Regnbågsadvent i Bjärred

Nu krackelerar den känsliga materien i DN

Climategate är skandalen kring de läckta (hackade???) uppgifterna från CRU. En bra sammanfattande kommentar finns på Newsmill. Personligen gillar jag den dräpande sammanfattningen i en kommentar på en annan blogg:

” nu vet vi säkert att den globala uppvärmningen är skapad av människor…..

och… VI VET OCKSÅ VILKA SOM GJORDE DET!!!”

fritt att citera hur många gånger som man vill. Jag misstycker inte alls.

Hälsar ”Vargen” på Bredfjället.

DN har en märklig artikel som framhåller att klimatfrågorna i ljuset av Climategate är ”delikat materia”. Anar man en svängning från den fundamentalistiska och alarmistiska linje som Karin ”Nej, nej, nej, tro dem inte!” Bojs driver? Artikeln menar, föga originellt, att avslöjandena i Climategate måste tas med en nypa salt. Ändå ursäktar sig författaren å alla journalister, politikers och klimatforskares vägnar. Han betonar att de inte konspirerat utan att det mera blivit som ett självspelande piano. Klimatsvamlet bara mal på av sig självt. Trots att det nu börjar gå upp för allt fler hur fel man tänkt? Håller Bojs med om det? Jävligt känslig materia på den redaktionen, tror jag.

På Nya Zeeland håller en liknande skandal på att utvecklas. Manipulerade grunddata, korrupt peer-review och ohederlig forskning.

Om dessa anklagelser är vad de verkar vara så måste det vara början till slutet för klimathysterin. George Monbiot i The Guardian är åtminstone oroad. Måtte i så fall huvuden rulla bland alla omdömeslösa forskare, politiker och journalister.

Det blir allt kärvare för klimatmötet i Köpenhamn. Nu talar man om Fiaskot i Köpenhamn

USA och Kina kommer inte att minska sina utsläpp, se länken ovan. De har bara gått med på att uttrycka sina åtaganden så diffust att fiaskot inte blir alltför uppenbart.

Är det dags att ompröva Sveriges dyra symbolpolitik, som ju inte märkbart påverkar det globala klimatet? Våra stolta mål att minska koldioxiden i nationen ger ju en marginell effekt i det stora hela, men kostar redan groteskt mycket pengar. Och tanken att föregå med gott exempel verkar ju inte ha fungerat alls.

Om  man vill veta mer om problemen med teorin om global uppvärmning orsakad av vår förbränning av fossila bränslen (AGW) och därmed stigande halter av koldioxid i atmosfären så kan man med fördel läsa den kortfattade publikationen Handbok för klimattänkare, som nu alltså finns översatt till svenska.

Läs även andra bloggares åsikter om Climategate, Köpenhamn, AGW, forskningsfusk, DN, Bojs

Barnens bästa i Vellinge?

Vellinge kommun har gjort sig allmänt känd för sin ovilja att ta emot invandrare. Om detta kan man naturligtvis tycka vad man vill. Någon tycker kanske att de har goda skäl för sin ståndpunkt – andra att det är ett avskyvärt förhållningssätt.

Alla vet hur det står till i Vellinge i detta avseende. Varför skulle man då placera invandrare just i denna kommun där risken för avvoga reaktioner är större än på annan plats? Varför riskera att barnen inte bara känner sig ovälkomna utan också är det?

Jag kan bara se en anledning. Socialdemokrater i Malmö vill tvåla till moderater i allmänhet via den moderata majoriteten i Vellinge. Om detta kan man också tycka vad man vill. Några tycker nog att det är bra att tvåla till moderater i allmänhet och moderaterna i Vellinge i synnerhet – andra tycker att det är ett fult sätt att agera politiskt.

Annars brukar man alltid dra fram ”barnens bästa” som den viktigaste aspekten i sådana beslut. Är det verkligen för barnens bästa man vill öppna en invandrarförläggning i Vellinge? Det låter som om man tänkt mera på de politiska poängerna än på hur ungdomarna kommer att ha det.

Att sedan framställa sig som de invandrande ungdomarnas lojala vän ter sig extra smaklöst och lismande, när man uppenbarligen struntar i deras välfärd och istället använder dem som politiskt slagträ.

