Om Alexandra Johansson var min patient

Om Alexandra Johansson är en verklig person har ifrågasatts. Nog finns människan på bilden bredvid artiklarna i Aftonbladet, men är hennes öde en fiktion eller skruvad verklighetsbeskrivning?

Hon är en av de långtidssjukskrivna som nu hänvisats till Arbetsförmedlingen. De närmare detaljerna framgår inte i de artiklar som jag läst i Aftonbladet. Vilken sjukdom lider hon av? Varför vill hon inte ha hjälp av psykiatrin? Varför vill hon inte delta i Arbetsförmedlingens utredning? Varför kan hon inte tänka sig att försörja sig?

Till skillnad från de cancersjuka som riskerat utfärsäkring så har hon inte presenterat någon diagnos som skäl för sin arbetsoförmåga. Inte ens påstått att hon är sjuk. Det får mig att undra. Vad försöker Aftonbladet säga? Att alla som vill ska få vara sjukskrivna?

Hon är åtminstone symboliskt precis det som allting handlar om. Om hon kommer till mig och vill bli sjukskriven, hur ska jag resonera då?

-Du är inte sjuk. Åtminstone inte på ett sådant sätt att du inte kan jobba. Därför kan jag inte utfärda något sjukintyg.

Vad händer då? Patienten blir nog besviken, ledsen och arg. Hon kommer att klaga över min bristande empati, hjärtlöshet och sannolikt lämna rummet i ilska med några ord om min gränslösa inkompetens. Det kan jag leva med. Det är inte roligt om man försökt hjälpa till så gott man kan, men det är vad man får räkna med.

I nästa steg söker patienten en ny läkare, och jag slipper problemet. Men problemet finns kvar utanför min verklighet. Förmodligen kommer hon att byta läkare tills hon hittar någon som förstår henne, någon som sjukskriver henne. Inte för att hon har rätt till en sjukskrivning, utan för att doktorn tycker synd om henne, inte orkar ta striden, inte har tid att argumentera – alla dåliga men vanliga skäl till sjukskrivning. Det är ett systemfel. Varje ärende sedimenterar ner till den nivå där patienten får som hon vill.

Man har försökt utbilda läkare och förtydliga regelsystemet, men inget har hänt. Sjukskrivningar och pensioneringar har fortsatt på en absurt hög nivå.

Därför kan det nog vara bra att sätta några gränser för dessa gränslösa möjligheter att försörja sig genom sjukersättningar utan att egentligen vara så sjuk att man inte kan jobba.

En (bortre) gräns. Till den gränsen är sjukskrivning en sak mellan läkare och patient (och i teorin Försäkringskassan). Ett halvår verkar lagom. Sedan görs en mer kvalificerad bedömning av rehabiliteringsmöjligheterna. Ibland är bedömningen enkel och solklar: folk med långt framskriden och obotlig cancer ska inte behöva rannsakas någon längre stund. Det är inte på något sätt önskvärt att de mot sin vilja tvingas arbeta. Tvärtom helt inhumant.

De som fyllt 60 och har diverse åldersrelaterade krämpor som var och en inte är invalidiserande, kanske man kan betrakta med viss medkänsla. Inte bara för att de (vi!) är gamla, utan för att de samhällsekonomiska vinsterna av att lägga ner dyra rehabpengar är obefintliga om man har få år kvar i yrkeslivet. Särskilt inte med en stor arbetslöshet bland unga.

Jag vet att man egentligen inte får resonera så, men det är ju oundvikligt.

Sent ska jag glömma den 64-årige överläkare jag medicinerat och långtidssjukskrivit för återkommande depressioner, och som varit inlagd för flera livshotande magblödningar det senaste året. Han tvingades till rehabmöten där man diskuterade omskolning till något annat jobb – ett drygt halvår före hans 65-årsdag. Han fick trampa på cyklar, utredas av sjukgymnast, psykolog, psykiatriker och arbetsterapeut i flera (dyra) dagar innan någon klok arbetsledare började undra vad fan man höll på med. Förödmjukelsen, ifrågasättandena och otryggheten gagnade inte direkt tillfrisknandet från depressionen.

Men så finns det dom man kan undra lite mera om. Alexandra är ett bra exempel på detta. Hon är ung och utvecklingsbar, har ingen uppenbar. arbetshindrande sjukdom. Henne gör man förmodligen en tjänst om man hittar ett sätt för henne att försörja sig. Att samhället tjänar på det råder inget tvivel om. Saken är klar, men hon sätter sig på tvären.

Kanske är hennes största problem att hon uppfostrats av generationstypiska curlingföräldrar och fått en alltför stark tilltro till sina rättigheter, och en diffus uppfattning om sina plikter och skyldigheter. Politiskt opportuna röstfiskare kan ha stött hennes skeva verklighetsuppfattning genom generösa löften om bidrag och försörjning utan motkrav.

Som gammal vänsterist bär det mig emot att säga detta, men där har alliansregeringen en poäng. Definitivt.

Varför många häver upp ett ramaskri när dessa självklarheter uttalas är typiskt. Hur har man mage att ifrågasätta någon som inte anser sig kunna arbeta? Indignationen är ett mått på tidsandan – en anda som måste förändras.

Resten är teknikaliteter. Förmodligen behöver man satsa ännu mer resurser på arbetsrehabiliterande åtgärder för att inte omställningen ska bli alltför omänsklig. De som gått länge utan jobb med samhällets tysta samtycke måste få en rimlig chans att ställa om sig. Och en rimlig chans till ett jobb, kan man tycka, även om det faller utanför den rent medicinska bedömningen. Finns inga vettiga jobb att tillgå så ska man ändå inte vara sjukskriven utan ha någon sorts A-kassa.

När nu alliansen å ena sidan bett de cancersjuka om ursäkt och förtydligat regelsystemet och å andra sidan haft kuraget att framhärda i fall som Alexandras så har man en god chans att vinna allmänhetens förtroende i denna svåra fråga. Det vore de värda.

Vad Aftonbladet anbelangar så kan nog journalistiken slå bakut. Vill vanligt folk att Alexandra ska jobba eller ej? Att några högljudda bloggare upprörs av att frågan ens ställs är inte detsamma som att väljarna håller med.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukskrivning, Försäkringskassan, pensionering, Aftonbladet, utförsäkrad