Köttfärslimpa som Donald Trumps mamma gör den

Denna köttfärslimpa är lite olik en traditionell svensk. Den har mer grönsaker i sig och blir därför lättare och mer aromatisk. En trevlig omväxling mot den vanliga köttfärslimpan. Äts med fördel även kall som smörgåspålägg eller tärnad i sallad.

Ingredienser till 8 portioner (går att frysa):

1 kg nötfärs eller blandfärs

1 gul lök (finhackad)
1 grön paprika (urkärnad och finhackad)
1 röd paprika (urkärnad och finhackad)
2 vitlöksklyftor (pressade)
1 bifftomat (urkärnad och finhackad)

1,5 dl ströbröd (”seasoned”, kryddat – föreslår en tesked timjan, oregano, provencal- eller italiensk krydda – helst utan salt, annars minska mängden nedan)
2 ägg
1/2 dl hackad persilja
2 teskedar salt
1/2 tesked peppar

1,5 dl tomatpuré att pensla på

Gör såhär:

Tips: Lök, paprikor, vitlök och bifftomat kan med fördel finhackas tillsammans i en matberedare.

1. Stek lök, paprikor, vitlök och bifftomat på låg-medel värme tills löken är genomskinlig. Det ska helst inte ta färg. Låt svalna.

2. Blanda resten av ingredienserna utom tomatpurén – köttfärs, ströbröd, persilja salt och peppar – med det stekta. Rör om smeten tills färsen håller ihop. Knåda inte för mycket. Använd gärna matberedare för smeten är ganska tung att röra.

3. Forma till en limpa som läggs i en smord ugnsform. Pensla med tomatpuré på ovansidan.

4. Grädda i 175 grader varm ugn i 45-55 minuter eller en innertemperatur av 70 grader.

5. Låt den vila i 10 minuter innan den skärs upp i skivor.

Serveras traditionellt med champinjonsås och potatismos.

Amatörernas julafton – Breiviks diagnos

Sedan Breiviks rättspsykiatriska undersökning blivit klar har det blivit amatörernas julafton. Nu kan alla ha synpunkter på psykiatrisk diagnostik – även de som helt saknar kunskap på området.

Värst är väl den (motbjudande) Mustafa Cans förvirrade utläggning i SvD. Det är en osammanhängande drapa som jag inte ens orkar kommentera på annat sätt än att SvD brustit i sin kvalitetsgranskning. Vad har Schopenhauer med saken att göra annat än som ren namedropping?

DN inte varit sämre – tvärtom. Där har det utbrutit ett professorsgräl mellan professorerna Cullberg och Levander. Cullberg har gjort sig känd och förmögen på populärvetenskapliga och elementära läroböcker i psykologi. Om jag minns rätt så är han professor i psykoterapi. Att han skulle ha några rättspsykiatriska kvalifikationer känner jag inte till – och detta märks i hans ”resonemang”. Ändå har han mage att kritisera de norska rättspsykiatrikerna för att vara  ”oprofessionella och fantisilösa”. OK för oprofessionella, men vem vill ha fantasifulla rättspsykiatriska utlåtanden? Hur tänkte Cullberg där?

Inte heller i hans invändningar mot schizofrenidiagnosen hittar jag något av substans. Tvärtom en massa okunnighet, som påpekats av den mer sakkunnige professorn Sten Levander. Pinsammast är väl Cullbergs påstående att schizofrena saknar förmåga att agera så planerat och genomtänkt som Brevik har gjort. Ett riktigt vulgärt och okunnigt argument från en som borde veta bättre.

Cullberg fortsätter sitt tjafs i DN, och gör sig till allmänt åtlöje genom att låta publicera en artikel på en så låg professionell nivå. Han tycks inte veta vad temporallobsepilepsi är, något som Levander, helt adekvat nämnt som en så kallad differentialdiagnos, det vill säga en diagnos som man ska ta med i beräkningen.

DN Debatt har också låtit publicera en konstig artikel av en för mig okänd psykoterapeut, som inte bidrar med så mycket klarhet precis. Tvärtom är resonemangen lika oklara som åsikterna är bergfasta – ett tecken i tiden. Här lanseras den smått galna teorin att rättspsykiatrikerna i själva verket medvetet ljuger. De vet att Breivik är frisk, men påstår motsatsen för att inte riskera att han får efterföljare. Man tar sig för pannan.

På nätet och i andra publikationer finns det hur många kommentarer som helst. Ingen synpunkt är för korkad för att framföras. De flesta går ut på att om Breivik nu är schizofren och inte kan dömas till fängelse, så är det så upprörande att han inte bör få denna diagnos. Det är en monumental uppgift för folkbildare att förklara varför ett sådant resonemang strider mot alla vedertagna logiska, humanitära, psykiatriska och juridiska principer. Jag orkar inte länka till sådant. Den som mot förmodan är intresserad får googla.

Nu kan vilken idiot som helst bli publicerad, tycks det. Dagspress med ambitionen att verka för en seriös debatt sviker sitt uppdrag. Redaktörerna kan uppenbarligen inte skilja på guld och kattskit. Det är tråkigt, för sakfrågan är intressant.

För den som är intresserad av en mer seriös och fördjupad diskussion om Breiviks diagnos får jag rekommendera mitt eget inlägg från i somras. Inte bara för att kunna säga ”vad var det jag sa”. De efterföljande kommentarerna till inlägget belyser flera viktiga synpunkter på ämnet. Inte bara psykiatrisk diagnostik utan även sociala, juridiska och politiska aspekter på psykiskt störda förbrytare.

Breiviks diagnos

Det är roligt att ha rätt, och ännu roligare att få rätt. Vi är många som bär på ett undertryckt Vad var det jag sa?

I mitt inlägg i juli förde jag en lång diskussion där jag argumenterade för att Breivik lider av en paranoid schizofreni – tvärs emot vad de flesta experter som tidningarna intervjuat ansåg.