Läs även andra bloggares åsikter om invandrare, barn, ungdomar, Vellinge, moderater, socialdemokrater

Pronotis magiska linssoppa

Idag blåste det halv storm under förmiddagens hundpromenad. På eftermiddagen kom till och med några ynka snöflingor. Kylan går snabbt igenom kläderna och sätter sig i kroppen.

Men det finns motmedel. Ett av de bästa är Pronotis linssoppa.

Låt mig redan från början säga att jag är skeptisk mot vegetariska rätter, särskilt sådana med ursprung från 1970-80-talen och med linser – speciellt när det är kallt. Då vill man ju ha något rejält. Därför är detta recept ett undantag från min annars ganska animaliska repertoar. Visst kan man lägga i frikadeller eller prinskorvar för att göra soppan ”matigare”. Flera gånger har jag tänkt det, men ställt undan tillbehören, när jag smakat den färdiga anrättningen.

Denna soppa är ett sådär märkligt recept, som inte alls smakar som man tror av listan med ingredienser. Det är som trolleri. Med några enkla och billiga vardagsvaror framställer man en soppa som får alla att förundras. Det magiska indiska sopptricket! Den smakar gudomligt och är precis lagom exotisk. Med sin milda hetta och aromatiska kryddning skänker den välbehövlig värme i höstrusket.

Pröva receptet som är lättare än det ser ut. På en halvtimme är soppan klar. Du ångrar dig aldrig, jag lovar. Det är ett recept som saknar motstycke.

Pronoti Carlsson är en legendarisk dietist som 2002 tilldelades Guldäpplet av Stockholms läns landsting för sina insatser vid Södersjukhuset. Pronoti har rötter i Indien. På 1980-talet vann hon en sopptävling i DN. Hennes recept på linssoppa gick till den kulinariska historien när Anna Bergenström tog med det i en av sina första kokböcker, som förstås inte längre finns i bokhandeln.  Desto större anledning att återge receptet här. Jag har följt det ursprungliga receptet men med Pronotis nya anvisningar.

Pronoti publicerade en ny variant på sin soppa i receptboken SmakSatt som gavs ut av Södersjukhusets personal 2004, lika svår att få tag i (ISBN 91-631-5736-5). Där föreslår hon att man kan byta citronen mot lime och tillsätta 1-2 dl kokosmjölk i soppan. Persiljan kan då med fördel bytas mot färsk koriander. Vid serveringen strör man då över kokosflingor. Det blir alltså en mer thailändsk variant av soppan.

Tillbehör

Hon tycker att man kan öka hettan i soppan genom att tillsätta finhackad pepparfrukt: röd eller grön chilifrukt av önskad styrka.

Båda varianterna kan serveras med mango pickles. I Indien äter man linssoppan med chapati, naanbröd eller kokt ris. Pronoti föreslår att man istället kan ha ett grovt bröd med färsk örtost som pålägg som tillbehör.

Slutligen tycker hon att en klick creme fraiche, naturell yoghurt eller gräddfil kan vara gott i soppan.

Vi brukar ställa fram smör, ost och bröd när vi serverar soppan, men ofta glömmer vi bort det. Man blir faktiskt mätt av soppan själv. De olika tillbehören har vi aldrig provat. Mangon har fått stå kvar i kyskåpet, liksom gräddfilen. Soppan är fulländad som den är, tycker vi. Men pröva för all del.

Receptet är för fyra personer.

2 dl röda linser
8-9 dl vatten

1-2 msk smör och/eller olja (inte olivolja)
½ tsk senapsfrö

2-5 cm kanelstång
½ tsk curry
½ tsk paprikapulver

2 gula lökar
1-2 vitlöksklyftor

½ burk krossade tomater (ca 200 g)
125 g fryst bladspenat (ett halvt paket eller en fjärdedels påse)
2-3 lagerblad

1-2 tsk salt
½ kryddmått vitpeppar
1-2 msk pressad citron

Till serveringen: citronklyftor och hackad persilja

Tillagning:

Skölj linserna i ett durkslag och häll dem i en rymlig kastrull med vattnet. Koka dem ungefär dubbelt så länge som det står på förpackningen, de ska koka sönder helt. Det tar 20-30 minuter. Under tiden gör man allt det andra:

Smält smöret (eller värm oljan) i en stekpanna och häll i senapskornen. Öka värmen tills de börjar ”poppa” med ett knastrande ljud.

