Tidernas största bedrägeri –

tio miljarder om året förskingras – redan nu i en kommun nära dig

Vid det uppmärksammade helikopterrånet blev bytet 37 miljoner. Det tyckte man var mycket då.

37 000 000 kronor respektive 10 000 000 000 kronor – det är skillnad. Återspeglas den i det mediautrymme som ägnas åt dessa kriminalfall? Knappast.

Detta har framkommit vid polisutredningen av Försäkringskassans utbetalningar av assistentersättning enligt LSS. ”Ovärdigt fusk” skriver DN i sin huvudledare. Det är en bagatelliserande formulering. Det rör sig snarare om organiserad brottslighet och försäkringsbedrägeri.

I media undviker man att gå in på detaljer. Jag antar att det beror på att i de tre fall som hittills fått sin dom så var samtliga inblandade irakier. Man vill inte ge en osympatisk bild av invandrare. I två av de här fallen var en nyckelperson imam i den muslimska församlingen i Halmstad. De simulerande personerna var landsmän som anställt sin familj och släkt som assistenter via skumma vårdbolag, ägda av imamen och hans söner.

En familj kunde komma upp i en sammanlagd månadslön på 170 000 kronor – betydligt mer än statsministern. Kaninmannen II dömdes till 3 år och 5,7 miljoner i skadestånd samt utvisning. Imamen klarade sig undan med ett år och tio månader, och hans båda vuxna söner som också jobbade i assistansbolaget fick villkorliga domar. Sammanlagt dömdes åtta personer i detta ärende.

Den första kaninmannen dömdes tillsammans med sin far till vardera tre års fängelse för grovt bedrägeri, modern och systern fick villkorliga domar. Bedrägeriet omfattade drygt 4 miljoner. Kravet på utvisning avvisades.

Detta blev upptakten till en större genomgång. Man tror att en tredjedel av de 40 miljarder som varje år betalas ut kan vara bedrägeri – ”fusk”. Assitentersättningen kostar ungefär lika mycket som hela försvarsbudgeten – storleksordningen 30-40 miljarder om året. En tredjedel, som är polisens uppskattning, skulle alltså bli 10-15 miljarder. Tiotals nya ärenden är under utredning.

Därmed är det inte bara en polisiär fråga, utan också en politisk komplikation. Nu har regeringen bett Statskontoret utreda vad som kan göras. Det har man utrett tidigare också utan att något hänt, men nu kanske uppmärksamheten framtvingar åtgärder av mer kraftfullt slag. Vi får inte nöja oss med tomma ord den här gången. Politikerna lamslås även av att kostnaderna för denna i grunden angelägna reform har accelererat oväntat snabbt. Från början kostade de ”bara” en handfull miljarder. Nu – femton år senare – beräknas kostnaderna alltså vara 30-40 miljarder, och snabbt stigande.

I ett av de dömda ärendena fanns i princip inget medicinskt underlag. En helt normal hjärnröntgen samt en undersökning som inte kunde fullföljas för att patienten var för stökig. Försäkringskassan litade på familjens och imamens uppgifter om att mannen var CP-skadad sedan förlossningen och gravt handikappad. En neurolog behöver ca 2 minuter för att avslöja bluffen. Så varför har man inte krävt intyg från en specialist?

Det ter sig konstigt för oss vanliga läkare som kan få slåss för att nyopererade patienter ska få vara sjukskrivna en vecka eller två. Varje vecka sitter allmänläkare på vårdcentraler och kompletterar något eller flera intyg som inte ansetts tillräckliga för att ge sjukpenning eller sjukersättning. Försäkringskassans ständiga krav på alltmer utförliga intyg har blivit ett miljöproblem för läkarna.

Varför då detta lättsinne när det gäller LSS och assistansersättningar? Stora kostnader som ska betalas livet ut går igenom utan större kontroll. Det borde väl vara självklart med specialistintyg från två oberoende kliniker, samt att intygen förnyas med jämna mellanrum. Tillstånden kan ju förbättras eller försämras och kräva mer eller mindre assistans.

Att anställa familjemedlemmar så att en hel familj kan ha som enda försörjning att vårda en av medlemmarna är en speciell lösning. Det kan vara befogat i vissa fall, men man bör naturligtvis kontrollera det extra noga, eftersom insynen från utomstående blir minimal. Upprätthålls en rimlig vårdkvalitet? Förekommer det någon vård över huvud taget, eller är det som i bedrägerifallen, att deanställda visserligen får lön, men vistas på annan ort eller i ett annat land än den hjälpbehövande.

Jag tror också att det är dumt att mörka ”detaljerna” i dessa ärenden. Tipsen från allmänheten blir bättre ju mer information som kommer ut. Att förtiga etnicitet är inget sätt att minska fördomar mot invandrare. Det har tvärtom framförts som en förutsättning för bedrägerierna att den påstått hjälpbehövande just är en nyanländ invandrare som inte har någon tidigare sjukhistoria eller journal här.

Tvärtom kan vi som är ”allmänheten” med fog  känna oss förda bakom ljuset när man inte berättar hela sanningen. Det är ändå vi som ska betala kalaset. Inte bara de falska assistenterna, utan även de omfattande utredningarna och rättsprocesserna samt åtföljande fängelsevistelser. Bara advokatarvodena handlar om mångmiljonbelopp.

Många kommer med rätta att uppröras över bedragarna. Det går inte att sopa under mattan i dessa informationstäta tider. Medias lama försök fördröjer processen men ökar också ilskan.

Min besvikelse är ändå störst vad avser Försäkringskassans handläggning. De har fått vårt fötroende att hantera stora skattepengar som ska gå till dem i samhället som har det svårast. Att missköta det uppdraget slår mot de svagaste.

Om pengarna hade använts korrekt, så hade vi haft råd med t. ex. en värdig äldrevård. Man får mycket personal för 10 miljarder,  30-40 000 undersköterskor på heltid. Det skulle göra skillnad. Det är bokstavligen en hel armé.

Läs även andra bloggares åsikter om LSS, assistansersättning, bedrägeri, fusk, organiserad brottslighet, läkarintyg, invandrare