I diskussionen framkom också intressanta påpekanden från kommentatorer.

Nu verkar det som om den rättspsykiatriska undersökningen i Norge kommit fram till samma diagnos.

Några har reagerat negativt på detta besked eftersom det innebär att han inte ska straffas, utan dömas till vård, ungefär som skulle ha skett i Sverige. I det ursprungliga inlägget argumenterar jag även för varför detta har uppenbara fördelar för samhället.

För er som inte läst den tidigare och som är intresserade av denna fråga kan jag rekommendera såväl den ursprungliga bloggposten som diskussionen efteråt.

Sockerkaka – sju knep för att lyckas

Sockerkaka är något mycket svenskt. Även vi som inte hade bullmammor kunde ibland känna doften från en nybakad sockerkaka. Min mamma var definitivt ingen bullmamma – tvärtom. Men det fanns alltid en sockerkaka att skära en skiva av till kaffet efter maten. Vi barn fick förstås inget kaffe – men ändå.

Visst finns det sockerkakor utomlands också: amerikanske muffins, engelsk sponge cake, den franska génoise (så kallad mosskaka, eller som tårtbottnar och rulltårta), italiensk zuppa inglese osv. Men i Sverige har vi ofta lite extra smör i den och smaksätter med vaniljsocker eller lite rivet citronskal. Ofta bådadera. Men ingen fyllning. Möjligen några blåbär eller äppelskivor.

Vad består en sockerkaka av? Jo, socker – naturligtvis – och mjöl som får den att hålla ihop. (Det ska sägas redan från början att detta inte är något LCHF med allt mjöl och socker.) Ibland byter man ut hälften av mjölet mot potatismjöl. Vätska kommer från ägg och ibland en skvätt mjölk. Vill man ha en torr och lätt kaka som en tårtbotten så bakar man utan smör, men ska det vara en vanlig sockerkaka så har man i en klick smält smör. Det ger saftighet och smak.

Ett standardrecept innehåller 2-3 ägg, 2-3 dl strösocker, 2-3 dl vetemjöl 50-150 g smält smör. Till detta kommer smaksättning med 1-2 teskedar (tsk) vaniljsocker, 1-2 tsk citronrasp samt bakpulver 1-2 tsk för att den ska bli luftig. Jag lovar att det blir en bra sockerkaka om man bara håller sig inom dessa ungefärliga mått. Man kan också ha i 0,5-1 dl mjölk, grädde eller filmjölk, och då ökar man mjölmängden med 0,5-1 dl.

Det är hela hemligheten. Man kan också peta ner ett skivat äpple, som jag gör nedan. Då får man en äppel-sockerkaka – eller Fyriskaka som den också kallats. Den smakar utmärkt som efterrätt eller kaffebröd, särskilt med grädde eller vaniljvisp. Det går lika bra att använda en rejäl näve (frysta) blåbär eller hallon som också skakas med lite mjöl och socker, men hoppa över kanelen då. En halv deciliter kakao blandat med mjölet och det blir en utmärkt chokladkaka. Alla recept och varianter går att göra till muffins istället, men då ökar man ungnsvärmen till 200-225 grader och kortar ner gräddningstiden till 10-20 minuter, beroende på storlek.

Experimentera själv. I mitt recept nedan ska jag förmedla några knep som gör det hela lättare.

Ingredienser:

• 2 ägg
• 2 dl socker
• 3 dl mjöl
• 1 tsk bakpulver (det räcker, fastän många recept säger 2 tsk, kan ge bismak om man tar för mycket)
• 1 tsk vaniljsocker (kan uteslutas)
• 75 g smör
• 1 dl filmjölk (hemligt extraknep, se nedan)

Till äppelfyllningen:

• ett stort äpple
• 0,5 dl socker
• 0,5 dl mjöl (ta gärna potatismjöl om du använder blöta bär som hallon och blåbär, annars vanligt vetemjöl ) (knep 3)
• 1-2 tsk kanel

Börja med att sätta på ugnen på 175 grader.

Smält smöret, enklast i en kopp i mikron (knep 1), annars i kastrull.

Sedan kommer knep 2. Ta fram äggen och lägg dem i varmt vatten en stund så att de blir ljumma istället för iskalla direkt ifrån kylen. Ta inte för hett vatten, utan direkt ifrån varmvattenkranen, ca 50 grader brukar vara bra.

Använd det smälta smöret att pensla din form med, och ställ det sedan att svalna. Strö skorpsmulor i formen. Det går bra med mjöl istället eller havregryn. Skaka runt så att formen är täckt överallt. Om du glömt att smöra någon fläck så ha på lite extra smör och smulor. Det blir lättare att få ur kakan när den är gräddad om man är noggrann.

Kärna ur äpplet men låt skalet vara kvar. Halvera och skär i tunna skivor. Häll 0,5 dl mjöl, 0,5 dl socker och 1 tsk kanel i en plastpåse tillsammans med äppelskivorna och skaka så att alla skivor blir täckta. Peta isär de skivor som klibbar ihop. Detta är knep 3: att ta med lite mjöl som täcker äppelskivorna gör att de inte sjunker ner i smeten.

Då har äggen hunnit bli lite ljumma. Knäck dem och häll i sockret. Vispa, gärna med elvisp. Det behöver inte bli pösigt (knep 4) – det viktiga är att sockerkristallerna smälter. Då blir äggvispet ljust och krämigt. Det går på en minut med varma ägg.

Blanda mjölet med vaniljsocker och bakpulver och vispa in blandningen i sockersmeten. Knep 5: Sikta ner mjölblandningen i smeten så slipper du klimpar, och kakan jäser upp mycket  jämnare under gräddningen. På bilden är det en speciellt avsedd sikt, men det går bra med en vanlig sil som man knackar på till mjölet fallit igenom.

Slå sist i det smälta smöret och filmjölken. Filmjölken ger syrlighet som hjälper bakpulvret att utveckla sin koldioxid som gör kakan luftig. Det knepet bjuder jag på. Vispa till en jämn smet.

