna en bok som handlade om sex krävde förstås ett avsevärt mod, och efteråt kunde dessutom alla nyfikna se att man hade lånat den. Pinsamt.

Numera är det inte bara kvarterets skvallertanter som ska ha tillgång till mina läsvanor utan polisen, SÄPO och den så kallade mediaindustrin. Och de behöver inte ens gå till biblioteket för att kolla. De kan dessutom se vilka andra som intresserat sig för liknande ämnen, och på så vis kartlägga hela befolkningens intressen, åsikter och preferenser. Etnicitet, politisk hemvist och sexuell läggning går nog att gissa sig till om man vet vilka sajter som besökts.

Jag är säker på att Engdahl har besökt åtskilliga bibliotek. Men har han ändå inget begripit? Har han aldrig känt igen en annan låntagares signatur eller nummer, och tänkt: ”Jaså, minsann! Han läser Maria Lang. Så simpelt. Läser han Liza Marklund också, månne?” Och så kan man plocka fram några av hennes böcker och se efter. Eller kolla vilka porrslödder som läst Marquis de Sade? Så kunde man i alla fall man göra när jag var ung.

Hur är det nu?

Nu kan man använda datorer och internet istället. Söka mer information om fler personer, lagra i register och ha tummen i ögat på piratslöddret. Bara den som har rent mjöl i påsen kan känna sig säker. Det hade inte Anne Frank, tyckte Gestapo. Rätt vad det är så kan informationer alltså hamna i alldeles fel händer. Så mycken information och så många händer bådar inte gott.

Har Engdahl ens ett hum om IPRED, FRA eller ACTA? Vet han alls vad ändamålsglidning är? Har han tänkt på vad medborgerliga fri- och rättigheter och public domain innebär för vår kultur? Vad privatlivets helgd egentligen ska omfatta?

Han ger uttryck för en både okunnig och föråldrad samhällssyn. Dock ska vi hålla honom god för är att han abdikerat från sitt annars evinnerliga sekreterarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Gratis är gott, och …

Gång på gång upprepas detta vulgärargument: Det är bara för att kunna ladda ner film och musik gratis som människor upprörs över IPRED och annan övervakning av nätet. Jojo, säger den förnumstige, gratis är gott. Minsann. Det är därför som så många röstar på Piratpartiet. De vill inte göra rätt för sig.

Anklagelsen har bemötts tusen och en gånger. Men så länge den upprepas så ska den få ännu ett svar.

Kornet av sanning ska inte förnekas. Gratis ÄR gott – särskilt för den hungrige som inga pengar har. Det är ingen skam i det.

Men för oss andra handlar det om att göra rätt för sig. Vi gör rätt för oss, betalar våra skatter, CD-skivor, DVD-filmer, biobiljetter, STIM-avgifter och TV-licenser. Av allt detta och mycket mer går en del till upphovsmännen. När det gäller t. ex. CD-skivor så vore det intressant att veta ungefär hur många procent av mina pengar som just upphovsmannen får och hur mycket som mellanleden, distributörerna och upphovsrättsindustrin kapar åt sig. Jag gissar på 5% – rätta mig gärna. Så vem snor egentligen artisten på gaget?

Jag tror inte heller att nedladdare har så mycket emot att betala upphovsmän egentligen. Det gör man redan via kassettskatten, STIM och liknande system. Det som känns motbjudande är att distributionsindustrin fortfarande vill ha den största delen av kakan fastän distributionen till stor del sköter sig själv på internet. Varför ska de då fortfarande ha 95% av intäkten?

Det är ju inte upphovsmännen som lobbar fram de integritetshotande lagarna utan upphovsrättsindustrin, dvs. de distributionsföretag som på gammelmedias tid närmast tvingat upphovmän att sälja sina rättigheter till dem för att ”marknadsföras” (produktion+reklam+distribution). Numera kan vilket källarband som helst sköta produktionen. Distributionen är ju redan avklarad när nedladdningen sker. Återstår reklamen. Hur mycket reklam får de mindre artisterna? Knappast någon alls. Det är de stora stjärnorna som är lönsammast att satsa krutet på.

Varför ska Sony ha rättigheterna till inspelningar av Jussi Björling från Stockholmsoperan? De har bara råkat få dem i något paketköp, och har inga som helst planer att ge ut dem. Det är ju tråkigt för oss som gillar hans sång att den begravs för evigt i något upphovsrättsskyddat arkiv, där den förmodligen vittrar bort, och aldrig kan återskapas. Var för kan vi inte få ladda ner detta material istället – det är en viktig del av vårt kulturarv. Sony skulle inte förlora något på det.

Borde det inte finnas en gräns för upphovsrätten i sådana fall? Hur skulle man kunna formulera bättre regler för upphovsrätten så att inte sådana oönskade effekter uppstår? Vill ens Sony et al. ha Jussis rättigheter på livstid + 70 år?

