Försäkringskassan dum som ett spån eller röd-grön?

I dagens DN redogör Försäkringskassans chef Adriana Lender för sina problem med att tolka den nya lagen, även efter förtydliganden.

Det finns numera två gränser för sjukpenning.

Den första inträder efter ett halvår (180 dagar). Då ska arbetsförmågan inte längre prövas i förhållande till det arbete man har utan i förhållande till alla möjliga jobb. Om man t ex är lagerarbetare och har ont i axlarna, så har man inte rätt till fortsatt sjukpenning om man kan klara ett kontorsjobb istället. Det ökar trycket på arbetsgivarna att aktivt delta i rehabiliteringen med omplaceringar. Det ökar också kravet på den enskilda försäkringstagaren att tänka ett steg längre: Kan jag jobba med något annat någon annanstans?

Det är inte orimligt. Kan man jobba med något annat så ska man inte gå på sjukpenning. Denna regel kan inte gälla alla utan undantag. Om det verkar troligt att man kan återgå i sitt vanliga jobb inom ytterligare ett halvår så ska man trots allt få sjukpenning under denna tid. Det är ju också ett bra och mänskligt hänsyn.

Eftersom Försäkringskassan inte klarade av att tillämpa denna regel på ett förnuftigt sätt så har man förtydligat lagen. Man ska inte heller pröva nytt jobb om det är ”oskäligt” med hänsyn till sjukdomen. Det är för att FK inte ska tvinga cancersjuka att söka jobb mitt i behandlingarna.

Nu vet man inte hur man ska tolka ”oskäligt”. Vilka andra diagnoser kan komma ifråga? Ska alla cancerpatienter slippa, även de som är rätt friska, som många beskedliga prostatacancrar som inte ens kräver behandling och kan vara symtomfria i tiotals år?  Ska man ta med åldern i beräkningen: ska 24-åringar bedömas likadant som 64-åringar?

Nej, det är inte lätt. Egentligen får man inte ta hänsyn till åldern, men man måste ju också prioritera sina insatser. Chansa på att arbetsrehabilitera 24-åringarna först. Det är mitt råd.

Ett annat bra råd är att fråga sjukskrivande läkare. Olika patienter reagerar olika, och samma cancer kan vara olika arbetshindrande beroende på vem den sitter på. Andra diagnoser måste också vägas in. Gärna i form av att kalla till ett rehabiliteringsmöte. Det tar tid att samla alla inblandade under en timme, men är värt besväret. Efteråt brukar alla vara överens om hur man ska gå fram.

Den andra gränsen är mera definitiv: Efter 2,5 år ska man inte längre ha någon sjukpenning alls. Har man inte blivit arbetsför på så lång tid och inte kunnat ta något jobb alls på arbetsmarknaden så ska man nog förtidspensioneras och få sjukersättning. Om det är oklart om man kan komma igång igen efter ett år eller två så ska man ha tidsbegränsad sjukersättning (tidigare: sjukbidrag), som brukar utgå ett eller två år. Man blir alltså inte utan pengar efter 2,5 år, men sjukpenningen övergår i sjukersättning, som för många är något lägre än sjukpenningen, och därför inte så populär.

Men utan pengar blir den sjuka alltså inte. Talet om utförsäkring och stupstock är väldigt överdrivet.

Och i vissa fall kan man få fortsatt sjukpenning även efter 2,5 år. För detta krävdes förr ”synnerliga skäl”. Eftersom FK inte tyckte att cancer var ett sådant skäl – hur dum får man vara? – så förtydligade man undantagsregeln till att den med ”allvarlig sjukdom” skulle kunna få förlängd sjukpenning.

Nu är FK lika villrådig igen. Hur ska man klara att tolka ”allvarlig sjukdom”, undrar man. En befogad klagan från den som inte fattade vad ”synnerliga skäl” innebar.

Lender har rådfrågat alla sina handläggare och sakunniga, jurister och försäkringsläkare. De har kommit fram till att det nog har med diagnosen att göra det där med ”allvarlig sjukdom”.

Vissa diagnoser tänker man göra undantag för i avvaktan på att Socialstyrelsen definierar vad ”allvarlig sjukdom” innebär. Stackars Socialstyrelsen! Det blir inte lätt. Och FK verkar dum som en gås. Inte fan är ”allvarlig sjukdom” kopplat till vissa diagnoser. Det finns cancersjuka som är fullt arbetsföra, och vill jobba.

Det måste vara något annat som avgör om det är en ”allvarlig sjukdom”.

Jag ger FK ett gratis tips. Både ”synnerliga skäl” och ”allvarlig sjukdom” är i sådana juridiska sammanhang mera av en bakdörr än någon tillämpningsföreskrift. Det är en möjlighet för myndigheten att snarare fria än fälla i ömmande fall. Man har fria händer att utforma tillämpningen efter eget förstånd. Om man saknar förstånd så blir det naturligtvis svårt. Då kan tillämpningen bli så uppenbart oskälig att Regering och Riksdag måste gå in och förtydliga igen. Som det blev med cancerpatienterna.

Saknar verkligen FK förstånd? Eller gör man sig dum som ett politiskt motstånd, och deltar i valrörelsen på sitt eget lilla sätt? Jag menar inte att generaldirektören skulle göra det, men kanske hennes rådgivare och underchefer. Håller de på att lura henne? För så in i h-e dumma är dom väl inte?!

Det är inte orimligt att tänka sig att högre tjänstemän och specialister på FK har en övervägande röd-grön sympati. (Kalla mig gärna konspirationsteoretiker.) Genom att bedriva oändliga diskussioner om hur undantagen ska preciseras så får man tid till annat. Man kan handlägga ett och annat ärende med uppenbarligen ansträngda och omänskliga tolkningar av regelsystemet med ena handen på telefonen till Aftonbladet.

Du får se upp Adriana så att de inte lurar dig till nya dumheter. Inte så mycket för att jag värnar om din karriär, utan för de sjukskrivnas skull.

Och Regeringen: Se upp! Om Kassan får hålla på och konstra länge till så är det mumma för Mona inför valet. Tänk lite på de sjukskrivna – ja, jag vet att det är mycket begärt -  ni också.

Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, Adriana Lender, utförsäkrad, stupstock, sjuksförsäkringen

Uppsaladoktor skojade om levande begravd flicka

På sin blogg Jenny W skriver doktorn i juridik Jenny Westerstrand:

Well. I Turkiet har en 16-årig tjej begravts levande, för att hon har haft manliga vänner. Jag tycker förstås att detta är helt jämförbart med sexuella trakasserier av medelklasskvinnor i Sverige och jag ber att få återkomma med en svidande uppgörelse med alla som överdriver dramatiken i att dödas levande. ’till then!

Citatet är inte taget ur ett sammanhang där det blir lättare att förstå. Många uppfattade det som ett nytt radikalfeministiskt uttalande, vilket irriterade Jenny som menade att kritikerna var en dum mobb.

… folk som knappt har en femårings höjd och spänst i de resonerande fakulteterna
…
Kan den gamla visdomen ”Mot dumhet kämpar gudarna förgäves” bli tydligare än såhär? – Å då är det dom som är dumma och jag som är Gud.

Hon menar att kritikerna är för dumma för att överhuvudtaget få yttra sig. De borde ha förstått att hon var ironisk, alltså skojade och menade tvärtom. En ironi förutsätter viss spetsfundighet (vitsighet, fyndighet) som tycks saknas i detta fall. Tvärtom ter det sig smaklöst och okänsligt att skämta om en sådan händelse. Om man inte är empatistörd, som så riktigt påpekats.

I DSM-IV kan man studera kriterierna för narcissistisk personlighetsstörning.

Individen uppvisar ett ihärdigt mönster av grandiositet (i fantasi eller beteende), behov av beundran, brist på empati, börjar i det unga vuxenlivet och finns i varierande samband indikerat av fem (eller fler) av följande:

1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
3. Tror att han eller hon är ”speciell” och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
4. Kräver stor beundran.
5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
6. Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

Döm själva! Man får hoppas att Jenny W:s persona står långt ifrån Jenny Westerstrands person. Alltså att Jenny W inte heller är på riktigt utan menat som en ironi.

Westerstrand forskar för övrigt under professor Eva Lundgren på Uppsala universitet – ni vet hon som gjorde sensation med sina iakttagelser av ritualmord på barn och analys av könsmaktsordningen. Många menar att hon borde avsättas, men inte rektor.

Genusteoretikerna upphör aldrig att förvåna. Läs mer om genustrumpeten.

Läs även andra bloggares åsikter om Jenny W, Jenny Westerstrand, Eva Lundgren, ironi, narcissism

Doktorn och döden

Efter ett helt års utredande ska man nu väcka åtal för dråp i det uppmärksammade fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Fallet väcker frågor om liv och död – och om vilken roll vi läkare har i livets sista stund.

—

Som 25-årig medicine kandidat hade jag mitt första läkarjobb som sommarvikarie på en stor långvårdsklinik i en mellansvensk stad. Vi var tre vikarierande underläkare på ett par hundra patienter. Jour dygnet runt – var tredje natt och var tredje helg. Men vi var unga, och akutärendena var lagom många.

Alltid var det någon patient som var döende. En helg när jag var jour så låg en mycket gammal kvinna för döden. Jag tillkallades akut när hennes sista stund var kommen. Det var nog första gången som jag såg en människa dö. En sjuksköterska och jag var inne på rummet. De många barnen – söner och döttrar i övre medelåldern – väntade enligt den tidens sed utanför rummet.

Den gamla drog ett sista rosslande andetag. Jag lyssnade med stetoskopet. Jo, hjärtat slog fortfarande, oregelbundet och med långa uppehåll. Och plötsligt drog hon ännu ett djupt andetag. Hjärtat ville inte riktigt sluta slå. Vi tittade på varandra, syster och jag. Vi kunde ju inte gå ut och ”meddela” innan hon var riktigt död. Hur vet man när någon är riktigt död? De anhöriga skulle nog bli chockade om de sedan gick in och fick höra ännu ett rosslande andetag från den döda.

Syster tyckte att vi skulle vänta en minut eller två efter att hjärtat slutat att slå. Sedan var det dags att gå ut till de anhöriga.

Jag greps av panik. Vad skulle jag säga? -Mamma är död? -Jag beklagar. Det låter så formellt. Och om de frågar vad hon dog av. Vad var dödsorsaken? Hur ska man kunna veta det utan obduktion? Patienten var multisjuk med en tumörsjukdom, strejkande njurar, dåligt hjärta, tillstötande infektioner i urinvägar och lungor. Men vilken enskild sjukdom var det som egentligen tog livet av henne? Pneumonin? Det skulle ju lika gärna kunna visa sig senare att hon fått en infarkt.

Då kom jag plötsligt ihåg vad en gammal överläkare sagt till mig när jag ställt en liknande fråga för längesedan.

-Man kan ju alltid säga att hjärtat stannade.

Jag fattade inte ens om han skämtade. Vågade inte heller fråga. Det är väl klart att hjärtat stannar när folk dör. Även om de blir skjutna i huvudet. Men det är väl inte dödsorsaken ändå. Det måste väl vara kulan i huvudet?

Det fanns ingen tid att tänka efter så mycket mer. Vi gick ut.

-Er mor har dött. Jag beklagar.

-En av döttrarna, en stadig kvinna från landet, omfamnade mig med tårar i ögonen.

-Vi är så glada att mamma fick ett så fint slut på sitt liv.

Jag fattade ingenting.

-Ni tog så väl hand om henne. Precis som hon hade velat. Hon hade ju aldrig legat på sjukhus förut, och var orolig för hur det skulle bli. Nittiofem år och aldrig behövt ligga på sjukhus. Det får man vara tacksam för.

-Ja …

-Men säg, doktorn. Vad dog hon av till slut?

-Jaa, tvekade jag. Det var ju många organ som var utslitna, och så tumören … Men till sist var det hjärtat som inte orkade längre.