Hälls smeten i den smorda och bröade formen.

Peta ner äppelskivorna en och en, lite slarvigt i smeten.

Jämna  till smeten med baksidan på en sked. Det är inte så noga. Under gräddningen jäser smeten upp och täcker de äppelskivor som sticker ut.

Sätt in i ugnen och grädda  i 45 minuter.

Ta ut formen ur ugnen och låt den stå och svalna i 5-10 minuter. Då drar kakan ihop sig och blir stadigare, och lossnar därför lättare ur formen (knep 6).

Stjälp upp kakan på din finaste tallrik, gärna med ett tårtpapper under. Låt kakan svalna med formen över. Om du har florsocker hemma så kan du hälla en matsked i en tesil och knacka på den så att det faller ett jämnt täcke av snö över kakan. Presentation är viktig. Få din kaka att se vacker ut. Hitta på egna sätt att dekorera den på. (Knep 7)

Njut kakan som den är. Ljummen eller kall. Med eller utan vispgrädde eller vaniljglass. Man kan även söta vispgrädden med lite vaniljsocker för att få ett slags vaniljvisp – eller köpa färdiggjord vaniljvisp i affären (Keldas är OK, men egen vaniljgrädde är minst lika god).

Om du har gjort en sockerkaka utan äpplen så kan du dränka in den med lite (1 – 2 tsk per skiva) likör, sött vin eller konjak för att få en mer vuxen smak. Servera gärna vispgrädde och frukt till (upptinade hallon, t ex) så har du en hel efterrätt.

Med eller utan tillbehör. En sockerkaka är aldrig fel.

Hirams paprikafisk à la Håkan – LCHF

För några veckor sedan var min barndomsvän Håkan på besök ifrån Oslo. Vi lärde känna varandra i ett kollektiv där vi bodde ca 1975-80. Sedan har livet fört oss olika vägar, för att nu återförena oss igen. Trots tiotals år så känns det fortfarande som om vi är bröder. Två matglada bröder.
Håkan var minst lika delaktig i köket som vi själva. Trots en sviktande synförmåga rörde han sig hemtamt i kökets alla skrymslen.

Vi enades om att det tar större delen av ett liv att bli bra på husmanskost. Någon annan gång får jag återkomma till hur man gör en fantastisk kålpudding.

Det finns också fonder och fonder – och då tänker jag inte på bankaffärer. Håkan hade med sig Oscars fonder från Danmark. Strået vassare än dem jag är van vid (Knorr & Bong). Oscar säljer sina fonder även till COOP, som är lättare att få tag på i Sverige. Men det får vi också återkomma till.

I främre raden: Oscars viltfond, Coops kyckling- och kalvfonder

Nu var det fisk vi skulle tala om.

Hiram var matskribent i Svenska Dagbladet och ledamot av Gastronomiska akademien. Hon utvecklade många fina recept, och gav ut flera kokböcker. Den enda som finns i handeln nu är Hirams bästa kokbok, en sammanställning av 140 av hennes bästa recept. Jag har inte läst den, men har en tidigare samlingsutgåva Hirams bästa recept (från 1979), som inte längre finns i bokhandeln. I min bok finns det recept som Håkan lagade sin underbara fisk efter. Han har bytt ut saltet mot en buljongtärning.

Om Håkan kan man säga att han är en kräsen matgäst, som tuggat sig igenom åtskilliga stjärnkrogar på sina många besök i Frankrike de senaste 30 åren. Numera tillbringar han minst tre vintermånader varje år i Nice. Vi är överens om att detta är ett sådant recept som är osannolikt bra – ett på tusen. Med enkla råvaror får man till en rätt som går att bjuda på även i märkvärdigare sammanhang. Håkan har alltid ett block fryst torsk på lager om det skulle komma någon oväntad gäst eller om man – Gud förbjude – skulle misslyckas med maten, när gästerna redan är på väg. Han har bjudit på rätten till gäster som förundrats över smaken. De kan inte gissa vad det är man använt för ingredienser – eller att man använt fryst fisk.

Den påminner lite om ett recept jag skrivit om tidigare, men som har saffran som huvudkrydda. Detta är ännu enklare och möjligen strået vassare. En vardagsmiddag som heter duga, och en bjudrätt som inte skäms för sig. Och jag har inte hittat det någonstans på nätet, så du kan ha det som en hemlig paradrätt. Ganska få hittar till denna sajt.

Ingredienser:

Grädde. paprikapulver, buljongtärningar, fryst fisk, lök och smör

• 1-1½ dl hackad lök (2 medelstora lökar)
• smör eller olja
• 1 paket fryst torsk eller kolja ca 400 g
  
• 1 buljongtärning (avsedd för 5 dl fiskbuljong) eller (!) 2-3 tsk salt
• 1 msk paprikapulver (en hel, gärna rågad, matsked av vanligt milt/sött paprikapulver, inte stark paprika eller peppar)
• 2 dl vispgrädde

Man använder en vid kastrull, platå eller stekpanna – gärna en som går att ställa på bordet.

Låt den hackade löken svettas på måttlig värme utan att ta färg i ca. 5-10 minuter.

Skär under tiden fiskblocket i stora tärningar, lika stora som blocket är högt. Och rör ihop paprikan och grädden. Paprikan rör man ner, först i lite (någon matsked eller två) av grädden till en jämn smet, och sedan blir det lättare att röra ut den i resten av grädden. Alternativt: skaka ihop blandningen i en liten shaker för redningar.

När löken är klar så strör man över den smulade buljongtärningen eller saltet.  Lägg fiskbitarna i pannan med löken och slå grädden med paprikan över. Lägg på locket och låt småputtra (dvs. sjud försiktigt så att den inte kokar sönder) i 10 minuter, eller tills fisken känns färdig. Om den hunnit tina så kanske det kan räcka med 5 minuter. Det beror också på hur stora bitar man skär. Prova med en tandpetare eller provnål. När fisken inte känns seg längre så är den klar. Om man sjuder för länge så blir fisken torr och tråkig.