Sänk då värmen och lägg i de övriga torra kryddorna: kanelstång, curry och paprikapulver så att även de får bryna en kort stund.

På bilden har jag följt Annas recept och stekt löken före kryddorna, vilket nog inte är lika bra.

Ta av från värmen medan du hackar löken, som blandas ner i kryddblandningen. Sätt stekpannan på plattan igen. Låt löken ta lite färg, men inte bli hårt brynt, så rör om flitigt.

Finhacka även vitlöken (eller pressa den) och lägg i när löken nästan är klar, då den är gyllenbrun och genomskinlig. Sänk värmen och låt steka ett par minuter till under omröring så att även vitlöken blir genomstekt.

Här häller jag salt i den torra tomat- och spenatröran. Senare kan man smaka av med mera.

Slå i tomaterna och den frysta spenaten, och låt puttra ihop på medelvärme – det ska puttra men inte stormkoka i 10-15 minuter. Mot slutet ska det bli en ganska torr röra.

Vid det laget är linserna klara. Blanda ner röran från stekpannan i kastrullen med de nu färdigkokta linserna.

Smaka av med salt, citronsaft och vitpeppar.

Servera med citronklyftor eller citronskivor och hackad persilja.

Kornet av sanning i varje paranoia

Som gammal psykiatriker har jag lärt mig att inte avfärda paranoiker utan vidare. Det går inte. De blir bara ännu mer paranoida, och mitt jobb är det motsatta – att göra dem mera trygga och mer realistiska.

Vad är en paranoia? I dagligt tal kanske man kan tolka ordet som förföljelsemani, men det är inte riktigt sant. En paranoia är detsamma som en vanföreställning, alltså att man är bestämt övertygad om någonting som de flesta andra uppfattar som uppenbart felaktigt. Förföljelseidéer är en undergrupp av vanföreställningar, nämligen persekutorisk paranoia/vanföreställning, om vi ska vara noga.

Sanningsrörelser av olika slag har fått mycket uppmärksamhet på sistone. De som tror att katastrofen vid World Trade Center var iscensatt av USA:s regering eller CIA för att motivera ökade krigsutgifter och ökad politisk kontroll är ett sådant exempel. De är övertygade om något som folk i allmänhet anser vara uppenbart fel. Därför kan man säga att det liknar en paranoia. Konspirationsteorier behöver naturligtvis inte vara paranoida, men kan vara det.

Att bara tycka att det kan ligga något i sådana tankegångar är inte en paranoia. Bara gammal vanlig misstro, skepsis eller misstänksamhet. Det är först om man blir väldigt engagerad i sin övertygelse som den kvalificerar som paranoia. Vid det laget blir man alltmer oemottaglig för argument som talar för att man misstagit sig – men desto mera generös med att godta de mest vaga rykten som bevis för att man har rätt. Det är en obehaglig utveckling som brukar vara påfrestande både för den paranoida personen och för omgivningen.

Paranoia är inget ofarligt tillstånd. Folk skadar framför allt sig själva men även andra i vissa fall.

Vem som avgör vad som är vanföreställningar är den som har mest makt, ofta en doktor med det etablerade samhällets makt bakom sig. Det har naturligtvis hänt att även högt kvalificerade psykiatriker misstagit sig vid sådana bedömningar. Det är inte konstigare än att man kan missa en blindtarmsdiagnos. Om en patient uppger osannolika omständigheter så kan det vara lätt att slentrianmässigt halka in på spåret att det är en paranoia. Särskilt om det inte går att hitta någon substans i historien. Men det händer ju trots allt då och då att någon faktiskt är förföljd av en liga eller en spionorganisation. (Även om de oftast då vänder sig till polisen snarare än psykakuten.)

Men oftast är det inte så svårt att avgöra att tankegångarna är spritt språngande galna. Paranoida personer hävdar ofta att de är styrda av radiovågor eller annan strålning, därav namnet foliehattar. De kan också hävda flera osannolika omständigheter samtidigt som att de är nära släkt med någon känd person, har bevittnat mord eller andra konstiga brott, är förgiftade eller rent bisarra sker som att de kan tala med andar, läsa tankar eller att andra kan höra deras tankar.