De nickade förstående när vi gick in till modern som nu definitivt vilade sin eviga vila. Jag sände en tacksamhetens tanke till min gamle lärare. Man behöver något att hänga upp döden på. Det måste inte vara en obduktion med precisa svar. Ett hjärta som stannat räcker så bra ibland. Detsamma som att säga att hennes tid var kommen. Det ger en känsla av sammanhang – KASAM.

—

På Astrid Lindgrens sjukhus dog för en tid sedan en liten alldeles för tidigt född flicka. Det hade kanske skett ett misstag i vården tidigare, och nu var allt hopp ute. Man kunde se att hjärnan slutat fungera, och livet uppehölls på konstgjord väg med en respirator.

I det läget vet vi alla i vårdpersonalen att flickan kommer att dö. Det måste vi förklara för föräldrarna innan vi stänger av respirator och allt annat som vi satt in för att förlänga hennes liv. De måste få tid på sig att förstå. Men de får inte fatta beslutet. Det gör vi. Av ren barmhärtighet. Ingen ska i en så förtvivlad situation dessutom behöva ta ställning till vilka vårdinsatser som är rimliga, och vilka som ska avbrytas. Om de har en mycket bestämd uppfattning så respekteras den så gott det går inom etiska och juridiska ramar. Ibland vill man att vi ska påskynda döendet – det vet vi, och tackar alltid artigt nej. Ibland vill man att vi ska vänta med att koppla ifrån. Då ger vi anhöriga mera tid att förstå, vi förklarar och tröstar.

I fem timmar pågick den lilla flickans dödskamp. Föräldrarna närvarade. Fem timmar är en oändlighet. Till slut fick hon ro. Sorg och förtvivlan, förstås.

Långt senare upptäcktes vid obduktion att halterna av narkosmedel och smärtstillande var skyhöga. Hur kunde det komma sig?

En ambitiös åklagare anade ugglor i mossen. Om man ger så höga doser så är det ju aktiv dödshjälp. I vår lagstiftning likställt med mord. Ansvarig läkare hämtades från arbetsplatsen med polis. Inge möda sparades. Analyser och ännu fler analyser till astronomiska kostnader. Ett års utredning av ett misstänkt mord. Eller dråp, som rubriceringen är. Hur den nu kan vara det. Planerat dödande är väl mord. trodde jag.

Frågan är väl också filosofisk. Kan man mörda en hjärndöd person? I så fall mördar man ju alla organdonatorer. Visst måste man väl anse att döden aktivt påskyndas av att hjärtat tas ur kroppen för transplantation? Och var flickan hjärndöd?

Alla dessa frågor känns så fel. Flickan är död. Oundvikligen död. Om hennes sista timmar påskyndades av hänsyn till föräldrarnas vånda så må det väl vara förlåtet. Kanske inte exakt efter regelboken, men empatiskt och begripligt. Etiskt invändningsfritt enligt alla upptänkliga värderingar, när döden är en befrielse, som Ann Heberlein så klokt reder ut.

Vad åklagarna hoppas åstadkomma är för mig mycket oklart. Kanske kan man bevisa att en olämpligt stor mängd av något blev given, kanske fastställa av vem, kanske bevisa att sprutor förväxlats eller att förloppet avsiktligen påskyndats, kanske något annat. Och? Tröstar det föräldrarna? Förbättrar det vården i liknande fall? Kan det vara till någon som helst nytta för någon? Knappast. Har de inget viktigare att göra?

Det verkar inte klokt. Möjligen juridiskt korrekt, men inte klokt.

Läs även andra bloggares åsikter om läkare, etik, juridik, dödshjälp, dråp, mord, KASAM, död

Mattias Bjärnemalm om Piratpartiets ”smutsiga insida”

Mattias Bjärnemalm hotar med att sluta med sin internkritik på bloggen. Det kanske är goda nyheter för styrelsen – kanske inte.

Det är under alla omständigheter ett blygsamt hot.

Jag har faktiskt bättre saker för mig med mitt liv än att få goda råd från partiföreträdare som hoppas kunna få mig sluta beskriva partiets smutsiga insida så som jag ser den.

Om en partimedlem anklagar partiledningen för en ”smutsig insida” så är det verkligen en kabinettsfråga. Med en sådan formulering äventyrar man lojaliteten till partiet.

Det här inlägget är därmed det sista internkritiska inlägget du kommer läsa på den här bloggen. Åtminstone fram till den dagen då vi fått en partiledning som på allvar tror att öppenhet och dialog är saker som man inte bara ska kräva av andra, utan även leva upp till själv.

Partiledningen anklagas alltså även för bristande öppenhet och utebliven dialog. Det ter sig dock som småsaker jämfört med ”smutsig insida”. Det låter ju närmast som en anklagelse om korruption.

Jag har läst igenom det senaste årets inlägg på MB:s blogg med särskilt avseende på denna internkritik. Man blir inte imponerad. Ett försök till sammandrag:

—

I januari deltar han i en diskussion om genusfrågor i partiet, där han är på kollisionskurs med bl. a. Anna Troberg. Som så ofta i genusfrågor blir det lätt lite oklart vad man menar för oss som inte står mitt uppe i de dagsaktuella formuleringarna. Anna Troberg verkar ha inställningen att genusfrågorna i partiet mår bra, och att kvinnor behandlas lika som män. MB tycks hävda att det inte är tillräckligt som strategi för att få in flera kvinnor i partiet. Jag har svårt att se att någondera ståndpunkten är kontroversiell eller utesluter den andra.

Då diskuteras också partiledaren Rick Falkvinges ledarstil. MB tycker att den påminner om Jonas Birgerssons, vad det nu ska betyda. Han varnar för att JB  inte överlevde sin organisation. Som exempel på RF:s ledarstil anförs hans offentliga vädjan om ekonomiskt bistånd. MB menar att det var ett utspel med alltför dålig förankring. RF:s handlingskraftiga ledarstil förklaras på gott och ont av hans bakgrund i företagsvärlden i motsats till inom organisationslivet, menar MB.

MB är tredjenamn på listan till EU och satsar stenhårt på att komma in med personkryss.