Servera med ris, kokt eller pressad potatis. Ja, till och med pasta går säkert bra. Hiram tycker att ris är bäst. Hon har lite förslag om att göra rätten finare med lite räkor eller champinjoner i, men det är onödigt – nästan dumt – för rätten är delikat som den är.

Jag lovar att både du själv och eventuella gäster kommer att bli nöjda.

Breivik schizofren?

Meningarna går isär när det gäller diagnosen på mördaren Anders Behring  Breivik (ABB).

Rättpsykiatrikern Sten Levander verkar ganska ensam om att anse att ABB lider av ett vanföreställningssyndrom med grandiosa föreställningar om sin egen person (storhetsvansinne).

Psykiatrikern Ulf Åsgård är expert på gärningsmannaprofiler, och anser att ABB är väsentligen frisk ur psykiatrisk synpunkt, men har drag av personlighetsstörning och tvångsmässighet.

Eva-Marie Laurén är överläkare och specialist i rättspsykiatri . Hon tror inte att ABB har någon allvarlig psykisk störning i (den svenska) lagens mening.

– Nej det finns inget som hittills tyder på att han skulle ha en sviktande verklighetsförankring, att han skulle ha en störd uppfattning av sin omvärld, och han har ju inte en psykossjukdom utan en udda personlighet, säger Eva-Marie Laurén.

Ett märkligt påstående.

Andra pratar om personlighetsstörning och om tvångsmässighet.

Exakt vilken personlighetsstörning skulle kunna ge dessa symtom? Inte någon som jag känner till. Numera räknar man in även paranoida, schizoida och schizotypiska personlighetsstörningar, men gränserna till schizofreni är oklara. De vanliga personlighetsstörningarna – antisocial, borderline, narcissistisk, histrionisk (”hysterisk”) – är inte mördare. Inte heller fobiker eller tvångsmässiga personer.

Enligt min uppfattning lider ABB av schizofreni, sk. paranoid schizofreni. Det är i alla fall den diagnos som tycks stämma bäst på den person som skrivit det mer än 1500 sidor långa manifestet om sin syn på världen, politiken och sig själv. Diagnosen vanföreställningssyndrom kan sägas vara ungefär detsamma som paranoid schizofreni, så jag delar i stort sett Sten Levanders bedömning.

Två faktorer försvårar diagnosen. För det första är ABB mycket intelligent. Det framgår av hans resonemang och språkbehandling. Gissningsvis kan hans intelligenskvot ligga kring 140-150, alltså betydligt över genomsnittet. Det är en bra illustration till att intelligens inte är detsamma som begåvning eller omdöme, utan en ganska teknisk färdighet. Det andra är att han spelar frisk, vilket kallas att dissimulera – motsatsen till att simulera, där man ju spelar sjuk.

Eller kanske mera korrekt, att han försöker spela ”normal”. Han anser sig säkert inte vara sjuk eller störd alls. Tvärtom. Han har lagt ner flera år av sitt liv på att förklara för oss andra hur saker och ting egentligen ligger till genom sitt omfattande manifest. Men han förstår oftast när hans ”insikter” går på kollisionskurs med den allmänt vedertagna uppfattningen. Han rekommenderar därför vid flera tillfällen att man låtsas som om man har den accepterade ståndpunkten av taktiska skäl. Annars riskerar man att folk tar avstånd. Så tror jag att han tänkt när det gäller bilden av den egna personen också.

Massmord utförs huvudsakligen av två kategorier inom rättspsykiatrin: psykopater och just personer med paranoid schizofreni.

Annars, utanför psykiatrin, är det också psykiskt friska personer som blir massmördare, men det är i krig och bland terrorister, som anser sig indragna i krig. ABB anser sig tillhöra den senare gruppen – ett slags gerillasoldat som slåss för den kristna, västerländska kulturens överlevnad, psykiskt frisk. Jag delar inte den uppfattningen.

Psykopater skriver inga manifest. Men en annan välkänd massmördare är också känd för sitt manifest, nämligen unabombaren Ted Kaczynski. I samband med rättegången bedömdes han som paranoid schizofren, men inte sjukare än att han kunde genomgå en rättegång. Hans manifest är kritiskt mot den teknologiska utvecklingen och mot vänsterpolitik – inte helt olikt Breiviks manifest. Det hävdas att vissa partier är direkt kopierade. Kaczynski tyckte också att samhället hade spårat ur, och ville rädda världen med sitt agerande. Han var universitetslärare i matematik, och anses mycket intelligent. Inte heller hos honom kunde man finna några uppenbara, traditionella psykossymtom, utan bara likartade ”subtila” vanföreställningar.

Flera psykiatriker hävdar att ABB har en rimlig bild av verkligheten – att han inte har en störd verklighetsuppfattning. ABB:s politiska åsikter är underbyggda av massvis av fakta som är svåröverskådliga. Det skulle inte förvåna mig om det mesta han påstår är riktigt. Hans anvisningar för hur man går till väga för att skaffa vapen och tillverka sprängmedel förefaller adekvata.

Men det finns flera konstigheter. Alla fakta staplas på varandra ungefär som en rättshaverist kan göra för att på stort utrymme argumentera för sin sak. Alla argument är i och för sig korrekta, men helheten blir irrelevant. Ofta för att författaren inte kan skilja på smått och stort. En rättshaverist kan lägga ner år av arbete på att ”bevisa” att han fått fel växel tillbaka. Han är pedantisk. Det irrationella ligger inte i att han har fel, utan i att han lägger ner oproportionerlig ansträngning på en bagatell.  Rättshaverister är ofta paranoiker. Eller blir det. I början är vanföreställningarna mera diskreta – så småningom blir de bisarra.