Men ibland finns det gränsfall. Många är övertygade om mobiltelefoners skadliga inverkan via strålning eller att de är överkänslighet mot el, trots att vetenskapen efter grundlig undersökning inte kunnat hitta något sådant samband. Vissa vetenskapsmän, fackorganisationer, politiker, terpeuter eller arbetsgivare kan ge dem rätt, men de flesta som professionellt granskat dessa fenomen är övertygade om motsatsen. Vanligtvis brukar vi ändå inte klassificera elallergiker som paranoiker. Förmodligen för att deras övertygelse (förhoppningsvis) begränsar sig till detta enstaka fenomen, och verklighetsuppfattningen i övrigt verkar normal.

Personligen är jag ganska övertygad om att hypotesen om att den ”globala uppvärmningen” orsakad av människans förbränning av fossila bränslen och därmed sammanhängande koldioxidutsläpp är felaktig. De flesta vetenskapsmän tycker tvärtom, vad det verkar. Men min övertygelse är inte benhård, och det finns tillräckligt många fackpersoner som håller med mig. Därför kan min udda övertygelse inte anses som särskilt paranoid.

Men det är lätt att förstå att masspsykoser kan uppstå. Många personer kan i vissa situationer bli övertygade om något som helt enkelt är fel. Återigen är det då den som har mest makt som, åtminstone för stunden, avgör vad som är rätt. Kommunistjakten i USA under McCarthy är ett bra exempel på detta. I det kortare perspektivet var det kommunistjägarna som fick rätt med löst underbyggda anklagelser om landsförräderi. I det historiska perspektivet kan vi lätt inse att det var uttryck för en överdriven misstänksamhet (så kallad preparanoia) eller rena vanföreställningar (paranoia).

Häxprocesserna på 1600-talet är ett annat olustigt exempel.

Så vem kan säkert säga vem som har rätt om World Trade Center? Personligen har jag tittat igenom de invändningar som sanningsrörelsen har emot den etablerade beskrivningen. Mycket är slående. Visst kom katastrofen lägligt för den som önskade förespråka ökade försvarsutgifter och ökad kontroll av medborgarna. Vi skulle inte ha FRA och IPRED om det inte vore för 9/11. Men när jag granskar motargumenten så tycker jag att de entydigt talar för att det gick till ungefär som massmedia beskrivit det: muslimska extremister flög in i höghusen utan stöd från regering eller CIA.

Hur ska man då förhålla sig till sanningsrörelsen? Om man bara avfärdar dem så kommer de att växa sig starkare i sin övertygelse.

Enligt min erfarenhet så finns det bara ett sätt. Man måste återupprätta en dialog mellan grupperna med olika uppfattning. Undvika att förlöjliga eller förakta. Snarare empatiskt förstå att det är ett misstag som inte är så underligt. Det finns anledning att kritiskt granska de sanningar som presenteras för oss. Det ska alltid finnas ett litet utrymme för tvivel och skepsis. Argument och motargument är vad som för kunskapen framåt. Åsiktsfrihet är viktig. Även åsikter som vi själva uppfattar som befängda har rätt att framföras, lyssnas på och bemötas – tas på allvar.

Det är att bejaka kornet av sanning. Det brukar finnas ett sådant korn i varje vanföreställning hur konstig den än verkar.

Tvärsäkra personer är ofta unga och bortser från det som inte passar dem. Problemet med världen är att alla idioter är så tvärsäkra och alla visa så osäkra, har Bertrand Russel sagt. (The whole problem with the world is that fools and fanatics are always so certain of themselves, but wiser people so full of doubts.)

Ju äldre jag blir desto oftare svarar jag ”kanske – kanske inte” på viktiga frågor. Om det är ett tecken på ålderdomlig svaghet eller visdom vill jag låta vara osagt. Kanske – kanske inte.