Låt oss föra en lite intressantare diskussion än att bara kasta pajen ”gratis är gott”. Frågan är värd det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den som har flest lobbyister vinner

Upphovsrättens politik (vad vi kan/borde göra), praktik (vad vi/de gör) och affärsetik (vilka affärsidéer är bra?)

Detta är ett resoenmang på nivån ovanför den om uttolkning av nuvarande lagstiftning. Diskussionen syftar till att ge oss inspiration till och nya idéer om hur situationen kan förändras till det bättre.

Upphovsrättsindustrin har med rätta kritiserats för att inte tillföra kulturen och samhället något nytt. Verket finns redan men upphovpersonen – den fattige trubaduren (kallas numera singer-songwriter), som just skapar den nya kulturföreteelsen drabbas; en komposition som omfattas av upphovsrätt med ett framförande och ett phonogram (inspelning) som båda omfattas av närstående rättigheter som är ungeför desamma. Ofta överlåter han tyvärr sin upphovsrätt till en organisation som ordnar distribution, marknadsföring, styling och agerar juridiskt och politiskt i frågor om upphovsrätt. Det har uppstått en ny industri som handlar med upphovsrätt. För detta tar de 90% av intäkterna och skickar smulorna 10% till den den allt fattigare men nyskapande artisten. Deras viktigaste funktion är marknadsföring och distribution. Och det åstadkommer de med att hålla såväl trubadur som kulturkonsumenter i ett järngrepp. När nu distributionen och även marknadsföringen börjat sköta sig själv på internet så försvinner en stor del av deras existensberättigande. Resterande uppgifter skulle lika gärna kunna skötas av en fackförening för artister.

Och vem trivs i ett järngrepp? Inte trubadurer i alla fall.

När det gäller skadestånd för intrång i upphovsrätten så räknar man märkligt nog bara med vad upphovsrättsindustrin i värsta fall förlorat på intrånget. Man tar inte hänsyn till vad de tjänat på all gratis marknadsföring.

Ett exempel som jag hört ryktesvis rör Adobe som tillverkar de mest sofistikerade program för grafiska ändmål, t. ex. det marknadsledande programmet för fotoredigering Photoshop. De vet att de flesta ungdomar som använder deras program inte har råd att köpa dem. Fotoprogrammet kostar bara det ca. 10 000 kronor, och vill man ha hela den ”kreativa sviten” med animation, filmeditering, vektorgrafik, design av internetsajter etc. så får man punga ut med det dubbla. Få privatpersoner har den möjligheten, och ännu färre ungdomar. Därför ser man mellan fingrarna på dem som illegalt använder programmen. De skulle ändå inte ha råd att köpa dem – alltså ingen ekonomisk förlust. Däremot får man en hel generation som så småningom kommer ut på arbetsplatser och kräver att få använda Adobes program i sitt arbete. Alltså en marknadsföringsvinst. Jag har naturligtvis inte kunnat hitta annat än anekdotiska belägg för att Adobe själva står för resonemanget, men det gör det inte mindre intressant.

Det är alltså ingen självklarhet att upphovsmannen lider någon skada av ett intrång i upphovsrätten. Med nuvarande lagstiftning så skulle varje illegal kopia av Photoshop bestraffas med 10 000 kronor i skadestånd, och dessutom fängelse eller böter som påföljd för att man brutit mot upphovsrättslagen. Är det rimligt? Knappast. Det är för lätt att påstå rätt ut i luften att man förlorat det belopp som man skulle ha fått om användaren skaffat sitt exemplar lagligt. Han kanske hade valt att inte köpa alls utan använt gratisprogrammet Gimp istället, och då hade man ju aldrig sett röken av pengarna: alltså ingen ekonomisk förlust i det fallet. Han skulle aldrig ha spelat musiken eller brukat och skrutit om programmet inför sina vänner eller arbetskamrater, och den marknadsföringseffekt som själva spridningen innebär skulle ha uteblivit. Klar vinst som uteblivit. Hur räknar man på det? Hur många köpare skulle man ha förlorat om den illegala användaren inte visat och kanske spritt sitt exemplar? Skulle man som Adobe låta udda vara jämnt och rent av tjäna ekonomiskt på saken? För att inte tala om den good-will den självsäkra attityden skapar!