I manifestet ges detaljerade anvisningar för hur man ska få tag på vita handskar till sin tempelriddaruniform. Avsnittet om tempelriddarna innehåller också pedantiska anvisningar om ordnar, kläder, regler och ritualer. Hur gravstenen ska utformas – i detalj.

I avsnittet om hur man skaffar polisuniform föreslås att man ska sy den själv, och förövaren tipsar om att man kan köpa symaskin billigt på nätet. Detta i ett manifest om den västliga civilisationens undergång. Det är inte proportionerligt. Det borde finnas viktigare saker att reda ut. Massan av text med alla sina detaljer skymmer sitt eget budskap. Den ger därför ett irrationellt intryck i sin helhet – inte i detaljerna.

Men det som verkligen fick mig att reagera var ABB:s beskrivning av sex och nära relationer. Sex omnämns på flera ställen. ABB hävdar att han har heterosexuella erfarenheter, men specificerar dem inte. Man får en känsla av att det kanske inte är sant. Inte ett ord om att sex har varit roligt eller komplicerat, inte ett ord om någon specifik flickvän, svartsjuka eller förälskelse. Bara en allmän hänvisning till att tempelriddare inte har tid med familj.

Det är i linje med att spela normal att han inte skulle berätta om han var oskuld, eller nästintill. När han utgjuter sig över sin vänners ”promiskuösa” leverne, är han noga med att framhålla att han inte saknat erbjudanden om sex, och att han därför är minst lika attraktiv som de. Men han moraliserar över deras lättfärdiga leverne. Det är inte lämpligt i hans värld.

Han tar sig tid att detaljerat reda ut ”fakta” kring STD – sexuellt överförbara sjukdomar. Sex är farligt, förstår man. Hans egen mor och syster har fått sina liv förstörda av klamydia respektive herpes. Det låter mycket otrevligt, och är kanske sant. Men okänsligt och indiskret. Det verkar som om han är mycket angelägen att ”bevisa” att sex är fördärvligt.

Kamratrelationer beskrivs på ett likartat sätt. Det som han kallar sin allra bästa vän skulle jag kanske kalla en bekant. Samma sak med familjemedlemmar. Alla nära relationer verkar oviktiga. Det ger intrycket av en synnerligen ensam mördare. Kanske en person som är rädd för nära kontakt eller åtminstone inte värderar sådan kontakt särskilt högt.

Brist på nära kontakter är typiskt för psykotiska tillstånd.

Och hur verklighetsförankrad är hans bedömning av sitt eget dåd. Mordet av alla ungdomarna motiveras av att han dels vill göra reklam för sitt manifest dels av att de är förrädare enligt hans klassificeringssystem. Att de är förrädare kan vara svårt att argumentera emot, eftersom det är ABB som själv definierar vad som är förräderi. Men att det skulle vara bra PR för hans idégods att mörda ungdomar, det är en så långsökt tanke att den måste betraktas som bisarr – även med ABB:s värderingar. Därför tycker jag inte att hans verklighetsuppfattning är intakt. Den är självmotsägande och störd. Gravt störd.

Men inte utan empati. För att dämpa ångesten inför dödandet stålsätter han sig, drogar sig och har en Ipod med musik på hög volym. Det är obehagligt att döda, tycker han, men nödvändigt utifrån övertygelsen.

Därför är det nog fel att tro att en empatistörning är huvudförklaringen.

Inte heller tror jag att han är tvångsmässig. Det detaljerade är mera rituellt, minutiöst och pedantiskt. Han fastnar inte i ritualerna, utan går verkligen från tanke till handling, om det så tar år av hans liv. Det är inte tvångsmässig eller fobisk rädsla för smuts eller sjukdom som får honom att avstå från sex utan hans trogna följande av sina egna regler, ideal och principer. Rigid och pedantisk.

Han tycker visserligen inte om homosexualitet, men har flera homosexuella vänner. Han avskyr islam men har flera muslimska vänner. Även andra invandrare omnämns som vänner eller bekanta. Det är inte korrekt att kalla honom homofob, rasist eller ens främlingsfientlig. Det är regeringskvarteren han spränger – inte en moské. Fientligehten mot islam tycks ha övergått i en fientlighet mot etablissemang och samhälle i stort.

Att han skulle drivas av hat stämmer inte heller. Han ser snarast med olust fram emot den situation där han planerar att döda ungdomar. Det är inte hat eller sadistiska impulser som driver honom – utan hans övertygelse.

En så stark övertygelse är inte frisk. Han ger själv det riktiga exemplet att om man fråga allmänheten om de skulle kunna tänka sig döda 100 för att rädda 1000 så svarar 30% av alla män nej, och 70% av kvinnorna. ABB menar att han tillhör den ridderliga grupp som väljer att döda de fåtaliga för att rädda de många. Men vad han förbiser är att nästan inge skulle vara beredd att döda 100 för att eventuellt rädda 1000. Det är ju vad det faktiskt handlar om. Hur säker kan han vara på att hans dödande innebär räddningen ens för någon? Hur säker kan han vara på att hans analys av politiken är riktig, och att hans strategi är vettig? Även med hans värderingar finns en avsevärd osäkerhet. Finns det ens något argument i hans värld som talar emot? Knappast. Det är där som den bergfasta övertygelsen snarare får skepnaden av en vanföreställning – en paranoja.

Paranoid schizofreni brukar ge sina första symtom i 30-årsåldern – till skillnad från vanlig schizofreni (schizofrenia simplex) som snarare debuterar i 20-årsåldern.

Psykiatrisk diagnostik är verkligen inte glasklar. Om man ska kalla ABB:s tillstånd för paranoid schizofreni eller vanföreställningssyndrom är inte självklart. Gränserna är flytande. Mycket beror också på hur tillståndet utvecklas på längre sikt, och hur han skulle reagera på psykiatrisk medicinering. Om förloppet är kroniskt och försämras så verkar schizofrenidiagnosen mer rimlig.