Om en patient säger till mig att han väntar på ett rymdskepp som snart ska komma och ta honom med till en främmande planet så skulle jag inte i första hand säga att jag betvivlar det. Jag skulle snarare söka efter en minsta gemensamma nämnare som vi kan enas om. Till exempel att det måste vara spännande eller stressande att stå inför något så oerhört märkligt. Fråga om hur detta märkliga kommer sig? Däremot skulle jag å andra sidan aldrig ljuga, och säga att jag håller med om något jag egentligen tvivlar på. Paranoiker brukar vara mycket lyhörda för när man försöker föra dem bakom ljuset. Det brukar efter ett tag gå bra att säga att man har svårt att tro på delar av berättelsen, eller betraktar dem som konstiga eller osannolika.

Det viktiga är att respektera upplevelsen hos den andra personen. Man behöver inte dela övertygelsen för att respektera upplevelsen. Många har en stark övertygelse om att Gud finns. Det är en upplevelse som jag känner stor respekt för utan att fördenskull dela övertygelsen.

Hur ska man veta bombsäkert om Gud finns eller ej?

Läs även andra bloggares åsikter om sanningsrörelsen, konspirationsterorier, paranoja, vanföreställningar

Vaccinera sig eller inte – det är frågan

Nu börjar influensavaccinet bli tillgängligt för allmänheten. Sjukvårdspersonal och riskgrupper har redan vaccinerats, och denna vecka ska man vaccinera barn (i Skåne). Därefter kommer de olika åldersgrupperna i stigande ordning vecka för vecka. Vi som fyllt 60 ska vaccineras från och med vecka 50 framgår av Region Skånes utmärkta information.

Många oroar sig för biverkningar av vaccinet, och vet varken ut eller in. Några läkare har gått ut med budskapet att influensan är inte så farlig att det motiverar allmän vaccinering. De tycker inte heller att vinsterna i det enskilda fallet uppväger riskerna med vaccinet. Därför är det förståeligt att många tvekar.

Majoriteten av alla läkare och myndigheter rekommenderar förstås vaccination. Men hur ska man veta om de säger det på grund av de samhällsekonomiska vinsterna eller kanske rent av för att man redan köpt in vaccinet?

Vi börjar med influensans farlighet. Den verkar ordentligt smittsam, och har tömt halva klassrum i skolor där den grasserat. De flesta blir sjuka som av vanlig influensa: feber, huvudvärk, ont i kroppen, snuva, hosta i 3-7 dagar. En del får milda symtom, andra värre. Ett mycket litet antal blir så sjuka att de behöver sjukhusvård, ännu färre intensivvård (= respirator). Av de intensivvårdade är det några få som behöver ecmo, dvs. ett slags hjärt-lungmaskin som syresätter blodet när lungorna inte klarar det. Det är alltså få som behöver denna avancerade vård, men de finns.

I Skåne ligger redan två patienter med ecmo sedan någon vecka – lite oroväckande eftersom epidemin inte tagit riktig fart härnere ännu. De är tidigare ”väsentligen friska” män i medelåldern. I hela Skåne kan man till nöds få ihop 10 ecmoplatser på Lunds lasarett. Då får man ställa in planerad thoraxkirurgi: klaffar, transplantationer, kranskärl osv. får vänta. Behandlingen med ecmo tar flera veckor, kanske månader för varje patient. Alla kommer inte överleva, man räknar med att hälften eller två tredjedelar klarar sig igenom en sådan behandling med livet i behåll. Några kommer alltså att dö, fastän de var helt friska innan, även om de får den mest avancerade vård som finns.

Det är ett olustigt perspektiv som inte finns med i den vanliga influensan som kommer varje vinter. Tidigare friska, ganska unga personer blir dödssjuka. Ju fler som insjuknar i influensa desto fler kommer förstås att bli dödssjuka. I helgen dog en liten pojke på tre år på Astrid Lindgrens sjukhus i Stockholm. Han hade svininfluensa och tycks ha försämrats i denna sjukdom, men endast en obduktion kan avgöra om det var dödsorsaken.

Därför kan det vara klokt att vaccinera sig även ur ett individuellt perspektiv, man vill ju inte bli dödssjuk ens om risken är liten. Många barnfamiljer tvekar, då de inte är trygga med att vaccinet är ofarligt.

