Nyligen hade den första delen av den sista filmen om Harry Potter premiär – Harry Potter och dödsrelikerna del 1.
Denna exempellöst framgångsrika barnboksserie fullbordades 2007, men filmatiseringen av den allra sista delen återstår.
Författaren JK Rowling hör till vår samtids mest framgångsrika. Någon har klagat över att språket i hennes böcker är enkelt på gränsen till barnsligt, vilket känns som en långsökt kritik när det gäller en barnbok. Personligen har jag bara läst första delen, som var välskriven – inte minst jämfört med motsvarande böcker från min barndom. Då var det Enid Blyton som hade motsvarande kultstatus. Det har man svårt att förstå när man läser om någon av hennes böcker. De har inte bestått tidens prövning.
Rowlings egen framgångshistoria är också intressant. Hon framför delar av den själv vid ett tal på terminsavslutningen på Harvard. Detta tal har införlivats i samlingen TED – Ideas Worth Spreading, som varmt rekommenderas för den som behärskar engelska någorlunda. Här presenteras intressanta talare i vitt skilda ämnen, sponsrade av Bill Gates och andra rika och framsynta personer. Författaren framstår som en spirituell, intelligent och inspirerande person.
Det finns två sorters författare. Den första sätter sig ner och skriver vad som faller henne in. Personerna i romanen får utvecklas som det faller sig, liksom handlingen. Den andra typen av författare planerar noga innan de skriver. Att planera handlingen (eng.: the plot) kallas plotting. Rowling är en författare av det senare slaget. Nyligen publicerades på nätet ett diagram som hon använt för att hålla reda på handlingen i Order of the Phoenix. Det har formen av ett kalkylark där varje rad är ett kapitel, och kolumnerna representerar de olika personerna eller grupper av personer. Arket är inte upplagt i något kalkylprogram, utan ett rikligt nedklottrat vanligt papper.
Harry Potter är kanske ingen intellektuell utmaning, men en välskriven barnboksserie som mycket väl tål att läsas av vuxna. Den är en blandning av mysterie och fantasy. Huvudtemat är kampen mellan det goda och det onda. Värderingarna är (kristet) västerländska. Persongalleri, miljöer och rekvisita är skildrade med sprudlande energi, humor och inlevelse.
För oss som inte orkar plöja de sju volymerna så finns (snart) allt på film också.
Läs även andra bloggares åsikter om JK Rowling, Rowling, Harry Potter, TED
Filed under: Kultur, Läsvärt: böcker, artiklar, bloggar ... | Tagged: Harry Potter, JK Rowling, Rowling, TED |
Ordinationer 
Den senare delen av serien kan verkligen inte kallas barnböcker. Mer för unga vuxna.
Jaa, du. För mig som sextioettåring så är det inte så stor skillnad på en tolvåring och en sjuttonåring som det är för dem själva.
Begreppet ”vuxen” har blivit mera diffust i och med att man infört en ungdomsperiod som buffert till barndomen. Förr ansågs tolvåringar vuxna nog att arbeta i gruvan och snart nog att bilda familj. Numera måste man vara 18 för att vara vuxen nog att komma in på systemet eller att avbildas i pornografiska sammanhang.
Jag tillhör också en generation som känner att en genre som”fantasy” (Tove Janssons Mumintroll, Tolkien, Rawling …) är sagobetonade och därmed har ett utpräglat barnsligt drag. Därmed inte sagt att de inte med fördel kan läsas av såväl vuxna som rena åldringar.
Dagens ungdomar/tonåringar är också mera barnsliga än gårdagens. De leker längre upp i åldrarna och tar försörjningsansvar senare.
Så begreppen glider. Vad är ”unga vuxna”? Allt mellan 15 och 35? Eller 12-40?
Några riktiga småbarnsböcker är de väl inte. Men dramatiken i berättelserna är nog mer drabbande för en genomsnittlig 12-åring än för en 50-åring. Tror jag, men det kan man väl aldrig riktigt veta.