Rick Falkvinge skriver brev om att vissa är mer intresserade av organisatoriska frågor än att arbeta aktivt utåt. MB undrar om han ska ta åt sig. De verkar inte gilla varandras stil.

”Klara” bloggar om strukturlösheten i partiet, och MB menar att partiet står inför ett ödesval mellan toppstyrning med partipiska och medlemsinflytande. Denna ”ödesfråga” torde vara permanent inom alla partier.

I juni kom resultatet av EU-valet: MB kom inte in men blev 3:e ersättare.

I september förespråkar RF könskvotering. MB är kluven: varken ja eller nej, men ändå kritisk till RF:s linje – helgardering alltså (fan vet hur det går till).

I oktober får partistyrelsen inför primärval till Riksdagen kritik från en medlem för att inte lyssna. MB går igenom hela styrelsen och kommer fram till att två av elva är bra på att lyssna. Ett indirekt (försåtligt?) sätt att hålla med om kritiken. Men man kan undra om någon styrelse någonsin sluppit sådan kritik. Alltid är det någon som känner sig förbigången. Anna Troberg reder ut begreppen i den efterföljande diskussionen på ett föredömligt sätt.

I november gör MB analysen: Styrelsen och RF står för ett företagstänk (viktigare att vinna valet än att föra protokoll i tid). Ung Pirat där MB varit mycket aktiv står mera för ett föreningstänk (protokollen viktigast?). Lokalt finns ”svärmaktivism” (oorganiserade men snabbreagerande och handlingskraftiga). Vi har hört det förut. MB gillar inte styrelsens och RF:s sätt att jobba. Men kritiken är alltför vag och ospecifik för att leda till någon lösning, och jag får därför intrycket att den är mer destruktiv än konstruktiv.

MB berättar om efterspelet till RF:s ekonomiska vädjan. MB avgick tydligen från något uppdrag pga. det frostiga klimatet mellan honom och partiledaren. Nu är de vänner igen efter att RF initierat en liknande insamling för Anna Troberg, vilket MB stödjer eftersom det är väl förankrat i styrelsen och skett under ordnade former till skillnad från RF:s eget upprop.

I december kommenterar MB Piratpartiets värderingar. Han ogillar betoningen på att man ska agera och ta initiativ, inte vara rädd för att göra fel och respektera andras initiativ.

”Friskt vågat hälften vunnet”, ”hellre fort och fel än långsamt och rätt”. Problem uppstår imorgon och kan lösas då, nu är det handling som gäller.

I januari är MB återigen besviken på RF. Nu för att denne inte tillrättavisat dem som varit kritiska mot Amelia Andersdotters önskemål om donationer – ”crowdfunding”. Är det hans jobb?

Amelias plats är formellt inte helt klar, varför hon ännu inte får någon ersättning. Hon förbereder sig för tillträdet på plats i Bryssel – tillsammans med MB. Styrelsen röstade ner ett förslag om att gå ut med tiggarbrev, och tydligen har det förekommit hårda omdömen och personangrepp i debatten om denna finansiering.

—

Om detta är allt så är orden om smutsig insida orättvisa. De ter sig mest som gnälliga och illojala eftersom de solkar ner partiets namn.

MB är tydligen en mycket kapabel och insatt person, och säger sig gilla att vara baksätesförare. Vad innebär det? Att styra genom manipulation bakom kulisserna, och slippa ansvaret för konsekvenserna?

I ett mera etablerat parti hade man nog åkt ut med öronen före om man kommit med insinuationer om ”smutsig insida”. Eftersom MB tillåts stanna kvar så verkar takhöjden för diskussioner i Piratpartiet vara generös.

Att han nu lägger ner kritiken av (och intrigerandet kring?) partiledningens ledarstil förefaller inte vara någon större förlust.

Läs även andra bloggares åsikter om Rick Falkvinge, Amelia Andersdotter, Mattias Bjärnemalm, Piratpartiet, internkritik, Anna Troberg

Om Alexandra Johansson var min patient

Om Alexandra Johansson är en verklig person har ifrågasatts. Nog finns människan på bilden bredvid artiklarna i Aftonbladet, men är hennes öde en fiktion eller skruvad verklighetsbeskrivning?

Hon är en av de långtidssjukskrivna som nu hänvisats till Arbetsförmedlingen. De närmare detaljerna framgår inte i de artiklar som jag läst i Aftonbladet. Vilken sjukdom lider hon av? Varför vill hon inte ha hjälp av psykiatrin? Varför vill hon inte delta i Arbetsförmedlingens utredning? Varför kan hon inte tänka sig att försörja sig?

Till skillnad från de cancersjuka som riskerat utfärsäkring så har hon inte presenterat någon diagnos som skäl för sin arbetsoförmåga. Inte ens påstått att hon är sjuk. Det får mig att undra. Vad försöker Aftonbladet säga? Att alla som vill ska få vara sjukskrivna?

Hon är åtminstone symboliskt precis det som allting handlar om. Om hon kommer till mig och vill bli sjukskriven, hur ska jag resonera då?

-Du är inte sjuk. Åtminstone inte på ett sådant sätt att du inte kan jobba. Därför kan jag inte utfärda något sjukintyg.

Vad händer då? Patienten blir nog besviken, ledsen och arg. Hon kommer att klaga över min bristande empati, hjärtlöshet och sannolikt lämna rummet i ilska med några ord om min gränslösa inkompetens. Det kan jag leva med. Det är inte roligt om man försökt hjälpa till så gott man kan, men det är vad man får räkna med.

I nästa steg söker patienten en ny läkare, och jag slipper problemet. Men problemet finns kvar utanför min verklighet. Förmodligen kommer hon att byta läkare tills hon hittar någon som förstår henne, någon som sjukskriver henne. Inte för att hon har rätt till en sjukskrivning, utan för att doktorn tycker synd om henne, inte orkar ta striden, inte har tid att argumentera – alla dåliga men vanliga skäl till sjukskrivning. Det är ett systemfel. Varje ärende sedimenterar ner till den nivå där patienten får som hon vill.