Men riskerna med vaccinet då? De är mycket små. Hysterin i Tyskland och restriktiviteten i Schweiz är inte befogade. WHO gör uppdaterade sammanställningar fortlöpande, och har inte noterat något anmärkningsvärt för någon av de vaccintyper som förekommer. I Sverige har vi Pandremix som tillverkas av GlaxoSmithKline. Vissa har har oroat sig för beståndsdelar (skvalen och kvicksilver) i vaccinet, men all tillgänglig information talar för att de är ofarliga. Miljontals människor har de senaste tio åren vaccinerts med vaccin med skvalen och kvicksilver utan att man märkt några oväntade effekter. Biverkningarna är genomgående milda och risken för att råka ut för något allvarligt är mycket mindre än om man skulle få influensan. Detta gäller även barn, gravida och äldre. Olika argument har framförts för att de ska vara utsatta för vaccinets biverkningar, men de saknar grund. Snarast är det tvärtom så att dessa grupper kan vara de som tjänar mest på vaccination. Så som jag ser det är saken klar: vaccinera dig så fort du kan! Det tjänar både du själv och alla vi andra på.

Läs även andra bloggares åsikter om vaccinera, vaccinering, vaccin, svininfluensan, Region Skåne, H1N1

Senaste nytt om Valdoxan

I senaste numret av Läkemedelsverkets tidskrift finns en sammanfattande artikel om Valdoxan (agomelatin).

Det jag tidigare skrivit tycks fortfarande gälla. Det mest intressanta är att man refererar studier med negativt utfall som mörkats och inte publicerats.

På effektsidan är preparatet kanske en liten besvikelse så här långt. Bara hälften av studierna kunde påvisa någon effekt alls jämfört med placebo. När man jämfört med andra depressionsmediciner (paroxetin och fluoxetin) var effekten också klen. Å andra sidan har man också visat för hela gruppen av antidepressiva mediciner att de goda effekterna överskattats eftersom läkemedelsföretagen som styr forskningen undviker att publicera de studier som är ofördelaktiga.

På biverkningssidan är det fortfarande leverpåverkan som är det största problemet. Nu menar man att man bör fortsätta att ta leverprover även efter de första 6, 12 och 24 veckorna. Å andra sidan har inga allvarligare nya biverkningar rapporterats. Sexualiteten tycks inte påverkas till skillnad från tidigare preparat. För äldre och dementa patienter finns i en studie en oroväckande överdödlighet, som möjligen kan ha andra förklaringar.

För den som vill ha oberoende information om läget när det gäller detta nya läkemedel så rekommenderas artikeln. Slutsatsen är att Valdoxan är ett välkommet tillskott bland antidepressiva mediciner, särskilt som verkningsmekanismen är unik. Biverkningarna är också lindriga jämfört med tidigare mediciner.

Läs även andra bloggares åsikter om Valdoxan, agomelatin, depression

Proluma – fint som SUS eller grisaktigt SNUSK?

Nu ska det bli en sammanslagning av Lunds och Malmös båda universitetssjukhus. Detta trots att Proluma betonade att detta inte var aktuellt – bara att ”profilera” sjukhusen. Vad är skillnaden? Att profilera eller slå samman innebär i detta sammanhang samma sak: att sjukvården i regionen ska organiseras rationellt, samordnas. Inget av sjukhusen ska läggas ner. Verksamheter ska läggas ut på vardera sjukhuset så att helheten blir så bra och billig som möjligt.

Äntligen ska man t ex få ändan ur vagnen och samordna journalerna så att de kan skickas mellan datorerna i Lund och Malmö, något man alltså inte lyckats med ännu. Vi tror det när vi ser det.

När man inte ens kunnat bestämma sig för ett enhetligt datasystem inom regionen så har man vanskött planeringen. Det är ett obehagligt tecken på total inkompetens på högsta administrativa nivå. Och en politisk kapitulation.

Ett enhetligt journalsystem skulle vara ett verkligt framsteg – en reell förbättring. Men det skulle kräva en samlad kunskap om juridik, sekretess- och accessfrågor, inblick i sjukvårdens behov av datorstöd inom många olikartade specialiteter och verksamheter, förståelse för logistik och infrastruktur liksom kunskap om marknaden för hård- och mjukvara.

Samlad kompetens.

På ledningsnivå.

Det finns inte.

För då hade vi redan haft ett enhetligt system.

Därför blir det inte av nu heller.