Upphovsrättsindustrin är inte så monumentalt stor som den kan te sig ur den enskildes perspektiv, när de använder sin kraft för att lagföra enstaka individer. Det finns ett skäl till att man ger sig på Pirate Bays huvudpersoner, en handfull meddellösa ungdomar samt en ”entreprenör” som sägs ha lite pengar på banken. Många har påpekat att t. ex. Google distribuerar adresser och metoder (torrents, t. ex.) för nedladdning av upphovsrättsskyddat material på i stort sätt samma vis som TPB. De har en ännu finurligare sökmotor och ännu större ekonomisk vinning: miljarder – medan TPB rakat in någon futtig miljon. För att inte tala om andra möjliggörare – potentiella ”medhjälpare” till upphovsrättsbrott: hårdvarutillverkare som SonyEricson med sin 3G-teknik, bredbandsdistributörer, mjukvaruindustrin … Många i miljardklassen.

Det är nog klokt av Antipiratbyrån att inte ge sig på dem, även om de ständigt och stundligen utför samma medhjälp till intrång som TPB ansetts göra. Det skulle upphovsrättsbranschen aldrig gå i land med. Den som har flest lobbyister och advokater vinner, och då skulle de hamna i ett saftigt underläge.

Det finns ett naturligt (vad jag avskyr det ordet och begreppet!) skäl till detta. Alla dessa branscher är har en lysande och expansiv framtid i stark kontrast mot de upphovrättsliga sekteristernas (Antipiratbyrån, IFPI …) tynande tillvaro, där de försöker mjölka sista kronan ur Jussi Björlings gamla operainspelningar, vilket bara får som resultat att ingen någonsin får höra dem eftersom distribution och logistik inte skulle löna sig. De får stanna kvar i valven hos Sony eller någon annan storkund i livstid plus 50, 70 eller 90 år. Vem vet? Hela havet stormar av lobbyister och alltför ivriga tjänstemän som fingerfärdigt tillmötesgår deras önskemål med en allt strängare lagstiftning. Till vad nytta? Inte ens upphovsrättsindustrin tjänar på det. Men vi går miste om en del av vårt kulturarv. Kort sagt en skitbransch utan framtid.

Det finns anledning till optimism. Inte för att demokratin eller rättvisan segrar, inte heller för att ”den ursprungliga upphovsrättshavaren” artisten eller programmeraren kommer att få en större del av kakan. Inte alls. Det kommer att reglera sig själv just av styrkeförhållandena på marknaden, denna märkliga best. Hårdvarutillverkare, programmakare och bandbreddsleverantörer (”infrastrukturen”) är så oerhört mycket ekonomiskt starkare att de så småningom kommer att diktera villkoren för den tynande och snikna upphovsrättsindustrialisten som skor sig på fattiga trubadurer. Trubadurerna (hate to bring them up again!) kan få ett bättre avtal för fri nedladdning med dessa starka industrier än med upphovsrättsindustrins futila kamrerande.

Ungefär som det blev med biblioteksersättningen. I flera EU-länder (bl a Sverige) motsatte sig industrin (förlagen) effektivt att bibliotek lånade ut böcker gratis (verk med stor höjd spreds till allmänheten). Låntagarna borde betala halva eller hela bokens pris i hyra tyckte de, trots att boken redan var inköpt och betald av biblioteket. Men bibliotek i Sverige betalar redan ut en biblioteksersättning – ungefär som kassettskatten – som ska komma författare tillgodo – direkt utan att passera genom upphovsrättsindustrins giriga fingrar. I form av bl a stipendier till mindre kända författare eller sådana som gjort en insats för ett minoritetsspråk som Svenskan. EU:s argument (lobbyisternas? argument) hävdade enfaldigt att detta inte var fri konkurrens eftersom andra språk än svenska inte belönades. Efter många år av framgångsrik kamp understödd av förläggarföreningarnas lobbyister (och pengar får man anta) fick de till slut ändå ge sig. De fattade visserligen inget sådant beslut, men satte upp frågans (omkodade) nummer på en lista över ”closed cases”. Motparter och myndigheter meddelades endast på detta sätt, framgick efter mycket intensivt och uthålligt grävande från en journalist. Annars hade vi kanske aldrig fått veta detta icke-beslut.

Hur mycket kan vi till mans låna ut böcker CD/DVD-skivor, MP3-filer, spelprogram till kompisar, vänner, bekanta, obekanta …? Med viss betalning för slitaget eller gratis? Med böckerna är tillgängliggörandet kontroversiellt även om jag köpt boken så kanske jag inte får låna ut den, men sälja den måste jag få göra för annars hade antkvariaten och second-hand-shopparna fått slå igen. Men det kliar i fingrarna på upphovsrätten handgångna: något borde man kunna pressa även ur dessa. Ständiga små förslag om lagjusteringar i ”rätt” riktning, som eroderar grunden för denna ekonomiskt obetydliga men kulturellt viktiga spridning.