Man har försökt utbilda läkare och förtydliga regelsystemet, men inget har hänt. Sjukskrivningar och pensioneringar har fortsatt på en absurt hög nivå.

Därför kan det nog vara bra att sätta några gränser för dessa gränslösa möjligheter att försörja sig genom sjukersättningar utan att egentligen vara så sjuk att man inte kan jobba.

En (bortre) gräns. Till den gränsen är sjukskrivning en sak mellan läkare och patient (och i teorin Försäkringskassan). Ett halvår verkar lagom. Sedan görs en mer kvalificerad bedömning av rehabiliteringsmöjligheterna. Ibland är bedömningen enkel och solklar: folk med långt framskriden och obotlig cancer ska inte behöva rannsakas någon längre stund. Det är inte på något sätt önskvärt att de mot sin vilja tvingas arbeta. Tvärtom helt inhumant.

De som fyllt 60 och har diverse åldersrelaterade krämpor som var och en inte är invalidiserande, kanske man kan betrakta med viss medkänsla. Inte bara för att de (vi!) är gamla, utan för att de samhällsekonomiska vinsterna av att lägga ner dyra rehabpengar är obefintliga om man har få år kvar i yrkeslivet. Särskilt inte med en stor arbetslöshet bland unga.

Jag vet att man egentligen inte får resonera så, men det är ju oundvikligt.

Sent ska jag glömma den 64-årige överläkare jag medicinerat och långtidssjukskrivit för återkommande depressioner, och som varit inlagd för flera livshotande magblödningar det senaste året. Han tvingades till rehabmöten där man diskuterade omskolning till något annat jobb – ett drygt halvår före hans 65-årsdag. Han fick trampa på cyklar, utredas av sjukgymnast, psykolog, psykiatriker och arbetsterapeut i flera (dyra) dagar innan någon klok arbetsledare började undra vad fan man höll på med. Förödmjukelsen, ifrågasättandena och otryggheten gagnade inte direkt tillfrisknandet från depressionen.

Men så finns det dom man kan undra lite mera om. Alexandra är ett bra exempel på detta. Hon är ung och utvecklingsbar, har ingen uppenbar. arbetshindrande sjukdom. Henne gör man förmodligen en tjänst om man hittar ett sätt för henne att försörja sig. Att samhället tjänar på det råder inget tvivel om. Saken är klar, men hon sätter sig på tvären.

Kanske är hennes största problem att hon uppfostrats av generationstypiska curlingföräldrar och fått en alltför stark tilltro till sina rättigheter, och en diffus uppfattning om sina plikter och skyldigheter. Politiskt opportuna röstfiskare kan ha stött hennes skeva verklighetsuppfattning genom generösa löften om bidrag och försörjning utan motkrav.

Som gammal vänsterist bär det mig emot att säga detta, men där har alliansregeringen en poäng. Definitivt.

Varför många häver upp ett ramaskri när dessa självklarheter uttalas är typiskt. Hur har man mage att ifrågasätta någon som inte anser sig kunna arbeta? Indignationen är ett mått på tidsandan - en anda som måste förändras.

Resten är teknikaliteter. Förmodligen behöver man satsa ännu mer resurser på arbetsrehabiliterande åtgärder för att inte omställningen ska bli alltför omänsklig. De som gått länge utan jobb med samhällets tysta samtycke måste få en rimlig chans att ställa om sig. Och en rimlig chans till ett jobb, kan man tycka, även om det faller utanför den rent medicinska bedömningen. Finns inga vettiga jobb att tillgå så ska man ändå inte vara sjukskriven utan ha någon sorts A-kassa.

När nu alliansen å ena sidan bett de cancersjuka om ursäkt och förtydligat regelsystemet och å andra sidan haft kuraget att framhärda i fall som Alexandras så har man en god chans att vinna allmänhetens förtroende i denna svåra fråga. Det vore de värda.

Vad Aftonbladet anbelangar så kan nog journalistiken slå bakut. Vill vanligt folk att Alexandra ska jobba eller ej? Att några högljudda bloggare upprörs av att frågan ens ställs är inte detsamma som att väljarna håller med.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukskrivning, Försäkringskassan, pensionering, Aftonbladet, utförsäkrad

Vad avslöjar slöjan?

En nya burkadebatt har blossat upp. Nu formerar sig trupperna. SD är mest emot, sedan kommer KD och så nu senast C. Reinfeldt och Sahlin har nyligen sagt att de är emot burka men å andra sidan inte för något förbud.

Man kan alltså ha åtminstone tre ståndpunkter:

• vara för rätten att bära burka,
• mot den rättigheten eller
• för ett förbud.

Det finns de som tycker att förbud ska gälla på allmän plats eller i vissa yrken, där plagget försvårar arbetet. Man kan också nyansera sig ifråga om mer eller mindre heltäckande slöjor, burkor och nikaber.

Hur kan man argumentera för ett förbud när t. ex. nunnor får klä sig som de gör?

Ett problem är vad slöjan döljer. Den kan försvåra kommunikation och identifikation. Därför får man inte bära rånarluva i demonstrationer. Folk ska gå att identifiera.

Ett helt annat problem är vad slöjan avslöjar. Vad symboliserar den? Vad står den för? Strider den i detta avseende mot värdegrunden i vårt samhälle?

Bloggaren förnumstigheter från en magsur besserwisser har en väninna som flyttat hit från ett muslimskt land. Hon menar att vi tar våra friheter för givna. Hon uppskattar sin nya frihet här i landet.

Att få

• klä sig som hon vill (kvinnor behöver inte dölja håret)
• göra vad hon vill (jobba utanför hemmet utan manlig kontroll)
• älska vem hon vill (välja pojkvän själv)
• älska hur hon vill (även med en annan kvinna)
• tycka vad hon vill (ha vilken tro eller åsikt hon vill)
• skriva vad hon vill (yttrandefrihet, pressfrihet)
• rita vad hon vill (yttrandefrihet, pressfrihet)

Problemet är att slöjan är en symbol för att man inte har friheterna ovan, och att man eftersträvar ett samhälle där sådana friheter saknas för alla andra individer också.