De kan beställa hur många konsultrapporter som helst, men frågan är för komplex för att lösas så enkelt. Det kräver en kompetent ledning, som idag saknas. Därför är det lätt att slå vad om att man inom överskådlig tid inte kommer att lyckas ens i detta lilla avseende: ett enhetligt datasystem för journaler.

Vad innebär det i så fall i praktiken att universitetssjukhusen ska slås ihop? När man inte ens klarar av att organisera en sådan detalj.Kanske inte så mycket mer än att verksamheten fortsätter som vanligt. Man flyttar en klinik hit eller dit, och ofta tillbaka igen. Skapar oro och personalflykt, sparar mindre än man spenderar.

Ännu en snilleblixt från Sören Olsson. Samrådet med professionen och den politiska processen lyser med sin frånvaro. Det regionala (S) surar utan några direkta argument. Upp flyga orden – tanken stilla står. Nya namn, nya projekt, nya konsultarvoden.

Det nya sjukhuset ska heta SUS – Skånes universitetssjukhus. Så nu vet man inte om man ska åka till Lund eller Malmö när man blir kallad till SUSet. Kanske rent av till Göteborg, där universitetssjukhuset heter SU – Sahlgrenska universitetssjukhuset. Kanske kunde man byta till Skånes NYA universitetssjukhus: SNUS eller SNUSK? Proluma är nu inaktuellt som namn på ”processen”. Det var snarare en vit lögn för 37 miljoner.

Men det blir säkert nya brevpapper och nya namnskyltar på sjukhusen. Alltid nåt? Nu gäller det att hålla isär Lund och Malmö så att man inte åker fel. Men så har det väl varit förut också. Men Göteborg har tillkommit.

Upp flyga orden – tanken stilla står

ord utan mening aldrig himlen når

…

Vad övrigt är, är tystnad

(Hamlet, William Shakespeare ca 1601, Hagbergs översättning)

Läs även andra bloggares åsikter om USiL, UMAS, Proluma, SUS, SU

Nygammal husläkare

Efter moget övervägande och konsultation av en insider med god insyn i de lokala allmänläkarnas verksamhet beslutade jag att byta vårdcentral till den nystartade Sundets läkargrupp en trappa ner från den ursprungliga mottagningen. Där kunde jag återknyta kontakten med den läkare som ursprungligen tog emot mig för ett år sedan. Hon tillhör de läkare som bröt sig ur vårdcentralen och startade eget i Praktikertjänst regi. Min sagesman ansåg att de bästa läkarna från vårdcentralen hade flyttat hit.

Mitt första  besök skedde i morse. Det var första dagen i nya lokaler så det var lite rörigt. Men bortsett från det helt ok. Doktorn var trevlig, vänlig, punktlig och verkade inte så stressad som när hon jobbade på den förra mottagningen. Vi kom väl överens om medicinering och prover. Inget tjafs om statiner och viktsnedgång. PSA-prov var inget problem. Blodtrycket låg på 125/75. När jag gick därifrån var det med lätta steg. De ringer om något av proverna är onormalt. Återbesök om ett halvår.

Läs även andra bloggares åsikter om Bjärred, husläkare, vårdcentral, Sundets läkargrupp, PSA, vårdval, hälsoval, Region Skåne

Platt fall för Louise

En ny dramadokumentär där man tar sig an barnfamiljer med problem.

Foto (CC) av http://www.flickr.com/photos/coba/

Barnmorskan och terapeuten Louise Hallin har i tidigare framträdanden gett ett förnuftigt och redigt uttryck. Tyvärr inte så i detta program.

En nioårig kille är bråkig (utagerande). Han slåss med pappan som måste hålla fast honom för att han inte ska skada sig själv eller sin lillebror. Han uppför sig illa vid matbordet, roffar åt sig mat före alla andra, far omkring, är stökig och förstör måltiden.

Ganska snart har terapeuten sin dom klar: det är pappans fel alltihopa.

Vems felet är kan diskuteras i oändlighet. Är det den som ställt till bråket eller den som ska lösa problemen? I det första fallet så är det ju uppenbart att det är nioåringen som ställer till med problemen, men det får man aldrig säga: aldrig ge barnet skulden. Däremot kan man nog inte kräva att han ska lösa dem. Det bör en vuxen klara bättre. Jag har ett alternativt förslag på vem som kan ta ansvar för att lösa problemet: terapeuten har betalt för just detta.