Prognosen för denna typ av schizofreni är alltså inte bra. Ofta sker en långsam försämring, och mediciner brukar vara till begränsad nytta.

Men ur juridisk synpunkt spelar det roll om ABB ska anses som sjuk eller frisk. Inte heller moraliskt ska man döma den som förövat ett brott på grund av sjukdom. Om han är frisk så ska han friges efter att ha avtjänat sitt straff minus eventuell rabatt, några få år efter att han fyllt femtio. Om han är sjuk kan han interneras för resten av sitt liv, om det skulle behövas.

Monarki och porrklubb

I gårdagens TV-intervju med Kungen noterade jag att TT-reportern flera gånger tilltalade Kungen med ”ni”.

Språkrådet tycker att det går för sig om man först använt tilltalet Kungen. Det kan bli lite tjatigt annars.

Exempel: ”Har Kungen haft en trevlig Ölandssemester? Fick Ni tillfälle att se det nya museet?”  (Hur tilltalar och omtalar man våra kungligheter?)

Lägg märke till att Språkrådet i citatet ovan skriver Kungen och Ni med stor bokstav. I SVT:s utskrift av intervjun får niandet genomgående liten bokstav liksom även tilltalet Kungen. Det är i strid med Språkrådets rekommendationer som både TT och SVT brukar vara noga med att följa. Men här följer de Mediaspråksgruppens rekommendationer, som alltså skiljer sig från Språkrådets.

I allmän skrift, om man t. ex. skriver en platsansökan, så skriver man ni och er med liten bokstav. Förr i tiden skrev man av artighet Ni och Er (Eder) med stor bokstav. Numera ser det svassande (högtravande och fisförnämt) ut – eller okunnigt.

När tycker kungen att kungen kommenterade det?
– Ja, det gjorde jag väl redan i höstas….

Ni var inne på det att det inte varit roligt för familjen. Vill ni säga något om hur det har yttrat sig?
– Nej, det går inte. Det går inte att svara på sådant.

Det är förstås både oartigt och språkligt klumpigt att uttrycka sig som reportern gjorde. Att använda Kungen som tilltal två gånger i samma replik är klumpigt, och självaste orsaken till att man kan växla om lite diskret med Ni. På samma vis blir två Ni i samma replik tjatigt och oartigt. Men alla TT-reportrar kan ju inte ha ordets gåva, särskilt inte i en förmodligen nervös situation.

Jag tror att jag nämnt min irritation på det nya niandet i butiker. I min generation var det oartigt att nia en kund. Ni användes huvudsakligen som tilltalsord till sådana som man ansåg sig stå över på den sociala rangskalan: en lärare till sina elever kunde säga ni men eleverna sa varken ni eller du tillbaka utan använde titel: adjunkt, lektor, magister, fröken, docent, professor…

Magistern: -Slå upp era böcker. Ni kan börja på sidan 7.

Eleven: -Har magistern glömt att det är idrottsdag idag?

Du-reformen slog igenom långsamt. Våra lärare skulle nog inte ha tagit illa upp om vi duade, men för oss kandidater kändes det onaturligt. Vi fortsatte att titulera.

-Har professorn tid en stund?

Följaktligen kan kunden i en affär kalla personalen för ni, medan expediter tilltalade kunden med damen eller min herre.

-Kan jag hjälpa min herre (damen)?

Idag känns det krystat, men samtidigt känner jag mig oartigt eller okunnigt bemött när man säger:

-Vill ni ha hjälp?

Mycket bättre med omskrivningen

-Kan jag hjälpa till?

Och självklart går det utmärkt med:

-Vill du ha hjälp?

Då är man på samma nivå, det enda rimliga i dagens Sverige. Men i många länder i Europa vore det en katastrof. Där duar man inte hur som helst, och titlar är viktiga.

Åter till Kungen. Det är praktiskt att använda stor bokstav om man menar Sveriges nuvarande kung – kung Carl XVI Gustaf – formellt: Hans Majestät Konung Carl XVI Gustav. Skriver man kungen med liten bokstav så blir det en kung vilken som helst, men med stor bokstav har Kungen mera karaktären av tilltalsnamn. Det är den närvarande/nuvarande kungen man menar.

Alla andra titlar ska vara med liten bokstav: minister Hatt, finansminister Borg, doktor Bohman… Även vid tilltal: -Vill statsrådet/finansministern/doktorn ha mer kaffe? Fast numera säger man du. -Vill du ha påfyllning? Undvik ni. (-Vill ni ha mera kaffe?) Det verkar oartigt, obildat och krystat.

Att nia Kungen är också ett sätt att markera mindre respekt. Om det är porrklubbsbesök man frågar om så är själva ämnesvalet minst lika respektlöst som tilltalet. Det skulle rentav kunna bli dråpligt att vara överdrivet formell:

-Har Ers Majestät gått på porrklubb?

-Vad tycker Hennes Kungliga Höghet Drottningen om allt detta?

Det går liksom inte ihop stilmässigt. Varken språkligt eller i verkligheten. Den dagen har nu kommit då vi ställer frågor om porrklubbsbesök till Kungen. Det blir svårt att upprätthålla den rojalistiska entusiasmen om man inte spontant har en känsla av respekt för kungahusets upphöjdhet.

Jag tycker att det vore oartigt att fråga grannen samma sak. Det angår inte mig om han varit på porrklubb. Huruvida vår monark varit på sådana etablissemang är förstås en pikant fråga. Tidigare monarker kunde tillåta sig både älskarinnor, oäkta barn och homosexuella kontakter utan att riskera att bli niade. Vissa frågor ställer man inte till en kung. Kungligheter står över sådana trivialiteter. Det är material för hovskvaller – inget annat.