För att återknyta till skadestånden. Skulle det inte räcka med att gottgöra den skada man åsamkat trubaduren? 10 kronor till honom istället för 100 kronor till industrin. Det var ju ändå han som gjorde låten. Industrin har inte behövt pressa någon CD, designa något omslag och inte behövt bekymra sig om distribution till alla butiker och lagerhållning (logistik). Allt detta görs gratis på internet. Och detta rör ju inte upphovsmannen. Ge honom vad som honom tillkommer – inte industrin! Han kanske också tycker att udda kan vara jämnt med tanke på den kostnadsfria marknadsföring som spridningen innebär. Kanske en tia per exemplar är rimligt för honom i vissa lägen? Eller en uppskattad kostnad för alla nedladdningar på bara 2-5 kronor vore tillräckligt eftersom många raderas efter en halv provlyssning? Eller i form av stipendier som lottades ut bland dem som drabbas av nedladdningar? Kanske man inte ens skulle ta ut beloppen som skadestånd som ju innebär en obehaglig och onödigt dyrbar process med stora advokatarvoden: en liten ny avgift för varje megabyte som laddas ner – liten nog att inte höja måndskostnaden nämnvärt skulle ändå räcka för att ge trubaduren mat för dagen, men kanske inte för att göda den onödiga upphovsrättsindustrin.

Vi kan nog komma överens i godo, trubadurerna och visans vänner. Bara inte upphovsrättslobbyn lägger sig i och vill starta bråk. I såna fall får vi hämta våra starka storebrorsor – de rika och expansiva framtidsindustrierna. Och sen får vi se vem som lägger benen på ryggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Fildelning

Igår började rättegången mot The Pirate Bay. Tre unga män står åtalade för ”medverkan till exemplarframställning” och ”medverkan till tillgängliggörande”. Det första kanske åklagaren tänker ta tillbaka enligt en ny skriftlig sakframställan som han ska lämna in imorgon. Redan det är mycket märkligt. Åtalet har förberetts sedan före tillslaget mot piraternas servrar 2006.

De åtalas för att ha brutit mot Lagen om upphovsrätt. I 2 § anges vad ”tillgängliggörande” innebär: ”Verket görs tillgängligt för allmänheten … när verket överförs till allmänheten. Detta sker när verket … görs tillgängligt för allmänheten från en annan plats än den där allmänheten kan ta del av verket.”

Klumpigt uttryckt, tycker jag. Vaddå ”allmänheten”? Vaddå ”annan plats”? Vaddå ”överförs”? Förmodligen kan man läsa mera om vad som avses i förarbetena, men å andra sidan måste man ta hänsyn till EU-rätten som ju är överordnad i de flesta fall, och mycket få vet vad den säger. Ingen auktoritet på området vågar bestämt säga om de åtalade kan bli fällda. Det är något djupt olustigt med lagar som ingen förstår riktigt vad de innebär. Medborgarna borde med en rimlig ansträngning kunna avgöra vad som är förbjudet, annars är det ju inte så lätt att vara laglydig.

Det är dessutom en pinsam generationsfråga. Min generation förstår inte. I Grönköping kallas epost för elektriska brev. Att fylla de nya och rymliga mp3-spelarna på laglig väg skulle väl kosta som en bättre begagnad Ferrari. Det har nog generationen med proppar i öronen aldrig tänkt på ens. Och väl är det.

Film- och musikindustrin har alltid protesterat mot ny teknisk utveckling: radion, grammofonen, bandspelare, video och internet. De har haft en överdriven rädsla för att bli av med sina kassakor. Ofta har det blivit tvärtom, det har ökat ”spridningen” och därmed försäljningen av det upphovsrättsligt skyddade materialet. De får sedan länge en del av vinsten på magnetband, sedan även på oinspelade CD- och DVD-skivor. Hårddiskar vet jag inte hur det är med, och inte heller de minnesmoduler som sitter i alla musikapparater och mobiltelefoner. Rätt hutlöst redan det.

Alla som begriper något vet att rättegången inte spelar någon roll. Den har beställts av den lika inflytelserika som korkade amerikanska nöjesindustrin. Och vår ännu mera korkade statsmakt har inget att sätta emot. Ingen vettig lagstiftning och ingen användbar IT-strategi.

Sverige håller på att bli ett övervakningssamhälle. Det fria ordet är numera hårt kontrollerat och privatlivets helgd har invaderats av industriella itressen. Dystopin i 1984 är redan överträffad många gånger om, och värre lär det bli: ACTA, FRA, IPRED, PKU, datalagringsdirektivet – och nu detta.

Man skäms över tillståndet i nationen. Till och med Anders Björck har avgått som ordförande för försvarets underrättelsenämnd, som ska övervaka FRA. Han tycker efter moget övervägande att FRA hotar individens integritet. Det är väl första gången den mannen sagt något som jag sympatiserar med. Visserligen avgår han bara ett par månader i förtid, men det är i alla fall någon från min generation som protesterar. Alltid nåt.