Dessutom ett samhälle utan demokratiska val, som istället styrs av religiöst utsedda personer efter lagar (sharia) som stiftats av Gud – inte av Riksdagen.

I det samhället har män och kvinnor inte lika rättigheter.

Inte heller har olika trosuppfattningar samma möjligheter i ett sådant samhälle. Det blir svårt att framhärda i judendom, kristendom eller ateism i ett muslimskt samhälle. Det kan alltför många vittna om. Inte bara kvinnan ovan.

Man får vidare inte tycka, tänka, tro, skriva, äta, dricka, bära kläder, lyssna på musik, se på film, vidröra en hund, bilda organisationer, ha politiska partier, läsa eller publicera något som strider mot den lagstadgade muslimska tron. Pojkar ska omskäras, djur ska halalslaktas. Inget snack om saken. Absolut inget snack alls. Det är vad slöjbäraren eftersträvar och kämpar för.

Allt detta strider mot själva värdegrunden i vårt samhälle. Slöjan är en symbol för att man eftersträvar ett samhälle med helt oförenliga värderingar. Det är den stora skillnaden gentemot nunnedoket, som visserligen döljer det samma som en slöja, men står för helt andra grundläggande värderingar. Nunnor är kanske inte oreserverat för fri kärlek och annat lättsinne, men de respekterar allmänna val och demokratiskt stiftade lagar. De skumma katolska sekter som inte accepterar att förintelsen har ägt rum får med all rätt stora problem att motivera sin existens. Religionsfrihet kräver ömsesidig respekt.

Hur står sig en genomsnittlig muslimsk församling i det sammahanget? Uppfyller man de krav vi ställer på andra religiösa sammanslutningar?

Det är därför inte orimligt att i detta avseende jämföra slöjor med nazistuniformer. De är dessbättre förbjudna just för att de står för en oacceptabel värdegrund. Varför skulle slöjor behandlas annorlunda? Den värdegrund de står för är ännu mer restriktiv vad avser demokratiska fri- och rättigheter.

Det är inget man kan förhålla sig liberalt till. Rimligen.

I denna uppfattning har jag större delen av svenska folket bakom mig. Det är det som gör frågan så brännbar. Inget av de etablerade partierna har vågat sätta ner foten. Bara SD företräder denna majoritet. Detta är politiskt äventyrligt. Det vore rimligt att i allmänna val kunna stå upp för den värdegrund som vi trots allt är väldigt överens om – utan att behöva rösta på SD.

Där har alla multikulturella politiker med sina politiskt korrekta ståndpunkter målat in sig i ett hörn.

Läs även andra bloggares åsikter om islam, nunnor, slöja, nikab, burka, värdegrund, demokrati, jämställdhet, demokratiska fri- och rättigheter, förbud, rättigheter, politiskt korrekt, multikulturell

Mama umami – prettot på krogen

Den annars så trevliga Sydsvenskan har begåvats med en olidligt pretentiös matavdelning. Som ganska nyinflyttad tänkte jag skaffa mig en uppfattning om staden Lunds matställen, och började därför bläddra i läggen. Inte fläskläggen utan gamla recensioner av Lunds restauranger. Det var ingen rolig läsning. Visst kan det väl vara så att Lund saknar bra matställen, men det skulle förvåna mig. Studenterna brukar vara en garanti för att det finns gott om prisvärda lunchalternativ och trivsamma krogar att besöka på kvällen. Råvarorna i närområdet vittnar om ett genuint matintresse. Om det inte fanns köpare för dessa kvalitetsprodukter så skulle man inte kunna ha dem i sortimentet.

Det var därför jag inte bara blev ledsen utan också misstänksam när jag läste den ena sågningen efter den andra. På tapasbaren:

Först tänker vi: Är inte tapas ute nu? Känns det inte som ett rätt uttjatat koncept, det här med att äta en massa smårätter som består av ungefär samma saker vart man än går? Ge oss nästa mattrend liksom.

Sedan tar man visserligen tillbaka lite av det sagda, men anslaget är klart från början: en pissnödig oro för att göra bort sig och inte vara trendriktig. Hopplöst för den krögare som satsat möda på sina tapas – för att inte tala om oss stackars enfaldiga kroggäster som aningslöst travar in på ett tapasställe och tror att det är helt ok. Utan ängsliga sidoblickar för att kolla om grannen ser. Skribenten förstår inte att det är en småstadsattityd av Wadköpingska mått – för att inte säga Grönköpingska.

Krögare och kroggäster tycks genomgående vara lite mindre vetande och aningen lägre stående.

Inte ens den krog som man gillar får så nådiga omdömen: ”… skinkorna mest liknar smörgåspålägg hemma hos valfri barnfamilj och mozzarellan är av den gummiaktiga sorten …” För att inte verka alltför positiv så har man bestämt sig för att i rubrik och text flera gånger kalla restaurangen ett lyxigt bakfyllematshak. En föga upplysande och nedlåtande formulering. Det att mat eller miljö påminner om förort eller barnfamilj är ett annat sätt att säga katastrof i dessa sötsura skönandars värld. När man gillar efterrätterna så garderar man med att kalla dem retrodesserter, så att ingen ska tro att man saknar distans. Ängsligt.

Ett billigt lunchställe för vanliga människor avfärdas som skolmatsal. När man ska förklara gäster och miljö blir man omedvetet komisk:

Även om majoriteten av gästerna är studenter, finns det en hel del vanliga människor också, som lärare och sådana som jobbar i närheten. Hamnar men bredvid studenter är ljudnivån ofta lite högre, annars lite lägre.

Det är uppenbart att ovanliga människor åtnjuter större respekt i granskarens ögon. De är också mera lågmälda.

Kanske klientelet man hittat på en annan restaurang passar bättre?

Den är ofta full av det lite äldre skiktet av Lunds medelklassbefolkning som kommer dit i prydliga kläder och äter trygg mat de vet att de tycker om. Som grillad kalvrygg med béa, ankbröst eller musslor.

