Mattias Bjärnemalm om Piratpartiets ”smutsiga insida”

Mattias Bjärnemalm hotar med att sluta med sin internkritik på bloggen. Det kanske är goda nyheter för styrelsen – kanske inte.

Det är under alla omständigheter ett blygsamt hot.

Jag har faktiskt bättre saker för mig med mitt liv än att få goda råd från partiföreträdare som hoppas kunna få mig sluta beskriva partiets smutsiga insida så som jag ser den.

Om en partimedlem anklagar partiledningen för en ”smutsig insida” så är det verkligen en kabinettsfråga. Med en sådan formulering äventyrar man lojaliteten till partiet.

Det här inlägget är därmed det sista internkritiska inlägget du kommer läsa på den här bloggen. Åtminstone fram till den dagen då vi fått en partiledning som på allvar tror att öppenhet och dialog är saker som man inte bara ska kräva av andra, utan även leva upp till själv.

Partiledningen anklagas alltså även för bristande öppenhet och utebliven dialog. Det ter sig dock som småsaker jämfört med ”smutsig insida”. Det låter ju närmast som en anklagelse om korruption.

Jag har läst igenom det senaste årets inlägg på MB:s blogg med särskilt avseende på denna internkritik. Man blir inte imponerad. Ett försök till sammandrag:

—

I januari deltar han i en diskussion om genusfrågor i partiet, där han är på kollisionskurs med bl. a. Anna Troberg. Som så ofta i genusfrågor blir det lätt lite oklart vad man menar för oss som inte står mitt uppe i de dagsaktuella formuleringarna. Anna Troberg verkar ha inställningen att genusfrågorna i partiet mår bra, och att kvinnor behandlas lika som män. MB tycks hävda att det inte är tillräckligt som strategi för att få in flera kvinnor i partiet. Jag har svårt att se att någondera ståndpunkten är kontroversiell eller utesluter den andra.

Då diskuteras också partiledaren Rick Falkvinges ledarstil. MB tycker att den påminner om Jonas Birgerssons, vad det nu ska betyda. Han varnar för att JB  inte överlevde sin organisation. Som exempel på RF:s ledarstil anförs hans offentliga vädjan om ekonomiskt bistånd. MB menar att det var ett utspel med alltför dålig förankring. RF:s handlingskraftiga ledarstil förklaras på gott och ont av hans bakgrund i företagsvärlden i motsats till inom organisationslivet, menar MB.

MB är tredjenamn på listan till EU och satsar stenhårt på att komma in med personkryss.

Rick Falkvinge skriver brev om att vissa är mer intresserade av organisatoriska frågor än att arbeta aktivt utåt. MB undrar om han ska ta åt sig. De verkar inte gilla varandras stil.

”Klara” bloggar om strukturlösheten i partiet, och MB menar att partiet står inför ett ödesval mellan toppstyrning med partipiska och medlemsinflytande. Denna ”ödesfråga” torde vara permanent inom alla partier.

I juni kom resultatet av EU-valet: MB kom inte in men blev 3:e ersättare.

I september förespråkar RF könskvotering. MB är kluven: varken ja eller nej, men ändå kritisk till RF:s linje – helgardering alltså (fan vet hur det går till).

I oktober får partistyrelsen inför primärval till Riksdagen kritik från en medlem för att inte lyssna. MB går igenom hela styrelsen och kommer fram till att två av elva är bra på att lyssna. Ett indirekt (försåtligt?) sätt att hålla med om kritiken. Men man kan undra om någon styrelse någonsin sluppit sådan kritik. Alltid är det någon som känner sig förbigången. Anna Troberg reder ut begreppen i den efterföljande diskussionen på ett föredömligt sätt.

I november gör MB analysen: Styrelsen och RF står för ett företagstänk (viktigare att vinna valet än att föra protokoll i tid). Ung Pirat där MB varit mycket aktiv står mera för ett föreningstänk (protokollen viktigast?). Lokalt finns ”svärmaktivism” (oorganiserade men snabbreagerande och handlingskraftiga). Vi har hört det förut. MB gillar inte styrelsens och RF:s sätt att jobba. Men kritiken är alltför vag och ospecifik för att leda till någon lösning, och jag får därför intrycket att den är mer destruktiv än konstruktiv.

MB berättar om efterspelet till RF:s ekonomiska vädjan. MB avgick tydligen från något uppdrag pga. det frostiga klimatet mellan honom och partiledaren. Nu är de vänner igen efter att RF initierat en liknande insamling för Anna Troberg, vilket MB stödjer eftersom det är väl förankrat i styrelsen och skett under ordnade former till skillnad från RF:s eget upprop.

I december kommenterar MB Piratpartiets värderingar. Han ogillar betoningen på att man ska agera och ta initiativ, inte vara rädd för att göra fel och respektera andras initiativ.

”Friskt vågat hälften vunnet”, ”hellre fort och fel än långsamt och rätt”. Problem uppstår imorgon och kan lösas då, nu är det handling som gäller.

I januari är MB återigen besviken på RF. Nu för att denne inte tillrättavisat dem som varit kritiska mot Amelia Andersdotters önskemål om donationer – ”crowdfunding”. Är det hans jobb?

Amelias plats är formellt inte helt klar, varför hon ännu inte får någon ersättning. Hon förbereder sig för tillträdet på plats i Bryssel – tillsammans med MB. Styrelsen röstade ner ett förslag om att gå ut med tiggarbrev, och tydligen har det förekommit hårda omdömen och personangrepp i debatten om denna finansiering.

—

Om detta är allt så är orden om smutsig insida orättvisa. De ter sig mest som gnälliga och illojala eftersom de solkar ner partiets namn.

MB är tydligen en mycket kapabel och insatt person, och säger sig gilla att vara baksätesförare. Vad innebär det? Att styra genom manipulation bakom kulisserna, och slippa ansvaret för konsekvenserna?

I ett mera etablerat parti hade man nog åkt ut med öronen före om man kommit med insinuationer om ”smutsig insida”. Eftersom MB tillåts stanna kvar så verkar takhöjden för diskussioner i Piratpartiet vara generös.

Att han nu lägger ner kritiken av (och intrigerandet kring?) partiledningens ledarstil förefaller inte vara någon större förlust.

Läs även andra bloggares åsikter om Rick Falkvinge, Amelia Andersdotter, Mattias Bjärnemalm, Piratpartiet, internkritik, Anna Troberg