Om jag var pressekreterare vid hovet – Gud förbjude! – så skulle jag nog gå på den linjen. Så fort en reporter ställde en oartig fråga så skulle jag bryta intervjun och bannlysa reportern tills vidare. Man får hänvisa till vanlig hyfs, hovetikett, tradition eller vad som helst. Men att tillåta frågor om porrklubbar är att ta en risk. Folk kan börja tro att kungahuset är som kreti och pleti – precis som vilka människor som helst. Man får hålla på värdigheten annars är nog monarkin i allvarlig fara.

Läs även andra bloggares åsikter om Kungen, nia, tilltal, porrklubb, värdighet, artighet, monarki

Kriminellt belastad socialdemokrat utan personligt ansvar

Håkan Juholt ”talar ut” om sin särbo i dagens SvD. Som bekant har hon dömts för bedrägeri mot sin arbetsgivare. Det är det enda jag vet om henne, en i övrigt obekant person – en simpel tjuv, som man sa förr, när man moraliserade om brottslingar.

–Hon kan inte lastas för annat än sitt brott men det är jag som lastas för att jag förstört hennes liv, säger Håkan Juholt…

Socialdemokratisk moral så som jag minns den från min barndom på 50-talet. Det är inte brottslingen som ska skämmas. Det är ”någon annan” eller ”vi alla” som har ansvaret.

Redan som 5-åring fick jag uppleva detta. Grannfamiljen var hängivna socialdemokrater, och de hade en son som var jämnårig med mig. En dag när jag och mamma hade varit i stan och handlat så hade denne son kladdat ner ett helt uthus på gården med tjära. När saken kom upp så var hans pappas enda kommentar till mig:

-Åja, du är nog inte så oskyldig du heller.

Jag minns inte att jag kände mig kränkt av den orättvisa anklagelsen. Redan då förstod jag att jag aldrig skulle kunna bli ansvarig eftersom jag inte ens varit hemma när brottet begicks. Men jag tyckte att det var konstigt att skulden automatiskt fördelades lika på kamraten som faktiskt utfört dådet och mig. Så skulle aldrig mina föräldrar ha resonerat. Man måste ju ta reda på vem som faktiskt var den skyldige.

Ansvar kan bara vara personligt. Allt prat om ansvar i grupp är tomt prat, ett sätt att skyla över bristande ansvar.

Låt mig ta ett exempel. När man säger att samhället (Regering, Riksdag?), socialtjänsten (kommunen), en vårdentreprenör (Capio, Carema, Aleris…) eller landstinget ansvarar för vården så låter det bra. Men om man inte utser en viss person i dessa organisationer som har det personliga ansvaret för just din vård, vart ska du då vända dig om du är missnöjd? Hur ska du utkräva ansvaret? Pja, man kan ju alltid kontakta Socialstyrelsen, Patientnämnden, polisen, rättsväsendet, JO eller massmedia. Det är lite diffust vad som gäller. Det är svårt att få rätt, även om man har rätt.

HSAN – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har just blivit nedlagd. Det var de som delade ut prickningar och varningar till läkare och andra legitimerade som inte skötte sig. De fick ta ett personligt ansvar för sitt yrkesutövande, men nu har det blivit omodernt. Man ska leta efter systemfel istället. Bra för ”systemet”, men dåligt för de patienter som vill utkräva ansvar för felbehandlingar.

Tänk vilken skillnad om du visste att en viss tjänsteman var personligen ansvarig för din vård, en tjänsteman som kunde åtalas för tjänstefel om vården inte skötts på rätt sätt. Då skulle också alla dessa administratörer bli mer motiverade att se till att allt fungerade som förväntat.

Så som man hittills kunnat göra med en slarvig eller oduglig doktor: anmäla honom personligen (!) för bristande ansvarstagande.

Istället skulle man behöva inrätta ännu en ansvarsnämnd för alla de sjukvårdspolitiker och tjänstemän som ansvarar för felplaneringar, överbeläggningar, väntetider, semesterstängningar, läkarbrist och köer i sjukvården. Har administratörerna verkligen tagit sitt ansvar? Finns det ens någon av dem som personligen ansvarar för sådana saker? Naturligtvis inte. Alltså ingen man kan utkräva ansvar av – och så blir det som det blir: samma gamla problem år ut och år in.

Det personliga ansvaret har monterats ner. Det är sällan en viss person som bär ansvaret för en viss fråga. Istället är det nämnder, grupper som ”tillsammans” har ansvaret. Vad betyder det? Jo, att man aldrig kan utpeka en särskild person som ansvarig, och därmed faller hela tanken om att ta/utkräva ansvar. I en grupp kan man alltid hänvisa till varandra, till protokoll och procedurer: ”Vi utreder frågan…”, ”Vi ska titta på det här…”, ”Vi vill inte uttala oss i det enskilda ärendet…”

Man har gjort det lätt för sig. Man har fått skattepengarna, en budget, och alla befogenheter för att kunna ta ansvar, och ofta en hög lön också. Men slipper undan när det faktiskt gäller.

Allt står och faller med om ansvaret är personligt eller ej.

Därför blir jag besviken när den som leder ett av landets största partier yttrar sig på detta sätt. Om han vinner nästa val så blir särbon rikets första dam. Hon ska vara med vid alla officiella besök och festligheter – äta nobelmiddag med kungen. ”Alla vet” då vad hon har i bagaget. Även utländska media. Och vad ska hon svara om reportrarna frågar om hon lagt sin kriminella karriär på hyllan?

En rejäl black om foten blir hon för en kandidat till statsministerposten. I min värld är det hennes kriminella agerande som förstört för Håkan Juholt och socialdemokraterna – inte tvärtom: Att hans politiska agerande skulle ha förstört hennes liv. Det är att blanda bort korten. Hon personligen är ansvarig för följderna av sin kriminalitet, medan Juholt ansvarar för sin politiska karriär, vilket inte blir så lätt i detta läge.

Kriminella familjemedlemmar är dålig PR för en blivande statsminister, särskilt om man valt dem själv.

Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, personligt ansvar, kriminalitet, Juholt, särbo, socialdemokrater

Hur kunde Assange?