Är matpatrullen även rädda för att tillhöra den äldre medelklassen? Precis som med barnfamiljerna, lärarna och annat vanligt folk. Varför? Tror de att de är lite bättre folk: unga, urbana, unika och trendriktiga? Well … Kanske – kanske inte. Och vi läsare som kan tänkas vara kärnan i det vanliga folket – duger nog  inte heller. Det är den känsla som kryper sig på en. Det är på Michelinstjärnade krogar man hittar fynden, de sublima upplevelserna – och de fina människorna som man respekterar, ser upp till – och kanske vill vara.

Den dagen jag behöver en recension av en stjärnkrog så konsulterar jag Guide Michelin eller någon annan auktoritet som jag tror har kompetensen att bedöma den saken – inte en provinstidning. Men när det gäller de närbelägna vardagskrogarna så hade jag gärna fått lite vänliga och hjälpsamma tips om var man kan få sina kåldolmar till ett rimligt pris och med en hyfsad lingonsylt.

Recepten andas också ängslighet. På matbloggen heter det inte köttfärssås eller spagetti bolognese: ”Det är för mig otänkbart också med en ragù bolognese utan kycklinglever.” Herregud så fjolligt! Den vill man inte ha som middagsgäst.

I ett fiskrecept nyligen var tonen överseende pedagogisk, men i förbigående använde man termen ”oekat vitt vin” flera gånger. Man förstod att det var viktigt att vinet i maträtten inte var ekat. Förmodligen är det fler än jag som behöver få ett tips om hur man avgör om ett vin är oekat eller ej. Men vi göre oss inte besvär hos Sydsvenskan.

Får man komma med ett välmenande råd. Börja om från början. Skit i umamin, det oekade vinet, Ras-el hanout, habanerotabasco och annat finlir tills vidare, och gå och kolla ett par avsnitt av Solens Mat. Det är det rätta tonläget: Generositet och respekt för råvaror, traditioner, krögare och kroggäster. Denna hängivna och positiva anda är roligare att ta del av och känns mer auktoritativ än Sydsvenskans tantiga gnällighet.

När detta sjunkit in så kan man fortsätta med Nigella. Hon är sofistikerad, urban och fin på riktigt (!) – men blir inte jobbig för det. Och tro det om ni vill: hon är mamma i en barnfamilj!

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, mat, krogrecensioner, Lund

LCHF: Istället för potatis: Gräddstuvad blomkål

När man äter LCHF så undviker man bröd, potatis, pasta och ris. Det är ovant i början, att äta en måltid utan alla dessa kolhydrater. Vad ska man ha till falukorven om inte potatismos? Till köttfärssåsen om inte pasta? Till curryn om inte ris?

Jag har redan föreslagit en gratäng på aubergine och tomatsås. Den passar till ”exotiska” rätter som har sitt ursprung runt Medelhavet eller i Asien.

Men till vanlig svensk husmanskost: köttbullar, pannbiff, stekt rödspätta, stekt kyckling, fläskkotlett, falukorv … Då behöver man utgå ifrån något som har lite likhet med potatis. I detta fall blomkål. Men receptet fungerar lika bra med vitkål. Eller varför inte pröva tärnad rotselleri?

Ingredienser till 2-3 portioner

1 litet huvud blomkål
50-100 g smör
2 dl grädde
salt & peppar

Tillagning:

Plocka isär blomkålen i mindre buketter. Smält smöret i en stekpanna på god värme och lägg i buketterna. Snåla inte med smöret för då blir det svårare att få färg på blomkålen.

Brynt blomkål

Salta och peppra. Låt dem få fin färg. Häll på grädden, och fortsätt på ganska hög värme att koka ihop den till ungefär halva volymen. Då får den såskonsistens och behöver inte redas. Smaka av med ytterligare salt och peppar om det behövs.

Hopkokning av grädden

Dra ner värmen så att det knappt kokar (sjuder), och låt blomkålen bli färdig – lagom mjuk – gärna under lock. Pröva med en sticka. En del vill ha den ganska knaprig, själv föredrar jag den ordentligt mjuk på gränsen till mosig. Det kan ta från 2 till 10 minuter.

Gräddstuvad blomkål

I sin grundform passar detta tillbehör till all sorts kött, fisk, fågel och korv. Särskilt husmanskost. Utmärkt till köttbullar eller stekt falukorv.

Man kan variera denna rätt med lite annorlunda kryddning: pröva vanlig kummin (inte spiskummin – då blir det mera currystuk) och/eller vitlök. Vitlöken ska tillsättas precis före grädden, så att den inte blir bränd – bara så att den hinner bli varm. Gärna pressad så att smaken sprider sig, en klyfta eller två . Kummin är inte lika känsligt, det kan gärna vara med när man bryner: en tesked är nog lagom.

Klimatpanel i blåsväder

Det blåser snålt kring IPCC. Chefen dr R K Pachauri har tvingats ta tillbaka att Himalayas glaciärer kan förvinna till 2035. Det påstod IPCC – FN:s egen mäktiga radiator – i en rapport från 2007. Källan var en populärvetenskaplig tidning som intervjuat professor Syed Iqbal Hasnain. Tidningen hade sedan citerats i propagandamaterial från Världsnaturfonden – WWF. Den intervjuade professorn arbetar numera på TERI, en organisation där dr Pachauri är chef. De har fått rejäla anslag just för att utreda glaciärerna på Himalaya. Det ser inte bra ut.

Rajendra Kumar Pachauri

Nyligen uttalade sig flera auktoriteter på området och menade att det oavsett klimatfrågan skulle ta hundratals år för Himalayas glaciärer att smälta – om ens någonsin. FN ocn IPCC tvingades att dementera sin alarmistiska rapport. När de fick samma kritik 2007 avfärdade dr Pachauri denna som voodoo science. Nu skyller han på att det var andra som gjorde denna bedömning. Det ser inte heller bra ut. Särskilt som hans institut fått pengar för forskning just om Himalayas glaciärer. Som chef borde han ju veta något lite om detta.