Modern är sjukskriven sedan länge med en diagnos som läkare inte är ense om hur den ska uppfattas: whiplash (pisknärtskada). Hon har så ont i nacken att hon inte kan jobba, men hon orkar inte heller med nioåringen. När hon tagit hand om lillebror så är hon trött och orkar inte med honom.

I en kommentar till bråken som fadern får ta hand om säger hon att hon inte förmår välja sida. Om hon tar faderns parti tycker hon att hon sviker sonen och vice versa. Det är problemets kärna, tycker jag.

Modern måste vara solidarisk med fadern för att föräldrarnas auktoritet ska kännas trygg för barnen. Det är inte detsamma som att ställa upp på allt som fadern säger utan snarare ett krav på att snacka ihop sig med honom så att de kan presentera en enad front mot nioåringen. Sedan måste hon nog avsätta lite tid och kraft för att umgås med sin äldre son om hans svartsjuka inte ska flöda över.

Terapeuten kommenterar inte alls moderns roll. Hon demoniserar fadern som för mig verkar vara en högst vanlig pappa. Välvillig men rådvill när det gäller sonens attacker. Pappan framställs som roten till det onda, eftersom han har överkrav på sonens uppförande, tycker terapeuten. Orsaken ska vara att fadern själv i sin barndom haft krav på sig att uppföra sig som folk, vilket traumatiserat honom så att han inte svarar adekvat på sonens provokationer. Hans krav på att sonen ska delta i middagarna och uppföra sig hyfsat avvisas som överkrav på en nioåring, som för övrigt inte har några problem alls att uppföra sig väl i skolan. Varför blanda bort korten och mystifiera alltihop?

Om alla pappor som tvingats till ett hyfsat bordsskick tagit skada av det så har större delen av den vuxna manliga befolkningen en traumatisk barndom. Det är en löjeväckande tanke.

Modern markerar gråt vid ett par tillfällen, när hon blir rörd, genom att badda mascaran med en pappersnäsduk. Även nioåringen gråter i kulminationen av skildringen av hans situation. Det är hjärteknipande men övertygar inte helt som sorg. Man kan lära sig att gråta just hjärteknipande för att man erfarenhetsmässigt vet att det framkallar sympati, manipulativ gråt. Jag påstår inte att det är en sådan manipulativ gråt, utan att det mycket väl kan vara det. Svårt att veta. Men lätt att överidentifiera sig med, som de gråtande barnen på hötorgstavlorna.

Det är som om tanterna (av båda kön) från PBU går igen. Lättvindiga och floskulösa tolkningar om ”mycket tidiga störningar” som är ”mycket allvarliga” och svåra (många terapitimmar) att komma tillrätta med.Män och fäder är givna syndabockar.

Vid två tillfällen betonar terapeuten att situationen är mycket allvarlig och kan komma att resultera i att nioåringen under sina kommande tonår kan bli både utagerande (bråkig), självdestruktiv och deprimerad. Snacka om helgardering. Väldigt många tonåringar blir just bråkiga, självdestruktiva och deprimerade utan att det är särskilt allvarligt. Det kallas pubertet och går över. Och det inträffar även om de inte bråkat med pappa tidigare.

Det vore välgörande för alla om man kallade in en av dessa nannys som använder sig av bondförnuft och socialpedagogiska metoder för att komma tillrätta med en likartad situation med minimala men välinriktade insatser. Det är professionalitet.

I denna familj finns det två individer som har symtom: modern och nioåringen. Pappan och lillebror förefaller helt ordinära. Vore det inte lämpligt att gräva där man står – ta itu med det uppenbara: modern och nioåringen behöver förändring och hjälp. Inte fadern.

Risken om man lägger ansvaret så tungt på fadern är att han upptäcker blåsningen, och hoppar av. Världen (internet) är full av pigga kvinnor som skulle tycka att han är ett kap: en vänlig och konstruktiv familjeförsörjare. Sen blir den insufficienta modern kvar med barnen. En utveckling som är alltför vanlig.

Ett handlöst fall för Louise. Hoppas hon rycker upp sig och kommer på fötter i de kommande nio avsnitten.

Läs även andra bloggares åsikter om terapi, Louise Hallin, demonisering, mystifiering, nanny