Idag sände SVT1 ett program om rättsaffären mot Julian Assange.

Hur kunde Wikileaks grundare Julian Assange få världen att ifrågasätta den svenska trovärdigheten? Hör författaren Jan Guillou om varför journalistkåren inte gör sitt jobb, rättvisekämpen Tariq Ali ifrågasätta den svenska sexmoralen, internetpiraten Peter Sunde om machokulturen på internet och historikern Anja Hirdman om vår längtan efter en ny frälsare.

Ja, hur gick det till egentligen? Först några punkter som det tendentiösa programmet inte alls tog upp.

1. Sverige har upprepade gånger fått kritik för sina långa häktningstider. T ex av Europarådets kommitté mot tortyr och inhuman behandling. Feministiska åklagare har öppet medgivit att häktning av misstänkta sexbrottslingar kan användas som ett straff även om man inte kan fälla dem i en rättegång, dvs. om de är oskyldiga. Sverige är ett av få länder där man kan sitta häktad i år; frihetsberövad, isolerad med restriktioner – utan rättegång.

2. Många män döms oskyldiga för våldtäkt här i landet.

3. Sverige har politiskt utsedda nämndemän. I ett internationellt perspektiv är detta inte rättssäkert. Men vi har blivit hemmablinda och ser detta ofog som helt normalt. Det ger oss ett tvivelaktigt rykte som rättsstat.

4. Åklagarens gärningsbeskrivning och förhören med kvinnorna har läckt ut. En sprucken kondom, och ett samlag i halvsovande tillstånd. Detta betraktas inte som våldtäkt vare sig internationellt eller här i landet. Även välkända feminister internationellt har reagerat.

5. Kvinnorna har inte anklagat Assange för våldtäkt. De kontaktade polisen för att höra om det gick att tvångstesta honom för hiv. Advokaten Borgström har sagt att det inte utesluter våldtäkt att kvinnorna själva inte förstått att det var så. De kan ha blivit våldtagna utan att förstå det. Så sofistikerat är det juridiska våldtäktsbegreppet här i landet.

6. Polisens förhörsledaren visade sig så småningom vara en privat vän till en av målsägarna. Detta har JO-anmälts som jäv.

7. Åklagaren har haft många chanser att förhöra Assange medan han var kvar i landet men väntade tills han, efter att ha frågat om lov, åkte utomlands. Åklagaren har inte heller velat förhöra Assange per telefon eller internet, trots att han erbjudit detta. Varför?

I TV-programmet antyds att Assange manipulerat den internationella opinionen att misstro svenskt rättsväsende. Det är väl ingen omöjlighet. Men det behövs verkligen inte för att skapa tvivel kring svensk rättvisa.

En enkel gränsdragning är att betrakta Assange som ansvarig för sitt eget rykte. Men Sveriges rykte som rättsstat är vi själva ansvariga för – inte Assange.

Läs även andra bloggares åsikter om Assange, rättssäkerhet

Det går ett SUS genom folket men var finns makten?

Äntligen börjar folk göra sig hörda. Det gäller ”profileringen” av de båda stora sjukhusen i Lund och Malmö. På ett par dagar har 2689 personer gått med i gruppen Rädda Universitetssjukhuset i Lund på Facebook.

Tanken att Malmö ska bli traumasjukhus kommer och går. Dementeras av Regionchefen, men återuppstår som gubben i lådan – fast lite senare. En ny faktor har tillkommit. Byggmästaren Mats Paulsson donerade tidigare i år 100 miljoner till lokalerna för ett cancercentrum i Astras gamla fastighet.

Några har spekulerat i om detta kan vara fröet till de nya visionerna. I så fall är det ynkligt. Universitetssjukhusen i Skåne kostar i storleksordningen 10 000 miljoner kronor varje år. I det sammanhanget är en engångssumma på 100 miljoner ”felräkningspengar”, som inte ska påverka planeringen av Skånes sjukvård. Donationen sker från privata medel, och ska inte förringas. Det är en storartad gest, men inget att planera ens ett cancercenter utifrån. Det ska betydligt större pengar till än så. Pengar som vi skattebetalare skaffar fram.

Region Skåne har fler administratörer än läkare, sägs det. Men är det de som har den verkliga makten i dessa större policyfrågor? Knappast. Är det då, som sig borde, regionpolitikerna? Ingen vet.

Min gissning är att det är informella konstellationer av ”starka män” (av båda kön, förstås). Sådana som Ingmar Reepalu (som i princip inte har med Regionens beslut att göra, men …), byggherrar som Paulsson med stora fastighetsaffärer på repertoaren (båda sjukhusen behöver bygga nytt och renovera) och säkert flera. Det är inte i sammanträden som besluten fattas, utan i informella sammanhang (på middagar, travbanor och bastur). Sedan ”förankras” de hos allmogen/valboskapen (som ju trots allt ska betala kalaset) – och så ”klubbas” det formellt på något möte.

Påfallande ofta har man glömt att förankra sina visioner. Inte ens formellt korrekta beslut har man lyckats fatta. Allra minst har man tagit med de nya tankarna i Regionens långsiktiga planering, trots att en hel armé är anställd för just omvärldsanalys och långsiktiga strategier. Det osar katt.

Det finns något annat som vi inte känner till som driver på och skapar brådska. Vad är det? Något för grävande journalister? I Skåne verkar dessa ligga i narkos. Var finns korruptionen och nepotismen? Bara i Göteborg?

Vilka är de verkliga makthavarna, och vilka är deras egentliga syfte? Vi har rätt att få veta för vi är deras uppdragsgivare och finansiärer.

Kanske att sociala media kan ge oss svaret. Snart tre tusen på Facebook kanske kan lägga pusslet.

Läs även andra bloggares åsikter om SUS, Lund, Malmö, Kinhult, Reepalu, Paulsson, makt, korruption, traumasjukhus, cancerklinik, Facebook