Pachauri har gjort en kometkarriär och blivit hedersprofessor i Paris trots en enkel utbildning som järnvägsingenjör. Han är vegetarian, och har kritiserat den västerländska livsstilen som katastrofal för klimatet. Själv har han fått kritik för att flyga härs och tvärs mellan kontinenterna bl a för att bevista cricketmatcher. Han klimatkompenserar inte för sina många flygresor, då han inte känner sig övertygad om vart sådana pengar tar vägen. En överraskande synpunkt från en man som gått i bräschen för utsläppsrätter.

Hur ett sådant påstående om glaciärerna kunnat få en framträdande roll i klimatdebatten under flera år är märkligt. IPCC brukar framhålla att deras rapporter bygger på konsensus från de hundratals forskare och andra klimatologer som ingår i verksamheten. Alla deras rapporter faktagranskas noga före publicering.

Isbjörnarna, Antarktis, Climategate, Köpenhamn och nu det här. Det är mycket nu. Och ingen har väl riktigt lyckats komma överens med någon om i vilket jättehål (algoritm) man ska stoppa tempen (sonderna) för att mäta moder jord kroppsliga temperatur förlitligt. Än mindre hur vi ska räkna ut genomsnittet för flera mätningar över (atmosfären, vindarna, molnen), på jordytan och i kroppen (haven, strömmarnaurberget, glaciärerna, öknarna), över tid. Hon är så stor vår moder jord – vår Gaia.

I opinionsundersökningar ser man att allt färre människor litar på IPCC:s och FN:s klimatanalyser. Det är bra.

De forskare och debattörer som fortfarande tror på hockeyklubbor och AGW bör ges en chans att ångra sig. Om de avsvär sig sina tidigare ståndpunkter före ett visst datum så blir de förlåtna. Annars ska de förlora titlar, akademiska poster, tjänster som TV-meteorologer, medaljer och sin heder på fem år. Som ett tecken på detta ska var och en bära en dumstrut. Tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om IPCC, FN, Pachauri, Himalaya, glaciärer, klimatalarmism

Fisksoppa med blomkål och saffran

Fisksoppa med blomkål och saffran

Det var länge sedan man kunde gå på restaurangen Glada Laxen. Det var nog på 70-talet som jag åt deras fisksoppa. Den serverades i de karaktäristiska skålarna från Pillivuyt på fot med reliefer av lejonhuvud på sidorna. På den tiden bakade man över skålen med ett lock av smördeg.

Det var då jag insåg hur god kombinationen av fisk, saffran och blomkål kan vara. Här har jag gjort en enkel vardagssoppa, som tar en halvtimme att göra. Idealisk om man har en slatt vin kvar efter helgen. Annars kan man ersätta vinet med ett par matskedar citron, för syran behövs. Men det blir bättre med vin, tycker jag.

Ingredienser för ca 4 portioner

1 gul lök
1-2 klyftor vitlök
olja eller smör att steka i
3 dl vatten
1,5 dl vitt vin
1 påse saffran
½ tesked vardera av timjan, dragon och fänkål (frö eller malen)
salt & peppar
½ blomkålshuvud
400 g fryst fisk – torsk, kolja eller lax …
2 dl vispgrädde
(skalade räkor, kräftstjärtar, frysta/färska musslor eller andra skaldjur efter kassa och behag – något hekto eller två kan vara lagom).

Tillagning

Halvera, skala och skiva löken. Låt den bli mjuk och genomskinlig i olja eller smör på kastrullbotten. Var försiktig med värmen, och rör om regelbundet så att inte löken tar färg. Det tar 5-10 minuter. De sista minuterna får vitlöken vara med. Den kan krossas, pressas eller hackas – det går bra vilket som.

Sedan är det dags för själva soppbasen: buljongen. Slå vatten och vin på den stekta löken. Lägg i en fiskbuljongtärning (avsedd för 5 deciliter vatten). Och så kryddorna: saffran, dragon, timjan och fänkål. Smaka av med salt (½ tesked?) och peppar. Slutligen häller man i grädden, och ger det hela ett uppkok.

Därefter bryter man upp blomkålen i små buketter, lagom för att få upp på en soppsked. Lägg dem vartefter i soppan tills den blir nästan full av blomkål.

Medan blomkålen kokar tärnar man den frysta fisken, också i lagom soppbitar – om man inte redan valt en av de där nya påsarna i frysdisken med blandade fisktärningar i. Låt blomkålen få koka 5-10 minuter på egen hand innan fisktärningarna tillsätts så att de blir klara samtidigt.

Fisken ska kokas försiktigt så att den inte går sönder: låt soppan sjuda med små bubblor. Det tar 5-10 minuter för fisken att bli genomkokt, beroende på hur stora tärningarna är, och hur mycket den tinat i förväg. Ta upp en bit och pröva om den är rå eller kokt inuti. Om fiskköttet är genomskinligt så är det fortfarande rått.

Allra sist lägger man i eventuella skaldjur (som antas vara färdigkokta – annars kan de behöva några minuter för att bli lagom kokta) och låter soppan bli så varm att man ser den första kokbubblan.

Servering och tillbehör

Vi LCHF-are äter soppan som den är – utan tillbehör. Den mer glupska får äta något vitt bröd till: baguette eller rostat bröd med eller utan smör och ost. Man kan även tänka sig en klick rouille eller aioli att doppa brödet i.

Efter fisk vill jag gärna ha en efterrätt. Det behöver inte vara något märkvärdigt: färsk frukt, en bakelse, en semla, glass eller sorbet går utmärkt. Gärna något med syrlighet, som rensar gommen från fisksmaken. Fruktsallad är idealiskt. Gärna med smak av stjärnanis. Koka en sockerlag på 1 dl vatten och 1 dl socker, och låt 2-4 stjärnanis koka med. Låt svalna och häll över den tärnade frukten (äpple, päron, banan, apelsin, mango, vindruvor, ananas … välj själv!).

Om man tycker att fisksoppa inte är tillräckligt rejält som måltid, så kan man passa på att ta ut svängen med efterrätten: äppelpaj med vaniljsås eller cheescake – men det är ingenting som vi bantare ens törs tänka på.

Fast kanske till helgen?

Läs även andra bloggares åsikter om fisk, soppa, fisksoppa, saffran, blomkål, recept