I dagens DN redogör Försäkringskassans chef Adriana Lender för sina problem med att tolka den nya lagen, även efter förtydliganden.
Det finns numera två gränser för sjukpenning.
Den första inträder efter ett halvår (180 dagar). Då ska arbetsförmågan inte längre prövas i förhållande till det arbete man har utan i förhållande till alla möjliga jobb. Om man t ex är lagerarbetare och har ont i axlarna, så har man inte rätt till fortsatt sjukpenning om man kan klara ett kontorsjobb istället. Det ökar trycket på arbetsgivarna att aktivt delta i rehabiliteringen med omplaceringar. Det ökar också kravet på den enskilda försäkringstagaren att tänka ett steg längre: Kan jag jobba med något annat någon annanstans?
Det är inte orimligt. Kan man jobba med något annat så ska man inte gå på sjukpenning. Denna regel kan inte gälla alla utan undantag. Om det verkar troligt att man kan återgå i sitt vanliga jobb inom ytterligare ett halvår så ska man trots allt få sjukpenning under denna tid. Det är ju också ett bra och mänskligt hänsyn.
Eftersom Försäkringskassan inte klarade av att tillämpa denna regel på ett förnuftigt sätt så har man förtydligat lagen. Man ska inte heller pröva nytt jobb om det är ”oskäligt” med hänsyn till sjukdomen. Det är för att FK inte ska tvinga cancersjuka att söka jobb mitt i behandlingarna.
Nu vet man inte hur man ska tolka ”oskäligt”. Vilka andra diagnoser kan komma ifråga? Ska alla cancerpatienter slippa, även de som är rätt friska, som många beskedliga prostatacancrar som inte ens kräver behandling och kan vara symtomfria i tiotals år? Ska man ta med åldern i beräkningen: ska 24-åringar bedömas likadant som 64-åringar?
Nej, det är inte lätt. Egentligen får man inte ta hänsyn till åldern, men man måste ju också prioritera sina insatser. Chansa på att arbetsrehabilitera 24-åringarna först. Det är mitt råd.
Ett annat bra råd är att fråga sjukskrivande läkare. Olika patienter reagerar olika, och samma cancer kan vara olika arbetshindrande beroende på vem den sitter på. Andra diagnoser måste också vägas in. Gärna i form av att kalla till ett rehabiliteringsmöte. Det tar tid att samla alla inblandade under en timme, men är värt besväret. Efteråt brukar alla vara överens om hur man ska gå fram.
Den andra gränsen är mera definitiv: Efter 2,5 år ska man inte längre ha någon sjukpenning alls. Har man inte blivit arbetsför på så lång tid och inte kunnat ta något jobb alls på arbetsmarknaden så ska man nog förtidspensioneras och få sjukersättning. Om det är oklart om man kan komma igång igen efter ett år eller två så ska man ha tidsbegränsad sjukersättning (tidigare: sjukbidrag), som brukar utgå ett eller två år. Man blir alltså inte utan pengar efter 2,5 år, men sjukpenningen övergår i sjukersättning, som för många är något lägre än sjukpenningen, och därför inte så populär.
Men utan pengar blir den sjuka alltså inte. Talet om utförsäkring och stupstock är väldigt överdrivet.
Och i vissa fall kan man få fortsatt sjukpenning även efter 2,5 år. För detta krävdes förr ”synnerliga skäl”. Eftersom FK inte tyckte att cancer var ett sådant skäl – hur dum får man vara? – så förtydligade man undantagsregeln till att den med ”allvarlig sjukdom” skulle kunna få förlängd sjukpenning.
Nu är FK lika villrådig igen. Hur ska man klara att tolka ”allvarlig sjukdom”, undrar man. En befogad klagan från den som inte fattade vad ”synnerliga skäl” innebar.
Lender har rådfrågat alla sina handläggare och sakunniga, jurister och försäkringsläkare. De har kommit fram till att det nog har med diagnosen att göra det där med ”allvarlig sjukdom”.
Vissa diagnoser tänker man göra undantag för i avvaktan på att Socialstyrelsen definierar vad ”allvarlig sjukdom” innebär. Stackars Socialstyrelsen! Det blir inte lätt. Och FK verkar dum som en gås. Inte fan är ”allvarlig sjukdom” kopplat till vissa diagnoser. Det finns cancersjuka som är fullt arbetsföra, och vill jobba.
Det måste vara något annat som avgör om det är en ”allvarlig sjukdom”.
Jag ger FK ett gratis tips. Både ”synnerliga skäl” och ”allvarlig sjukdom” är i sådana juridiska sammanhang mera av en bakdörr än någon tillämpningsföreskrift. Det är en möjlighet för myndigheten att snarare fria än fälla i ömmande fall. Man har fria händer att utforma tillämpningen efter eget förstånd. Om man saknar förstånd så blir det naturligtvis svårt. Då kan tillämpningen bli så uppenbart oskälig att Regering och Riksdag måste gå in och förtydliga igen. Som det blev med cancerpatienterna.
Saknar verkligen FK förstånd? Eller gör man sig dum som ett politiskt motstånd, och deltar i valrörelsen på sitt eget lilla sätt? Jag menar inte att generaldirektören skulle göra det, men kanske hennes rådgivare och underchefer. Håller de på att lura henne? För så in i h-e dumma är dom väl inte?!
Det är inte orimligt att tänka sig att högre tjänstemän och specialister på FK har en övervägande röd-grön sympati. (Kalla mig gärna konspirationsteoretiker.) Genom att bedriva oändliga diskussioner om hur undantagen ska preciseras så får man tid till annat. Man kan handlägga ett och annat ärende med uppenbarligen ansträngda och omänskliga tolkningar av regelsystemet med ena handen på telefonen till Aftonbladet.
Du får se upp Adriana så att de inte lurar dig till nya dumheter. Inte så mycket för att jag värnar om din karriär, utan för de sjukskrivnas skull.
Och Regeringen: Se upp! Om Kassan får hålla på och konstra länge till så är det mumma för Mona inför valet. Tänk lite på de sjukskrivna – ja, jag vet att det är mycket begärt - ni också.
Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, Adriana Lender, utförsäkrad, stupstock, sjuksförsäkringen
Arkiverad under: Samhälle och politik | Taggad: Adriana Lender, Försäkringskassan, sjukförsäkringen, stupstock, utförsäkrad | 11 kommentarer »







