Liten röta stjälper stort lass

Sverige är ett av de minst korrupta länderna. Man behöver inte ens muta kommunen för att få ett bygglov. Svenska tjänstemän är kända för sin omutlighet (för det mesta). Det är vi med rätta stolta över. Vår polis torterar inte fram erkännanden (i någon nämnvärd eller känd omfattning), och det går inte att köpa sig fri i en domstol (se dock nedan).

Tack och lov för det. Men det kunde ha varit ännu bättre. Inte minst om man använder oss själva som måttstock: Är vi på väg att bli bättre eller sämre? Vilka problem finns trots allt?  Ingen är perfekt. Inte ens vi.

Förra generaldirektören för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius har varit ovanligt tydlig.

Bristen på etik och ansvarskänsla i toppen sipprar genom hela samhället.

…

Förfallet har, anser Inga-Britt Ahlenius, pågått under de senaste två till tre decennierna. En viktig orsak är att en förvaltningsreform under 1990-talet gick snett, mycket på grund av att tjänstemän i regeringskansliet och cheferna för de statliga myndigheterna har tillsatts på politiska meriter.

…

Ahlenius berättade att den engelska termen ”accountability” (= ansvarsutkrävande) som användes av EU-revisionen var så obekant för de svenska tolkarna att den aldrig fick någon korrekt översättning.

…

– Förändringen är långsam och inte så lätt att upptäcka i hela sin vidd. Men den pågår på bred front. I äldrevården, i skolan, i polisväsendet…

Och i en annan intevju:

Nuvarande sätt att utse toppchefer får långsiktigt allvarliga följder för den statliga verksamheten, hävdar hon. Rekryteringen på lägre nivåer påverkas av att de högsta tjänsterna är vikta för personer utifrån, med oklara meriter. Och medborgarna får inte förtroende för en verksamhet som kan ledas av vem som helst, så länge det rör sig om politiska vänner till regeringen:

…

– Människor slussas runt mellan olika myndigheter och samhällssektorer. De hamnar i en vårdkarusell eller i en rehabiliteringssväng, och i psykvården faller många av dem mellan olika instansers ansvar.

Utifrån medborgarens perspektiv – och samhällsekonomins – borde man ändra hela strukturen, samla huvudmannaskap och ändra myndigheters ansvarsområden, anser Inga-Britt Ahlenius. Men det saknas en sådan medveten förvaltningspolitik, där regeringen tar på sig uppgifter som liknar en koncernstyrelses. Tvärtom har dessa frågor länge skyfflats hit och dit i regeringskansliet.

Korruption finns alltså i Sverige också. Och sillen ruttnar från huvudet, brukar man säga. Är moralen dålig i toppen, så sprider sig rötan ner igenom hela systemet.

Regeringen skall utkräva ansvar av myndighetscheferna. Det gör den sällan. Det finns en rad exempel på allvarliga fel i myndighetsutövning som inte fått konsekvenser på ledningsnivå, exempelvis Göteborgskravallerna, Osmo Vallo-fallet och nu senast Migrationsverkets tårtkalas efter ”lyckade” avvisningar. (Landet utan ansvar i Sydsvenskan, 2006)

Sedan dess har vi haft flera Osmo Vallo. Varför? Hur sköts tillsynen av polis, åklagarmyndighet, rättmedicin och domstolar?

Vill vi verkligen att det ska vara tillåtet för en domare att vara medlem i en intresseorganisation som företräder den ena partens intressen? Som i rättegången mot The Pirate Bay.

Kan en överkörd enskild medborgare någonsin få rätt mot Försäkringskassan och Socialtjänsten?

Och förekommer det mutor i Sverige? Jo, numera verkar det så. I Göteborg nyligen, och i Malmö för en tid sedan. Men få blir dömda. Vår mutlag är generöst formulerad så att det är svårt att fälla någon för ”tagande av muta” eller ”bestickning”. Det är svårt att tolka lagen, en undanskymd plats i brottsbalken, över huvud taget.

Man silar följdriktigt mygg och sväljer kameler. Törs inte ge något exempel då det skulle kunna anses som kränkande – men det är lätt att hitta misstänkta fall.

Den privata sektorn går inte fri. Vid upphandlingar är det frestande att använda korrupta konkurrensmedel.

Det är i ett sådant perspektiv man ska se på ministrar som inte betalar TV-licens eller förser sig – Toblerone-skandalen handlade om mer än en chokladkaka – på det allmännas bekostnad. Det kanske inte är olagligt, men ett oetiskt handskande med skattemedel – en respektlöshet mot skattebetalarna. En omoral som sipprar nedåt.

FN, EU, länder, myndigheter, organisationer och företag nöts ned av korruption. Pengar förskingras. Människor demoraliseras. Hela länder förstörs. Korruptionen är nästan alltid det största problemet i fattiga länder. Korruption är demokratins värsta fiende.

Rick Falkvinge uppmärksammar detta problem. Vänskapskorruption, svågerpolitik, rättsröta, bestickning, muta, bonusar, ryggdunkande, omoral, rättsotrygghet, mygel … kärt barn har många namn.

Piratpartiet kräver transparens (insyn). Det är en bra början. Kanske att vi skulle formulera en ännu tydligare politik mot korruption. Det skulle inte förvåna mig om väljarna skulle uppskatta det.

Läs även andra bloggares åsikter om korruption, vänskapskorruption, svågerpolitik, Piratpartiet, Rick Falkvinge, rättsröta, mutor